Gustav II Adolf ledde den protestantiska armé som vid Breitenfeld vann sin första seger över katolikerna.

Ny taktik gav Gustav II Adolf segern vid Breitenfeld

Den 7 september 1631 möttes en protestantisk och en katolsk armé vid den lilla byn Breitenfeld i östra Tyskland. I spetsen för protestanterna vann Gustav II Adolf en av Sveriges största segrar någonsin.

14 september 2017 av David Gudmundsson

Överstelöjtnant Robert Monro var nöjd med sin dag. Han och hans skotska knektar hade just spelat en avgörande roll i den svenske kungen Gustav II Adolfs seger mot marskalk Tillys kejserliga armé. Dessutom berömde kungen själv skottarnas insatser: jämte Gud och de svenska och finska ryttarna var det de skotska fotsoldaterna som avgjort slaget till svenskarnas fördel. 

Monro kvitterade berömmet och menade för sin del att det näst Gud var kungen själv som hade störst del i segern.

Både Gustav Adolf och Robert Monro menade allvar med sin gudstro. Försvaret av protestantismen var, vid sidan av säkerhets- och handelspolitiska skäl, en orsak till att kungen engagerat sig i kriget i Tyskland. 

Den starka religiositeten tog sig många uttryck i Gustav Adolfs armé. Vid varje regemente fanns fältpräster som ledde gudstjänster och bönestunder. Inför ett fältslag var det självklart att vända sig till Gud i bön.

Eld och rörlighet

En helt annan typ av förberedelse var införandet av ny stridsmetodik, inspirerad av den nederländska krigskonsten. Eld och rörlighet var ledorden. 

Istället för att som inom den spanska skolan gruppera fotfolket i stora fyrkanter (tercior) med upp till 30 leds djup, med pikenerare i mitten och musketerare runt om, organiserade Gustav Adolf sitt infanteri i bataljoner med sex leds djup. Tre bataljoner formerade en brigad.

Detta gav inte samma tyngd som terciorna, däremot kunde fler soldater använda sina vapen mot fienden. Dessutom var de drillade i att avfyra sina musköter i ett högt tempo.

Ryttare med blanka vapen

Även rytteristriden skulle bedrivas enligt nya metoder. Det dominerande stridssättet var den så kallade karakollen, det vill säga att led efter led av ryttare red fram mot fienden och avlossade sina pistoler för att sedan vika undan. 

Det svenska rytteriet skulle istället anfalla med värjan i hand. Artilleriet, slutligen, tilldelades lätta regementskanoner som kunde ge fotfolk och rytteri direkt eldunderstöd. Likaså hade de tunga pjäserna gjorts mer rörliga med lättare och mer hanterbara lavetter.

Den svenska eldkraften och rörligheten var avgörande i slaget. Kolorerat kopparstick.

© Matthäus Merian d ä/TT

Elddop vid Breitenfeld

Sitt elddop fick detta nya sätt att strida i slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631. Det var då ett drygt år sedan Gustav Adolf landstigit på Rügen och inlett sitt tyska fälttåg.

Tysklands protestantiska furstar hade mer eller mindre villigt ställt sina trupper under Gustav Adolfs överbefäl, viktigast av dem var kurfursten Johann Georg av Sachsen, vars land kunde bidra med både soldater och försörjning. Det sistnämnda var mycket betydelsefullt, då det totala antalet soldater på den protestantiska sidan uppgick till 81 000 man på sensommaren 1631.

Av dessa stod den svenska huvudarmén om 23 000 man och den sachsiska om 18 300 man i närheten av Leipzig i Sachsen. Där fanns också den tysk-romerske kejsarens och Katolska ligans (ett förbund mellan katolska furstar i Tyskland) fältarmé om 35 000 man under den mycket erfarne fältmarskalken Johann Tserclaes Tilly.

Med detta numerära övertag bestämde sig Gustav Adolf för att våga ett fältslag. Arméerna kom att mötas nära den lilla byn Breitenfeld, men faktum är att ingen idag vet exakt var slaget ägde rum.

Tilly ledde centern

Den kejserlig-ligistiska armén stod taktiskt välplacerad på en rad låga höjder. Tilly själv ledde infanteriformationerna i centern. Till vänster fanns fältmarskalk Pappenheims bepansrade rytteri – kyrassiärerna – och till höger starka kavalleriförband under generalmajor Fürstenberg. Framför linjen stod 25 till 30 artilleripjäser, varav minst hälften var tunga 16- och 24-pundare.

De svenska och sachsiska arméerna grupperades var för sig med den svenska till höger. Fotfolket i centern utgjordes av 16 300 man, uppställda på två linjer, så kallade »träffen», med fyra brigader i första träffen och tre i den andra.

Framför fotfolket stod Lennart Torstensons artilleri med tolv tunga pjäser på 18 eller 24 pund. Bakom andra träffen fanns ytterligare reservförband. På flyglarna stod totalt 7 600 man rytteri. Till höger leddes de av Johan Banér, till vänster av Gustaf Horn.

Johann Tserclaes Tilly ledde den katolska armén.

Terrängen hejdade kungen

Kungen befann sig troligen på den högra flygeln. Han hade till en början försökt förbättra arméns position genom en kringgående rörelse åt höger, men hindrades av besvärlig terräng. Till vänster stod sachsarna under befäl av kurfurst Johann Georg och general Arnim.

Slaget inleddes klockan tolv på dagen då Tillys kanoner började beskjuta de svenska och sachsiska arméerna. Torstensons kanoner svarade. Fotfolket kunde inte göra mycket mer än att stå fast och sluta leden där kamraterna fallit, alltmedan krutröken fyllde luften.

Vid tvåtiden gick Pappenheims kyrassiärer till anfall mot Banérs högerflygel, med understöd från infanteriförband avdelade från Tillys center. Trots kraften i kyrassiärernas anfall stod svenskarna emot. Inte minst visade sig nu nyttan av musketerarnas salveld. Svärmar av 20-millimeterskulor slog in i de framstormande ryttarförbanden.

Pappenheim försökte kringgå den svenska linjen men möttes hela tiden av nya, omgrupperade enheter. Efter sju misslyckade anfall tvingades han retirera.

Medan denna strid pågick satte Tilly igång ett större anfall mot den sachsiska armén, efter att först ha koncentrerat sin artillerield ditåt. Fürstenbergs kavalleri och starka infanteriformationer från centern drev merparten av sachsarna på flykten. Endast en mindre styrka med general Arnim, närmast den svenska vänsterflygeln, stod kvar. Resten flydde och plundrade på vägen den egna trossen.

Även Johann Georg lämnade slagfältet efter att förgäves ha försökt få sina soldater att stå. Tilly gjorde sig redo att rulla upp den svenska armén med sin högerflygel.

Katolikerna griper initiativet och anfaller först. Till vänster anfaller Pappenheims kyrassiärer. Till höger driver Fürstenberg sachsarna på flykt.

© Christoffer Rehn

Monro till aktion

I detta kritiska skede av slaget visade sig värdet av den svenska rörligheten. Och det var nu som Robert Monro och hans skottar gick till aktion.

Monros regemente hade varit i svensk tjänst i drygt två år. Det var i Sverige de lärt sig de nya taktiska maneren; kungen själv hade bevittnat exercisen. Huvuddelen av den svenska armén vid Breitenfeld bestod av sådana värvade skotska, tyska och baltiska trupper.

Därutöver utgjordes en knapp femtedel, eller cirka 4 000 man, av svenska och finska förband. Det var huvudsakligen ryttare från Småland, Västergötland, Östergötland och Finland. Medan det svensk-finska kavalleriet framför allt stred med Banér på den högra flygeln, gick det skotska infanteriet i aktion på den vänstra.

När Tilly hotade den svenska vänsterflanken agerade Horn snabbt. Hans flygel svängde tillbaka och bildade front mot vänster. Från centern sände Gustav Adolf de tre brigaderna i den andra träffen till Horn, så att vänsterflygeln kunde förlängas och förstärkas. Bland de främsta i överste John Hepburns brigad gick Robert Monro.

Ett häftigt motangrepp följde: musketerarna avlossade en samlad salva; de trepundiga regementskanonerna öppnade eld på nära håll; ett infanterianfall med fällda pikar satte de kejserliga leden i gungning. Snart gjorde krutröken och dammolnen det omöjligt att se någonting. Enligt Monro kämpade de som i ett mörkt moln.

På svenskarnas högerflygel slår Banér tillbaka kavallerianfallet. På vänsterflygeln går Horn till motattack och vänder slaget i protestantisk favör. 

© Christoffer Rehn

Avgörande på vänsterflygeln

Men de svenska trupperna fortsatte att stöta framåt. Först vek det kejserliga kavalleriet undan och snart följde infanteriet efter, förföljda av svenskt kavalleri. Tilly själv sårades och var nära att bli tillfångatagen.

Slaget avgjordes alltså på den svenska vänsterflygeln. Till höger var Banér länge indragen i defensivstrid med Pappenheim och först i slutskedet kunde han avancera och slå de kejserliga förbanden. De fyra brigaderna i centerns första träffen stod mestadels overksamma, men deltog i slagets slutskede troligen i erövrandet av de kejserliga kanonerna på den låga ås där Tillys styrkor inlett striden.

Förlusterna i den svenska armén uppgick till 2 100 man infanteri och 1 450 man kavalleri. Därtill hade sachsarna 2 000 döda. De kejserliga hade förlorat 7 600 stupade och 6 000 tillfångatagna.

Merparten av fångarna rekryterades till den svenska armén, som på detta sätt blev större efter slaget än innan. Därtill erövrade svenskarna hela Tillys artilleri, en stor mängd fanor och delar av trossen.

Omgrupperat under strid

Eldkraften och rörligheten i den svenska armén fällde avgörandet. På båda flyglarna hade svenskarna lyckats omgruppera under strid, för att först stå emot och sedan slå sin motståndare.

Detta innebar att Gustav Adolf förhöll sig taktiskt defensiv. Man genomförde förvisso kraftiga motanfall – särskilt Horns på vänsterflygeln – men det var de kejserliga som hade inlett anfallen på båda flyglarna och länge haft initiativet.

För första gången sedan krigsutbrottet segrade den protestantiska sidan i ett stort fältslag. När Robert Monro senare skrev sin självbiografi prisade han ivrigt sin Gud, sina skotska soldater, the most valiant Captain of the world Gustav Adolf och segern vid Breitenfeld.

Publicerad i Militär Historia 3/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också