Thomas-Alexandre Dumas, general i Napoleons armé, till häst.

Thomas-Alexandre Dumas tog värvning som dragon 1786. Sju år senare var han general.

Napoleons svarte general

Han var slav, adelsman och officer. I spetsen för sina trupper blev Thomas-Alexandre Dumas känd som »den svarte djävulen».

13 oktober 2017 av Anders Fager

Thomas-Alexandre föddes den 25 mars 1762 i det som i dag är Haiti och då var den franska kolonin Saint-Domingue. Hans far markis Alexandre Antoine Davy de la Pailleterie köpte hans mor, slaven Marie-Cessette Dumas, och fick tre barn med henne. Thomas-Alexandre var äldst och, trots att han var född utom äktenskapet, arvinge till sin faders titel och gods i Normandie.

Markisen tog väl hand om sonen och gav honom en god utbildning. När han 1776 for tillbaka till Frankrike tog han honom med sig. Möjligen, som en pikant detalj, pantsatte markisen sin son för att kunna betala resan. 

Fri i Frankrike

Fjorton år gammal kom Thomas-Alexandre till Frankrike där slaveri var förbjudet. I samma ögonblick som han satte en fot i land blev han fri.

I Frankrike uppfostrades och utbildades Thomas-Alexandre som vilken välbeställd yngling som helst. Sedan hans far sålt av familjegodset slösade han pengar på sin son. Att vara svart ung adelsman i Paris var inte problemfritt, men börd gick oftast före hudfärg. 

Thomas-Alexandre var dessutom lång, ståtlig och stark. En fransk läkare skulle sedermera likna honom vid en kentaur när han red till storms.

När markisen gifte om sig med en ny svart kvinna sinade Thomas-Alexandres underhåll. Han började kalla sig Dumas, för att ta avstånd från sin far och avsade sig alla anspråk på att vara markis. Som Thomas-Alexandre Dumas tog han i juni 1786 värvning som menig i drottningens dragonregemente.

Svarta legionen

Under franska revolutionen tjänade Dumas som kavallerist. Han blev korpral och gifte sig med dottern till en värdshusvärd. Dumas stred i Nederländerna och i oktober 1792 värvades han till den »Svarta Legionen», en enhet av frivilliga karibier. Tack vare sin goda utbildning blev han plötsligt överstelöjtnant. Legionen utmärkte sig sommaren 1793 när den försvarade Lille mot rojalister.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Dumas blev raskt brigad- och divisionsgeneral och i september 1793, trettioett år gammal, blev han chef för västra Pyrenéernas armé. Även om Dumas knappt hann fram till armén innan han fick ett nytt uppdrag så var detta första gången någonsin en svart man lett en armé i västvärlden. Något som inte skulle upprepas förrän 200 år senare av Colin Powell.

Befäl över alparmén

Dumas fick snart befälet över alparmén och stred våren 1794 i Sankt Bernhardspasset. Dumas var ingen fältherre, men han var djärv, ledde från fronten och som gammal korpral brydde han sig om sitt manskap och såg till deras bästa.

Han fick under »den stora terrorn» befälet över Västarmén som utkämpade ett brutalt inbördeskrig mot rojalister. Han avskydde sitt uppdrag och skrev full av avsmak till Robespierre att man borde byta ut hela armén och alla dess officerare. Robespierre avrättades innan Dumas hann hamna under giljotinen.

"Den svarte djävulen"

I november 1796 anmälde sig Dumas för Napoleon Bonaparte i Milano. Han fick befälet över Italienarméns kavalleri och efter slaget vid Arcola ledde han förföljandet av österrikarna som snart kallade honom »den svarte djävulen».

Han fungerade väl som divisionschef under världens kanske skickligaste general, men de drog inte jämnt. Den diktatoriske Napoleon hade svårt för chefer som tänkte självständigt och ifrågasatte hans beslut.

Den 23 mars 1797 skrev Dumas in sig i den napoleonska mytologin när han praktiskt taget ensam försvarade en bro över floden Eisack. Napoleon jämförde honom med den romerske hjälten Horatius och gav honom ett par dyrbara pistoler som tack.

I mars 1798 följde Dumas med Napoleon till Egypten som kavallerichef. Han ledde en bataljon under stormningen av Alexandria och de lokala hövdingarna gjorde Napoleon vansinnig när de trodde att den storväxte svarte krigaren var den franska arméns ledare.

Tillfångatagen i Taranto

På väg hem från Egypten 1799 råkade Dumas skepp i sjönöd och sökte skydd i Taranto i södra Italien. Där pågick ett antifranskt uppror och Dumas blev fånge hos den »Heliga trons armé». Han behandlades illa och blev fri först i mars 1801. Vår »Horatius» var då en bruten man, fick inga nya uppdrag och Napoleon vägrade att betala hans pension.

Thomas-Alexandre Dumas dog av magcancer 26 februari 1806 i Villers-Cotterêts, sin hustrus hemby. Han blev 43 år.

Publicerad i Militär Historia 2/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också