Carl von Cardell.

Bernadottes demonbefäl förnyade svenskt artilleri

Preussaren Carl von Cardell gjorde karriär i den svenska armén där han moderniserade artilleriet. Han var framgångsrik i kriget mot Napoleon 1813 men också avskydd av de egna.

11 augusti 2017 av Anders Fager

Carl Friedrich Kobes föddes 1764 i pommerska Denim där hans far var borgmästare. Unge Carl var duktig i skolan och sexton år gammal fick han tjänst i den preussiska armén, ämnad att bli vad som idag skulle kallas »officer i teknisk tjänst». Han specialiserade sig på artilleri och utnämndes 1787 till löjtnant.

Han gifte sig med den rika änkan Carolina Fliess som var konverterad judinna och »mera vacker än anständig», som det hette i samtida skvaller. Hustruns pengar köpte honom namnet »von Cardell» och ett adelskap med tveksam äkthet. För Cardell ville komma upp sig.

Hans avancemang i den preussiska armén gick trögt – en ofrälse tekniker kunde inte vänta sig annat – och troligen var det därför han 1791 gick i svensk tjänst. Han hamnade snart i artilleriet och karriären tog fart. Efter två år var Carl Friedrich von Cardell major och chef för det beridna artilleriet i Stralsund.

Wendes artilleriregemente

Cardell tjänstgjorde mestadels vid Wendes artilleriregemente och kom att spela en stor roll när det gällde att modernisera det svenska artilleriet som varit världsledande under trettioåriga kriget. Sent 1700-tal hörde det dock hemma på museum. 

Det finns en tendens att skriva upp Cardells insatser och göra dem anmärkningsvärda med internationella mått, men så var det inte. Ridande artilleri hade funnits på kontinenten i ett halvt århundrade och hade varit en preussisk paradgren. När Cardell blev svensk implementerade han helt enkelt vad han lärt sig i Preussen. 

Hans förmåga och arbetskapacitet var odiskutabel, men han tycks varit genuint osympatisk. Han var ärelysten, hade fruktansvärt humör och erkände utan att blinka att han alltid körde rakt fram över både stockar och människor.

När Cardell tjänstgjorde i Stockholm blåste det upp till skandal kring hans hustru som hade lite väl tveksam stamtavla för att hon skulle kunna få niga inför kungen. Det är oklart vad Cardell själv tyckte om detta, men paret skiljdes sedermera utan att ha fått några barn.

Wendes artilleriregemente. Detalj ur en större målning.

Hänsynslös i fält

Cardell deltog som artilleribefälhavare i Pommern i det som i Sverige kallas pommerska kriget (1805–07), en parentes till Napoleons krig mot Österrike och Preussen. Krigets huvudnummer var den franska belägringen av Stralsund.

Cardell visade sig vara duglig men hänsynslös även i fält. Det meningslösa »Cardellska utfallet» där Älvsborgs bataljon nedgjordes, tycks varit något Cardell företagit sig på eget initiativ. »Fan», sjöng älvsborgarna efteråt, hade bett Cardell att »öka mortaliteten». Han utnämndes till överste för att han »givit fienden måttet på den svenska tapperheten».

De följande två åren befann sig Cardell i Skåne och drogs inte in i vare sig katastrofen i Finland eller den följande statskuppen. Han adlades 1809. Vid det här laget var Cardell både djupt avskydd och respekterad. Porträtt av honom visar en man med köttigt huvud och dryg uppsyn. En samtida beskrev honom som »hård ända till grymhet, utan känslor för annat än sitt yrke». Man viskade om honom som »en dämon» som ägnade sig åt »otyglad sedeslöshet».

Slaget vid Grossbeeren 1813 blev Cardells stora stund.

Hejdade franskt anfall

När Sverige 1813 gick i krig mot Napoleon under kronprins Bernadotte fick Cardell befäl över reservartilleriet. Bernadotte var försiktig med sina nya landsmän, men Cardell tog varje chans att hamna i elden.

Vid Grossbeeren den 23 augusti 1813 kom hans stora stund när han i spetsen för ett ridande batteri hejdade ett franskt flankanfall och avvärjde vad som kunnat bli en farlig situation. I mer punchystra skildringar av slaget understryks hur fransmännen tar Cardells anlopp för en kavallerichock och framställer detta som en djärv list, men den typen av missförstånd skedde hela tiden under Napoleonkrigen.

Cardell stred även vid Dennewitz och Leipzig och det råder inget tvivel om att han till skillnad från många andra svenska befäl stod sig utmärkt jämfört med kollegor från andra länder. Han utnämndes till generalmajor och dekorerades med en mängd utländska och svenska ordnar.

Grundade artilleriläroverk

Efter krigen blev Cardell 1816 chef för hela det svenska artilleriet och genomförde ytterligare stora omorganisationer. Han grundade 1818 ett artilleriläroverk i Marieberg i Stockholm, en myndighet som med tiden skulle utvecklas till Krigshögskolan. Han utnämndes till friherre 1818 och generallöjtnant 1820.

Cardell avled i Stockholm den 17 september 1821, femtiosju år gammal. »Djup var hans insikt i krigarens vetenskap», sades det vid hans grav. Liksom: »få hästar förmådde bära Cardells tunga kropp». Det lär ha spökat kring hans grav.

Kanske är du intresserad av...

Läs också