En död tysk soldat har täckts med ett tygstycke efter attentatet.

© Bundesarchiv, Bild 101I-312-0983-10/Koch/CC-BY-SA

Attentatet på Via Rasella

Bombdådet på Via Rasella i Rom i mars 1944 är den italienska partisanrörelsens mest kontroversiella kapitel. Nära femtio tyska soldater dödades. Men vedergällningen blev fruktansvärd – 350 oskyldiga italienare avrättades.

3 februari 2018 av Eskil Fagerström

Rosario Bentivegna, läkarstudent och partisan från Rom, har ansvar för bomben. Han packar den själv: 18 kilo sprängämnen och en mängd järnskrot som lastas på en sopkärra. Strax före klockan 14 är kärran på plats en bit upp på Via Rasella. Det är nära Roms politiska centrum och den tyska ockupationsmaktens högkvarter på paradgatan Via Veneto.

Partisanerna i Roms kommunistiska motståndsrörelse, Gruppo d’Azione Patriotica, (GAP) har en tid planerat för ett stort, spektakulärt angrepp mot den tyska ockupationsmakt som sedan ett halvår håller Rom i sitt grepp. En av dem, Mario Fiorentini, har av en slump noterat att en pluton tyska militärpoliser varje dag marscherar uppför den smala bakgatan.

Soldaterna tillhör polisregementet Bozen och använder gatan när de är på väg tillbaka till sin förläggning i Viminalpalatset. Några elitstyrkor är det knappast fråga om – snarare nyligen inkallade medelålders tysktalande italienare från Sydtyrolen i norr. I Rom står de under SS befäl.

Längst upp mot Via Quattro Fontane, nära familjen Barberinis storslagna barockpalats, saknar Via Rasella tvärgator, vilket betyder att tyskarna här skulle vara fångade i en fälla.

Bentivegna tänder stubintråden

Rosario Bentivegna väntar vid sin kärra, kedjerökande. På sidogatorna står ytterligare femton partisaner beredda. Först ska bomben brisera, sedan ska kompaniet angripas med granater och kulsprutepistoler.

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Men var är soldaterna? Klockan 15.35 har fortfarande inga tyskar visat sig. Kanske måste hela operationen avblåsas?

Till sist hörs ändå stöveltrampet och den rungande sången från 156 män i uniform nere i backen. När kolonnen hunnit ungefär halvvägs tänder Rosario Bentivegna stubintråden. Snabbt går han de få stegen upp mot Via Quattro Fontane, där hans flickvän Carla Capponi väntar med ett ombyte kläder.

Attentatet på Via Rasella i Rom 1944. Skotthål i fasaderna.

Kulhålen i fasaden vittnar om tyskarnas skottlossning efter partisanernas attentatet den 23 mars 1944.

46 tyskar dör vid Via Rasella

15.47 briserar bomben i en explosion som hörs över hela centrum. Splitter flyger genom luften, puts rasar från husen. En ledning springer läck och vatten forsar nerför gatan. Blod, kroppsdelar och lemlästade kroppar sprids över hela Via Rasella.

Sekunder efter explosionen springer tre partisaner ut från en tvärgata, kastar tre handgranater och sticker. Ytterligare andra motståndsmän öppnar eld mot resterna av den tyska kolonnen. 

Det går snabbt: efter fem minuter är partisanerna försvunna. Kvar på gatan ligger 26 döda och 60 skadade tyska soldater. Ytterligare 20 kommer de närmaste veckorna att dö av sina skador.

Militärpoliserna reagerar i panik. Några springer uppåt, bortåt. Andra började skjuta vilt mot fönstren på de höga gamla husen utmed gatan – de tror att de angripits uppifrån. 

De högsta tyska befälhavarna har just denna dag firat 25-årsjubileet av det italienska fascistpartiets grundande i matsalarna på de stora hotellen vid Via Veneto, bara några hundra meter bort. Nu kommer generalerna och överstarna springande ner mot Via Rasella.

Generalmajor Kurt Mälzer, kommendant i Rom, har druckit ordentligt under dagen. När han får se blodbadet börjar han hota, skrika och gråta om vartannat.

– Hämnd, hämnd för mina stackars Kameraden, ropar han.

Herbert Kappler leder ockupationen

En improviserad upprensningsaktion tar vid. Tyska soldater går från dörr till dörr, griper alla de kan hitta och radar upp med dem utmed ett högt staket. Generalmajor Mälzer tillhör armén och lyder under fältmarskalk Albert Kesselring, befälhavare över de tyska trupperna i Italien. Den verklige makthavaren i det ockuperade Rom är dock inte Mälzer utan SS-styrkornas chef, överste Herbert Kappler.

Också Kappler beger sig snabbt till Via Rasella där han får Mältzers tillstånd att ta över befälet. Han får stopp på det vilda skjutandet, misshandeln och razziorna i husen utmed gatan. De män som gripits på platsen spärras in i inrikesministeriets källare, fångar tills vidare.

Tyska soldater och italienska kollaboratörer föser ihop civila framför familjen Barberinis barockpalats efter attentatet. 

© Bundesarchiv, Bild 101I-312-0983-05/Koch/CC-BY-SA 3.0

Hitler beordrar vedergällning

Det är den ojämförligt största partisanattacken i Italien – utförd i dagsljus, i centrum av en stor stad – och nyheten om attacken når snabbt Adolf Hitler.

Han ger order om vedergällning av strängaste slag: området runt Via Rasella ska brännas, invånarna avrättas. För var och en av de nu 32 döda tyska soldaterna måste trettio eller femtio italienska fångar dö.

Rom under andra världskriget

Med retorik, terror och propaganda hade Benito Mussolini kontrollerat Italien i över 20 år. Men 1943 närmade sig hans tid vid makten slutet. 200 000 italienare hade redan stupat i Sovjet, på Balkan och i Nordafrika. Ytterligare en miljon var krigsfångar. Att krigslyckan definitivt vänt blev än mer uppenbart när de första allierade trupperna landsattes på Sicilien den 10 juli 1943.

En dryg vecka senare bombades Rom för första gången – också det ett förödande tydligt bevis på fascismens oförmåga att försvara landet, liksom för Vatikanens fåfänga försök att hålla »den eviga staden» utanför kriget.

Målet för flygräden var rangerbangårdarna. Men planen flög högt för att undvika italienskt luftvärn och precisionen blev därefter. Bangården träffades förvisso, men det gjorde också kringliggande stadsdelar. Tusentals civila dödades och skadades.

Mussolini förlorar makten

Den 24 juli sammanträdde fascistpartiets högsta råd för första gången på flera år. På bordet låg en motion om att ta ifrån Mussolini befälet över de italienska styrkorna – en motion som otroligt nog vann gehör bland fascisttopparna.

Dagen efter greps diktatorn och fördes i hemlighet till Ponza, en ö utanför Italiens östkust. Ny överbefälhavare blev fältmarskalken Pietro Badoglio.

Men det politiska läget var instabilt. I söder avancerade de allierade trupperna. I norr fanns tyskarna. Däremellan stod Badoglios både militärt och moraliskt svaga regim och det nu komprometterade och impopulära kungahuset. Badoglio tog snabbt kontakt med de allierade och den 8 september offentliggjordes ett avtal om vapenstillestånd.

Bombkameran på en allierad B-17 Flygande fästning visar hur bomberna träffar Rom den 19 juli 1943.

© Keystone/Hulton Archive/Getty

Tyskar ockuperar Rom

Situationen var nu helt öppen. Skulle de allierade inta Rom? När ingen attack kom, agerade istället Albert Kesselring. Under kvällen den 8 september omringade tyskarna snabbt staden. I gryningen den 9 flydde Badoglio och kungahuset staden på den sista öppna vägen österut över bergen.

I Rom samlade sig en frivillig provisorisk motståndsfront. De fick ett dygns respit, medan tyskarna tycktes tveka. Den 10 september avancerade dock de tyska soldaterna uppför Via Appia och krossade på några timmar det frivilliga försvar som snabbt uppbådats.

Hösten och våren 1943–44 blev en mörk tid i Rom. Det rådde brist på mat och vatten, det var förbjudet att cykla, telegrafera och ringa utanför staden. Det var förbjudet att lämna staden, förbjudet att bo över hos vänner – och naturligtvis att lyssna på allierade radiosändningar eller gömma flyktingar. 

Den 16 oktober gjordes en stor razzia i Roms judiska ghetto. 1 259 judar greps och tvingades in i järnvägsvagnar med destination Auschwitz. 16 skulle överleva.

Motståndsrörelsen Bandiera Rossa

Under hösten 1943 började dock en motståndsrörelse ta form i Rom. Kommunisterna i Bandiera Rossa var starkast. Partisanernas plan var att göra stadens centrum osäkert, vilket skulle tvinga tyskarna att styra om sina trupp- och materieltransporter till ytterområdena, där de skulle vara ett lättare mål för flygattacker och partisanräder.

En av de vanligaste – och mest effektiva – attackerna utfördes med kraftiga, fyruddiga fotanglar. När tyska lastbilar körde på dem exploderade däcken och hela konvojer tvingades stanna upp. Stillastående kunde de angripas med granater eller koordinerat allierat flyg.

Inne i centrum angreps tyska kaserner och vaktposter. Under julhelgen eskalerade aktiviteten med en serie mindre attentat kring Via Veneto, symboliskt viktigt centrum för den tyska administrationen av staden.

En tysk lastbil är på väg in i den berömda borgen Castel Sant’Angelo under ockupationen.

© Ullstein/IBL

320 italienare skulle avrättas

Femtio Italienare per tysk, lydde alltså den första ordern från Hitler efter bomben. Men när den slutliga ordern kom senare på kvällen den 23 mars hade kvoten justerats nedåt: nu var det tio italienare per död tysk soldat som gällde. 

SS-garnisonen fick ett dygn på sig att verkställa beslutet. I SS-högkvarteret arbetade Herbert Kappler natten igenom med att fylla sin dödslista, en lista som nu vuxit till 320 personer sedan ytterligare fyra tyska soldater dött av sina skador.

En handfull redan dödsdömda sattes upp först. Från de godtyckligt gripna längs Via Rasella valdes ytterligare tio personer. Sexton plockades ut bland interner från stadens fängelser. 57 gripna judar fanns också att tillgå – samtliga adderades till listan. 

På uppmaning levererade den fascistiska civila polisen i Rom ytterligare några, och detsamma gjorde Pietro Koch, chef för en fruktad paramilitär fascistisk milis som jagade motståndsmän och amerikanska agenter.

Framåt morgonen den 24 mars, dagen efter attentatet, var listan klar: grova förbrytare, civila, småbrottslingar och judar i åldrar från 15 till 70 år, ur alla samhällsklasser. En sak de hade gemensamt var att de var oskyldiga till attentatet vid Via Rasella.

Fosse Ardeatine blev avrättningsplatsen

Herbert Kappler hade tjänstgjort fem år i SS, men aldrig dödat någon tidigare. På morgonen berättade han för sina underlydande om uppgiften som väntade. Alla måste delta, också officerarna. Det vore inte »bra för moralen» om de avstod, förklarade Kappler. Ingen vägrade delta, ingen protesterade.

Ett par veckor tidigare hade en angivare tipsat tyskarna om att italienska arméfordon stod gömda i gångar i ett gammalt sandtag ett par kilometer söder om centrum, utmed en av de antika vägarna till kusten, Via Ardeatina. En av Kapplers män påminde om sandtaget: en avskild avrättningsplats och samtidigt en grav som kunde stängas efter fullbordat värv.

Det gamla sandtaget Fosse Ardeatine, där massakern genomfördes, är idag en minnesplats.

© Eskil Fagerström

Hämnden för Via Rasella

Runt 15.30 på eftermiddagen den 24 mars rullade ett tiotal lastbilar lastade med fångar in i det gamla grustaget. Två och två, med händerna bundna bakom ryggen, klev de dödsdömda av och föstes längst in i tunnelsystemet där de tvingades ner på knä och avrättades med nackskott.

Efter en stund började det bli fullt i gångarna. Nya omgångar av fångar tvingades klättra upp på de döda kropparna. Några SS-män vägrade skjuta, men fick – som Kappler sedan skulle vittna om i krigsrättegång – »faderligt stöd» för att lyckas genomföra sin plikt. Flaskor med konjak skickades runt.

Vid åttatiden på kvällen, efter fem timmars mördande, låg 335 personer döda i tunnlarna.

Dagen efter publicerade Roms tidningar ett pressmeddelande från den statliga nyhetsbyrån. I det berättades att »kriminella element» angripit och dödat 32 tyska soldater på Via Rasella och att en undersökning inletts för att finns de skyldiga.

»Ingen ska ostraffad kunna sabotera det förnyade italiensk-tyska samarbetet. Det tyska kommandot har, sålunda, gett ordern att för var dödad tysk, ska tio badoglio-kommunistiska kriminella skjutas. Ordern har redan verkställts.»

I Rom tilltog nöden och terrorn, dessa vårmånader 1944. Brödbristen ledde till kravaller. Gripandena av motståndsmän och oppositionella blev fler, tortyren fortsatte med oförminskad styrka, allt fler avrättades. Och ryktena började gå om det fasansfulla som hänt ute i sandtaget på Via Ardeatine, Fosse Ardeatine.

Operation Diadem och Monte Cassino

Under vårvintern rådde dödläge mellan allierade och tyska styrkor i Italien. Först den 11 maj började offensiven ta form söderifrån, då operation Diadem inleddes. Den 18 maj intogs Monte Cassino, som då kostat drygt 50 000 allierade och 20 000 tyska soldater livet.

På morgonen den 23 maj avlossades så nästan simultant 1 500 tunga artilleripjäser utmed hela fronten söder om Rom. Samtidigt angrep bombplan Kesselrings högkvarter och tyska befästningar längs Gustavlinjen, som löpte tvärs över Italien norr om Neapel.

Amerikanska soldater på Shermanstridsvagnar och i jeepar rullar in i Rom den 4 juni 1944.

© Roger Viollet/Getty

Allierade befriar Rom

Samma dag inleddes utbrytningen från Anzio, där 130 000 allierade soldater väntat i flera månader. Under de sista dagarna i maj och första i juni föll en efter en av de små städerna på slätten söder om Rom. Den 4 juni hissades Union Jack över Capitolium: Rom var befriat.

Också Rosario Bentivegna, ledaren för attacken på Via Rasella, var tillbaka i stan för första gången på flera månader. Efter attentatet hade han stridit med partisaner i bergen, men skulle nu tillsammans med andra motståndsmän hjälpa till att övervaka den tyska reträtten.

Ut till Fosse Ardeatine, några kilometer söder om stadskärnan, begav sig allt fler romare för att sörja sina döda som låg där inne, begravda under sanden.

I sommarhettan 1944 påbörjades arbetet med att steg för steg gräva ut de raserade gångarna och obducera de sargade kropparna från massakern. Svårt förruttnade trasor till kroppar, många av dem med huvudena bortskjutna, bars ut ur gångarna. Av de 335 som dog i massakern lyckades rättsläkaren Attilio Ascarelli identifiera 320.

Debatten om Via Rasella

Attacken på Via Rasella och massakern vid Fosse Ardeatine har fortsatt att eka i den italienska efterkrigshistorien. Vissa menar att partisanerna bar en del av ansvaret för de dödade i hämndaktionen. De borde ha insett att tyskarnas hämnd skulle bli gruvlig. Och hade inte massakern på oskyldiga kunnat undvikas om de överlämnat sig till ockupationsmakten?

Från kommunistpartiets och de länge starka partisanorganisationernas sida har attacken alltid försvarats. Från högerhåll har Via Rasella däremot setts som en ren terrorhandling.

Det är en märklig och lite kuslig upplevelse att gå uppför Via Rasella idag. I något av husen syns fortfarande kulhålen efter tyskarnas vilda skottlossning. Gatan är också ovanligt tom på restauranger, kaféer eller butiker. Det kanske är en slump – men platsens laddning består hos många romare. Det är en mordplats.

Fosse Ardeatine är sedan länge ett nationellt minnesmärke. En vid sandplan och med gångar utgrävda in i kullens sida. Där inne brinner ljus och det är kallt, underjordiskt och fuktigt. En minnesplatta hedrar rättsläkaren Attilio Ascarelli. Strax intill vilar offren – martyrerna, på italienska – i ett stort gemensamt gravmonument.

Publicerad i Militär Historia 10/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också