Räden vid Dieppe 1942. Churchillstridsvagn.

Tyska soldater undersöker en Churchillstridsvagn i Dieppe 1942.

© Bibliothèque et Archives Canada

Dieppe - räden som skulle blidka Stalin

För att hålla Stalin lugn drog de allierade i augusti 1942 igång en räd mot den tyskockuperade franska hamnstaden Dieppe. Det förfärande fiasko som följde har aldrig utretts ordentligt.

26 maj 2015 av Christer Bergström
Klockan 05.07– strax före soluppgången – stötte de första landstigningsfarkosterna emot den steniga stranden vid den nordfranska staden Dieppe. Det var den 19 augusti 1942 och Frankrike hade varit ockuperat av Tyskland i mer än två år när de allierade gjorde sin första större landstigning.

Vid stranden fanns bara 60 tyska soldater under löjtnant Willi Weber, men många av dem satt väl skyddade i fyra betongbunkrar – en av dem maskerad till en sommarstuga – på strandens östra sida. Andra låg i ställning på krönet till de branta höjderna ovanför strandpromenaden.

Samtidigt som ramperna till landstigningsbåtarna fälldes ner öppnade tyskarna en rasande eld med både kulsprutor och granatkastare. Major George Schofield, ledaren för den första anfallsvågen, var först att sätta sin fot på den nedfällda rampen. I samma sekund slog en hel serie kulor in i hans kropp.

De kanadensiska soldaterna rusade desperat framåt, rätt in i kulregnet. Många rasade som käglor. Andra hoppade över växande högar av döda eller sårade kamrater och sprang i blindo mot stranden. Det var en fruktansvärd massaker. 

Overkligt blodbad

Av den första anfallsvågens 250 man var det bara en handfull som lyckades ta sig över den 50 meter breda stranden och fram till strandvallen, som erbjöd ett visst skydd mot kulorna. Där låg de och tryckte – en del utom sig av skräck, men många andra helt bedövade av det overkliga blodbadet. När de blickade bakåt såg de högar av döda och sårade män, blod och sönderslitna kroppsdelar.

Den misslyckade allierade landstigningen vid Dieppe den 19 augusti 1942 har förbryllat historiker i snart 75 år. Faktum är att den egentliga anledningen till detta företag aldrig har klarlagts riktigt.

Att erövra och förstöra Dieppes förhållandevis lilla hamn, för att därefter dra sig tillbaka skulle knappast haft någon militär nytta. Argumentet att operationen genomfördes för att – som det sades – »testa försvarets styrka» – håller inte heller.

Räden mot Dieppe 1942. Döda på stranden.

Tusentals döda blev resultatet av räden mot Dieppe. Tyskarna öppnade eld mot de oskyddades soldaterna som dog i vattnet eller på väg över stranden.

© Keystone / Getty Images

Det är till och med oklart vem som gav klartecken för operationen. Enligt krigskorrespondenten Ross Munro var det »ett hastigt påkommet beslut». Ytterligare fakta gäller den brittiske premiärministern Winston Churchill, som den 15 augusti 1942 telegraferade sin stabschef, general Hastings Ismay, för att trycka på för ett igångsättande av aktionen.

Sovjetiska påtryckningar

Tre dagar tidigare hade Churchill stått inför den sovjetiske diktatorn Stalin och fått förklara sig. Den 67-årige brittiske premiärministern hade just anlänt till Kreml efter att ha landat med ett flygplan i Moskva några timmar tidigare, och Stalin var upprörd över att Röda armén fått utkämpa kriget i över ett år utan nämnvärt stöd från de västallierade.

Visst, Storbritannien och USA skickade en del krigsmateriel och råvaror till Sovjet, men förutom den begränsade krigsskådeplatsen i Nordafrika stod britter och amerikaner med gevär för fot på de brittiska öarna, med Engelska kanalen mellan sig och tyskarna.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Stalin påpekade för Churchill att denne lovat att öppna »en andra front» – en landstigning i Frankrike – under våren 1942, men fortfarande var det Sovjetunionen som offrade det mesta av blodet i striden mot den gemensamma fienden. Det var också Sovjet som tillfogat Hitlers arméer deras första stora nederlag, framför Moskva i december 1941.

Churchills svåra samtal

I den euforiska stämning som uppstod när sovjetiska styrkor jagade tyskar väster om den ryska huvudstaden hade den allierade ledningen brådstörtat gjort upp storstilade planer på en landstigning i Frankrike. Men denna entusiasm kom snabbt av sig när tyskarna återtog initiativet på våren 1942.

Churchill visste att han hade ett mycket svårt uppdrag. Det gällde att förklara för Stalin att de allierade inte tänkte öppna någon »andra front» på länge, samtidigt som denne viktige partner hölls vid gott mod.

»Jag finner det svårt att tala om detta …», sa Churchill, enligt premiärministerns senare memoarer.

»Här finns inga personer med svaga nerver», avbröt Stalin tvärt.

»En invasion i Europa är omöjlig i år …»

Längre hann Churchill inte.

»Det vill alltså säga att de engelska och amerikanska ledarna sviker det högtidliga löfte de gav oss i våras», sa Stalin iskallt.

Räden mot Dieppe 1942, tyskar med MG 34 kulspruta.

tyska försvarare blickar ut över stranden i Dieppe vid sin MG 34 kulspruta som försetts med en fast, svängbar lavett. 

© Karl Müller / Bundesarchiv

Churchill försökte lugna Stalin genom att ta upp något annat. I juli 1942 hade de västallierade beslutat att genomföra en invasion av de franska kolonierna Marocko och Algeriet istället för den planerade landstigningen i Frankrike. Men Stalin lät sig inte imponeras utan menade att »det kommer att bli en politisk snarare än militär front».

»Den brittiske premiärministern vill än en gång bevisa för oss att hans land inte är i stånd att offra män», menade Vjatjeslav Molotov, den sovjetiske utrikesministern.

»Skulle det inte gå att angripa åtminstone en del av den franska kusten?» undrade Stalin.

Flera planer

I Storbritannien hade man funderat på olika sätt att invadera Frankrike enda sedan man drivits bort från kontinenten i juni 1940.

Louis Mountbatten, chefen för de allierades samordnade operationer, hade planerat kommandoräden mot den tyskockuperade franska hamnstaden S:t Nazaire i maj 1942. 600 elitsoldater lyckades överrumpla försvararna och åstadkomma stor ödeläggelse bland hamnanläggningarna.

Men den plan Mountbatten gjorde upp strax efteråt var något helt annat: Nu skulle en hel division landstiga och erövra en hamnstad som skulle för-störas innan trupperna åter drogs tillbaka. 

Den insatta styrkan var mångfalt större – men medan Atlanthamnen S:t Nazaire var en av de viktigaste för den tyska ubåtsoffensiven, kunde det nya anfallsmålet verkligen ifrågasättas.

Dieppe, mitt emellan floderna Sommes och Seines utlopp i Engelska kanalen, var av ganska beskedlig storlek och hade ingen större militär betydelse.
Trots att han saknade högsta ledningens godkännande, fortsatte Mountbatten att arbeta på operationsplanen, som han nu kallade Jubilee – operation Jubileum. Landstigningsflottan och 2. kanadensiska divisionen försattes i beredskap.

Tragedi följde

Det som därefter följde var ingenting annat än en tragedi. Natten till den 19 augusti 1942 gick invasionsflottan ut. Halvvägs ute i Engelska kanalen rände fartygen in i en tysk kustkonvoj. Överraskningsmomentet gick därmed förlorat. Tyskarna var väl förberedda när båtarna styrde in mot land …

Räden i Dieppe 1942. Brittiska och kanadensiska soldater tillfångatagna, krigsfångar.

kanadensiska och brittiska soldater i tysk fångenskap efter den misslyckade operationen mot Dieppe.

© Ullstein / Getty

Blodbadet var i full gång och den första anfalls-vågens soldater låg och kurade ihop sig vid strandvallen när den andra anfallsvågens landstigningsfarkoster kom in. Soldaterna i dessa bleknade när de, kikande över kanten, såg det helvete de fördes fram emot. 

Många skrek i protest, men det hjälpte inte. Så föll ramperna ner, tyska kulor regnade in och träffade de tätt sammanpackade mannarna med dova ljud. I ett kaos av män som skrek, som halkade på blodet på botten av farkosterna, som snubblade över kroppar, drog officerare sina pistoler och tvingade under vapenhot mannarna att lämna farkosterna och rusa upp på stranden.

De drevs rätt in i undergången.

Den kanadensiske journalisten Russ Munro skrev efteråt: Aldrig på någon front har jag upplevt ett sådant blodbad. Det var brutalt, vidrigt, och åsynen av dessa högar med lik och känslan av att vårt anfall var dömt att misslyckas fyllde oss med en skräck.

"Ge upp!"

När tyskarna inte kunde se annat än orörliga kroppar som fyllde stranden, ställde de in sin eldgivning. En stunds lugn inträdde när allt som hördes nere på stranden var jämrandet från sårade, eller snyftandet eller böner till gud från vettskrämda soldater som låg och tryckte vid strandvallen.

Så började tyskarna ropa åt kanadensarna där nedanför: »Tommies! Ge upp! Sluta offra er!»

Bland de som landsatts började det mumlas och röra på sig. Så reste sig de första upp med armarna över huvudet. När ingenting hände dem, följde en rörelse över hela stranden. Hela den överlevande landstigningsstyrkan gav sig fångna.

Av 5 000 man som deltog lyckades 1 500 ta sig tillbaka till landstigningsfarkosterna och evakuerades. Resten blev kvar – dödade, döende eller tillfångatagna.

Med hänsyn till stridsmoralen i de egna länderna försökte de västallierade efteråt att tona ner händelsen så mycket som möjligt. Men samtidigt behövde de visa Stalin att de verkligen gjort ett rejält försök i Dieppe. 

Det var Goebbels propagandaministerium i Tyskland som gjorde dem tjänsten att slå upp det hela som ett »misslyckat invasionsförsök». Av allt att döma lät sig Stalin övertygas. Sedan hans agenter försett honom med ytterligare information om debaclet vid Dieppe, skickade han den 8 september 1942 ett telegram till Churchill:

»Jag önskar er full framgång med landstigningen i Marocko och Algeriet.»

Publicerad i Militär Historia 6/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också