En amerikansk bandkanon, M12, under eldgivning i Tyskland 1945.

© Corbis/Scanpix

Artilleriet var andra världskrigets dödligaste vapen

Under andra världskriget orsakade inget annat vapensystem lika stora förluster som fältartilleriet. Effekten på slagfältet var förödande.

10 juni 2017 av Marco Smedberg

Det råder ingen tvekan om vilket vapensystem som var det mest effektiva under andra världskriget. Olika typer av spränggranater från artilleripjäser, kanoner och granatkastare orsakade störst förluster. 

Enligt en sammanställning vid en av den tyska 362. infanteridivisionens två förbandsplatser på den italienska krigsskådeplatsen i november 1944 orsakades hela 85 procent av divisionens förluster av allierad granateld. Motsvarande siffra från östfronten där divisionen hade stridit tidigare var 61 procent.

Denna fördelning stämmer ganska väl med annan statistik från kriget. I en pansardivision hade det tillkommit en post för personalförluster i stridsfordon orsakade av pansarbrytande ammunition på mellan fem och tio procent. Tyskt artilleri var också effektivt och orsakade 70 procent av de allierade infanteriförbandens förluster.

Ammunition och kringfunktioner

Den stora skillnaden mellan de båda världskrigens artilleri var inte så mycket själva pjäserna som ammunition, kringfunktioner och bättre radioutrustning. 

Under första världskriget var den vanligaste ammunitionssorten granatkartescher där granatkroppen var fylld med blykulor. De hade stor verkan mot oskyddade soldater men var närmast verkningslösa mot trupp i skydd. 

Under andra världskriget var Sovjetunionen ensamt om att fortfarande i stor omfattning använda kartescher, medan övriga länders artilleri använde spränggranater som detonerade vid anslag (ögonblicksbrisad) eller i luften med hjälp av olika sorters tändrör (luftbrisad). Spränggranaternas verkan var dels genom tryckvågen, dels genom det splitter som spreds vid brisaden.

Det tyska artilleriet var i huvudsak häst­draget. Här två 10,5 cm leFH 18 haubits under operation Barbarossa 1941.

© Ullstein bild/IBL

Bättre eldledning

Mellankrigstiden innebar också framsteg inom områden som meteorologi, ljudmätning, eldledning och radiosamband vilket sammantaget förbättrade förmågan att lokalisera fientliga batterier, ökade eldens precision och medförde att eldledare enklare och snabbare kunde leda fler skjutande förband.

Redan före andra världskriget fanns det sofistikerade eldledningsmetoder. Men i den tyska armén prioriterades anfallsstrid och tempo, vilket även påverkade deras artilleri. Kapten Berggren var svensk militärattaché i Tyskland och följde en övning 1938. Han imponerades av personalens prestationer och utbildningsnivå. I sin rapport skrev han:

De tyska officerarna hade aktning för de mer komplicerade skjutmetoder som tillämpades i den franska armén, men synes inte vara villiga att tillägna sig dessa. Tyskarna har en panisk förskräckelse för tidsödande procedurer. Det sistnämnda återspeglas i de genomförda övningarna, där förmågan att snabbt leverera eld tillmättes större vikt än exakt precision.

Mer motorisering

Mellankrigstidens allmänna motorisering påverkade även artilleriet. Tack vare lastbilar gick det fortare att omgruppera artilleripjäserna och föra fram ammunition. Med terränggående lastbilar och i bästa fall bandkanoner ökade artilleriets möjligheter att gruppera pjäserna i terrängen, vilket var en stor förbättring jämfört med att vara bunden till vägar både när det gällde förflyttningar och grupperingsplatser. Detta gällde dock inte alla förband.

Medan de västallierade arméerna under andra världskriget var helt motoriserade använde både den sovjetiska och den tyska armén fortfarande i stor utsträckning dragdjur. Allt artilleri i de tyska infanteridivisionerna 1939–45 var hästdraget. Däremot drogs artilleripjäserna i de tyska pansardivisionerna oftast av terränggående halvbandvagnar. I dessa divisioner hade dessutom ofta något eller några batterier pansrade bandkanoner.

En M7 Priest bandkanonvagn kör i land under den brittiska överskeppningen från Sicilien till södra Italien i september 1943. 

© Imperial War Museum

Artilleriregementen

Under andra världskriget utgjordes ryggraden i arméernas fältartilleri av de olika divisionernas artilleriregementen. De bestod normalt av tre artilleribataljoner som i sin tur utgjordes av tre batterier om fyra till sex pjäser, vilket gjorde att varje artilleriregemente förfogade över cirka 45 pjäser.

Högre upp i organisationen fanns förstärkningsartilleri med tyngre pjäser som kraftsamlades där man ville åstadkomma genombrott. Dessutom hade infanteriet granatkastare i olika kalibrar vilka i den tyska och de västallierade arméerna ingick i skyttebataljonerna. Däremot organiserade Röda armén särskilda granatkastarförband som tillhörde artilleriet.

Pjäsernas kaliber motsvarade ungefär deras maximala skottvidd. En tio centimeters pjäs sköt cirka tio kilometer och en femton centimeters pjäs runt femton kilometer. På maximal skottvidd minskade dock precisionen som var bäst på cirka halva maxavståndet.

Eldledare och kartledning

I princip verkade artilleri genom att man med eldtillstånd reglerade vem som disponerade vilka artilleriförband. När batterierna sedan sköt observerades nedslagen av en eldledare som gav korrektioner till pjäsplatserna om elden låg fel.

Vid anfallsstrid gjordes en eldplan i vilken man beräknade ammunitionsinsatserna mot olika mål. I försvarsstrid strävade man efter att skjuta mot planerade spärreldlägen när fiendens anfall nådde dessa. En förutsättning var då att det fanns något artilleriförband med tillräckligt med ammunition som kunde öppna eld.

Man sköt även icke observerad (kartledd) eld, vanligen i form av störningseld. Nackdelen var att man inte kunde se resultatet och riskerade att skjuta mot ”tomma” mål. Artilleriet var ett komplext system som ställde stora krav på personalen för att fungera, särskilt i rörlig strid där det också var viktigt att snabbt kunna växla eldtillstånd.

Ett brittiskt batteri med 25-punds haubitsar sydost om Etna på Sicilien 1943. I besvärlig terräng använde artilleriet ofta vägar även för gruppering.

© Imperial War Museum

Planera var ammunitionen behövdes

Den stora ammunitionsförbrukningen var ett problem. Det räckte att beskjuten trupp hade någon form av skydd för att det skulle krävas förvånansvärt många granater för att åstadkomma någon verkan.

I en infanteridivision stod i genomsnitt det organisatoriskt ingående artilleriet för runt 80 procent av den totala ammunitionsförbrukningen. Detta ställde stora krav på transporter; särskilt inför offensiver krävdes att man förde fram mycket ammunition. Samtidigt hade angriparen fördelen av att veta var och när ammunitionen skulle behövas.

Försvarets problem var att i förväg bestämma sig för var man skall lägga upp sina förråd av ammunition. De tidskrävande underhållstransporterna styrde i sin tur hur länge stridsmomenten kunde pågå innan ammunition och andra förnödenheter tog slut. Var vägnätet dåligt och vädret besvärligt tog transporterna extra tid, vilket ofta var fallet höst och vintertid på östfronten och i Italien.

Försvar i Salerno

Generallöjtnant Mark Clark var chef över den amerikanska 5. armén som landsteg i Salernobukten i Italien. Under ett kritiskt skede i september 1943 organiserade han personligen ett improviserat försvar mot ett hotande tyskt genombrott. Han visar hur effektiv artillerielden kunde vara:

På södra sidan av Calore försvarades den hotade övergången av delar av amerikanska 158. och 189. artilleribataljonen med pjäserna i eldställningar beredda att bestryka terrängen med direktriktad eld. Vi kastade in alla som råkade finnas till hands för att förtäta försvaret som också förstärktes med sex 57 millimeters pansarvärnspjäser.

Jag ingrep personligen genom att beordra en militärorkester att beväpna sig och försvara en kulle i den tunna improviserade stridslinjen som skyddade artilleripjäserna.

När de tyska stridsvagnarna närmade sig vadet öppnade både vi och tyskarna eld. Vadet och vägen dit samt skogsridåerna där de tyska stridsvagnarna sökte eldställningar formligen försvann i alla detonationer. En intensiv eldduell följde.

Trots den starka avvärjningselden gjorde tyskarna flera försök att komma över vadet men försvaret var för starkt. Dessutom anlände sju amerikanska bandkanoner under striden och öppnade omgående eld. Efter cirka en timmes strid drog sig tyskarna tillbaka i skymningen. Då hade våra artilleripjäser avlossat 3 950 granater.

Sovjetiska artillerister laddar en BM-13 Katiusja, allmänt kallad Stalinorgel. Raketartilleriet var föga träffsäkert men hade mycket hög eldkraft och stor psykologisk effekt på motståndarna.

© AKG-images/Scanpix

Sikta in sig på pjäserna

Ett effektivt sätt att minska verkan av fiendens artilleri var att bekämpa hans pjäser, vilket dock ställde stora krav på att lokalisera målen med tillräcklig noggrannhet. Genom att från olika platser mäta in skjutande pjäsers mynningsknallar eller mynningsflammor fick man skärningspunkter som sedan kunde beskjutas.

Under striderna på den italienska krigsskådeplatsen i samband med de allierades övergång av floden Garigliano norr om Neapel upplevde den brittiske artilleristen J Gascoigne-Pees två besvärliga dagar i januari 1944. Han tillhörde ett batteri utrustat med bandkanoner M 7 Priest (en amerikansk 10,5 centimeters haubits monterad på chassi av stridsvagnen Lee, senare även Sherman) som utsattes för tysk artilleribekämpning:

Det första illavarslande tecknet var en ensam granat som slog ner när tyskarna började skjuta in sig mot vårt batteri. Strax därpå började granater falla ner omkring oss samtidigt som vi fortsatte med att ge eld mot våra mål. Efter ett tag avtog den tyska artillerielden för att sedan tillta i styrka. Ett ammunitionsupplag började brinna. Läget började bli ohållbart med luften full av splitter, och order gavs om att omgruppera. Detta skedde under stor brådska, av hundra man i batteriet såraders arton av den tyska elden.

Nästa dag besköts vi kontinuerligt. Personalen klarade sig någorlunda men splitter slog sönder utrustning och satte eld på flera ammunitionsupplag. Först när flera pjäser blivit träffade och slagits ut gavs order om ny omgruppering. Då kreverade granater runt omkring oss, träd föll omkull och luften var fylld med den fräna stanken från exploderande granater.

Artilleriet hejdade Röda armén

På den krigsavgörande östfronten var det tyska artilleriet länge tillräckligt bra för att kunna kompensera Röda arméns överlägsna numerär. Bristen på tyska infanteriförband innebar att deras front ofta var glest besatt med luckor mellan olika försvarade stödjepunkter. I dessa oförsvarade luckor var tyskarna beroende av att snabbt kunna skjuta med artilleri, vilket ofta hejdade sovjetiska framstötar.

Likt andra funktioner inom Röda armén var dess artilleri ett jämförelsevis stelbent system vars effekt byggde på överlägsen numerär. Det stora problemet var bristen på välutbildad personal. Den som fanns koncentrerades till viktiga vapensystem och funktioner för att dessa överhuvudtaget skulle kunna fungera. Det var orsaken till att Röda armén, till skillnad från tyskarna, försökte undvika att utnyttja artilleri i försvarsstrid då detta ansågs för komplicerat.

Visserligen förbättrades det sovjetiska artilleriets kvalitet under kriget men man nådde aldrig upp till tysk eller västallierad standard.

I slutet av kriget understöddes sovjetiska offensiver av tusentals artilleripjäser grupperade hjul vid hjul som systematiskt sköt mot planerade och inregistrerade mål. Om tyskarna flyttade sig gjorde det sovjetiska artilleriets eldorkaner ingen nytta. Men trots Röda arméns brister tillfogade dess artillerield tyskarna drygt 50 procents förluster vilket innebar över en miljon man.

Allierad utveckling

I Italien 1943 och i Frankrike 1944 upptäckte tyskarna för sent hur utvecklingen på artilleriets område sprungit ifrån dem. Brittiskt och särskilt amerikanskt artilleri var fullt motoriserat, hade en effektivare eldledning och – inte minst viktigt – en överlägsen underhållsorganisation som såg till att skjutande förband hade gott om ammunition. Tyskarna led nu brist på det mesta och när de tvingades retirera var deras hästdragna artilleri ofta för långsamt för att hinna undan.

Tyska förband som omgrupperades från östfronten till Italien eller till Frankrike vittnade om att verkan av de allierades artillerield var mycket värre än vad de upplevt på östfronten. Att tyska 362. infanteridivisionen förlorade 61 procent i indirekt eld på östfronten och 85 procent i Italien visar på hur effektivt amerikanskt och brittiskt fältartilleri faktiskt var.

I brohuvudet vid Salerno i Italien upplevde sergeant Ross Carter striderna runt staden Altavilla i september 1943. De tyska motanfallen mot en bataljon ur amerikanska 504. fallskärmsregementet föregicks av störningseld och hejdades av koncentrerad artillerield:

När vi försökte bättra på våra skyddsgropar sade en stabssergeant hånfullt till oss att man lika bra kunde ta skydd under ett olivträd, vilket han själv gjorde. Strax därpå utsattes ställningarna för tysk eld från 88:or och granatkastare. Jag hörde en kraftig detonation i närheten och när jag tittade upp låg sergeanten under trädet med ena foten bredvid sig prydligt avklippt jäms med fotknölen.

Vi låg i våra värn och sköt prick lugnt som på en skjutbana. Efter tre hejdade tyska anfall började vår ammunition ta slut. En av våra artilleri-eldledare upptäckte att tyskarna förberedde ett fjärde anfall och begärde eldtillstånd med sina tolv 155 millimeters artilleripjäser varpå 160 granater slutligen hejdade tyskarnas försök att återta höjd 424. Våra förluster var 21 stupade och ett stort antal sårade fallskärmsjägare, de flesta i vad som upplevdes som en ändlös artilleribeskjutning. Men vi uppskattade att tyskarnas förluster var åtta gånger större än våra.

Kanske är du intresserad av...

Läs också