En amerikansk marinkårssoldat i full fart över Pelelius strand.

© USMC

Ingen japan överlevde slaget om Peleliu

Slaget om Peleliu i Stilla havet var kanske den svåraste strid som amerikanerna utkämpade under andra världskriget. Den dyrköpta segern kostade nästan 10 000 man i förluster. Ingen japan överlevde.

27 mars 2017 av Christer Bergström


I gryningen den 15 september 1944 inledde amerikanska 1. marindivisionen invasionen av Peleliu. Landstigningsfarkosterna mötte inget annat än spridd japansk eldgivning när de styrde mot den lilla ön, som beskjutits av flottans kanoner i tre dagar. Upprymda marinkårssoldater sjöng Waltzing Matilda, 1. marinkårsdivisionens »signaturmelodi». De väntade sig en ganska enkel operation.

De japanska soldaterna låg i bunkrar och grottor och betraktade iskallt den annalkande fienden. Först när amerikanerna befann sig vid det stora ko-rallrevet några hundra meter från stranden öppnade de eld. Charles H Owen, en av de amerikaner som deltog i den första invasionsvågen, skrev efteråt:

»Jag och de andra männen i kompaniet rusade upp på stranden och där kastade vi oss huvudstupa och borrade ner oss i sanden.»

Hundratals japanska granater landade bland skockarna av amerikanska marinkårssoldater som skyddslöst kurade ihop sig i den lösa sanden. Blodiga kroppsdelar slungades åt alla håll. Det var mer en massaker än en strid. Charles H Owen berättar att eldgivningen skapade en sådan kakofoni att det inte gick att höra de order som ropades ut.

»Rädsla är ett alldeles för svagt uttryck för att beskriva vad jag kände», sa han efteråt.

Fukakku var Japans nya taktik

Den stolta amerikanska 1. marinkårsdivisionen blev först att få känna på den nya dödliga japanska taktiken, Fukakku.

Strax före anfallet mot Pearl Harbor i december 1941 hade chefen för den japanska flottan, amiral Isoroku Yamamoto, varnat:

»Om kriget med USA drar ut i två eller tre år har jag inget hopp om att vi ska kunna segra.»

Nu var det nästan tre år senare, och sedan juni 1942 hade amerikanerna genom en växande teknologisk och numerär överlägsenhet tilldelat japanerna nederlag efter nederlag. Det var i det läget japanerna beslöt att byta taktik. 

Den blodisande Fukakku gick ut på att offra egna förband för att helt enkelt tilldela amerikanerna så stora förluster att USA skulle bli moget för en separatfred. Någon japansk seger var inte längre att hoppas på.

Marinkårsstyrkor tar skydd på stranden efter landstigningen på Peleliu den 15 september 1944.

© Corbis/All over press

Det hade länge varit uppenbart att amerikanerna steg för steg arbetade sig fram mot Filippinerna – som den amerikanske arméöverbefälhavaren i Stilla havsomårdet, general Douglas Mac-Arthur, hade fått överge under så förödmjukande former 1942.

Det sista steget före invasionen var att säkra ön Peleliu, omkring 100 mil öster om Filippinerna. Även om denna inte var större än 13 kvadratkilometer – motsvarande hälften av Visingsö – var den strategiskt betydelsefull. Ön hade ett flygfält varifrån japanerna skulle kunna anfalla den amerikanska flottan.

Här hade japanerna baserat 2. infanteriregementet ur 14. infanteridivisionen, ett elitförband från striderna i Kina. Regementschefen, överste Kunio Nakagawa, visste att han inte hade en chans att slå tillbaka den mäktiga amerikanska marinkåren. Tidigare hade japanerna mött amerikanska landstigningar på olika öar på själva invasionsstränderna för att slå tillbaka anfallen. Men detta hade visat sig omöjligt.

Skyttevärn i bergens grottor

Uppdraget var nu istället att döda så många amerikanska soldater som möjligt innan den siste japanen stupat. För detta syfte förvandlade Nakagawa det lilla berget Umurbrogol och de sylvassa klipporna på den lilla öns mitt till en nästan ointaglig fästning.

Han drog nytta av bergets naturliga grottor och lät spränga ut hundratals sammanlänkade tunnlar till ett nätverk av över 500 dolda skyttevärn. Det var därifrån japanerna släppte loss all sin eldstyrka mot amerikanerna på stranden på morgonen den 15 september 1944.

Ombord på ett av krigsfartygen utanför Peleliu kände chefen för amerikanska 1. marinkårsdivisionen, den hårdföre generalmajor William Rupertus, en växande otålighet. »Det blir tufft, men det är över på fyra dagar», hade han sagt.

Missnöjd med att inget av den första dagens mål hade uppnåtts beslöt han att sätta in sina sista reserver. De fick till uppgift att ta höjderna på ön. Många andra soldater skulle ha vägrat att lyda denna självmordsorder, men den amerikanska marinkåren upplevde sig som världens bästa militära förband. Den vägrade, i likhet med sina japanska motståndare, att ge upp.

Eldunderstödsfartyg av typen LSM(R) avfyrar raketer mot stranden. 

Dagtid stekte solen från en molnfri himmel och fick temperaturen att stiga till 46 grader i skuggan. Uttorkning blev ett allvarligt problem och många män svimmade av vätskebrist. Det vatten de fick fördes i land i dåligt rengjorda oljetunnor, vilket gav männen diarréer som ytterligare förvärrade uttorkningen.

Nattliga räder höll soldaterna på helspänn

På nätterna utnyttjade japanerna mörkret till att smyga fram till amerikanernas ställningar för att skära halsen av sovande marinkårssoldater. Detta höll amerikanerna på helspänn och tvingade dem att avdela en vaken man vid varje sovande.

De män som stirrade in i mörkret och lyssnade efter framsmygande japanska soldater höll på att bli galna på de tusentals stora strandkrabbor som sprang fram och tillbaka över korallklipporna. Det klickande ljudet som dessa åstadkom togs hela tiden för fotsteg av japanska soldater.

Runt omkring låg liken och ruttnade i den tropiska hettan. De skapade en obeskrivlig stank samtidigt som de drog till sig moln av spyflugor. En annan av de amerikanska marinkårssoldaterna, Eugene Sledge, berättade:

»Klipporna var översållade med människokroppar, mänsklig avföring och ruttnande matransoner, och dessa vidriga insekter var så stora, så mätta och belåtna att de ofta knappt ens orkade flyga … Det var minst sagt avskyvärt att se hur feta spyflugor lämnade ett lik för att i nästa ögonblick sätta sig i våra matransoner.»

Striderna böljade fram och tillbaka med samma skoningslöshet på båda sidor. Japanerna torterade tillfångatagna amerikaner till döds, och amerikanerna gjorde ofta processen kort med de få japaner som hamnade i deras händer.

Stora amerikanska förluster

Efter sex dagars förbittrade strider lyckades japanerna driva bort amerikanerna från Höjd 100. Av de män i amerikanernas C-kompani som först erövrat höjden, var det bara nio som återvände oskadda. Vid det laget hade mer än 70 procent av soldaterna i den bataljon där C-kompaniet ingick, stupat, sårats eller avskrivits som saknade inom ett område inte mer än ett par tusen meter långt.

Rupertus närmaste chef, generalmajor Roy Geiger, blev alldeles förskräckt när han den 21 september besökte ön och fick se i vilket utmattat tillstånd de överlevande spillrorna av 1. marindivisionen befann sig. Men Rupertus avvisade förslaget att hans Marines skulle förstärkas med armésoldater. Marinkårens stolthet och rivaliteten mellan marinen och armén var ökänd inom den amerikanska krigsmakten.

Generalmajor William Rupertus dekorerades efter Peleliu, men fråntogs befälet över 1. marindivisionen. 

Rupertus marindivision och överste Nakagawas 2. infanteriregemente tog praktiskt taget kål på varandra under tre veckors blodiga strider. När Geiger den 14 oktober gav order om att resterna av 1. marindivisionen skulle lämna ön, hade 6 336 av dess mannar stupat, sårats eller avskrivits som saknade – av ursprungligen drygt 9 000.

Samtidigt hade överste Nakagawas styrka reducerats till omkring 1 500 man som höll ett område på 800 gånger 400 meter högst upp på Umurbrogol-berget.

Nu tog amerikanska 81. armédivisionen över uppgiften att rensa upp ön, med kraftigt understöd av artilleri och flygbombardemang. Den 24 november återstod inte mer än 130 man på den japanska sidan, varav 70 var sårade.

Ett sista radiomeddelande

Inne i tunnelsystemet där de tryckte var luften tjock av liklukt och krutrök. Soldaterna led brist på mat och färskvatten, och allt de hade att försvara sig med var några få handgranater och tjugo gevärspatroner per man. Sluttningarna utanför dominerades av amerikanska soldater som hade tunga kanoner riktade mot de flesta tunnelöppningar.

I ett sista radiomeddelande till högkvarteret rapporterade överste Nakagawa att han beordrat sina sista 56 stridsdugliga soldater att dela upp sig i mind-re grupper och infiltrera amerikanernas positioner »för att döda fienden överallt». Nakagawa avslutade med orden:

»Allt är över på Peleliu.»

Sedan brände han förbandets fana och begick traditionellt harakiri genom att skära upp magen med sitt samurajsvärd.

Följande natt blev 25 japaner dödade när de överföll de amerikanska ställningarna.

Att betvinga denna lilla korallö och neutralisera dess garnison tog runt två månader i anspråk och kostade amerikanska 1. marindivisionen och 81. armédivisionen en förlust av sammanlagt nära 10 000 stupade, sårade och saknade. Hela den japanska garnisonen om 11 000 man gick under.

Det japanska högkvarteret betraktade slaget om Peleliu som en framgång, och den metod som här utprovades togs senare i bruk under slagen om Iwo Jima och Okinawa.

Striden om Peleliu försatte amerikanska 1. marindivisionen ur spel för lång tid framöver. Den var inte tillgänglig när Iwo Jima skulle invaderas i februari 1945. Det tog sju hela månader, till invasionen av Okinawa i april 1945, innan divisionen åter kunde gå i strid.

Dess hårdföra divisionschef William Rupertus blev visserligen dekorerad för slaget om Peleliu, men fråntogs i november 1944 befälet och skickades hem till USA för att leda marinkårens skola i Quantico, Virginia. Fyra månader senare påträffades den 55-årige marinkårsgeneralen död i Washingtons hamn. Dödsorsaken befanns vara en hjärtattack.

Kanske är du intresserad av...

Läs också