Kamikaze, Japan, USA, USS Bunker, 11 maj 1945, andra världskriget
Två kamikazeplan träffar det amerikanska hangarfartyget USS Bunker Hill utanför Kyushu inom loppet av 30 sekunder. Hundratals dödas och skadas ombord. 11 maj 1945.
© National archives

Kamikaze: Japans sista effektiva vapen

De japanska kamikazepiloterna beskrivs ofta som fanatiker eller hjälplösa offer i ett vansinnigt försök att förlänga ett redan förlorat krig. Men en analys av styrkeförhållandena 1944–45 visar att angreppen mer eller mindre var en nödvändighet.

4 december 2016 av Rasmus Kjærbye Petersen
Tidigt på morgonen den 7 december 1941 klev löjtnant Fusata Iida upp i sitt Mitsubishi A6M5 Zero, som stod ombord på det japanska hangarfartyget Soryu. 

Han lovade mannarna i sin division att om hans flygplan skadades allvarligt under anfallet mot Pearl Harbor så skulle han avsiktligt få det att störta in i ett värdigt mål.

Under slaget såg männen att löjtnantens flygplan träffades och började läcka bränsle. Iida tecknade åt dem med handsignaler att de skulle återvända till Soryu, varefter han riktade planets nos mot marken.
Flygplanet dök mot örlogsbasen Kaneohe, där det träffade en bergssida inte långt från en vapendepå. Iida försökte förmodligen träffa depån med sitt skadade flygplan, men missade målet.

Redan under Stillahavskrigets första dag genomförde alltså japanska piloter självmords-attacker.

Under de följande månaderna och åren vittnade amerikanska sjömän med jämna mellanrum om japanska plan som efter att ha skadats under konventionella angrepp vände om och med berått mod försökte träffa deras fartyg.

Dessa attacker var emellertid inga kamikaze­anfall. Nej, de var inte ens något unikt japanskt fenomen.

Det hände att piloter från alla krigförande länder bestämde sig för att offra sig på liknande sätt om de enda alternativen var att antingen störta eller hoppa ut över fiendens territorium.
Vissa av dem ville säkert bara slippa att bli tillfångatagna eller lida en långsam död på havet, medan andra kanske ville rikta ett sista slag mot fienden.

Kamikaze, flygare, Japan, andra världskriget.

En självmordspilot får hjälp att knyta det vita band som symboliserar kamikaze - den heliga vinden - inför sitt uppdrag.

© Hulton/Getty

Rädda om flygplanen

Under den absolut största delen av kriget var de japanska piloternas viktigaste uppgift att föra både sig själva och sina plan i säkerhet efter att ha anfallit fienden.

Den japanska staten hade investerat stora summor i flygplanen och i piloternas utbildning. Den investeringen fick inte gå till spillo om det gick att undvika.

Tanken på kamikazeanfall uppstod i ett rätt sent skede av kriget och kom sig av Japans vid tidpunkten desperata situation. 

Före kriget hade den japanska flottan utbildat några av världens bästa piloter, men utbildningen var lång och kostsam.
Den japanska militärledningen räknade med ett kortvarigt krig i vilket enbart styrkor som upprättats före kriget skulle delta.
Något långdraget utnötningskrig hade man inte trott på. Men när japanerna inte lyckades tvinga USA på knä efter Pearl Harbor och Midway fick de försöka öka antalet nya piloter genom att förkorta utbildningsprogrammen.
Ändå fick man i USA fram fler piloter – nu dessutom bättre utbildade och med tillgång till mer avancerad utrustning än de japanska piloterna.

I mitten av 1944 förberedde amerikanerna en invasion av Filippinerna.

För Japan var Filippinerna av avgörande betydelse för att landet skulle kunna skydda sina trader mellan det råvarurika Sydost­asien och hemlandet.
Därför bestämde man sig för att sätta in nästan alla sina nyutbildade piloter i ett angrepp mot den amerikanska flottan för att försöka hindra invasionen.

Japansk katastrof

Striderna gick till historien som slaget om Filippinska sjön. Det utkämpades i juni 1944 och blev en katastrof för japanerna. För varje amerikanskt plan som sköts ner störtade cirka tio japanska. Segern var så överlägsen att de amerikanska piloterna kallade slaget The Great Marianas turkey-shoot.

Merparten av den nya generationen piloter stupade i slaget. För att så snabbt som möjligt få upp plan i luften igen hade japanerna inte mycket att välja på. Man var tvungna att skära ännu mer i utbildningsprogrammen.
I sina memoarer skrev det japanska flygaresset Saburo Sakai, som var verksam som instruktör:
»Allt var bråttom. Vi blev tillsagda att se till att männen snabbt kom igenom utbildningen. Vi struntade i alla subtiliteter och försökte bara lära dem att flyga och skjuta ... Under långa, enformiga månader försökte jag göra jaktpiloter av dem. Det var hopplöst. Våra resurser var för små och behovet var för stort.»

Hangarfartyg Shokaku, Japans flotta, Pearl Harbor, 1941, andra världskriget.

Besättningen på hangarfartyget Shokaku förbereder flygplanen inför anfallet på Pearl Harbor den 7 december 1941.

© MPI/Getty
I Filippinerna väntade den japanska garnisonen bara på amerikanernas invasion efter det förkrossande nederlaget i Filippinska sjön.


Det var i denna svåra situation som tanken på kamikaze­anfall tycks ha väckts. Exakt vem som kom på idén har forskarna aldrig kunnat komma fram till – kanske var det mer än en person.

I början av oktober anlände viceamiral Takijiro Onishi för att ta kommandot över 1. luftflottan i Filippinerna. Då erbjöd sig flera av hans piloter att genomföra självmordsattacker mot amerikanerna när invasionen kom.


Onishis första reaktion lär ha varit ytterst negativ. Bara tanken på att göra något sådant var »kättersk», sa han. 

Drivande kraften

Men viceamiralen övervann snabbt sina samvetsbetänkligheter. På ett möte med officerarna i en av sina flygenheter den 19 oktober sa Onishi:
»Enligt min mening finns det bara ett sätt att säkerställa att vår begränsade styrka får maximal effekt: genom att organisera anfallsenheter bestående av Zeromaskiner beväpnade med 250-kilosbomber där vart och ett av planen störtdyker in i ett fientligt hangarfartyg ... Vad säger ni?»

Snart var Onishi den drivande kraften bakom upprättandet av ett organiserat program med särskilda angreppsstyrkor – tokkotai – avsedda för självmordsattacker. 


Onishi har gått till historien som »kamikazens fader», men det är viktigt att förstå att han inte tvingade sina mannar att genomföra självmordsattackerna.

Tvärtom anmälde sig ett stort antal piloter frivilligt till programmet. Det fanns utan tvivel ett inslag av grupptryck i deras agerande, men slaget om Filippinska sjön hade redan visat att de japanska piloternas chanser till överlevnad var försvinnande små även vid konventionella angrepp.

Om man nu ändå skulle offra livet i strid, varför inte göra det på ett sätt som gav större hopp om att vålla fienden skada?

Kamikaze, USS Missouri, US Navy, Japans flotta, Okinawa, 1945, andra världskriget

En kamikazeattack mot USS Missouri utanför Okinawa den 11 april 1945. Planet, en A6M Zero, gjorde liten skada och orsakade inga förluster.

© Roger Viollet/Getty
Det första officiella, dokumenterade kamikazeanfallet skulle inledas den 21 oktober 1944. Några dagar dessförinnan hade invasionen av Filippinerna börjat i och med att amerikanska trupper gick i land på ön Leyte. Onishi höll ett tal till piloterna:

Japan befinner sig i allvarlig fara. Nyckeln till landets räddning ligger nu inte längre i händerna på statens ministrar, generalstaben och ödmjuka kommendanter som jag. Det är unga, modiga män som ni som krävs.

Å era hundra miljoner landsmäns vägnar ber jag er därför att göra detta offer, och jag hoppas att ni ska bli framgångsrika.

Det första angreppet misslyckades dock, eftersom gruppen inte hittade sina mål och tvingades återvända. 

Lyckat anfall

Men fyra dagar senare steg en annan tokkotai, bestående av fem Zeroplan, till väders och anföll en grupp eskorthangarfartyg utanför Leyte. Ett av fartygen, USS St. Lo, sänktes.

Det var krigets första lyckade kamikazeanfall. Samma dag, den 25 oktober, hade den japanska flottan angripit de amerikanska fartygen i det stora sjöslaget vid Leyte, men inte lyckats sänka mer än ett eskorthangarfartyg och några jagare innan den tvingats retirera.


Med sina föråldrade flygplan hade Onishis fem självmordspiloter uppnått samma resultat som flottans mäktigaste fartyg, och dessutom i absoluta tal räknat lidit färre förluster.

Under de följande dagarna sänkte andra tokkotai ytterligare sex eskorthangarfartyg och ett antal andra fartyg. Man lyckades inte vända slagets gång, men självmordspiloterna var japanernas ojämförligt effektivaste vapen vid Leyte.

Efter denna relativa framgång gick kamikazeprogrammet från att vara ett lokalt experiment till officiell policy. Onishis överordnade, amiral Fukudome, godkände en massiv ökning av antalet tokkotai.


Många japanska officerare greps av vad som i efterhand har beskrivits som ett slags vansinne när de trodde sig se en möjlighet att stoppa fienden.

Onishi själv talade vitt och brett om oerhört omfattande kamikazeanfall: »Om vi är villiga att offra 20 miljoner japaners liv i särskilda angrepp kommer vi att segra.»

Men kamikazekonceptet som sådant kan faktiskt inte avfärdas som vansinne. När man väl hade kommit över den första, fullt mänskliga motviljan mot tanken var den faktiskt strategiskt gångbar.


Eftersom även japanernas konventionella anfall kunde betraktas som självmordsuppdrag sparade faktiskt den nya strategin människoliv. Kamikazepiloterna hade betydligt större chans att träffa sina mål. På så vis kunde ett relativt litet antal soldater åsamka fienden stor skada.

Bombplan Mitsubishi G4M2e Betty. Japans flotta, Andra världskriget.

En bombplansbesättning tar igen sig framför sin Mitsubishi G4M2e Betty. Under buken skymtar kamikazeplanet Ohka.

© US Navy
En annan fördel var att en kamikazepilot inte alls behövde lika mycket utbildning. Det var följaktligen det enda realistiska sätt att använda de nödtorftigt utbildade piloterna som under krigets sista månader lämnade de japanska flygskolorna.


Kamikazeuppdragen var alltså inte ett resultat av desperation, människoförakt och fanatism, vilket i princip alla tidigare västliga kommentatorer har hävdat.

Det fanns sakliga argument för attackerna.

Till och med respekterade officerare som Minoru Genda, mannen som planerade anfallet mot Pearl Harbor, talade sig varm för idén. 

Visst mått av hyckleri

Andra officerare kände emellertid – trots att de var för kamikaze­anfallen – att det fanns ett visst mått av hyckleri i den japanska ledningens entusiasm för taktiken. Så här sa kommendörkapten Shiga till Genda när de diskuterade saken:

Jag tycker att det är hög tid att det här diskuteras. De första som ska genomföra de särskilda angreppen är erfarna piloter från flottakademin.


Jag leder personligen det första uppdraget. Var vänlig och berätta för centralstaben, som är så entusiastisk över de särskilda angreppen, att de är välkomna att följa med för att se hur de går till.

När alla flygdivisionschefer är borta kan övriga chefer följa med. När alla officerare är borta är ni välkommen själv, kommendörkapten Genda. Om er tanke var att låta alla sergeanter och underbefäl flyga först så går jag aldrig med på det.

Lyckoflagga, kamikaze, Japan, andra världskriget

Många japanska soldater bar med sig en lyckoflagga med familjens namn på.

Under striderna i Filippinerna genomförde japanerna cirka tvåtusen kamikazeanfall, som fortsatte att vara framgångsrika.


Den 30 oktober 1944 träffades två amerikanska hangarfartyg, USS Franklin och Belleau Wood, av kamikazeplan utanför ön Samar och skadades allvarligt.

Framgångarna kan till stor del förklaras med att det tog ett tag för amerikanerna att anpassa sig till japanernas nya krigföring och utarbeta effektiva motdrag mot den.


Kommendörkapten Arthur Purdy, fartygschef ombord på USS Abner Read, kommenterade saken så här:

»Dessa angrepp skiljer sig helt från det vi tidigare ställts inför. Japanerna behöver bara ta sig upp i luften och dyka med full kraft med låsta roder. Deras uppgift är väldigt enkel, eftersom ett fartygs förmåga att svänga under en 30–40 sekunder lång inflygning är ytterst begränsad.»

Amerikanerna improviserade fram olika försvarsmetoder. Man lade till exempel ut stora rökridåer runt fartyg som låg för ankar.


De amerikanska sjömännen fick också mer brandutbildning, eftersom kamikazeplanen ofta orsakade större skada när bränslet spreds över hangarfartygens flygdäck än när bomben som de förde med sig exploderade.

Även Onishi och hans officerare experimenterade med olika metoder. I början sändes ofta bara ett enda kamikazeplan ut, eskorterat av två jaktflygplan.


De erfarna jaktpiloterna skulle hjälpa den oerfarne kamikazepiloten att navigera och skydda honom mot amerikanska jaktflygplan.
Efter avslutat uppdrag återvände jaktflygplanen hem för att eskortera ett nytt kamikazeplan. Men efter hand som programmet växte i omfattning och alltfler tokkotai togs i tjänst gick man över till att skicka iväg stora vågor av flygplan i hopp om att de skulle överväldiga de amerikanska försvararna i kraft av sitt stora antal.

Konceptet spreds

Kamikazeuppdragen i och kring Filippinerna vållade den amerikanska flottan större skador än något annat japanskt anfall sedan 1942.

Det bidrog till att övertyga den japanska ledningen om att de hade hittat ett vapen med vilket amerikanerna kunde besegras. Kamikazekonceptet spreds till andra vapenslag och mål.

Yokosuka MXY-7 Ohka, kamikazeplan, Japan, andra världskriget.

Den flygande bomben, Yokosuka MXY-7 Ohka, utvecklades som ett rent kamikazeplan. I nosen fanns en inbyggd stridsspets och planet kunde inte landa.

De amerikanska strategiska bombningarna av Japan var en uppenbar kandidat. Vintern 1944–45 upprättade japanska armén en egen kamikazeenhet, specialenhet Shinten.

Enhetens uppgift var att stoppa de amerikanska B-29:orna genom att flyga jaktflygplan av typen Nakajima in i dem.


Problemet var bara att B-29:orna var ett betydligt snabbare och mer manövrerbart mål än ett fartyg. Det krävdes skickligare piloter för att genomföra attackerna.

Man experimenterade med att låta kompetenta piloter hoppa ut i sista sekunden, så att de kunde hämtas och utföra fler kamikazeuppdrag (en metod som även tyskarna övervägde för att hindra britternas och amerikanernas bombflygplan), men dessa hasardartade manövrer gick sällan bra.


Den japanska flottan upprättade även andra typer av självmordsenheter, till exempel bemannade torpeder (kaiten), snabba motorbåtar (shinyo) och mindykare (fukuryu).

Med shinyobåtarna lyckades japanerna sänka fem mindre amerikanska fartyg, de flesta vid Okinawa.

När det gäller kaitentorpederna, som normalt avfyrades från ubåtar, är det svårt att säga hur väl de fungerade, eftersom det av naturliga orsaker inte var någon som överlevde uppdragen. Inte heller fanns det några ögonvittnen som kunde följa skeendet.

Enligt japanska källor sänktes många fartyg med kaiten, medan amerikanerna bara har bekräftat sänkningen av en oljetanker.

Inget av dessa försök att sprida konceptet var med andra ord lika framgångsrikt som flygplanen, men man lade heller aldrig ner lika stora resurser på dem som på upprättandet av nya tokkotai.


Under krigets sista månader gick kamikazeuppdragen från att vara särskilda angrepp till att bli de japanska flygenheternas vanligaste anfallsmetod.

Redan innan striderna kring Filippinerna var över hade den japanska flottan förbrukat alla entusiastiska frivilliga som anmälde sig till de första tokkotai. 

Tvingande uppdrag

Om programmet skulle fortsätta och utvidgas som planerat gick det inte att grunda det på enbart frivilliga insatser. 

Därför blev det nu allt vanligare att nya rekryter inte tilläts tacka nej till att föras över till tokkotai. Inom militärledningen tycks man ha trott att den självuppoffrande anda som Onishi fann på Filippinerna var kännetecknande för hela det japanska samhället.

Det är intressant att konstatera att militären inte inriktade sig på de lägsta samhällsklasserna när den letade efter rekryter. I stället hittade man de flesta av dem på universiteten.


Att bli kamikazepilot betraktades som en ära, inte som ett straff. Rekryterna kallades fortfarande frivilliga, men med tiden stod det klart att en eventuell vägran att låta sig föras över till ett tokkotai skulle medföra ett allvarligt straff, kanske till och med döden.

Amiral Matome Ugaki, kamikaze, Japan, andra världskriget

När amiral Matome Ugaki på radio hörde om Japans kapitulation konstaterade han att han inte fått någon formell eld upphör-order. Amiralen avslutade kriget med att flyga ett sista kamikazeuppdrag.

© Chiran Kamikaze Peace Museum
Förvånansvärt nog accepterade de flesta av dessa halvt utbildade pojkar överföringen utan protester.


Många betraktade det som sin plikt att offra livet för fäderneslandet, men flottan lockade dem också med löften om att de skulle befordras efter sin död, och att en större pension skulle betalas ut till deras efterlevande.

I sina brev hem vittnar dock många av studentpiloterna om en bitterhet över sitt öde, vilket hade varit sällsynt i Filippinerna.

En japansk värnpliktig, Tadeo Kasuga, har beskrivit en grupp kamikazepiloters sista kväll:
I salen där avskedsfesterna hölls drack de unga studentofficerarna kall sake natten före flygningen.


Vissa hällde i sig saken i ett svep och andra drack kopiösa mängder. Det blev en kaotisk stämning.

Några högg sönder glödlampor med sina svärd, medan andra lyfte upp stolar för att krossa fönster. De vita dukarna slets sönder ... Vissa skrek av vrede, medan andra grät högljutt. Det var deras sista kväll i livet ...

Övergav sig istället

Amerikanerna var med om att kamikazepiloter valde att landa sina flygplan på vattnet och överlämna sig till fienden istället för att genomföra sitt uppdrag. Men de allra flesta tycks ha fortsatt till det bittra slutet, trots inre kval.


Efter kriget skrev författaren Watanabe Tsuneo: »Det är en lögn att de gav sig iväg fyllda av mod och glädje med orden: ’Länge leve kejsaren!’ De var som får i ett slakthus. Alla gick de med vacklande steg och nedslagen blick. Vissa kunde inte ens stå på benen. De bars ut och sattes ner i planet av mekanikerna.»

Efter Filippinernas fall utkämpades nästa stora slag på ön Iwo Jima i februari och mars 1945. Detta slag har rykte om sig att vara ett av Stillahavskrigets mest brutala, men här spelade de japanska tokkotai ingen större roll.

Ön var så liten och det amerikanska herraväldet i luften var så överväldigande att inga japanska flygplan kunde operera vid Iwo Jima.


Dessutom låg flygbaserna på det japanska fastlandet så långt från slagfältet att den japanska ledningen kom fram till att det inte var realistiskt att skicka några flygplan till Iwo Jima.

Förmodligen sparade man sina kamikazestyrkor till det avgörande slag som man förväntade sig inom kort skulle stå utanför den japanska kusten.

Ugaki fick ansvaret

Ansvarig officer för detta slutgiltiga försvarskrig var amiral Matome Ugaki, som i februari 1945 tog över kommandot över flottans 5. luftflotta på Kyushu. Grundvalen för Ugakis strategi var kamikaze­operationer.


Tokkotai skulle sättas in i enorma vågor för att överväldiga det amerikanska försvaret och sänka ett stort antal av dess hangarfartyg. Mellan dessa större insatser skulle en strid ström av mindre angrepp göra fienden osäker och se till att han inte fick möjlighet att vila.

Ugaki fick verkligen anstränga sig för att vaska fram tillräckligt många piloter. Förutom student­piloterna förde han över all utbildningspersonal och alla skolflygplan till tokkotai.


Operationens namn var Ketsugo (»Avgörande»), och i Ugakis ögon var det en fråga om att vinna eller försvinna.

Men det förväntade anfallet mot Kyushu uteblev. Istället invaderade amerikanerna i april ön Okinawa, som var en del av det japanska hemlandet, men inte en av huvudöarna. Ändå beslöt Ugaki och hans överordnade att aktivera sina tokkotai.

Under de följande två månaderna sattes omkring 2 000 kamikazeplan in mot den amerikanska flottan vid Okinawa, och av dessa ingick 1 500 i sju stora vågor.


Den japanska flottan skickade även ut slagskeppet Yamato på vad som har kallats krigets största kamikazeuppdrag. 

Yamato skulle medvetet gå på grund inom skotthåll från den amerikanska flottan för att sedan strida som en stationär fästning, antingen tills alla kanoner var förstörda eller all ammunition hade tagit slut.

Yamato hann dock aldrig fram, utan sänktes av amerikanska plan på vägen dit. Aningen bättre gick det för de tokkotai som opererade från Kyushu och Formosa.

Vid Okinawa led amerikanska flottan några av sina största förluster under kriget, men de allierade hade ändå tillräckligt många fartyg för att inte behöva avbryta invasionen. Dessutom hade amerikanerna nu tagit fram motåtgärder mot kamikaze­anfallen.

Först och främst hade USA insett att det var bäst att stoppa anfallen så långt bort från hangarfartygen som möjligt.


Flygpatrullerna runt fartygen behövde bestå av fler plan och operera över större avstånd.

Dessutom måste jagarnas perimeterförsvar utvidgas. Fartygen fick också mer luftvärnsartilleri, och – nog så viktigt – skyttarna visste att de kunde förvänta sig att de japanska planen kom flygande mot dem i full fart istället för att försöka ta sig igenom spärrelden och släppa bomber.

De nyligen uppfunna zonrören, tändrör som detonerades med hjälp av radar, innebar också en stor fördel för de allierade.

Shinyo, kamikaze, Japans flotta, andra världskriget

Även snabba motorbåtar, shinyo, användes för japanska kamikazeuppdrag.

© US Navy
Japanerna i sin tur testade motdrag mot de amerikanska motåtgärderna. Jagarna blev nu ett viktigt mål, eftersom man hoppades kunna slå hål på perimeterförsvaret för efterföljande vågor.


Det slutade med att fler jagare än hangarfartyg gick förlorade i kamikazeanfall, trots att det egentligen var hangarfartygen japanerna ville åt. 

Lägre moral

De värnpliktiga kamikazepiloterna visade inte heller prov på samma beslutsamhet (eller förmåga) som de frivilliga självmordspiloterna. I en analys skrev företrädare för den brittiska flottstaben: »Det som i Filippinerna var ett korståg saknade vid Okinawa mänsklighet, och luften gick ur dem.»

Endast ett plan av nio träffade sitt mål. Trettio allierade fartyg sattes ur spel, men det var långt ifrån det förödande slag som Ugaki hade hoppats utdela mot de allierade. Efter kriget skrädde inte Saburo Sakai orden om japanernas överdrivna optimism:

Enligt vår urgamla krigstaktik ska ett kamikaze­anfall komma överraskande.

Överraskningsanfall lyckas första gången, och möjligen en eller ett par gånger till. Men vilken dåre skulle fortsätta med samma typ av angrepp under tio månaders tid? Kejsar Hirohito borde ha förstått det.

Än i dag ser jag många av mina studenters ansikten framför mig när jag sluter ögonen. Så många döda studenter. Varför fortsatte krigsledningen med dessa idiotiska angrepp i tio månader?

Det blev aldrig något slutgiltigt slag om de japanska huvudöarna. Efter Okinawa beslöt den amerikanska ledningen att fälla atombomber över ett antal japanska städer för att tvinga fram en kapitulation.

Det finns de som påstår att kamikazeattackerna bidrog till att stålsätta amerikanerna inför detta beslut, men det kommer aldrig att kunna bevisas.

Ett är dock säkert: amerikanerna demoraliserades aldrig av den japanska offerviljan, vilket optimisterna hade hoppats skulle ske.

Kamikazeanfallen snarare stärkte den amerikanska stridsviljan och bidrog till att få den japanska soldaten att framstå som omänsklig i de allra flesta amerikaners ögon.

Kamikaze, Suwannee. Japan, andra världskriget

Två kamikazepiloter anfaller det amerikanska eskorthangarfartyget USS Suwannee.

© US Navy/The Life Picture Collection/Getty
Efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och den japanska kapitulationen befann sig många kamikazepiloter plötsligt i den oväntade situationen att de hade överlevt kriget. Ett fåtal av dem kände lättnad, men betydligt fler skämdes. Vissa av dem tog sitt eget liv.

Ett sista uppdrag

Efter att ha hört kejsarens kapitulationsmeddelande den 15 augusti begav sig amiral Ugaki till flygbasen vid Oita och beslagtog en division om elva störtbombplan för att genomföra ett sista kamikaze­uppdrag.

Han kastade ut sergeanten ur det bakersta sätet i ett av planen och tog själv hans plats. Sergeanten ville emellertid inte lämnas kvar, utan satte sig i knäet på amiralen. Strax efteråt var planen uppe i luften.

Ugaki sände ett sista radiomeddelande:

Trots det stora mod som alla enheter under min ledning har visat under det senaste halvåret har vi inte lyckats utplåna den arroganta fienden och skydda vårt gudomliga rike, ett misslyckande som måste skyllas mig.

Men i den fasta övertygelsen att vårt kejsarrike kommer att bestå för evigt och att 10. flygvapnets anda av särskilda anfall aldrig kommer att förgås, flyger jag nu till Okinawa, där våra män likt körsbärsblommor miste livet, för att flyga in i de arroganta amerikanernas fartyg och visa prov på den japanske krigarens sanna anda.

Flygplanen nådde aldrig målet. Åtta av dem, där­ibland Ugakis, sköts ner, medan tre tvingades vända med motorproblem. Kanske delade inte alla piloter amiralens iver att utdela ett sista slag mot fienden. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också