En kolonn KV-1S ur 6. stridsvagnsdivisionen rullar mot fronten 1943.

KV-1 – Stalins stålmonster

När tyskarna sköt mot KV-stridsvagnarna under operation Barbarossa studsade granaterna mot det tjocka pansaret. Samtidigt kunde de sovjetiska 45-tonsvagnarna lätt slå ut en Panzer IV på en kilometers avstånd.

3 november 2017 av Christer Bergström

Inte ens den koncentrerade eldgivningen från artilleriet och alla andra tunga vapen avskräckte tjockhudingarna av stål. Trots att dessa var insvepta i eld och rök dånade de omedelbart framåt för att anfalla, och malde ner allt i sin väg. Obesvärade av skuren av tunga haubitsgranater och bråte som regnade över dem, anföll de en vägspärr, skakade av sig eldgivningen från flankerna från våra pansarvärnskanoner i skogarna, vände och körde över dessa positioner, och bröt sedan in i artilleriområdet.

Så beskrev Erhard Raus, överste i det tyska pansarvapnet, sitt första möte med den fruktansvärda KV den 24 juni 1941, på den tredje dagen av operation Barbarossa – Hitlers invasion av Sovjetunionen.

45 ton tunga KV-vagnar

Det sovjetiska motanfallet kom som en fullkomlig chock för tyskarna. De manshöga KV-stridsvagnarna – döpta efter den sovjetiske försvarsministern Kliment Vorosjilov – plöjde ner allt i sin väg.

Hundra tyska stridsvagnar kallades fram och gick till anfall från tre håll. Men deras granater studsade bara av KV-vagnarna, som sedan blåste ut den ena tyska stridsvagnen efter den andra med sina kraftiga kanoner. Med tyska soldater flyende
i panik mullrade de väldiga stålmonstren vidare. 

På ett ställe hade en tysk stridsvagn kört fast i ett kärr i en liten svacka. En av de 45 ton tunga KV-vagnarna rullade rätt över den med sina breda larvband och tryckte ner det tyska fordonet i moraset.

8,8 cm luftvärnskanoner

Det var först när tyskt flygunderstöd och 8,8 cm luftvärnskanoner från ett Luftwaffeförband anlände som de sovjetiska stridsvagnarna kunde bekämpas. Några blev utslagna av de tunga luftvärnskanonerna och många andra fick överges av sina egna besättningar när ammunition och bränsle tog slut utan att något underhåll kunde komma fram. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Men en av KV-stridsvagnarna bröt igenom och ryckte ensam fram på djupet av den tyska grupperingen. Den gick i ställning på den enda väg längs med vilken den tyska divisionen fick sina förnödenheter. En kolonn med tolv tyska lastbilar som kom körande sköts i bitar och lämnades brinnande på vägen, som en varningssignal till andra.

Stalin och Vorosjilov i gemytligt samkväm 1935.

Försvarsministern Kliment Vorosjilov fick KV-vagnarna uppkallade efter sig. På bilden tillsammans med Josef Stalin 1935.

KV-1:s pansar stod emot 

Överste Raus skickade fram ett batteri med 50 mm pansarvärnskanoner för att neutralisera KV-vagnen. Pjäsbesättningarna kämpade sig igenom en skog för att smyga upp utan att upptäckas, och gick i ställning på ett avstånd av 600 meter.

En granat slog emot KV:n, följd av ännu en och ännu en. Men ingenting hände – KV:n förblev oskadd och orörlig. Inte förrän minst åtta granater hade studsat av dess tjocka pansar började tornet att rotera.

Den sovjetiske vagnchefen siktade noga och sköt. En pansarvärnskanon slets i stycken. Sedan small kanonen på KV:n igen, ytterligare en pansarvärnskanon med besättning utplånades. Metodiskt slog den sovjetiske vagnchefen ut samtliga tyska kanoner. Underhållsvägen förblev blockerad.

På eftermiddagen kunde en 8,8 cm luftvärnskanon frigöras från striden vid brohuvudet och sättas in mot KV:n. Den sovjetiske vagnchefen såg 8,8 cm pjäsen flyttas närmare och närmare, men inväntade rätt ögonblick för att slå till. Hela stridsvagnsbesättningen väntade, i vetskap om att 88:an bara kunde ge eld när den stannat.

Kulspruteeld från stridsvagnen

Plötsligt stannade 88:an och dess besättning påbörjade förberedelserna för att gruppera pjäsen. Vi vet inte vad som for igenom den sovjetiske vagnchefens huvud i det ögonblicket. Kanske log han i triumf, kanske förbannade han de fascistiska inkräktarna.

Men stridsvagnstornet roterade och dess kraftfulla 7,6 cm kanon small. Med en kraftig ljusblixt kastades 88:an över ända. Sedan täcktes området med kulspruteeld från stridsvagnen.

Vid det isolerade brohuvudet började stämningen hos männen i den avskurna tyska 6. pansardivisionen dala. Under följande natt försökte tolv frivilliga från en pionjärgrupp förstöra stridsvagnen med en kraftfull sprängladdning. I skydd av mörkret kröp de tyst framåt mot stridsvagnen och placerade laddningen.

Sedan retirerade de in i skogen och tände stubinen. Nattens tystnad bröts av en våldsam explosion och ett fladdrande ljus mellan de mörka träden. Ett våldsamt smattrande från stridsvagnens kulsprutor visade att KV:n fortfarande var högst aktiv.

KV-1, rysk stridsvagn under andra världskriget, östfronten.

Från 1941 försågs KV-1 med extra pansar utanpå torn och chassi, vilket gav ett mycket gott skydd på totalt 110–120 mm.

Panzer 38(t) avancerade 

På morgonen den 25 juni försökte tyskarna få Luftwaffe att sätta in störtbombare mot stridsvagnen, men begäran avslogs. Flyget behövdes på annat håll. Slutligen drev hungern tyskarna att komma på en ny idé om hur man skulle neutralisera det dödliga hotet i form av denna enda »superstridsvagn».

Den här gången iscensattes en sammansatt operation. Eftersom skogen var ganska gles lyckades de små tyska stridsvagnarna av typen Panzer 38(t) avancera till en eldställning nära stridsvagnen. Genom att dölja sig bakom buskar, träd och små kullar kom de fram och kunde öppna eld mot KV:n.

Naturligtvis var deras jämförelsevis små 37 mm kanoner totalt otillräckliga för att orsaka stridsvagnen någon skada, men deras upprepade träffar skakade den sovjetiska stridsvagnsbesättningen och tilldrog sig dess uppmärksamhet.

KV:n började skjuta tillbaka mot de besvärliga stridsvagnarna. Under tiden, obemärkta av de sovjetiska stridsvagnsmännen, fördes en ny 8,8 cm luftvärnskanon fram i eldställning bakom stålkolossen.

Sju granater slog ut KV-1:an

Luftvärnsbesättningen sköt sju granater, som var och en var en fullträff. Stridsvagnen skakade våldsamt och uppenbarligen blockerades tornets sidriktsystem. Sedan rusade de tyska ingenjörsoldaterna fram och släppte snabbt ner handgranater i ett granathål i tornet. En dämpad smäll hördes inifrån stridsvagnen och tornluckan flög upp. Sedan blev allt tyst.

När en tysk ingenjörssoldat försiktigt kikade ner genom den öppna luckan möttes han av den ohyggliga synen av kvarlevorna av de sovjetiska stridsvagnsmännens kroppar. Djupt imponerade av deras mod begravde tyskarna dem med fulla hedersbetygelser.

En inspektion av KV:n visade att bland alla granater som avfyrats mot den hade bara två av de sista sju – avlossade av 8,8 cm kanonen från nära håll – lyckats slå igenom pansaret.

Missat T-34 och KV-1

Hitlers invasion i öster 1941 byggde på ett katastrofalt underskattande av Sovjetunionens kapacitet. Bland det allvarligaste var att man totalt missat existensen av de nya sovjetiska stridsvagnarna av typen T-34 och KV. Tyskarna trodde att Röda armén bara hade föråldrade stridsvagnar som var underlägsna de tyska modellerna.

Övergiven KV-2, sovjetisk stridsvagn under andra världskriget, östfronten.

Fler KV-2 stridsvagnar förlorades på grund av mekaniska problem än på grund av fientlig eld.

Det stämmer att huvuddelen av det sovjetiska pansarvapnet 1941 utgjordes av små och lätta T-26, som med sin tunna bepansring och lätta beväpning var ett enkelt offer för de tyska stridsvagnsbesättningarna. Det är också huvudorsaken till de ohyggliga sovjetiska pansarförlusterna under 1941 – som uppgick till över 20 000 stridsvagnar.

T-34 mest tillverkad

Men den sovjetiska industrin hade också tagit fram två nya stridsvagnar som utan tvekan var de bästa i världen vid den tiden. Att den tyska underrättelsetjänsten missade detta är oförlåtligt.

Den medeltunga T-34 är den mest kända. Med sina breda larvband, sitt kraftiga, lutande frontpansar och effektiva 7,6 cm kanon brukar denna kallas urtypen för alla stridsvagnar som utvecklats sedan dess. T-34 sattes i tjänst 1940 och kom att bli andra världskrigets mest tillverkade stridsvagn, med nära 65 000 exemplar.

Mindre känd är den tunga KV, som det bara tillverkades drygt 3 000 exemplar av. Men frågan är om inte KV var den som skrämde tyskarna mest när de gick till anfall sommaren 1941.

90 mm frontpansar

Med ett 90 mm tjockt frontpansar (uppgifterna om tjockleken varierar) var KV praktiskt taget osårbar för alla tyska pansarvärnsvapen. Om de inte förfogade över särskilda volframmantlade granater var 50 mm pansarvärnskanonen – det bästa tyskarna hade mot fientligt pansar 1941 – effektiv mot KV först på bara några tiotal meters avstånd.

Det var egentligen bara 8,8  cm luftvärnskanonen som kunde rå på dessa bestar, men den tyske pansargeneralen Heinz Guderian noterade att ofta studsade även deras granater bara av KV-vagnarnas lutande pansar.

I juni 1941 hade Röda armén 471 KV-stridsvagnar. En tredjedel av dessa var den enorma, 52 ton tunga versionen KV-2, med ett monstruöst 12-tonstorn som ståtade med en 15,2 cm haubits. Dessa var avsedda att skjuta sönder motståndarens bunkrar och övriga befästningar.

Panzer III, tyska stridsvagnar, i kolonn på östfronten under operation Barbarossa 1941.

Tyska Panzer III var chanslösa i duell mot KV-1. Panzer III ur 10. pansardivisionen under operation Barbarossa.

© Scherl/SZ-photo/IBL

Luftwaffe behärskade luftrummet

Till de nära  500 KV ska läggas över 800 T-34 vid tidpunkten för det tyska anfallet i juni 1941. Faktum är att dessa båda stridsvagnar var så överlägsna att om det inte varit för tyskarnas luftherravälde är det mycket möjligt att de kunde ha satt tvärstopp för Hitlers invasion. Men genom sin kontroll av luftrummet kunde det tyska flyget effektivt snöra av förbindelselederna till de sovjetiska pansarförband som brutit igenom.

Under hela den 24 juni 1941 var den sovjetiska 28. stridsvagnsdivisionen oförmögen att röra sig alls på grund av en total brist på bränsle som orsakats av tyska flyganfall. Kårchefen generalmajor Ivan Chatskilevitj ringde desperat till 10. arméns stab.

»Kamrat general, vi håller på att få slut på bränsle och ammunition», rapporterade han med upprörd stämma. »Våra pansarsoldater strider tappert, men utan ammunition och bränsle är våra stridsvagnar hjälplösa!»

Två av tre KV-vagnar förlorades

När slaget var över lämnade 28. stridsvagnsdivisionen 198 stridsvagnar bakom sig. Tyskarna häpnade när de ryckte fram genom området och såg de väldiga, övergivna stålmonstren. 

Av 1 596 KV-vagnar som togs i tjänst under 1941 gick två tredjedelar förlorade, flertalet övergivna med tomma bränsletankar. Men innan de gick förlorade hade KV-vagnarna ofta lyckats tillfoga sina motståndare svåra förluster.

Den 15 juli 1941 befann sig tyska 8. pansardivisionen ur general Erich von Mansteins armékår på framryckning mot Ilmensjön tjugo mil söder om Leningrad när Röda armén plötsligt gick till motanfall i flanken.

Om det bara varit de 128 lätta T-26:orna hade det inte varit mycket till problem för tyskarna, men nu understöddes dessa av en handfull KV. På kort tid slog KV-vagnarna ut 39 stridsvagnar och plöjde rakt igenom de tyska linjerna.

Manstein omringad

Sovjetiskt infanteri följde efter och innan von Manstein visste ordet av var hans pansardivision omringad och hans framryckning hade förbytts i en förtvivlad försvarsstrid.

Bara genom att sätta in ytterligare en armékår lyckades tyskarna efter fyra dagar rädda von Mansteins förband från undergång. Men vid det laget hade 8. pansardivisionen förlorat 70 stridsvagnar och manskapet var så demoraliserat av bakslaget att hela divisionen tillfälligt fick tas ur strid.

KV-1 sovjetisk stridsvagn på östfronten 1941–42, andra världskriget.

En KV-1 besättning tar paus från kriget. Den långa 7,6 cm kanonen antyder att det är en KV-1 modell 1941 eller 1942.

© Christer Bergström

Oturligt nog råkade männen i 8. pansardivisionen ut för KV-vagnarnas effektivitet när de sattes in vid frontlinjen igen. Detta var i samband med det som var tänkt att vara slutanfallet mot Leningrad (idag S:t Petersburg).

Pansaresset Kolobanov

När divisionens stridsvagnskolonn närmade sig Krasnogvardejsk (Gattjina) på vägen från Luga till Leningrad på morgonen den 19 augusti 1941 hade en liten styrka från sovjetiska 1. stridsvagnsdivisionen grupperat i bakhåll. Under befäl av fänrik Zinovij Kolobanov hade fem väl maskerade KV-1 gått i ställning i en skogsdunge vid kanten av ett träsk som vägen till Krasnogvardejsk passerade.

När fordonen från 8. pansardivisionens spaningsbataljon närmade sig, beordrade Kolobanov sina män att hålla inne sin eldgivning tills tyskarna var alldeles inpå. Sedan sköt han det första skottet, vilket träffade och omedelbart slog ut det främsta tyska fordonet.

Tyskarna antog felaktigt att detta hade kört på en stridsvagnsmina, och hela kolonnen stannade. Detta gav Kolobanov tillfälle att slå ut ännu ett fordon i täten, och därefter det sista i kolonnen.

Förarna på de återstående tyska fordonen körde i panik av vägen, men blev stående i sankmarken. Där blev pansarbilarna, halvbandvagnarna och de andra fordonen ett efter ett plockade av KV-1:orna. En tysk stridsvagnsbataljon rusade till platsen, men dess Panzer 38(t) och Panzer IV hade ingen chans mot KV-1:orna.

135 träffar på KV-1:an

Kolobanov avbröt striden när han hade avlossat den sista av sina 98 granater. Efteråt räknade man till 135 träffar på hans egen stridsvagn nr 864, varav ingen hade trängt igenom pansaret. Genom denna enda strid hejdades hela den tyska framryckningen mot Leningrad.

För detta förärades Kolobanov Leninorden. Han hade tidigare fått utmärkelsen Sovjetunionens hjälte för tapperhet i strid under vinterkriget. Men på grund av att han »fraterniserat med fienden» den dag då vapenstilleståndet undertecknades, degraderades han och berövades hederstiteln. 

Kolobanov tillskrevs förstörandet av 22 tyska stridsvagnar i sammandrabbningen den 19 augusti 1941, och ytterligare 20 rapporterades förstörda av de andra stridsvagnsbesättningarna i hans pluton. Utan tvekan hade Röda armén i sin upphetsning räknat varje pansarfordon som stridsvagn, men, som historikern Robert Forczyk påpekar, utan tvekan hade tyska 8. pansardivisionen tillfogats ännu ett hårt slag.

Sovjetisk KV-2 erövrad av tyskarna, nu under namnet KV-II 754(r). östfronten under andra världskriget.

En erövrad KV-2 har inlemmats i den tyska armén. Där gick den under namnet (Sturm)Panzer Kampfwagen KV-II 754(r). 

KV-vagnar i uppehållande försvar

Zinovij Kolobanov vann ryktbarhet i hela Röda armén, och genom hans exempel lärde sig ryssarna att använda KV-vagnarna för uppehållande försvar. Detta kom åter till nytta året efter, 1942, när tyskarna gick till förnyad offensiv på östfronten.

Operation Barbarossa slutade i ett snöpligt tyskt nederlag framför Moskvas portar. Vid det laget var tyskarnas pansarförband fruktansvärt illa medfarna. Av 4 000 stridsvagnar hade nära 3 000 gått förlorade, vilket i stor utsträckning var KV:s och T-34:s förtjänst.

Men istället för att dra samman sina förband till att förinta tyskarna framför Moskva, spred den sovjetiske diktatorn Josef Stalin ut Röda arméns anfall längs hela frontlinjen och förslösade på så vis anfallskraften.

Sommarfälttåget 1942

Efter våren 1942 hade Sovjetunionen tillfogats så svåra förluster och tyskarna byggt upp sina förband så pass igen att Hitler kunde sätta in nästa storoffensiv. Sommaren 1942 inleddes det tyska sommarfälttåget som syftade till att erövra Stalingrad och oljefälten i Kaukasus.

Liksom föregående sommar bröt tyskarna snabbt igenom på de flesta ställen och ryckte hastigt fram på marken medan deras flygplan kontrollerade luftrummet. Men i en sektor nordost om Belgorod hölls en hel tysk pansardivision nere av tre stridsvagnar.

Anfallet mot Stalingrad

Det var den 30 juni 1942 som tyska 6. armén inledde offensiven – och den framryckning som skulle leda till Stalingrad och undergången. I täten gick 23. pansardivisionen. En av officerarna i denna division, kapten Ernst Rebentisch, beskrev början på offensiven:

Klockan kvart över två flög de första Stukabombarna över våra utgångsställningar för anfall och fällde i det bleka morgonljuset sina bomber över byarna Nesternoje, Krugloje och Petjanoje. Samtidigt satte en väldig artillerield från våra kanoner och granatkastare in. Klockan halv tre började framryckningen med 1. bataljonen i pansarregementet längst fram. De stötte på minor utanför Nesternoje, och sedan utsattes de för en kraftig beskjutning från pansarvärnskanoner och stridsvagnar uppe på höjderna.

Sjolochov ledde pansarförsvaret

Tyskarna hade ingen aning om att allt de mötte i form av motstånd var två KV-1 och en T-34. Dessa utgjorde fänrik Dmitrij Sjolochovs pluton i sovjetiska 349. stridsvagnsbataljonen.

Detta var allt pansar Röda armén hade att sätta emot 23. pansardivisionen sedan två hela pansarkårer lämnat sektorn för att sättas in mot det tyska anfall som inletts två dagar tidigare längre norrut.

Sjolochov hade grupperat sina tre stridsvagnar i position för perfekt eldöverfall på höjderna som omgav den ravin som tyskarna framryckte genom. Dolda bakom några skjul sköt sergeanterna Sergejev och Kalinin, vagnchefer på de två andra stridsvagnarna, omedelbart två tyska stridsvagnar i brand. En tredje sattes i brand av Sjolochovs KV-1.

Rebentisch skrev: »De första stridsvagnarna i 1. och 2. kompanierna stod kringvärvda av lågor. Löjtnant Ott från 8. kompaniet stupade också, liksom löjtnant von Cossel i 2. kompaniet.» Sjolochov fortsatte att ge eld. Överste Karl-August Pochat, chefen för det tyska pansarregementet, föll ihop död i tornet på sin stridsvagn.

Växlade eldställning

Genom att ständigt växla eldställning lyckades Sjolochov ge tyskarna intrycket att de stött på en betydligt större styrka. Sjolochov sköt sönder en tysk stridsvagn, växlade position, sköt därefter sönder nästa, och fortsatte så hela tiden medan oredan växte på den tyska sidan. Rebentisch fortsatte sin berättelse:

Medan stridsgrupp von Bodenhausen kämpade sig fram en meter i taget råkade stridsgrupp Müller illa ut. Fienden bjöd ett hårt motstånd med pansarvärnskanoner, stridsvagnar och minor. Även 3. bataljonen tillfogades höga förluster.

Men det var 1. bataljonen i täten som drabbades hårdast. »Efter bara två timmars strid hade 1. bataljonen förbrukat all sin ammunition, vilket visar stridens hårdhet», skrev Rebentisch. Bataljonschefen, överstelöjtnant Georg-Hennig von Heydebreck, sårades när hans stridsvagn slogs ut. Vid middagstid hade 1. bataljonen förlorat hälften av sina stridsvagnar.

Röda arméns KV-2 stridsvagn, östfronete

Fler KV-2 stridsvagnar förlorades på grund av mekaniska problem än på grund av fientlig eld.

Rebentisch skrev: »Det var den hårdaste och blodigaste striden i hela regementets historia. Många kamrater gick förlorade under dessa timmar. De sovjetiska stridsvagnssoldaterna kämpade tappert och med stor beslutsamhet.»

Slog ut 24 stridsvagnar

Till slut avstannade 23. pansardivisionens framryckning helt. Först nästa dag kunde tyskarna bryta igenom efter en massiv insats av Stuka-störtbombare. Vid det laget hade Sjolochov och hans tre stridsvagnar dragits tillbaka.

Sjolochov höll räkningen på de tyska stridsvagnar han slagit ut i den striden och kom fram till inte mindre än 24. Några månader senare utnämndes han till Sovjetunionens hjälte.

Dessa exempel på strider mellan tidiga tyska stridsvagnar och KV-1 visar med all önskvärd tydlighet på KV-vagnens totala överlägsenhet. Att Zinovij Kolobanovs KV-1 klarade 135 träffar talar för sig själv.

Kuliks inblandning

Ändå ska man inte överdriva KV:ns förträfflighet. Marskalk Grigorij Kulik, den allt annat än kompetente chefen för det sovjetiska artilleriet, blandade sig i tillverkningen av KV-1 på ett mycket olyckligt sätt.

Det fanns två stridsvagnskanoner som kunde komma ifråga för KV-1 och T-34: L-11 och F-34, båda av 7,6 cm kaliber. F-34 var både billigare att tillverka och hade bättre genomslagskraft än L-11. F-34 tillverkades i Gorkij (Nizjnij Novgorod) och L-11 i Leningrad.

Eftersom Kulik av politiska skäl ville gynna Kirovverken i Leningrad hotade han tillverkarna av F-34 så till den grad att de inte ens vågade massproducera vapnet. Följden blev att alla KV hade den underlägsna L-11 när kriget bröt ut 1941.

Det var först när F-34:ans konstruktör Vasilij Grabin begav sig till lokomotivfabriken i Charkov och där lyckades förmå ledningen att börja tillverka F-34:or utan Kuliks vetskap som de sovjetiska stridsvagnarna började få bättre kanoner.

Stopp före växling

Men även om KV innebar stora fördelar i form av personligt skydd för besättningarna, kom det också många klagomål från männen som använde den i strid. 

Det irriterade många av dem att vagnen var för tung för växellådan, så att fordonet måste stanna innan det gick att växla. Ändå gick växellådan ofta sönder. Allra värst var det med den enorma KV-2, som vägde 52 ton.

Dessutom var sikten från en KV dålig. När luckorna var stängda kunde föraren bara titta ut genom ett periskop vars vridbarhet var starkt begränsad, och det laminerade glaset var av så dålig kvalitet att det efter ett tag knappt gick att se igenom.

KV-1 dyrare än T-34

Men framför allt var KV dyrare och tog längre tid att tillverka än T-34. Av rationaliseringsskäl beslöt Röda armén därför att så småningom fasa ut tillverkningen av KV till förmån för T-34. Produktionen av den väldiga KV-2 upphörde redan på hösten 1941. Då hade 334 exemplar hunnit färdigställas.

Dödsstöten för KV-vagnen kom i slutet av 1942, när tyskarnas nya tunga Tiger-stridsvagn sattes in på östfronten. Plötsligt var rollerna ombytta. En Tigers 8,8 cm kanon kunde slå igenom frontpansaret på en KV-1 på halvannan kilometers håll, medan KV:ns F-34 kanon över huvud taget inte kunde slå igenom Tigerns 10 cm frontpansar.

Ännu värre blev det när tyskarnas Panther kom sommaren 1943. Denna hade ännu bättre pansarskydd än Tigern och kunde slå ut en KV-1 på två kilometers håll.

Under 1943 trappades produktionen av KV-1 ner till ett snitt på 56 vagnar i månaden, för att slutligen helt upphöra i augusti 1943. Under slaget om Kursk hade Voronezjfronten bara 51 KV-1 i tjänst.

KV:s storhetstid 1941

KV-stridsvagnen hade sin storhetstid under 1941, innan tyskarna lyckades få fram bättre pansarvärnskanoner och bättre stridsvagnar. Från och med slutet av 1942 var det tyskarna och inte Röda armén som hade de bästa stridsvagnarna i kriget. Men då hade redan krigslyckan vänt, och de överlägsna tyska vagnarna förmådde inte mer än fördröja det slutgiltiga nederlaget.

Däremot spelade KV, jämsides med T-34, en mycket betydelsefull roll för Sovjetunionens förmåga att överleva de enorma slag som utdelades av Hitlers invasionsarmé 1941. På så vis kan KV-1 faktiskt sägas ha spelat en viktig roll för utgången av hela andra världskriget.

Publicerad i Militär Historia 3/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också