Allierade soldater landstiger vid Vlissingen på ön Walcheren i november 1944.

© Imperial War Museum

Operation Infatuate: Walcheren dränktes i anfallet

För att kunna utnyttja Antwerpens hamn behövde de allierade slå ut tyskarna på ön Walcheren. Lösningen blev drastisk: Man satte ön under vatten samtidigt som invasionsstyrkorna anföll från havet.

1 december 2017 av Karl Gunnar Norén

I morgontimmens första ljus kunde kommandosoldaterna i landstigningsbåtarna ana den mörklagda kusten där de tyska motståndarna väntade. De deltog i operation Infatuate I, ett överraskningsanfall mot den lilla hamnstaden Vlissingen på ön Walcheren den 1 november 1944. 

I den främsta båten fanns de bägge kommandosoldaterna Donkin och McVeigh. Med sina 41 år var niobarnsfadern och gruvarbetaren Donkin äldst i kommandot. McVeigh var hans parhäst i 4. gruppen ända sedan de bägge evakuerades vid Dunkerque 1940. Tillsammans hade de sökt sig till kommandotrupperna, men deras kompanjonskap skulle snart få ett abrupt slut.

Sex grupper ur det brittiska No 4 Commando sattes in i anfallet och när landstigningsbåtarna nått sin utvalda landningsplats visste varje kommandosoldat exakt vart han skulle och vad han förväntades utföra.

I denna första anfallsvåg mot Vlissingen handlade det inte om att sätta iland mängder med soldater; för kommandogrupperna väntade istället uppgifter som var intränade i förväg. Om det ändå inte föll väl ut hade man gjort så gott man kunnat.

Krig är alltid livsfarligt, men än mer för brittiska kommandosoldater. De var väl medvetna om att en Führerbefallning föreskrev att de skulle avrättas om de togs tillfånga.

Walcheren del av Atlantvallen

Ön Walcheren var den starkast befästa delen av hela Atlantvallen. Det var kanske därför fältmarskalk Bernard Montgomery först inte låtsades om problemet då han på rekordtid planerade operation Market Garden längre upp i Nederländerna. 

BESTÄLL MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV HÄR!

Montgomery var vid denna tid i tankarna redan i norra Tyskland i det race där han konkurrerade med den amerikanske rivalen George Patton. Även han med storvulna tankar om sig själv.

När tyskarna förvandlat hamnarna Calais, Boulogne, Dunkerque och Le Havre till hårdnackat försvarade fästningar hade de allierade helt sonika inneslutit dem i en järnring och därpå kringgått dem för att ta itu med dem senare. Montgomery kanske såg en sådan magisk lösning också på problemet Walcheren. 

Guy Simmonds kom på idén att dränka ön.

© Library and Archives Canada

Stora logistiska problem

Visserligen hade den belgiska jättehamnen Antwerpen redan den 8 september fallit oskadad i kanadensarnas händer, men den kunde inte lösa de enorma logistiska problemen som plågade de allierade förrän de även säkrat Walcheren.

De framryckande arméerna krävde oerhörda mängder soldater och ammunition, fordon och bensin. Allt kom på fartyg, och allt måste lossas dels i den Mulberryhamn som upprättats i Arromanches, dels i den nödtorftigt upprensade hamnen i Cherbourg. Därifrån måste det köras på lastbil till fronten som förflyttades framåt dag för dag.

Det syntes heller ingen enkel lösning på logistikproblemet förrän den innovative kanadensiske generallöjtnanten Guy Simmonds fick en glänsande idé. Inför stormningen av Falaise i augusti löste han på ett kreativt sätt de allierades brist på pansarskyttefordon.

Han lät helt enkelt montera bort eldrören på ett antal bandgående haubitsar av typen Priest. Vagnen packades sedan full med infanterister i skydd, vilket sparade många liv och gav ett genombrott. Soldathumorn döpte fordonen till »Avsatta präster».

Walcherens vallar bombades

Nu kläckte Simmonds den oortodoxa idén att lägga hela Walcheren under vatten och därefter invadera ön i vattenmassorna. 

Den 3 oktober 1944 började Lancasterplan ur RAF Bomber Command förvandla ön till en lagun. Då öppnades med 8 000 ton bomber det första gigantiska hålet i de vallar som hållit Nordsjön ute från Walcheren sedan medeltiden. 

Nya anfall på andra platser följde. Nordsjön strömmade in, och både försvarande tyskar och anfallande britter måste sedan strida i saltvatten, ibland upp till armhålorna.

Detta skedde med den nederländska exilregeringens goda minne. Walcherens näringsliv slogs visserligen i spillror, men befolkningen föredrog saltvatten framför tyskar. Hur soldaterna upplevde att uppehålla sig i och även strida i det iskalla Nordsjövattnet under oktober–november är inte svårt att föreställa sig.

Walcheren var en ö (numera halvö) i södra Nederländerna. Vlissingen är hamnen i sydöst.

© Christoffer Rehn

Slaget om Scheldemynningen

Slaget om Scheldemynningen bestod av flera faser. Den första var att en kanadensisk division rensade området norr om Antwerpen och forcerade vidare till ön Södra Beveland, grannö till Walcheren. Samtidigt trängde kanadensiska trupper ur en annan division upp tyskarna på det belgiska fastlandet väster om Antwerpen mot staden Breskens.

Detta resulterade i en ficka där tyskarna efter hårda strider kapitulerade den 3 november. 

Den tvådelade operationen Infatuate I och II där Donkin och McVeigh deltog i nr I var den hårdaste nöten att knäcka. Ön Walcheren var, eftersom den skyddade den största hamnen bakom Atlantvallen, också den bäst befästa. 

Där fanns uppskattningsvis 7 000–10 000 tyskar på ön som Hitler den 3 september hade gett äran av att bli fästning. Ordern var den vanliga: strida till sista kulan och sista man. Befästningstrupperna var organiserade i tre delar, och till detta kom smärre samband med Luftwaffe.

70. infanteridivisionen

Kriegsmarine mönstrade två regementen i omkring 44 batterier, varav 27 hade grövre eldrör med kapacitet att sänka stora fartyg. Dessutom förfogade Kriegsmarine över mindre båtar med explosivt innehåll. Manskapet var av högsta kvalitet, till skillnad från det statiska tyska infanteriet som kunde betecknas som ett näst sista uppbåd.

I 70. infanteridivisionen hade 90 procent av manskapet magbesvär och var satt på särskild kost. Divisionen hade även blivit berövad sina tunga vapen och de bästa kampgrupperna. En tredje kategori var en fästningsbataljon, nödtorftigt utrustad med krigsbyte från den franska armén. 

Kampviljan bland tyskarna var naturligtvis blandad efter de motgångar man inkasserat, men fruktan för repressalier mot familjen, arkebusering vid desertering och en utbredd nazistisk fanatism gjorde att de anfallande verkligen inte kunde räkna ut tyskarna trots de motgångar de haft.

Försvarsanordningarna runt Vlissingen där No 4 Commando skulle landstiga var utbyggda med sedvanlig tysk precision. Hela stranden var inringad med taggtrådshinder och späckad med minor och pålar mot landstigningsfarkoster. Vissa toppade med landminor där en knuff från en farkost utlöste en sprängladdning som var kraftig nog att slå ut en stridsvagn. 

Operation Infatuate

Britter avancerar längs stranden vid Vlissingen den 1 november 1944. Röken i bakgrunden kommer från artilleri på brittiska fartyg.

© Imperial War Museum

Hela stranden kunde bestrykas av eldgivning från kulsprutor och pansarvärnspjäser väl skyddade i betongvärn. Som om detta inte räckte kunde även luftvärnspjäserna avge bestrykande eld.

Uppgiften för det tyngre huvudartilleriet längre in från kusten var naturligtvis att slå ut fartyg på väg in mot Antwerpen. Men pjäserna kunde även riktas mot landstigningsfarkoster på ingång mot den egna stranden. Kort sagt: Tyskarna var en formidabel fiende, vida överlägsen de arrangemang som mötte invasionen i Normandie den 6 juni.

Landstigning på Vlissingen

Klockan 05.45 landade den första båten med sin rekognoceringsgrupp exakt rätt på udden utanför Vlissingen och undgick, mer av tur än genom skicklighet, alla pålar i bottnen. Utan ett enda skott från någon av sidorna kapitulerade besättningen i den närmaste bunkern. Om det skedde med muntlig övertalning eller med kommandosoldaternas Fairbairn-Sykes knivar förtäljer inte historien.

En lucka klipptes snabbt upp i taggtråden. Med vita tygband skapades en väl synlig passage åt de soldater som snart skulle följa efter. God hjälp i förberedelserna hade man fått av Vlissingens egen polischef som diskret lämnat staden och nu deltog på de allierades sida. Han hittade i staden som i sin egen ficka.

Men förberedelser i all ära, krig är en oförutsägbar historia. En brigad ur skotska 52. divisionen hade i flera år legat i träning för bergsoperationer. Nu fick den sitt elddop. Så snart de kommit över de femtio meter höga vallarna hamnade de i en jättelik nyskapad lagun.

Hargreaves ledde landstigningsbåtarna

I samma landstigningsbåt som Donkin befann sig också marinlöjtnanten Hargreaves, en gammal bekant till No 4 Commando sedan både Lofoten och Dieppe. Nu förde han befälet över båtförarna i de landstigningsbåtar som cirklade utanför kusten och inväntade närmare order. Med signallampa ut mot havet kommunicerade Hargreaves sina order och dirigerade dem rätt.

Brittiska kommandosoldater ur 48. bataljonen rullar in med sin Buffalo i byn Serooskerke på Walcheren den 8 november 1944.

© Bridgeman/IBL

Den första timmen fungerade det utmärkt med locka fram-taktiken för alla sex grupperna i No 4 Commando. Dussintals tyskar fann det avgjort bättre att falla på knä i gyttjan med händerna bakom huvudet än att få ett närskott genom kroppen. Hela skyddsrum med soldater i mogen ålder övergav sig tillsammans med sina officerare. 

En grupp under löjtnant Hunter-Gray kunde, genom att de tränat för erövringen av en speciell pjäsställning, anfalla och erövra denna intakt inklusive alla de tjugo tyskarna. Tack vare kursen »Hur man sköter erövrat fiendevapen» kunde man även sätta in ställningens 50 mm-pjäs i striderna.

Sprängde sig genom väggar

Klockan 06.30 hade tyskarna börjat hämta sig från den första förvirringen och bjöd nu på både ökande och betydande motstånd. Donkin och McVeighs grupp var tränade för gatustrid, något de fick användning för då de beordrades säkra hus längs en av stadens huvudgator. De medförde sprängladdningar för så kallad mouseholing där de sprängde sig in genom väggarna i stället för att springa in och ut genom dörrarna.

Efter att ha sprängt sig in i ett garage gick förste man ut genom dörren där ett femtiotal tyskar tryckte längs en bunkervägg. De öppnade eld mot dörren där kommandosoldaten precis lyckades dra sig tillbaka. 

Men Donkin nöjde sig inte, utan ställde sig bredbent i öppningen och drog metodiskt hela sitt kpistmagasin från höger till vänster mot den uppradade gruppen tyskar. Men han missade den förste i raden, som returnerade en salva. En kula träffade Donkin i halsen och han dog på stället.

Infatuate II

Nu i fullt dagsljus var också landstigningsbåtarna utanför staden Westkapelle nordost om Vlissingen på väg mot stranden. Operation Infatuate II var en mer traditionell historia med 82 understödsfartyg engagerade. 

Istället för att som Infatuate I ta fienden med överraskning var det massivt understöd från 38 centimeters kanoner från slagskeppet Warspite och talrika pjäser från andra fartyg som skulle slå hårt mot den nu förberedda fienden. Fartygsartilleriet toppades med attackflygplan som anföll mot invasionsstranden, ett slags flygande artilleri.

En tysk fånge med en vit tygbit i handen förs bort av en brittisk kommandosoldat. Tyskarna sattes direkt i arbete med att bärga brittiskt artilleri. 

© Imperial War Museum

Buffalo och Weasel

De allierade kunde här sätta in krigsteknikens senaste tillskott: LVT-4, Landing Vehicle Tracked, eller Buffalos som de kallades. Från början destinerade till kriget i Stilla havet sjösattes de nu från större landstigningsfartyg tillsammans med de mindre Weasel. 

De senare är väl kända i den svenska fjällterrängen som snövesslor. En LVT kunde ta sig fram i 12 km/h i vatten och över 30 km/h på land och frakta uppåt arton soldater i det halvpansrade skrovet.

Det viktiga var naturligtvis männen och de rörliga tunga vapnen och medförda LVT i de cirka 200 deltagande landstigningsbåtarna. Innan de nådde landstigningsstränderna hade flera träffats och sänkts, andra lyckats ta sig till grunt vatten med stora förluster. 

Både tyngre landstigningsfarkoster och LVT fick utstå svåra förluster under landstigningen på grund av både intensiv och välriktad eldgivning från det tyska försvaret.

Åter till Vlissingen. Alla landstigningsbåtar som förde No 4 Commando lyckades nå stranden, men då det ljusnade kom de tyska batterierna på benen och började skjuta in sig mot de efterföljande trupperna. 

En LCA, Landing Craft Attack, med 26 soldater ur King’s Own Scottish Borderers drabbades av en fullträff, alla ombord dödades. Andra fartyg skadades innan de hann nå stranden, som den LCT, Landing Craft Tank, som sjönk på grunt vatten strax utanför stranden. 

Den medförde skotska 52. divisionens bergskanoner som var mycket viktiga för eldunderstöd. Pjäserna kunde räddas genom att demonteras och föras i land med hjälp av tillfångatagna tyskar.

Walcheren erövrat 8 november

Vid elvatiden var den värsta krisen över och all planerad landsättning genomförd. Under förmiddagen lättade molntäcket vilket gjorde att Typhoon- och Spitfireplan som startade från RAF-baser i Belgien kunde utföra 152 uppdrag. Hela dagen präglades av hårt tyskt motstånd från alla slags vapen, inklusive talrika prickskyttar och välriktad granatkastarbeskjutning.

Erövringen av Vlissingen var definitivt inte någon promenadseger för No 4 Commando. Inte förrän den 8 november var hela tyska motståndet på Walcheren över, och de livsviktiga transporterna till Antwerpen kunde ta sin början.

Publicerad i Militär Historia 3/2017

Higginsbåtar (LCVP) användes vid landstigningen på Walcheren. Det var en elva meter lång flatbottnad »kartong» byggd i plywood som kunde ta 36 soldater eller 12 soldater och en jeep.

© Alamy/IBL

Kanske är du intresserad av...

Läs också