Pearl Harbor 1941, slagskeppet West Virginia sjunker brinnande.

Det brinnande slagskeppet West Virginia sjunker under det japanska anfallet mot flottbasen Pearl Harbor. I förgrunden en motorbarkass som räddar överlevande i vattnet.

© US Army

Pearl Harbor - Japans strategiska misstag

Den 7 december 1941 slog japanska marinflygplan ut en stor del av den amerikanska Stillahavsflottan i en av militärhistoriens största överraskningsattacker. För Japans del blev anfallet ändå en olycka som förde in USA i kriget och slutade med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

7 december 2016 av Johan Lupander

Den fridfulla söndagseftermiddagen den 7 december 1941 lyssnade en stor del av det amerikanska folket som vanligt på sina favoritprogram i radion: sportevenemang, gudstjänster och radioteater.

Omkring klockan 14.30 östkusttid bröt de stora radioföretagen sina ordinarie sändningar för ett brådskande nyhetsmeddelande. Några minuter tidigare hade nyhetsbyrån Associated Press släppt en bulletin om ett japanskt anfall på flottbasen Pearl Harbor och nu spreds nyheten över landet. 

Allra snabbast var stationen KGU i Honolulu, som sände direkt från sitt eget tak medan anfallet ännu pågick. En reporter med mikrofonen i handen ropade:
»... det här är inget skämt, det är krig på riktigt!» Miljoner amerikaner reagerade med överraskning, raseri och, efter ett tag, beslutsamhet.

Det japanska marinflygets anfall mot den amerikanska basen Pearl Harbor på ön Oahu i Hawaiigruppen morgonen den 7 december 1941 är troligen historiens bästa exempel på samtidig politisk och militär överraskning. 

Frånsett att det i ett enda slag gjorde det pågående kriget globalt kom den chockerande erfarenheten att få stort inflytande på amerikanskt militärt tänkande under det följande halvseklet. Men ur japansk synvinkel var anfallet på flera sätt ett misslyckande man kanske borde ha lämnat ogjort. Varför?

Genomgripande modernisering

I mitten på 1800-talet var Japan ännu ett feodalt, inåtvänt och med europeiska mått mätt ålderdomligt land. Samtidigt började de påtvingade kontakterna med västerlandet – inte minst demonstrationerna av moderna flottors betydelse för maritima nationer (kanonbåtsdiplomatin) – att göra intryck. 

Den moderniseringsprocess som inleddes var långvarig och fundamental. Styrelseskicket ändrades, vilket gjorde Japan till en sammanhållen stat i modern mening, en industriell revolution påbörjades och hela den nationella självbilden av Japan som ett överlägset och utvalt land omdefinierades. Konstitutionen innehöll demokratiska inslag med en vald riksdag, men gav också den prestigefyllda militärmakten ett dominerande inflytande över regeringens sammansättning och politik.

Den japanska månghundraåriga självsynen med sin tanke om det egna folkets kulturella och rasmässiga överlägsenhet framom de »barbariska» kineserna och de »okultiverade, dekadenta» västerlänningarna förstärktes ytterligare av stora framgångar mot ryssarna under rysk-japanska kriget 1904–05. I denna föraktfulla inställning till motståndarna ligger en del av förklaringen till fundamentala japanska felbedömningar före och under andra världskriget – såsom anfallet mot Pearl Harbor.

Anfallet mot Pearl Harbor 1941. Zenji Abe, japanska marinflyget, Aichi D3A Val, störtbombare.

Löjtnant Zenji Abe flög störtbombplanet Aichi D3A Val under attacken. Här är han ombord på hangarfartyget Akagi.

År 1931 hade Japan invaderat Manchuriet, en operation som sex år senare utvidgades till ett erövringskrig riktat mot Kina. Kriget blev en allt tyngre belastning för det råvarufattiga Japan, som dessutom utsattes för en ökande handelsbojkott, främst från USA, beträffande krigsviktiga varor som järnskrot och petroleumprodukter. I början av 1941 beslöt Japan därför att erövra det råvarurika Sydostasien vars koloniala europeiska herrar, Storbritannien, Frankrike och Holland, hade försvagats efter andra världskrigets utbrott 1939.

Den kanske största oron gällde hur USA skulle reagera. Därför bestämdes redan från början att man måste hindra USA från att militärt påverka den planerade expansionen. Utöver ett överraskande anfall mot Pearl Harbor ingick även en erövring av Filippinerna (då en amerikansk koloni) i planen, liksom besättandet av strategiska öar långt ute i Stilla havet. 

Att Japan då skulle hamna i krig med en fiende vars industriella kapacitet var bortåt tretton gånger större än den egna ignorerades. Man hänvisade till »västerlänningarnas dekadans och brist på stridsvilja».

På ön Oahu

Pearl Harbor ligger på södra delen av ön Oahu i Hawaiikedjan och är en perfekt naturlig hamn med utrymme för ett stort antal fartyg, tillgänglig från havet bara genom en relativt smal inloppsränna. På ön fanns, utöver marinbasen, såväl arméförläggningar som ett flertal militära flygfält. Ön skyddades mot anfall med fartyg av ett omfattande kustartilleri, men försvaret mot flygplan var betydligt sämre.

Vattenområdena i marinbasen var relativt avgränsade och djupet måttligt, 15–20 meter. Dessa förhållanden ställde de japanska planerarna inför klara problem. Anfallet mot slagskeppen borde innehålla ett stort antal torpeder som kunde förväntas vara både det träffsäkraste och mest verkningsfulla vapnet mot de tunga pansarskyddade fartygen. 

Samma bedömning hade för övrigt det brittiska marinflyget gjort inför sitt berömda nattliga anfall mot den italienska slagflottan i Tarantos hamn, som ägt rum ett år tidigare.

Den flygplansfällda torped (typ 91) japanerna disponerade hade emellertid i sin grundversion egenskapen att efter nedslaget i vattnet dyka djupt och först efter åtskilliga hundratals meters gång stabilisera sig på sitt inställda djup. Fällde man den i Pearl Harbors hamn skulle den bara begrava nosen i bottenslammet eller i bästa fall befinna sig på ett oförutsägbart djup i den trånga hamnbassängen. Modifieringar krävdes för att göra den ändamålsenlig för uppdraget (se text här intill).

Slagskeppet USS California sjunker under anfallet mot Pearl Harbor 1941

Slagskeppet USS California sjunker på rätt köl sedan hon träffats av två bomber och två torpeder.

© Nara

En ung underrättelseofficer hade placerats vid det japanska konsulatet i Honolulu och med hjälp av hans rapporter och andra källor byggde man upp en skalmodell av marinbasen och dess omgivning i en stor damm, belägen vid marinbasen Harashijima. 

Fartygsmodeller utplacerade på rätt ställen gav det hela en realism som gjorde att marinflygarna kunde få en god uppfattning om landmärken för anflygningen och den syn som skulle möta dem i själva anfallet.

Samtliga den japanska flottans sex stora samövade hangarfartyg – en styrka som ingen annan flotta hade någon motsvarighet till – skulle sättas in i anfallet. De samlades nu i en ensligt belägen havsbukt på nordligaste Japans kust.

Den 26 november avseglade flottan och skulle under radiotystnad korsa norra Stilla havet för att natten mot den 7 december befinna sig i utgångsläge för anfall norr om Oahu. Den slutliga ordergivningen till eskadern skedde via kodfraser – anfallet fick bara genomföras sedan det uttryckligen beordrats på detta sätt.

De långsamma tankfartygen lämnades norr om Oahu medan hangarfartygen och deras eskort med hög fart styrde söderut för att i gryningen nå sin anfallsposition. Medan det ännu var mörkt startade två flottörspaningsplan och styrde mot Pearl Harbor för att ge anfallsstyrkan aktuellast möjliga information om vädret och läget i basen.

Radarstation på nordspetsen

Den amerikanska armén höll vid den här tiden på med fältförsök med mobila flygspaningsradarstationer. Man höll också långsamt på att bygga upp en bevaknings- och stridsledningsorganisation. Som ett led i detta arbete hade en radarstation placerats på Oahus nordspets där personal undersökte dess praktiska prestanda och handhavande, bland annat genom regelbunden drift alla dagar mellan klockan fyra och sju på morgonen.

Den 7 december höll stationen på att stängas ned efter en sådan period när en av operatörerna noterade ett kraftigt eko i nordnordväst. Det rörde sig mot Oahu och skulle kunna komma från ett stort antal flygplan. Operatören rapporterade in sina iakttagelser till en högst halvfärdig luftförsvarscentral.

Vakthavande där var en ung officer, alldeles ny på jobbet. Trots att bäringen inte alls stämde antog han att det rörde sig om ett av de förband B-17 bombplan som höll på att ombaseras till Oahu från den amerikanska västkusten. Han uppmanade operatörerna att inte bry sig om ekot utan fortsätta med stängningen av stationen.

Anfallet mot Pearl Harbor 1941 fotograferat av japansk pilot. Bombplan Nakajima B5N2 Kate.

Anfallet mot Pearl harbor fotograferat av en japansk flygare. I förgrunden ett bombplan Nakajima B5N2 Kate.

© Library of Congress

Denna episod har ofta felaktigt framställts som en missad chans för amerikanerna att höja sin beredskap och sända upp jaktflyg mot den annalkande fiendestyrkan. Även om officeren i centralen tolkat observationerna som ett fientligt flyganfall hade det inte hjälpt. Också om han försökt slå larm omgående fanns det inte någon fungerande luftförsvarsorganisation som var tränad i att ta emot och klassificera en rapport, dra slutsatsen att ett anfall stundade och därefter beordra försvarsåtgärder.

Att på basis av en observation från en försöksanläggning – som ofta fick in oförklarliga ekon – initiera sådana order hade tagit timmar av ansträngningar för att på en söndag morgon hitta ansvariga chefer och – eventuellt – övertyga dem om behovet av höjd beredskap. Denna episod har därmed bara kuriosaintresse och representerar absolut inte någon »missad chans». Flottans ledningsstab hade faktiskt redan tidigare fått två mycket konkreta varningssignaler:

Kl 03.42 siktade och besköt minsveparen Condor en miniubåt utanför hamninloppet.

Kl 06.37 anföll och sänkte jagaren Ward en miniubåt i samma område.

Dessa fartyg rapporterade omgående in båda händelserna till ledningen för Hawaiis sjöförsvar utan att meddelandena sändes vidare eller föranledde någon mera allmän beredskapshöjning.

Det japanska anfallet utfördes i två vågor med cirka en halv timmes mellanrum. Inga hangarfartyg hade nämligen plats att ställa upp alla plan för samtidig start på flygdäcken.

183 plan i första vågen

Anfallsstyrkans första våg – 183 plan – samlades söder om sina hangarfartyg där man inväntade den slutliga anfallsordern sedan flygspaningen bekräftat att den amerikanska flottan låg för ankar som förutsetts. Därefter styrde man söderut i tät formation ovanför ett molntäcke. 

Avståndet till målet var då cirka 320 kilometer. Vid förberäknad tid minskade formationens navigatör höjden så att han fick visuell kontakt med havet inunder.

Såväl hangarfartygsstyrkans som nu flygstyrkans navigering hade varit perfekt och Oahus kustlinje dök strax upp i diset exakt där den väntades. På andra sidan kustbergen klarnade vädret upp helt och flygstyrkan ordnade sig i sin taktiska indelning för de olika anfallen som nu skulle utföras.

Klockan var omkring 07.50 när flygstyrkechefen gav sin berömda anfallsorder: »Tora, tora, tora!»
(Tiger, tiger, tiger), som samtidigt underrättade hangarfartygen om att anfallet satts in som planerat och att överraskning uppnåtts.

Den första anfallsvågen koncentrerade sig på primärmålet slagskeppen och flygfälten för att förstöra dem innan någon försvarsjakt kunde starta. Ett tjugotal torpedplan anföll de förtöjda slagskeppen österifrån på lägsta höjd – 15 till 40 meter – utan att möta någon motverkan. Skotthållet var kort och effekten blev förödande med omkring 15 torpedträffar på de oförberedda bjässarna.

Anfallet mot Pearl Harbor 1941, Boeing B-17 Flying Fortress, klyvd på mitten, flygfältet Hickam.

En Boeing B-17 Flygande fästning på flygfältet Hickam har klyvts på mitten av den japanska attacken. 

© Nara

Samtidigt började bomber falla mot fem av flygbaserna på Oahu och på fartygen i hamnen. Zero-jaktplanen gick ned på lägsta höjd och började beskjuta de på flygfälten i prydliga rader uppställda amerikanska planen.

Efter en knapp halvtimme var det första anfallet över. Det följdes av den andra vågen, vars förutsättningar dock var betydligt sämre. Det amerikanska luftvärnet hade nu hunnit organisera sig och röken från bränder och explosioner låg i täta sjok och skymde sikten.

Slagskeppet Arizona (sjösatt 1915) träffades kl 08.06 av en 805 kg pansarbrytande bomb som slog igenom pansardäcken (totalt cirka 7 cm pansar fördelat på tre däck) och exploderade intill ett förråd för specialammunition. Detta fattade eld, vilket mycket snabbt fick en av Arizonas förliga ammunitionsdurkar att explodera. 

Fartygsskrovet knäcktes och vraket började brinna från för till akter innan det sakta sjönk. Totalt omkom 1 177 man, vilka till största delen fortfarande ligger kvar i detta USA:s mest berömda krigsmonument.

Åtta slagskepp

I hamnen fanns totalt åtta slagskepp, alla av mer eller mindre moderniserad första världskrigsmodell. Ett av dem låg i torrdocka. De japanska anfallen mot dessa fartyg med bomber och – framförallt – torpeder blev mycket framgångsrika.

Avsikten var alltså egentligen att rikta merparten av flyganfallen mot de amerikanska flygfälten och de parkerade planen, inte mot fartyg. Med berömvärd flexibilitet bedömde emellertid många japanska piloter att fartygen erbjöd bättre mål än de redan brinnande flygfälten och riktade med framgång om sina anfall mot fartygsmål, till exempel Nevada. 

Här var de emellertid handikappade av att vara beväpnade med en sprängbomb avsedd för »mjuka» mål och inte en pansarbrytande sådan som kunnat slå igenom fartygens däckspansar.

Utöver slagskeppen skadades eller sänktes ett antal andra fartyg.

De totala flygplansförlusterna – i huvudsak på marken – uppgick till 188 plan. Härutöver skadades 159 plan, vilket betydde att flygstyrkorna på Oahu för tillfället var nära nog stridsodugliga med 86 procent av sina plan utslagna!

Det mänskliga priset var chockerande för ett land som ända tills nu ansett sig leva i fred, skyddat för krig av världshaven. Totalt omkom 2 402 personer, varav 57 var civila. Den sistnämnda kategorin drabbades svårt av odetonerade luftvärnsgranater och grova splitter som föll ned i bostadsområdena i Honolulu.

Till sin typ och omfattning skulle den japanska attacken inte överträffas någonstans i världen på flera år.

Omkring kl 09.30 började den första japanska anfallsvågens flygplan landa på sina hangarfartyg. De följdes drygt en timme senare av den andra vågens.

Anfallet mot Pearl Harbor 1941. Flygfält, försvar, Browning m/1921 kulspruta.

Amerikanska soldater på ett av Pearl Harbors flygfält under det japanska anfallet. I mitten en kulspruta Browning m/1921 på luftvärnslavett.

© Peter Newark Military Pictures/Bridgeman/IBL bildbyrå

Flygstyrkechefen, kommendörkapten Mitsuo Fuchida, hade noga noterat anfallets resultat så långt det lät sig göras. Han rekommenderade nu högste chefen, viceamiral Nagumo, att omgående organisera ett nytt anfall. Det fanns, som Fuchida såg det, fortfarande gott om värdefulla mål kvar att angripa. 

En ny attack skulle dock ta flera timmar att organisera och genomföra, under vilket de japanska hangarfartygen skulle få fortsätta att uppehålla sig inom räckhåll för bombplan baserade på Hawaii.

En annan osäkerhetsfaktor för amiralen var de två amerikanska hangarfartyg som fanns till sjöss någonstans i området. Anfall från dem kunde inte uteslutas. Dessutom hade förluster och skador under det genomförda anfallet mot Pearl Harbor minskat Nagumos insatsdugliga flygstyrka med cirka 30 procent. 

Detta skulle inte bara ha reducerat kraften i ett nytt angrepp utan också ytterligare decimerat den kvarvarande flygstyrkan. Nagumo beslöt därför att beordra sin eskader att styra norrut, bort från Hawaii. Möjligen var detta ett av krigets svåraste beslut.

Förlusterna

De japanska förlusterna under anfallet mot Pearl Harbor uppgick till 29 plan och 55 besättningsmedlemmar – en i relation till resultatet tämligen modest förlustandel på 8 procent av antalet insatta plan. Därutöver förlorades samtliga fem miniubåtar och nio besättningsmän.

För amerikanerna var däremot förlusterna ödesdigra. Hangarfartygsplanen lämnade efter sig fyra sänkta och tre skadade slagskepp, ett par hundra förstörda flygplan och ödelagda flygbaser. Under de närmaste dygnen anföll japanerna även brittiska och amerikanska militära installationer i Fjärran Östern. 

Det var därför naturligt att den amerikanske presidenten Roosevelt i ett tal till den samlade kongressen den 8 december konstaterade att krigstillstånd förelåg mellan USA och Japan.

Tre dagar senare följde Hitler upp med en tysk krigsförklaring mot USA – ett beslut som varit svårt att se som rationellt för moderna historiker. Kriget i Europa och Nordafrika hade i ett slag utvidgats till att bli ett fullskaligt världskrig.

Trots att de amerikanska förlusterna i fartyg, flygplan och människor föreföll överväldigande skulle det visa sig att anfallets rent militära konsekvenser för krigets förlopp blev överraskande små.

Japans hangarfartyg och flaggskepp Akagi.

Det japanska flaggskeppet Akagi tog omkring sjuttio flygplan.

© US Naval Historical Center Photograph

För det första befann sig anfallets viktigaste mål – två amerikanska hangarfartyg – till sjöss och undkom därmed angreppet.

För det andra hade de sänkta slagskeppen – liksom flottan i övrigt – inte under några omständigheter kunnat ingripa mot japanernas pågående operationer på andra sidan Stilla havet. Såväl brännoljeförråden som reparationsresurserna och tillgången på flygunderstöd var otillräckliga.

För det tredje var de flygplan som förstörts med få undantag av typer med begränsad räckvidd och därmed också oförmögna att snabbt sättas in i striderna på till exempel Filippinerna.

För det fjärde lämnade japanerna alla Pearl Harbors basresurser som torrdockor, verkstäder och drivmedelsdepåer orörda. Om dessa slagits ut hade den amerikanska Stillahavsflottan med sina hangarfartyg tvingats att retirera till den amerikanska västkusten med svåra konsekvenser för den fortsatta krigföringen i Stilla havet tills basen kunnat återuppbyggas. Den inledda japanska offensiven hade kunnat föras längre mot öster och sydost, vilket hade förlängt kriget avsevärt.

Hamnbassängen i Pearl Harbor är också relativt grund. Detta underlättade bärgningen av de träffade slagskeppen, som i flera fall likt fågel Fenix reste sig ur bottenslammet. Bara Arizona och Oklahoma blev totalförluster.

Efter bärgning och omfattande modernisering återvände fem av dem i aktiv tjänst och gjorde god nytta vid kustbeskjutningar och, faktiskt, vid historiens sista sjöslag mellan slagskepp i Leytebukten i oktober 1944.

För Japan blev anfallet mot Pearl Harbor en avgränsad taktisk framgång. Strategiskt blev det dock en total katastrof krönt av svampmolnen över Hiroshima och Nagasaki.

Överraskade Hitler

Hitler blev lika överraskad av Pearl Harbor som amerikanerna, vilket kan ha influerat hans till synes impulsiva agerande med krigsförklaringen mot USA några dagar senare. Om Hitler avstått från denna hade krigen i Europa, på Atlanten och i Mellersta Östern påverkats i tysk favör. 

Att Tyskland och USA förr eller senare skulle hamna i krig med varandra var dock oundvikligt, men sekretesshänsyn gjorde att japanerna inte i förväg diskuterade vare sig anfallet eller planerna för krigets fortsättning med allianspartnern Tyskland.

Anfallet på Pearl Harbor 1941, marinflygplats Ford Island, jagaren USS Shaw exploderar.

Chockad markpersonal vid marinflygplatsen på Ford Island blir vittne till anfallet. I bakgrunden exploderar jagaren USS Shaw.

© Pictorial Parade/Archive/Getty

Historiska spekulationer är definitionsmässigt vanskliga, men även ett senare amerikanskt krigsinträde hade gett de allierade ett så stort industriellt övertag att krigsutgången på sikt var given. Egentligen är det bara tiden för detta förlopp och omfattningen av mänskligt lidande och materiell förstörelse som det går att sia om.

En japansk utvidgning av kriget i Fjärran Östern utan ett inledande anfall mot Pearl Harbor och amerikanska besittningar i västra Stilla havet (främst Filippinerna) hade ställt president Roosevelt och den amerikanska kongressen inför ett mycket svårt val mot bakgrund av den starka neutralistiska opinionen i landet.

Skulle man verkligen gå i krig för att försvara brittiska, franska och holländska koloniala besittningar? Amerikansk tvehågsenhet på den punkten hade mycket väl kunnat visa sig ge större fördelar för japanerna än de man – felaktigt – väntade sig av anfallet mot Pearl Harbor.

Nu väcktes ett hat mot japanerna, väl illustrerat av amiralen Halseys berömda replik vid åsynen av förödelsen i Pearl Harbor: »När vi är färdiga med dem kommer japanska bara att talas i helvetet!»

Påverkade lång tid

För USA blev det överraskande japanska anfallet en ikonisk händelse helt jämförbar med Yorktown, Gettysburg och 11 september. 

Pearl Harbor skulle inte bara bli ett begrepp utan också långsiktigt komma att påverka USA:s militära planering under kalla kriget, bland annat genom en närmast panisk rädsla för att bli överraskad ännu en gång. Det ledde till upprepade överskattningar av hotet från Sovjetunionen och missriktade, enormt dyra försvarsanstalter.

Som inledningsvis anges är den 7 december 1941 och anfallet mot Pearl Harbor ett närmast enastående exempel på fullständig taktisk och teknisk överraskning, men som sedan blev inledningen till en katastrof för Japan. Det innehar därmed en plats i krigshistorien som påminner om en ödesmättad grekisk tragedi.

Kanske är du intresserad av...

Läs också