Amerikansk ubåtsbesättning 1943.

© Horace Bristol/Corbis/Scanpix

Så vände USA ubåtskriget i Stilla havet

USA fick en riktigt dålig start i ubåtskriget i Stilla havet, med usla torpeder och oerfarna besättningar. Men under loppet av några år lyckades ubåtsflottan vända utvecklingen och knäcka Japan.

17 november 2017 av Rasmus Dahlberg

Det är nästan för bra för att vara sant: Där vid horisonten ligger ett av den japanska handelsflottans allra största fartyg, Tonan Maru nr 3, och bara väntar på att bli sänkt. Klockan är strax före sex på morgonen den 24 juli 1943 och positionen cirka tusen sjömil (1 800 kilometer) öster om Filippinerna. 

Chefen för den amerikanska ubåten Tinosa, örlogskapten Lawrence Daspit, har dagen innan fått information från Comsubpac (den amerikanske befälhavaren för ubåtarna i Stillahavsområdet) om att det japanska handelsfartyget skulle följa en bestämd rutt till ett möte med ett eskortfartyg. 

Det är ett tillfälle som Daspit inte tänker missa. Under nattens lopp manövrerar han sin ubåt i position och nu står han här med målet i sikte.

Tinosa avlossar torpeder

Strax efter klockan åtta dyker Tinosa och en och en halv timme senare befinner sig ubåten bara tusen meter från Tonan Maru nr 3. Daspit ger order om att fyra torpeder ska avlossas från Tinosas främre rör, men resultatet av angreppet blir inte det förväntade. 

Trots att två torpeder träffar den 163 meter långa och 19 200 ton tunga ombyggda valfångaren sjunker den inte. Den ena torpeden träffar precis vid kommandobryggan i fartygets för och den andra mittskepps, men ingen av dem detonerar.

Bättre lycka har Daspit med torped fem och sex, som båda exploderar mot babordssidan vid aktern och förstör propellrarna, varefter Tonan Maru nr 3 ligger stilla och därmed utgör ett lätt mål. 

Blindgångare

Daspit styr upp sin ubåt mot det japanska jättefartygets sida. Efter det är det emellertid inte mycket som går hans väg. Under timmarna som följer avlossar han torped efter torped, som alla antingen studsar bort från fartygets sida eller helt enkelt inte exploderar. 

Sammanlagt avlossar Daspit femton av sina sexton torpeder mot Tonan Maru nr 3 – den sista sparas för analys. Av de femton träffar tretton målet, men så många som elva är blindgångare. En frustrerad Daspit tvingas slutligen lämna området med oförrättat ärende, medan Tonan Maru nr 3 kan bogseras i hamn av ett japanskt örlogsfartyg.

Torpedtekniker på Newport Torpedo Station som tillhörde Bureau of Ordnance. Under åren 1862–1959 ansvarade denna för den amerikanska flottans artilleri och torpeder. Foto från mellankrigstiden.

© Library of congress

Tinosa var långt ifrån den enda amerikanska ubåten som under krigets första år i Fjärran östern var inblandad i episoder där tekniska problem med vapensystemen resulterade i frustrerande nederlag till sjöss. Hela 96 torpeder avlossades i 45 angrepp mot japanska fartyg under krigets första månader, men bara tre fartyg sänktes. 

Enbart ubåten Sargo avfyrade i december 1941 tretton torpeder mot japanska konvojer på väg mot Filippinerna utan att träffa med en enda. Den amerikanska flottan stod följaktligen inför liknande problem som tyska Kriegsmarine dragits med när kriget i Atlanten började i september 1939.

Lockwood tog tag i problemen

Men medan amiral Dönitz, chefen för det tyska ubåtsvapnet, agerade snabbt och ställde de ansvariga inför krigsrätt, dröjde det innan någon försökte rätta till missförhållandena inom den amerikanska flottan i Fjärran östern. Det var först när konteramiral Charles Lockwood började intressera sig för problemen som det blev några förbättringar. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Som nybliven chef i maj 1942 för amerikanska flottans ubåtar i sydvästra Stilla havet fick han oroväckande många rapporter från frustrerade ubåtschefer som gång på gång var med om att deras torpeder gick under målet eller inte exploderade som de skulle.

Lockwood ställde sig undrande till att Bureau of Ordnance, som ansvarade för utvecklingen av amerikanska flottans vapen, inte tog till sig av ubåtschefernas kritik. Därför inledde han genast en diskret utredning på egen hand. 

Torpederna låg för djupt

Han kom fram till att det inte var så att ubåtscheferna lade skulden på tekniken för att skyla över egna misstag, vilket Bureau of Ordnance hade antytt, och det var mer än bara ett fel på de amerikanska undervattensvapnen. 

Den ångdrivna Mark 14-torpeden hade först och främst stora problem med att hålla rätt djup. Ofta låg den cirka tre meter för djupt i vattnet, vilket innebar att den riskerade att missa sitt mål.

Anledningen till detta var att torpederna hade testats med en stridskon som vägde betydligt mindre än den som vapnet hade i krigstid. Det var ett generellt problem att man på Bureau of Ordnance för att spara pengar faktiskt aldrig testavlossade sina torpeder. 

Det faktum att man inte hade några praktiska erfarenheter av vapnen innebar att deras egenskaper i stort sett var okända, vilket i sin tur gjorde att ubåtscheferna inte hade någonting att gå på. Följden blev att många japanska fartyg klarade sig helskinnade, bland annat fraktfartygen i konvojerna som Sargo förgäves attackerade.

Amiral King på Lockwoods sida

Lockwood och de många frustrerade ubåtskaptenernas räddning blev en annan gammal ubåtsman, amiral King, amerikanska flottans högsta befälhavare. Efter att under ett spektakulärt test utanför Fremantle i Australien ha lagt fram obestridliga bevis för att något var allvarligt fel med torpedernas djupgående framförde Lockwood sina klagomål direkt till amiral King.

Och det fungerade. King började genast ligga på Bureau of Ordnance och tvingade den ineffektiva och byråkratiska organisationen att göra någonting åt problemen. 

Efter att i åratal ha avvisat all kritik med arroganta hänvisningar till ubåtsbesättningarnas inkompetens tvingades Bureau of Ordnance under sommaren 1942 att krypa till korset och medge att Mark 14-torpeden faktiskt gick cirka tre meter djupare än det var tänkt och att anledningen till detta var ”dålig utformning och bristande testning”. 

I augusti skickade man ut anvisningar om hur torpeden skulle ställas in för att gå på korrekt djup.

Ralph Christie och Mark 14-torpeden

Det låg mycket politik och personliga intriger bakom torpedernas tekniska problem. Dels hade USA drabbats hårt av 1930-talets depression, vilket lade ekonomisk press på alla delar av landets offentliga sektor, även Bureau of Ordnance som hade dragit in på praktiskt taget alla testavlossningar av torpeder. 

Dels tvingades Lockwood kämpa mot amiral Ralph Christie, den tidigare chefen för Newport Torpedo Station i Rhode Island och under krigets första år ansvarig för ubåtsoperationerna i delar av Stilla havet. På 1920-talet hade Christie varit ansvarig för utvecklingen av Mark 14-torpeden och hyste följaktligen särskilda känslor för just detta vapen. 

Relationen mellan amiralerna Lockwood och Christie var allt annat än hjärtlig. Den sistnämnde höll envist fast vid att det inte var något som helst fel på ”hans” torpeder. Enligt honom rörde det sig om dåligt underhåll eller felaktig hantering av vapnen.

USS Kingfish lämnar varvet på Mare Island i Kalifornien den 5 juni 1943. Ubåten är av Gato-klass, som tillsammans med Sargo- och Balao-klasserna utgjorde huvuddelen av den amerikanska ubåtsflottan. 

© Darryl Baker/US Navy

Fel hos magnetisk detonator

Efter att ha fått erkänna felet med djupgåendet förnekade Christie länge att problemet med att många torpeder detonerade för tidigt var av teknisk art. Bureau of Ordnance insåg i april 1943 att felet låg hos den magnetiska detonatorn. 

Det visade sig att orsaken till det var en riktig blunder av de ansvariga på Bureau of Ordnance: Jordens magnetfält är väsentligt annorlunda i Stilla havet än på Newport Torpedo Station på den amerikanska östkusten, där man hade ställt in torpedernas magnetdetonatorer. Det hade man inte tagit hänsyn till, vilket gjorde att sensorerna blev för känsliga. 

Amiral Lockwood utfärdade en order i juli om att magnetdetektorerna skulle avaktiveras, men Christie vägrade under hela året att åtlyda den, vilket gjorde att ubåtsbesättningarna under en period fick finna sig i att reglerna för hur de skulle användas skilde sig åt beroende på om de befann sig i Lockwoods eller Christies operationsområde.

Mark 14:s kontaktdetonatorer

Ytterligare ett problem med torpederna kvarstod, vilket var anledningen till Lawrence Daspits frustration ombord på Tinosa. Det var stora problem med kontaktdetonatorerna, vilket gjorde att torpederna inte exploderade när de faktiskt träffade det fientliga fartygets skrov. 

Amiral Lockwood fick personligen erfara Lawrence Daspits vrede när Tinosa återvände till Pearl Harbor några dagar efter det misslyckade angreppet mot Tonan Maru nr 3. Konteramiralen beskrev senare löjtnanten som ”så arg att han nästan inte fick fram orden. Hans historia var fullkomligt osannolik, men bevisen var ovedersägliga.”

Genom nya tester från Lockwoods sida i augusti 1943 kom man fram till att bara var tredje torped som träffade målet vinkelrätt exploderade. Efter närmare undersökningar stod det klart att slagstiftet var för klent och deformerades istället för att utlösa laddningen. 

Japanska propellrar lösningen

Lösningen var oväntad: nya och bättre slagstift tillverkades av propellrarna från de japanska flygplan som skjutits ner under Pearl Harbor-attacken ett par år tidigare.

Efter att ha fått torpederna att gå på rätt djup, att inte explodera för tidigt och kommit underfund med det stora antalet blindgångare var de vanligaste felen lösta, men några som man aldrig fick bukt med kvarstod. 

Propellrarna från japanskt flyg som skjutits ner under attacken mot Pearl Harbor användes för att göra nya och bättre slagstift i Mark 14-torpederna. 

© US National Archives

Till exempel gick en del torpeder inte rakt mot målet som tänkt. Istället rörde de sig i en stor cirkel som förde vapnet tillbaka mot ubåten. Det kostade bland andra hela Tullibees besättning livet (så när som på en lyckosam man) i mars 1944.

Enligt Lockwoods uppfattning motarbetade och försenade Ralph Christie hela tiden lösningen av torpedproblemen, men amiralen bidrog faktiskt också till att situationen förbättrades. 

Mark 16 och Mark 18

Det var nämligen Christie som i egenskap av chef för Newport Torpedo Station på 1930-talet satte i gång utvecklingsarbetet med två helt nya torpedtyper: den väteperoxiddrivna Mark 16 och den elektriska Mark 18, som från 1942 tillverkades av företaget Westinghouse. 

Dessa nyskapelser var visserligen långt ifrån felfria (Eugene Sands på Spearfish upplevde till exempel så många problem med den elektriska torpeden ”att det räckte för att driva vilken man som helst till vansinnets rand”), men de breddade amerikanska flottans arsenal och innebar att det under krigets sista år fanns alternativ till den beryktade Mark 14.

De tekniska utmaningarna som amerikanerna ställdes inför under krigets första år var stora, men det fanns även andra orsaker till att inledningen av ubåtskriget mot Japan var ytterst ineffektiv. 

Försiktiga ubåtschefer

De amerikanska ubåtscheferna var till en början överdrivet försiktiga, vilket bland annat kan förklaras med deras mycket låga utbildnings- och träningsnivå. Det innebar att ubåtarna inte klarade av att fylla den funktion som ”andra försvarslinje” som det var tänkt efter det att flygvapnet i stort sett satts ur spel i början av december 1941. 

Följaktligen kunde de japanska invasionsstyrkorna obehindrat segla mot Filippinerna och landsätta trupper, medan general MacArthur i all hast tvingades dra tillbaka sina markstridskrafter till Manilabukten. 

Det finns även redogörelser för ren feghet bland de amerikanska ubåtscheferna i krigets inledning. Exempelvis blev en ubåtschef så skrämd av en attack med sjunkbomber att han helt enkelt överlämnade kommandot över sin ubåt till det näst högsta befälet och låste in sig i sin hytt.

Ökad produktion av ubåtar

Liksom Lockwood och King lyckades vända den tekniska utvecklingen förmådde amerikanerna också hantera utmaningarna man ställdes inför på personalfronten. 

Man gjorde sig av med de äldsta och försiktigaste ubåtscheferna samtidigt som flottan drog i gång ett antal i högsta grad aktiva värvningskampanjer i syfte att rekrytera friska krafter och öka landets förmåga till aggressivare ubåtskrigföring. Inom loppet av några år byttes stora delar av manskapet ut. Dessutom reformerades ubåtsbesättningarnas utbildning och träning. 

Parallellt med den förbättrade användningen av flottans mänskliga resurser lyckades man också öka produktionen av ubåtar på ett väsentligt vis, så att man vid krigsslutet hade haft sammanlagt 288 ubåtar i aktiv tjänst i Stillahavsområdet. Av dessa förblev 52 ”på evig patrull”, som det står på minnestavlan över de stupade på sjökrigsskolan i Annapolis.

Ledde till amerikansk seger 

Sett ur ett historiskt perspektiv är det intressant och tankeväckande att amerikanernas tekniska underlägsenhet under krigets första år slutligen bidrog till att ge dem segern över japanerna. 

Det faktum att de amerikanska torpederna till en början var så ineffektiva stärkte nämligen den sedan tidigare ingrodda antipati mot antiubåtskrigföring som den kejserliga japanska flottans ledning hyste. I Japan betraktades nämligen alla former av defensiv krigföring som ovärdig, något som kan härledas till samurajtraditionen. Till defensiv krigföring räknades bland annat konvojering och användning av sonar. 

Så snart USA hade fått bukt med de tekniska problemen, utbildat besättningarna bättre och väsentligt ökat produktionen av ubåtar blev denna tankegång Japans akilleshäl.

En japansk jagare, sedd genom ett periskop, sjunker efter att ha torpederats av en amerikansk ubåt den 29 maj 1943.

© Corbis/Scanpix

Steelhead angrep japansk konvoj

Ett exempel på hur amerikanernas krigslycka vände är insatsen den 31 juli 1944. Steelhead, under Lawson Ramages kommando, upptäckte en japansk konvoj utanför Taiwan och gick till anfall. 

Man avlossade sex torpeder som träffade både ett stort fraktfartyg och ett tankfartyg, som exploderade i ett jättelikt eldklot som lyste upp de tidiga morgontimmarna och avslöjade de övriga fartygens position. 

Steelhead jagades av tre eskortfartyg, men trots det fortsatte kommendörkapten Ramage oförfärat sitt angrepp i ytterligare 45 minuter, då han i full fart seglade omkring på ytan mellan de japanska handelsfartygen och avlossade torpeder och skjuter med ubåtens däckskanon. 

Totalt hann han avlossa inte mindre än nitton torpeder och sänka två fraktfartyg och två tankfartyg. Dessutom skadade han ett femte fartyg. Därefter undslapp Steelhead de japanska eskortfartygen och återvände till säker hamn, där en hedersmedalj väntade Ramage för hans insats.

Framgångsrikt ubåtsvapen

Jämfört med de frustrerande upplevelserna ombord på Tinosa och Sargo i början av kriget var denna episod ett bevis på att ubåtsflottan hade lärt sig av sina misstag. 

När kriget i Fjärran östern var över kunde resultatet mätas: Ubåtsvapnet, som utgjorde mindre än två procent av flottans totala manskap, stod för omkring hälften av de japanska förlusterna till sjöss. De sänkte totalt 1 150 japanska fartyg, inklusive ett slagskepp, åtta hangarfartyg och elva kryssare.

Bara Japans tankfartygsflotta reducerades mellan 1941 och 1945 från 900 000 ton till endast 200 000, vilket fick analytikerna bakom en kartläggning av USA:s strategiska insatser att sluta sig till att japanernas försörjningsproblem på grund av detta var så omfattande att de under alla omständigheter hade kapitulerat före utgången av år 1945, atombomber eller inte. 

Det var och är ett kontroversiellt påstående, men det råder inga som helst tvivel om att kriget under ytan spelade en viktig roll för USA:s seger över Japan.

Publicerad i Militär Historia 12/2011

Kanske är du intresserad av...

Läs också