Slovakiska soldater försvarar kommunistpartiets sekretariat under upproret hösten 1944.

© Upprorsmuseum Banska Bystrica

Slovakiens uppror mot Nazityskland

Hösten 1944 gjorde den slovakiska armén uppror mot Nazityskland. Under två månader lyckades revoltörerna i satellitstaten hålla stånd mot bepans­rade stridsgrupper ur Waffen-SS och Wehrmacht.

11 augusti 2017 av Lennart Westberg

De slovakiska soldaterna nära Sväty Kriz beskjuter oss från höjderna med pansarbrytande vapen. På natten tränger stöttrupper genom närstrid in bland husen där vi förskansat oss. Den fjäderlätta tjeckoslovakiska kulsprutan visar sig överlägsen vår egen tyska MG 34 ... På natten blir vi utsatta för välriktad slovakisk artillerield.

Denna stridsskildring skrevs ned av SS-Standartenjunker Wolfgang Venohr, officersaspirant i den bepansrade stridsgruppen »Schill» ur Waffen-SS. Venohr skildrar en idag okänd revolt i ett föga känt land för exakt sjuttio år sedan. Sensommaren 1944 gjorde Slovakien uppror mot Hitler-Tyskland – en militärrevolt som än idag har symbolisk betydelse för det moderna Slovenská republika.

Tjeckoslovakien styckades

Under 900 år tillhörde Slovakien det ungerska imperiet (från 1867 dubbelmonarkin Österrike-Ungern). Efter första världskriget blev landet en del av den nya staten Tjeckoslovakien. Münchenöverenskommelsen 1938, då Tjeckoslovakien i praktiken styckades upp, innebar att en slovakisk republik utropades i mars 1939. Huvudstad blev Bratislava. 

Den nya staten, som »beskyddades» av Hitler, blev en autoritär klerikal-fascistisk satellit till Tredje riket, med den 54-årige katolske prästen och nationalisten Jozef Tiso som president.

Sommaren 1941 skickade Slovakien en armékår på 45.000 soldater samt flygstridskrafter för att delta i Hitlers fälttåg mot Sovjetunionen. Året därpå lät den slovakiska regeringen deportera 58.000 av totalt 90.000 slovakiska judar. 

Efter det att regeringen fått kunskap om förintelselägren motsatte man sig dock ytterligare deportationer. Många slovaker gömde judiska familjer under kriget, framförallt på landsbygden där nästan ingen antisemitism existerade.

Slovaker bytte sida

Under krigets gång blev de antityska stämningarna i Slovakien allt starkare. Det katastrofala krigsläget efter Stalingrad och slaget vid Kursk 1943 stärkte opinionen mot Hitler. Slagord dök upp på Bratislavas husväggar: »Slaverna har besegrat germanerna! Tyskarna kommer att förlora kriget! Den bondsluge Stalin har vunnit över pratkvarnen Hitler!»

Många slovakiska soldater som 1941 deltog i den tyska invasionen av Sovjet blev imponerade av de sociala framsteg som gjorts under Stalin och återvände hem från fronten som prokommunister. Hösten 1943 skedde dessutom omfattande deserteringar av slovakiska arméförband till Röda armén på östfronten.

Slovakiska politiker och militärer mötte representanter för Röda armén i staden Detva ett par veckor innan upproret bröt ut.

© Upprorsmuseum Banska Bystrica

Antitysk koalition bildas

Under 1943–44 bildades i Slovakien en hemlig politisk-militär koalition med syfte att göra uppror mot tyskarna. Ledningen bestod av slovakiska högre officerare och politiker, framförallt kommunister, med den senare kände Gustav Husak i spetsen. 

Tanken var att i god tid före en väntad tyskt förlust göra gemensam sak med den alltmer segerrika Röda armén och nå en acceptabel fred med de allierade. Revoltörernas kontakter med Moskva och den tjeckoslovakiska exilregeringen i London under Eduard Benes blev dock komplicerade. En illa koordinerad slovakisk-sovjetisk partisanrörelse blev också en oberäknelig faktor.

Den antityske stabschefen för den slovakiska armén, brigadgeneralen Jan Golian, hade utarbetat följande plan där allt hängde på överraskningsmomentet. Tanken var att man kuppartat skulle ta kontrollen över mellersta och östra Slovakien med stöd av ett antal divisioner lojala slovakiska officerare och soldater. Därefter, i samverkan med Röda armén, skulle man öppna det strategiskt viktiga Duklapasset genom Karpaterna för sovjetiska stridskrafter.

De revolterande slovakiska arméförbanden skulle förstärkas av slovakiska och sovjetiska partisanförband samt två influgna tjeckiska luftlandsättningsbrigader ur Röda armén.

Provisorisk »huvudstad» för revolten blev staden Banska Bystrica i centrala Slovakien, dit revoltörerna i början på 1944 hade evakuerat överkommandot för den slovakiska armén. Det var långt från alla tyska kontrollinstansers vakande ögon i Bratislava.

Partisandåd mot officerare

Men den 28 augusti 1944 inträffade en oförutsedd katastrof för revoltörerna. En kommunistisk partisanledare lät då mörda ett tjugotal officerare från det tyska militärattachékontoret i Rumänien. Detta blev signalen – men inte för den planerade slovakiska militärrevolten utan för en snabb tysk »polisaktion» mot Slovakien.

En improviserad tysk stridsgrupp under överste Friedrich von Ohlen ur 178. infanteridivisionen lyckades på några dagar överraskande tillfångata två slovakiska divisioner om totalt 24 000 man. Det uppkomna kaoset möjliggjorde även för tyskarna att splittra två slovakiska elitdivisioner i östra Slovakien.

Samtidigt knattrade fjärrskriftsmaskinerna hos tyska staber då Berlin beordrade bildandet av andra improviserade Kampfgruppen för straffaktionen mot Slovakien. Dessa stridsgrupper kom från det närbelägna Protektoratet Böhmen-Mähren och utgjordes av SS-pansargrenadjär-, SS-pionjär- och andra utbildningsförband från Prag, Brünn, Beneschau, Hradischko, Kienschlag och Josefstadt. 

SS-stridsgrupp »Schill» bildas

Standartenjunker Wolfgang Venohr från officersaspirantkursen för Waffen-SS i Josefstadt antecknade:

Alarm ges sent på kvällen den 29 augusti 1944. Vi får meddelande om att vår officerskurs ska organiseras i en stridsgrupp och att vi omedelbart sätts in i skarp insats! ... Vårt första kompani leds av Obersturmführer Horst Mathiebe. Den 30 augusti rullar vår järnvägstransport mot Brünn. Där får vi besked om att vi ingår i SS-Kampfgruppe »Schill»: en blandad enhet ur Waffen-SS och Wehrmacht av knapp regementsstyrka. Vår officerskurs bildar stridsgruppens första bataljon och en SS-pansargrenadjärskola utgör den andra bataljonen. Chef för vår första bataljon blir den 27-årige Obersturmführer Hans Kettgen från Leibstandarte SS »Adolf Hitler».

SS-stridsgruppen »Schill» under Sturmbannführer Rudolf Klotz skulle bli den mest slagkraftiga tyska enheten under striderna i Slovakien 1944. Orsaken var att förbandet bestod av krigserfarna officerskandidater och underofficerare ur Waffen-SS. Förbandet på totalt 2 200 soldater bestod av två bataljoner där 1. bataljonen utgjordes av SS-officerskursen från Josefstadt och 2. bataljonen av personal från SS-pansargrenadjärskolan i Kienschlag nära Prag.

»Schill» förstärktes med ett kompani Sturmgeschütze (sexton stormkanonvagnar StuG III 7,5 cm), ett batteri 10,5 cm lätta fälthaubitsar och två pionjärplutoner från SS-pionjärskolan i Hradischko. Infanteriets motorisering var bristfällig och löstes genom att tyskarna rekvirerade privatfordon med tjeckiska chaufförer, av vilka flera blev dekorerade.

Lågt förtroende för Wehrmacht

Det var ingen slump att i första hand förband ur Waffen-SS sattes in mot de slovakiska rebellerna. Den dåvarande stabschefen hos den tyske militärbefälhavaren i Bratislava, överste Otto Uechtritz, kommenterade 1976 detta i ett brev till artikelförfattaren:

På grund av 20-juliattentatet 1944 var Hitlers och Himmlers förtroende för den tyska arméns officerskår skakat. Himmler, som efter attentatet fick den viktiga posten som chef för hela ersättningsarmén, såg i nedslåendet av det slovakiska upproret troligen en chans att i konkurrens med Wehrmacht ytterligare flytta fram sina och SS positioner i Tredje riket.

Upprorets första fas präglades av total förvirring på både tysk och slovakisk sida. Den snabba tyska »polisaktionen» rubbade kraftigt de sammansvurna slovakiska officerarnas planer. De såg ingen annan råd än att den 29 augusti 1944 improviserat iscensätta militärrevolten. Annars skulle de helt förlora initiativet. 

Partisaner med granatkastarrör och -projektiler samt raketgevär typ Panzerschreck i byn Balaze, strax norr om Banska Bystrica. Bild från oktober 1944.

© Upprorsmuseum Banska Bystrica

Överraskade tyskarna

Detta drag kom å sin sida som en fullständig överraskning för tyskarna som inte haft en aning om de omfattande kupplanerna. Wolfgang Venohr antecknade den 29 augusti:

Vid soluppgången angriper slovakerna oss från två håll över höjderna vid Horne Hamre. Våra förposter måste ha sovit. Vårt kompani kastar sig i skydd i bäcken, bokstavligen till midjan i vatten. Slovakerna håller oss i ett hårt grepp under två timmar med sin eldgivning men drar sig sedan tillbaka. På eftermiddagen erövrar vår andra bataljon Zarnovica, uppsuttna på Sturmgeschütze. Hela vårt kompani, understödda av två stormkanonvagnar, går till förnyat angrepp mot Dolna Hamre. Byn erövras genom stormangrepp men vi kör fast vid de omgivande höjderna i en ogynnsam ställning. Slovakerna ... naglar fast oss i våra ställningar med välriktad infanteri- och kulspruteeld.

Den 1 september 1944 såg läget för de slovakiska styrkorna dystert ut. Tyska Kampfgruppen avancerade koncentriskt från fem håll mot centrala Slovakien och dess upprorscentrum, staden Banska Bystrica. Men efter en vecka visade

de slovakiska soldaterna sin kvalitet och deras stabsofficerare sin taktiska förmåga i den bergiga, delvis alpina terrängen. Genom skickligt försvar hejdade de i nordväst effektivt den tyske generalen von Loepers pansarbrigad »Tatra» och i nordost gick slovakerna till motanfall och utplånade delar av ett tyskt bataljonsförband ur Heeresgruppe Nord-ukraine.

Därmed konsoliderade den slovakiska upprorsarmén sina ställningar runt ett tjugotusen kvadratkilometer stort territorium i centrala Slovakien, där de under knappt två månader lyckades hålla stånd mot alltmer överlägsna tyska styrkor.

Slovakiska förstärkningar

De slovakiska soldaterna visade sig, under kompetent ledning, vara skickliga och sega under försvarsstrider i Tatrabergen. Många hade dessutom krigserfarenhet från östfronten. Slovakerna förstärktes efter hand av drygt tvåtusen soldater ur den röda 1. tjeckoslovakiska luftlandsättningsbrigaden. Dessa flögs in från östfronten till fältflygfältet Tri Duby genom sovjetiska flygplan av typen Lisunov Li-2 och Douglas C-47. 

Elitpiloter ur sovjetiska flygdivisioner under marskalk Golovanov gjorde en heroisk insats under dessa nattliga trupp- och vapentransporter in i Tatrabergens extremt farliga bergsformationer. 

Vädret blev allt sämre. I motsats till det polska nationella Warszawaupproret under augusti–oktober 1944, fick det slovakiska upproret av politiska skäl ett helt annat stöd av Moskva. Under Röda arméns försök att under tre veckors hårda strider i oktober 1944 slå sig igenom Duklapasset och in i Slovakien förlorade Sovjet 80.000 man i stupade och sårade.

Amerikansk bombhjälp

I kontrast till det omfattande sovjetiska stödet var den brittiska hjälpen till rebellarmén minimal. RAF vägrade allt bomb- och flygstöd. Amerikanska bombplan avlastade däremot effektivt slovakerna genom att förstöra stora mängder tysk krigsmateriel i anfall mot vapendepån i Vrutky. De bombade också sönder den viktiga tyska fältflygplatsen i Novy Dvor. Amerikanerna flög hösten 1944 även in 24 ton krigsmateriel till den slovakiska rebellarmén.

Den slovakiska revolten innebar ett allvarligt strategiskt hot i ryggen på de tyska arméerna. Den spärrade ju av de nordliga försörjningsvägarna till Heeresgruppe Süd i södra Ukraina. Dessutom fanns en risk för att Röda armén skulle få en fri passage genom Karpaterna och Tatrabergen in i centrala Slovakien. I landet fanns även för Tredje riket värdefulla rustningsindustrier.

Slovakisk reträtt

Av dessa skäl förstärkte tyskarna alltmer sina trupper mot upprorsarmén. I mitten av september tillkom bataljoner med artilleri och i oktober vände lyckan totalt för slovakerna när 18. SS-pansargrenadjärdivisionen »Horst Wessel» från Ungern, stridsgruppen »Wittenmeyer» ur den 14. galiziska SS-divisionen och SS-brigaden »Dirlewanger» grep in i striderna. Den kommunistiske slovaken Anton Rasla antecknade:

Vår reträtt till området kring Zvolen genomfördes på ett organiserat vis. Vi trodde att vi kunde upprätta nya ställningar vid Hron. Men den totala överraskningen kom när tyskarna från Ungern satte in 18. SS-pansargrenadjärdivisionen. Därefter kom slutet mycket snabbt!

Den 19 oktober öppnade tyskarna, under överbefäl av SS-Obergruppenführer Hermann Höfle, sin slutoffensiv in i revoltörernas territorium och den 27 oktober intog stridsgruppen »Schill» staden Banska Bystrica efter ett nattangrepp. De sista timmarnas dramatiska slutstrid om denna stad skildras av ingenjörsofficeren Jochen Polle från »Schill»:

Vårt syfte är att under natten ljudlöst tränga fram till stadens utkanter och i gryningen utlösa ett överraskningsanfall in i centrum. Vår väg är kraftigt minerad och det blir ett problem att desarmera de i betongen placerade slovakiska minorna. Snabbt reparerar vi SS-ingenjörssoldater en sprängd bro över en å. Gryningen kommer långsamt, på båda sidor börjar vi förnimma de höga bergssidorna i grådasket. Vi måste slå ut ett antal bunkrar, skickligt byggda på sovjetiskt vis med utmärkta skottfält och väl kamouflerade. Vi angriper Banska Bystrica koncentriskt: österifrån anfaller en SS-division, västerifrån en division ur Wehrmacht och söderifrån vi själva: första bataljonen ur SS-Kampfgruppe »Schill».

Tysk militärparad i Banska Bystrica sedan upproret slagits ned. På tribunen syns Slovakiens president Tiso (civilklädd) med SS-Obergruppenführer Hermann Höfle bredvid.

© Arkiv Siegfried Moritz

Slovakiska armén ger upp

Revolten var över. På natten den 28 oktober gav den nye överbefälhavaren för de slovakiska trupperna, generalen Rudolf Viest, order att inställa alla reguljära stridshandlingar och fortsätta kampen mot tyskarna som partisaner i bergen.

De slovakiska upprorsmännen saknade en enhetlig ledning och led under politiska inbördes friktioner. De fick inte heller det stöd av sovjetiska markstridskrafter som de hade räknat med eftersom Röda arméns offensiv mot Duklapasset drabbats av höga förluster.

Sedan tyskarna slagit ned upproret härskade en gravlik stillhet i landet under sex månaders tysk kontroll. Nazisterna deporterade under denna period ytterligare 12 000 slovakiska judar. Redan under upproret hade SS satt in sitt Einsatzkommando H under Obersturmbannführer Josef Witiska för deportationer av judar och kommunister på slovakisk mark. Kommunistiska partisanförband gjorde sig även skyldiga till ett flertal mord på slovakiska folktyskar.

När Röda armén intog huvudstaden Bratislava den 2 april 1945 upphörde de facto den slovakiska republiken under Jozef Tiso att existera. Snart infiltrerades Slovakien av sovjetiska säkerhetsstyrkor och efter en kommunistisk statskupp 1948 blev Slovakien, som en del av Tjeckoslovakien, återigen en lydstat, nu under Stalins Sovjetunionen.

Tusentals stupade

Femtusen slovakiska soldater stupade under upproret 1944. Flera slovakiska högre officerare, däribland generalerna Viest och Golian, mördades under oklara omständigheter efter 1945. Jozef Tiso utlämnades 1946 av amerikanarna, ställdes inför rätta och avrättades 1947 i Bratislava. SS-generalen Höfle hängdes i Prag 1946 och Witiska begick självmord 1945 när han skulle utlämnas till tjeckerna.

Den tyske officersaspiranten i Waffen-SS, Wolfgang Venohr, blev en känd historisk författare och TV-producent i Västtyskland. En av bataljonscheferna i SS-Kampfgruppe »Schill», Hans Kettgen, blev efter kriget överste i västtyska Bundeswehr och dog i Hamburg 1979. 

Gustav Husak sattes i tjeckiskt fängelse 1954–60 för »borgerliga åsikter» men återkom som vice premiärminister under Alexander Dubcek 1968. Efter murens fall 1989 uteslöts Husak ur kommunistpartiet och dog bortglömd 1991. 28–29 augusti 2014 högtidlighölls 70-årsjubileet av det slovakiska upproret med officiella ceremonier vid minnesmuseet i Banska Bystrica, revoltens sista fäste.

Kanske är du intresserad av...

Läs också