Väderstationen Haudegen på Nordostlandet i ögruppen Svalbard upprättades av tyskarna under hösten 1944. 

© Privatarchiv Wilhelm Dege

De sista tyskarna kapitulerade på arktisk ögrupp

1944 sände Tyskland krigets minsta invasionsstyrka till Arktis. Marinsoldaternas mål var att upprätta en väderstation på ögruppen Svalbard. Knappt ett år senare blev deras chef den siste tyske officeren att kapitulera efter kriget.

30 augusti 2017 av Lars Ericson Wolke

Den 13 september 1944 landsatte en tysk ubåt och ett väderfartyg elva marinsoldater i Ripfjorden på Nordostlandet – den stora ön i Svalbardgruppen som når längst norrut. Operation Haudegen hade inletts.

Expeditionen, som hade fått namn efter sin chef geografen Wilhelm Dege, hade som mål att upprätta en väderstation på Nordostlandet. Under andra världskriget hade det internationella utbytet av väderdata strypts och istället satsade de stridande parterna stora resurser på att utrusta egna stationer. Här hade Arktisområdet stor militärstrategisk betydelse.

Försörjningsubåt sänkt

Operation Haudegen hade dock börjat med en katastrof. Dess försörjningsubåt, U 354, hade sänkts av brittiska fartyg med betydande delar av den lilla invasionsstyrkans förråd. Som tur var för tyskarna kom resten av expeditionen och förråden fram och när väl den lilla transporteskadern i form av ubåten U 307 och väderfartyget WBS 3 Carl J Busch hade vänt söderut etablerade sig styrkan på Svalbard.

Efter att bland annat ha övat i de österrikiska Alperna var man ganska väl förberedd. Men arbetsförhållandena i Arktis var förstås extrema med ibland ner mot 50 köldgrader och stora snömängder. Soldaternas uppgift var att genom observationer sammanställa prognoser för vädret i Europa. Bland sina hjälpmedel hade de en väderballong som sändes upp till 8 000 meters höjd.

Fast på Svalbard

Wilhelm Deges lilla grupp hade farit norrut samtidigt som kriget led mot sitt slut. Längre söderut, på det norska fastlandet, trängde sig nu sovjetiska förband in i Finnmark. Därmed förlorade männen på Svalbard alltfler av sina kontaktmöjligheter med de tyska trupperna i Norge. I och med den tyska kapitulationen i början av maj 1945 var de väderobserverande tyskarna helt strandsatta.

Vad skulle nu ske? De allierade hade ingen tid att »ta hand» om dem, och själva kunde de inte ta sig därifrån. Först den 3 september 1945 anlöpte den norska sälfångaren Blaasel Svalbard och evakuerade gruppen. Tyskarna kapitulerade – Wilhelm Dege och hans meteorologer var därmed den sista del av den tyska krigsmakten som gav upp, fyra månader efter krigsslutet i Europa.

Radiomast på Spetsbergen förstörs av kanadensiska bataljoner i augusti 1941. 

Strider runtom öarna

Idag är väderstationen Haudegen förklarad som historiskt skyddsobjekt av norska myndigheter. Det finns en ruin kvar på platsen och nyligen har ett forskningsprojekt kring väderlekstjänstens verksamhet under krigsåren genomförts.

Historien om operation Haudegen är på sitt sätt representativ för Svalbards historia under världskriget. Farvattnen runt den var skådeplatsen för våldsamma sjö- och flygstrider och de krigförande parterna visade intresse för ögruppen. Ändå blev de direkta insatserna mot Svalbard begränsade.

Svalbardtraktaten

I anslutning till Versaillesfreden år 1919 utarbetade den så kallade Spetsbergenkommittén en reglering av ögruppen Svalbards folkrättsliga status. Dittills hade man allmänt ansett ögruppen vara ingenmansland – terra nullius – men nu kom ett fyrtiotal stater, inklusive Sverige, överens om att reda ut förhållandena. 

Svalbardtraktaten, som undertecknades 1920, tillerkände Norge suveränitet över ögruppen, inklusive den något söderut liggande Björnön. Men medborgare i alla de anslutna staterna (14 stycken) fick rätt att inom Svalbards landområden bedriva handel, industri och gruvdrift (främst utvinning av kol), liksom att ägna sig åt jakt och fiske i samma utsträckning som norska medborgare. 

Dessutom blev Svalbard helt demilitariserat och Norge förbjöds uttryckligen att anlägga flottbaser eller befästningar inom området.

Under mellankrigstiden lade Sovjetunionen ned stora resurser på att hålla liv i sin gruvbrytning och bosättningen Barentsburg. Norrmännen själva utvecklade i Longyearbyen sitt viktigaste samhälle. Båda orterna var belägna på ön Spetsbergen.

Ingen invasion 1940

Vid angreppet på Norge den 9 april 1940 valde tyskarna att inte angripa Svalbard. Resurserna räckte inte på långa vägar till, och dessutom ville man inte störa paktbrodern Sovjets gruvbrytning på ögruppen. Detta betydde att den norska väderstation som redan fanns på Svalbard kunde fortsätta sin verksamhet även efter den 9 april.

Samtidigt positionerade sig de allierade i Nordatlanten och upp emot Polarhavet. Den 10 maj 1940 besatte brittiska trupper Island, för att säkra ön mot en eventuell tysk ockupation. År 1941 ersattes den brittiska styrkan av amerikansk trupp. Redan 1940 hade USA begärt och fått tillstånd av Danmarks USA-ambassadör att bygga baser på Grönland. Även det Danmark tillhöriga Färöarna besattes 1940 av brittiska trupper.

Medlemmarna i operation Haudegen använde vid sina observationer en väderballong som skickades upp på 8 000 meters höjd.

© Privatarchiv Wilhelm Dege

Radiostation på Björnön

Däremot låg Björnön alltför långt bort för att britterna skulle våga placera en garnison där. Istället var det tyskarna som i september 1941 placerade en radiostation på ön. Därmed kunde man rapportera till baserna på det norska fastlandet om allierade fartygsrörelser i närheten. 

I farvattnen norr eller söder om Björnön passerade nämligen allierade ishavskonvojer på väg med krigsmateriel till den sovjetiska hamnen i Murmansk. I farvattnen runt Björnön angreps dessa konvojer hårt av tyska marin- och flygförband med baser på det norska fastlandet.

I juli 1942 inträffade den värsta katastrofen under kriget då konvojen PQ 17 led stora förluster norr om ön, och vid jul 1943 drabbade brittiska enheter samman med tyska slagkryssaren Scharnhorst i slaget vid Nordkap och det tyska fartyget sänktes. 

Redan i slutet av juni 1940 beordrade den norska regeringen, som just gått i exil i London, sju norska fartyg med tillsammans 40 000 ton kol att segla från Svalbard till brittisk hamn. 

Samtidigt pågick den sovjetiska kolbrytningen i Barentsburg för fullt. Visserligen besökte tre tyska gruvexperter ögruppen på hösten 1940, men fortsatta hänsyn till sovjetiska gruvintressen bidrog till att avhålla tyskarna från att besätta Svalbard.

Barbarossa ändrade läget

Men i och med det tyska anfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 fick såväl Sovjet som Storbritannien ett intresse av att militärt säkra Svalbard. Det innebar dock en rad praktiska svårigheter som gjorde att det dröjde innan någon insats kom igång.

I mars 1941 gjorde nio norrmän ett försök att kapa isbrytaren Isbjørn och föra den från Svalbard till Island. Men försöket misslyckades, norrmännen greps av tyskarna och sex av männen arkebuserades på Håöya i Oslofjorden.

Kanadensare landsteg på Svalbard

Senare samma år, i augusti, angrep en brittisk slagstyrka, som bland annat omfattade två hangarfartyg, tyska positioner i gränsområdet kring Kirkenes och Petsamo. Man attackerade även tysk kusttrafik längs Finnmarkskusten – båda operationerna delvis som avledande manövrar. 

Samtidigt gick två kanadensiska bataljoner iland på Svalbard och förstörde de radiostationer som fanns på ön och satte kollagren i brand. Dessutom gjordes kolgruvorna obrukbara – allt för att hindra ett framtida tyskt utnyttjande av dem. 

Operation Haudegen på Svalbard leddes av Wilhelm Dege. Den kolorerade bilden är från mars 1945.

© Privatarchiv Wilhelm Dege

När man lämnade Svalbard evakuerade de brittiska fartygen den norska och sovjetiska befolkningen på ögruppen, drygt 800 människor, så att de inte skulle vara utlämnade till en eventuell tysk hämnd.

Insatsen och i synnerhet evakueringen av civila upprörde inte bara tyskarna utan i än högre grad samarbetsmännen i Quislings Nasjonal Samling. I Oslo demonstrerade norska nazister mot britterna under slagord som »Engelske gangstere bortförer nordmenn fra Svalbard» och »Till kamp mot engelske rövere og norske jössinger». Jössinger var ett namn som båda sidor använde på brittisksympatiserande norrmän.

Norsk styrka

Den 13 maj 1942 etablerade sig en styrka ur den norska Skottlandsbrigaden bland annat i Longyearbyen och Barentsburg. Operationen, som kallades Fritham, upptäcktes och dess två fartyg sänktes av tyska bombplan. 15 av 82 man dödades. Ändå lyckades gruppen hålla sig kvar på Svalbard. De följande veckorna tillfördes ny trupp med luftvärn och vissa kustartilleripjäser (Operationerna Gearbox 1-4).

Den norska regeringen i exil i London förfogade vid årsskiftet 1942–43 av runt 2 500 man ur armén, förutom flyg- och flottförband. 330. divisionen med sjö- och amfibieplan var tillsammans med en mindre marktrupp stationerad på Island, medan runt hundra man nu befann sig på Svalbard och ytterligare 40 man på Jan Mayen. 

Under våren och sommaren 1942 började den norska garnisonen på Svalbard byggas upp stegvis, bland annat med luftvärnspjäser. I augusti 1943 hade man nått en styrka av 250 man. Då var det slut på lugnet.

Tyskt motdrag 1943

Den 8 september 1943 landsteg 900 tyska soldater på Svalbard för att förstöra olika anläggningar som kunde vara användbara för de allierade. Den tyska oron för den brittiska flottan var uppenbar och manifesterades i en mäktig slagstyrka som skyddade räden. Den tyska expeditionen leddes av de mäktiga slagskeppen Tirpitz och Scharnhorst

Slagskeppet Tirpitz deltog i en tysk räd mot Svalbard 1943. Fotot är från Nordnorge 1942.

© Bundesarchiv, Bild 183-J19316/Boeckmann/CC-BY-SA

Kanonerna från Scharnhorst besköt Sveabyn – resterna av den gamla svenska gruvbosättningen på Spetsbergen. Under striderna förlorade den norska garnisonen runt 50 man. Tyskarna gjorde dock aldrig något försök att bita sig fast på Svalbard.

Tyskt tillbakadragande

På hösten 1944 dök ett nytt hot upp. Allt eftersom den sovjetiska Röda armén ryckte västerut och under år 1944 bröt in i Finnmark längst i norr på det norska fastlandet, så drog sig tyskarna tillbaka brännande allt efter sig. Runt 60 000 civila evakuerades eller försökte gömma sig i gruvor och tunnlar undan striderna. I och med den ökade sovjetiska närvaron på Nordkalotten ökade också Sovjets intresse av Svalbard.

Den 7 november 1944 kom en norsk delegation under ledning av utrikesministern Trygve Lie till Moskva för att diskutera diverse akuta frågor i samband med Röda arméns inbrytning i Finnmark. När norrmännen vid midnatt den 11 november höll på att packa för hemresan kallades de till ett nattligt möte med utrikesministern Vjatjeslav Molotov i Kreml. 

Krav från Molotov

Väl framme i Sovjetstatens innersta maktboning möttes de av ett krav från Molotov på att Svalbardtraktaten från 1920 skulle revideras. Sovjet krävde att Svalbard skulle ägas gemensamt av Norge och Sovjet, och att Björnön skulle övergå i sovjetisk ägo. Det hela motiverades av den sovjetiske utrikesministern med att Sovjet efter detta krig inte skulle acceptera att skäras av från kontakt med Atlanten vid fientliga positioner runt Svalbard och Björnön.

Lie lyckades förhala ett svar med hänvisning till att han måste konsultera sin regering. Och regeringen, i sin tur, förmådde än en gång skjuta på avgörandet. Så tog kriget slut. År 1947 avvisade den norska regeringen helt de sovjetiska kraven. Istället kunde man gå tillbaka till förkrigstida förhållanden med återupptagen norsk och sovjetisk gruvdrift.

Idag har det säkerhetspolitiska läget i Arktis åter skärpts. Jakten på olja och gas under havsbottnen, men också motsättningarna i spåren av Ukrainakonflikten, driver på utvecklingen. I första hand står Ryssland mot väst, men flera väststater som USA, Kanada och Norge försöker också bevaka sina strikt nationella intressen. Precis som 1944–45 tilltar motsättningarna mellan Norge och Ryssland kring Svalbard.

Publicerad i Militär Historia 8/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också