Joseph Goebbels

Propagandaminister Joseph Goebbels erbjöd tyskarna »det totala kriget», en fullständig omställning av samhället.

© Alamy/IBL

Totalt krig – Goebbels var inte först

Städer bombades, kvinnor våldtogs och hela folkslag hotades av utplåning. Men idén om det totala kriget föddes långt före andra världskriget.

1 december 2016 av Magnus Olofsson

»Jag frågar er», ropar Josef Goebbels från podiet, »vill ni ha det totala kriget?» Klockan är halv sju på kvällen den 18 februari 1943. De miljontals tyskar som sitter vid sina radioapparater hör hur den tusenhövdade publiken i Berlins sportpalats svarar med applåder och höga rop: »Ja! Ja!» »Vill ni, om nödvändigt, ha ett krig mer totalt och radikalt än någonting vi ens kan föreställa oss idag?» fortsätter Goebbels – nya bifallsyttringar ekar i den väldiga hallen och vidare ut i etern.

När Goebbels håller sitt tal har andra världskriget pågått i över tre år. Det har gått drygt två veckor sedan 6. armén kapitulerade vid Stalingrad. I talet spelade han skickligt på nederlaget för att skapa uppslutning kring de stora personliga uppoffringar som nu väntade Nazitysklands folk, frontsoldater och hemmafronten tillika: en närmast total mobilisering av samhällets alla resurser i krigets syfte.

Andra världskriget kallades som Goebbels tal visar för ett »totalt krig» medan det pågick. Det var i själva verket det första kriget som i sin samtid kallades för det. Begreppet har sedan dess omhuldats av långt fler än nazistiska propagandaministrar. En googling på »total war» ger idag över 16 miljoner träffar. Det har använts i hundratals om inte tusentals böcker och artiklar.

Uttrycket framstår idag kanske som föga mer än en sliten klyscha eller trött metafor. Å andra sidan har det under åren växt fram en stor vetenskaplig diskussion om »det totala kriget», inte minst bland historiker. Någon enighet om vad ett totalt krig är har man dock inte nått fram till. Än används begreppet för att beskriva en epok, än ett givet krig, än vissa aspekter av krigföring. Än får det beskriva stenålderskrig, än Napoleonkrigen, än andra världskriget.


Det finns dock en sak som det råder någorlunda enighet om, och det är att det i västvärldens krigshistoria går att se en utveckling mot en allt större förstörelseförmåga, samtidigt som civila i allt högre grad blev offer för våld, något som kulminerade under andra världskriget. 

I den meningen har »det totala kriget» använts för att förstå en historisk förändring, den som historikern Talbot Imlay har kallat för krigföringens växande totalisering. Det totala kriget kan vara en guide för den som vill följa de krokiga vägar som ledde fram till andra världskrigets vansinne.

Kabinettskrigens epok

De krig som utkämpades i Europa från trettioåriga krigets slut och fram till franska revolutionens utbrott var allt annat än totala. Man talar om kabinettskrigens tidsålder: krig var en angelägenhet för kungar och deras råd (kabinett) och utkämpades av yrkessoldater. 

Våldet kringskars av lagar och normer, krigsfångar behandlades vanligen väl och civila skonades mestadels från övergrepp. Ideologier eller hat motiverade inte dessa krig, krigsmålen begränsades till en provins här eller koloni där och dagens koalitionspartner kunde vara morgondagens fiende när stormakterna försökte upprätthålla maktbalansen mellan sig.

Detta förändrades under revolutions- och Napoleonkrigen (1793–1815). När militärteoretikern Carl von Clausewitz i sin stora bok Om kriget tänkte kring sin tids krigföring lyfte han fram en ny central kraft i kriget: folket och dess »passioner», känslomässiga engagemang. 

Den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap gav krigen mot det gamla Europas monarkier en ideologisk dimension. När Frankrike införde allmän värnplikt 1793 blev kriget också alla fransmäns sak. 

Revolutionen födde den moderna nationalismen och tanken på att strida och dö för sitt folk. »Dagens krig är ett allas krig mot alla», skrev Clausewitz. »Det är inte kungen som för krig mot en annan kung, inte en armé mot en annan armé, utan ett folk som för krig mot ett annat.»

Framtidens krig i Europa gick i samma riktning, men det går inte någon spikrak väg från Bastiljen till Berlin Sportpalats i det västerländska krigets historia. Ett krig så sent som Krimkriget (1853–56) var ett kabinettskrig. 

Nationalism låg förvisso bakom Preussens segerrika fälttåg mot Danmark (1864), Österrike (1866) och Frankrike (1870–71), men krigföringens mål och medel var ändå begränsade. Civila skonades till största del från militärt våld. Förlorarna fick behålla sina statsöverhuvuden och konstitutioner.

Carl von Clausewitz

Carl von Clausewitz (1780–1831) ansåg att »dagens krig är ett allas krig mot alla».

Även under det amerikanska inbördeskriget (1861–1865) respekterades krigets lagar i stort. När general William T. Sherman genomförde sin ökända March to the sea 1864, fick hans styrkor order att systematiskt förstöra infrastruktur och industrier i delstaten Georgia, men också att inte utsätta civilbefolkningen för övergrepp, använda hotande språk eller ens att gå in i deras bostäder. Det dog femton gånger så många soldater som civila i kriget. 1900-talets barbari var ännu långt borta.

Första världskriget började som ett begränsat krig, där kolonier och maktbalans stod på spel. Fientligheten var inte värre än att tiotusentals soldater fraterniserade med varandra över frontlinjerna julen 1914. 

Kriget förväntades bli kort och när det visade sig att tidens miljonarméer inte kunde besegra varandra, men väl slukade enorma resurser, började de krigförande staterna ta en allt större kontroll över sin industri- och livsmedelsproduktion. Civilbefolkningen fick underkasta sig ransonering och krigspropaganda; kriget trängde alltså in i vardagslivet långt från frontlinjerna.

Tyskland i blockad

I jakten på seger började den äldre distinktionen mellan militärer och civila upplösas, för om det inte gick att besegra arméerna, varför då inte besegra det folk som bar upp fiendens krigsansträngningar? Bombkrigföringen befann sig ännu i sin linda, så det var till havs som det blev tydligast hur långt man nu var beredd att gå för att segra. Royal Navy satte Tyskland i blockad när kriget började; det dröjde inte länge innan Tyskland svarade med ett ubåtskrig som i januari 1917 blev totalt.

Tidigare sjöblockader hade handlat om att stoppa kontraband eller förstöra fiendens handel, men nu syftade de till att bokstavligt talat svälta det fientliga folket till fred. Ubåtskriget misslyckades, men Royal Navy nådde i hamn. Undernäring och följdsjukdomar dödade flera hundratusen civila tyskar – fler än som dog i andra världskrigets allierade bombningar. Den tyska hemmafronten bröt samman på grund av blockaden.

Så kom krigföringen alltmer att riktas mot fiendens hela sociala och ekonomiska struktur. Och efterhand som kostnader och förluster växte, förändrades krigets mål i en total riktning. Väl kända är USA:s president Woodrow Wilsons ord om att »göra världen säker för demokratin». Därmed låg en omgestaltning av fiendens hela samhälle i vågskålen och kriget slutade också med att de förlorande tyska, österrikiska och osmanska imperierna gick under.

Berlin under första världskriget

Svälten blev stor i Tyskland när Storbritannien blockerade sjöfarten under första världskriget. Här rotar fattiga Berlinbor i avfallshögar.

© Stapleton Historical Collection/heritage images/IBL

Efter kriget försökte Erich Ludendorff, Tysklands generalstabschef och de facto diktator 1916–18, förstå det nederlag han själv lett sitt land in i. Resultatet av hans tankemödor blev begreppet det totala kriget, som fick sin debut i titeln på boken Der Totale Krieg 1935. 

Där menade Ludendorff i socialdarwinistisk anda att i framtidens krig innebar nederlag hela nationens undergång. Därför måste samhällets alla mänskliga och materiella resurser mobiliseras och krigets våldsanvändning kunde inte erkänna några juridiska eller moraliska begränsningar.

Det slog an något i samtiden. Snart talade sådana som svenska teologer och brittiska premiärministrar om det totala kriget, som introducerades i både svenska och engelska språket 1937.

50 miljoner döda

Om något krig i mänsklighetens historia har varit totalt, så är det väl andra världskriget, med minst femtio miljoner döda och en enorm ödeläggelse? Oförenliga ideologier – nazism, kommunism, liberal demokrati – ställdes mot varandra. Villkorslös kapitulation var kravet, egen kapitulation närmast otänkbar.

Högt utvecklade industrisamhällen plöjde ned halva sin bruttonationalprodukt i krigets tjänst; miljonarméer stöddes av miljoner arbetare som tillverkade tiotusentals stridsvagnar, kanoner och flygplan. Bombräder slaktade hundratusentals värnlösa gamlingar, kvinnor och barn; krigsfångar svältes och arbetades till döds en masse, otaliga kvinnor våldtogs och ovanpå det: etnisk rensning och Förintelsen. Skalan var global.

Detta var också kriget där Winston Churchill sa »vi ska aldrig kapitulera» och lät Bomber Command ödelägga Tysklands städer, medan Franklin D Roosevelt förde fram kravet om centralmakternas villkorslösa kapitulation och lät framställa atombomberna. Bägge var folkvalda ledare av demokratier, och visade sig vara lika villiga och mer kapabla att föra totalt krig än diktaturer.

Erich Ludendorff

Erich Ludendorff (1865–1937) myntade uttrycket »det totala kriget».

© Library of Congress

Begreppet det totala kriget förlorar dock sin mening om man inte kommer ihåg att totaliteten hade sina gränser, både i tid och rum. Det tog tid att ställa om ekonomierna för krigets syften. I Tyskland blev till exempel krigsproduktionen total först efter Stalingrad; det var det Goebbels tal handlade om. Under landkriget i Västeuropa följdes krigets lagar till stor del. Övergrepp mot krigsfångar och civila nådde inte tillnärmelsevis samma nivåer som på östfronten eller i Asien, där rasistiska föreställningar brutaliserade krigföringen. Det allierade bombkriget mot Tyskland och Japan var redskap för seger, inte för folkmord. För civilbefolkningen i säg USA (eller för den delen Sverige) var kriget mycket mindre totalt än för den i Tyskland eller Japan.

Hur kunde det gå så?

Europas väg till det totala kriget kan sägas följa två spår. Det första var industrialiseringen, som mångdubblade förmågan att producera krigsmateriel samtidigt som nya uppfinningar stegrade förstörelseförmågan. Det andra var masspolitikens födelse. 

När hela folk började mobiliseras i och för kriget, ökade också insatsen: det var samhällets ekonomiska, sociala och politiska existens som stod på spel. Resultatet blev en aldrig tidigare skådad våldsmakt kopplad till en beredvillighet att använda den för att tvinga fram villkorslös kapitulation.

Utvecklingen var inte oundviklig. Andra världskrigets totalitet var resultatet av mänskliga val. Mellankrigstiden var en tid av fredssträvanden samtidigt som militära tänkare letade efter metoder för att göra nästa krig kort och avgörande. Men de krafter som ville annorlunda var starkare. 

Till saken hör att andra världskriget mycket väl kunde ha följts av ett tredje, ett med kärnvapen, men ingen valde att utlösa det. I efterhand framstår krigföringens växande totalisering från 1793 till 1945 som en historisk återvändsgränd. Andra världskriget gjorde slut på den offervilja och hänsynslöshet som ett nytt totalt krig i kärnvapenåldern krävde.

Så kan man se på en epok i krigföringens historia, men det är viktigt att inte glömma att begreppet det totala kriget kan användas på många sätt. I mänskliga sammanhang handlar mycket om definitioner, vad man lägger i orden. 

Det totala kriget kan vara en tom plattityd eller användas analytiskt. Några forskare tycks mena att begreppet är så luddigt att vi klarar oss lika bra utan det. De lär inte vinna diskussionen. Ludendorffs totala krig är alltför slagkraftigt. Även framgent kommer det att brukas och missbrukas i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Kanske är du intresserad av...

Läs också