Walter Cowan (1871–1956) stred i Italien 72 år gammal.

© SSPL/Getty Images/All over press

Walter Cowan stred i sex krig

Den brittiske sjöofficeren Walter Cowan älskade kriget. På sina ledigheter från flottan under första världskriget tog han tjänst i Flanderns skyttegravar och som sjuttioåring lyckades han få vara med i andra världskriget.

26 oktober 2017 av Johan Lupander

Walter Cowan var tretton år gammal när han gick in i Royal Navy som skeppsgosse. Efter officersexamen fick han sina första stridserfarenheter i början av 1890-talet ombord på en korvett av trä, försedd med ångmaskin. 

I fälttåget mot Sudan 1898 ledde han en kanonbåtsflottilj på Nilen och fick sin första medalj, Distinguished Service Order (DSO). Åren därefter deltog Cowan i boerkriget som marin adjutant till överbefälhavaren.

När första världskriget kom hade han avancerat till kommendör och blev så småningom fartygschef på slagkryssaren Princess Royal som han ledde i de stora sjöslagen i Nordsjön. 

Skyttegravarna i Flandern

Sina ledigheter använde han till att tjänstgöra i skyttegravarna i Flandern, en upplevelse som de flesta skulle ha gjort sitt bästa för att undvika. 

Krigets fasor till sjöss och till lands verkade dock inte avskräckande på Cowan. Tvärtom, när det efterlängtade vapenstilleståndet kom 1918 mottog han det med att brista i gråt av besvikelse.

Åren därefter var Cowan kryssardivisionschef i Östersjön där han ledde strider mot bolsjevikerna i ryska inbördeskriget och samverkade med det nybildade Estlands flotta. 

Striderna kom bland annat att omfatta ett inträngande i Kronstadts hamn och sänkningen av två ryska slagskepp. För dessa prestationer blev han adlad och befordrad till konteramiral.

Cowan pensionerades 

Efter att under några år i början av 1920-talet ha varit chef för Royal Navys slagkryssareskader – en mindre lycklig tid i hans karriär – utnämndes Cowan till viceamiral. 

Detta följdes dock av två års påtvingad ledighet på halv lön. Hans sista befäl var som marinområdeschef i Västindien innan han gick i pension som amiral 1931.

Paradoxalt nog var disciplinmänniskan Cowan riktigt lyckad i amiralsbefattningarnas diplomatiska kontakter. Hans aggressiva inställning till livet hade dock inte påverkats. 

Efter ett marinbesök i USA kommenterade Cowan att han föredrog den amerikanska varianten av fotboll framom den brittiska rugbyn ”eftersom man där får tackla en spelare även om han inte är bollbärare”.

Åter i andra världskriget

När andra världskriget brutit ut lyckades Cowan genom sina gamla underlydande, nu amiraler i ledande positioner, få kommendering till de nyuppsatta kommandostyrkorna. För att detta skulle vara möjligt fick han gå ner fyra grader i tjänsteställning. 

Trots att tanken var att han skulle svara för båtutbildningen på den fredliga skotska huvudbasen Achnacarry lyckades Cowan få förflyttning till kommandobrigaden i Nordafrika. 

Tillfångatogs i slaget om Gazala

Väl där fortsatte han att tjata på sina chefer tills de gav honom kommendering till 3. indiska motoriserade kavalleribrigaden. Med den deltog han i striderna vid Bir Hakeim 1942 (slaget om Gazala). När den 157 cm långe Cowan ensam försökte förstöra en italiensk stridsvagn med sin tjänsterevolver blev han emellertid tillfångatagen. 

Av humanitära skäl gick italienarna snart med på att repatriera honom – ”för gammal för att vara farlig” var deras omdöme.

Fortsatte till Italien 

Men de bedrog sig verkligen. Så snart Cowan återvänt till England anmälde han sig – nu 72 år gammal – för fortsatt tjänst i kommandotrupperna och deltog i striderna i Italien 1944. 

För sina insatser där belönades Cowan med ett andra DSO – 46 år efter det första! Nyheten om denna utmärkelse noterades i Times med återgivande av hans rykte för oräddhet under beskjutning och dess effekt på kommandosoldaterna – unga nog att vara hans barnbarn. 

Vid krigsslutet 1945 återvann myndigheterna dock någon sans och balans, varför Cowan pensionerades för andra gången.

Fartyg fick hans namn

Kanske inte helt oväntat förblev Cowan ogift livet igenom men en utomäktenskaplig dotter uppenbarade sig efter hans död.

I april 2007 hedrades hans minne genom att det åter självständiga Estlands flotta döpte sitt första moderna minjaktfartyg till Admiral Cowan.

Publicerad i Militär Historia 6/2013

Kanske är du intresserad av...

Läs också