Georgij Konstantinovitj Zjukov. Foto från cirka 1940.

© Popperfoto/Getty Images/All over press

Zjukov – Stalins främste general

På höjden av sin karriär var han hatad, fruktad och beundrad. Därefter blev han undanskuffad och ignorerad. Nu är Stalins främste general, Georgij Zjukov, åter en hyllad hjälte i Ryssland.

29 september 2017 av Niclas Sennerteg

Det var nästan som om han aldrig hade existerat. Precis som när revolutionären Leo Trotskij under Stalintiden försvann spårlöst ur de sovjetiska historieböckerna försökte myndigheterna på 1960-talet sudda ut landets störste fältherre ur alla officiella sammanhang. 

Sovjetunionens förmåga att göra icke önskvärda personer osynliga var så stor att inte ens den sovjetiska nyhetsbyrån Novostis medarbetare visste var de skulle leta efter honom.

Efter visst huvudbry påminde sig någon till slut om att en dotter till marskalken eventuellt jobbade på Allunionella Radiokommittén. 

Datja av Stalin

Via henne ledde spåret till adressen Sosnovka nummer 5, Kuntsevo, som var en förort till Moskva. Där låg en relativt stor datja i ett lummigt område, som få människor kände till. 

Datjan hade lånats ut på livstid till Zjukov av Stalin och hela möblemanget var statlig egendom. Alltihop skulle returneras till staten vid innehavarens död.

Här levde den åldrade tvångspensionerade marskalken så gott som avskuren från forna vänner och kollegor, som inte längre vågade besöka honom. 

Sedan de politiska konjunkturerna hade svängt under Nikita Chrusjtjovs styre betraktades Zjukov, i likhet med de stalinistiska hejdukarna Molotov, Malenkov och Kaganovitj, som en av de oberörbara vilken det var bäst att tala tyst om – så tyst att hans namn ibland förbigicks helt i historiska skildringar av de slag han hade utkämpat.

Då Novosti till slut fann honom hade den officiella iskylan kring honom börjat töa och det hade blivit möjligt att be marskalken att skriva memoarer om sitt händelserika liv.

Skickades till Moskva

När Georgij Konstantinovitj Zjukov föddes i det tsaristiska Ryssland den 1 december 1896 fanns det ingenting som tydde på att den fattige pojken ett halvt århundrade senare skulle bli landets mest legendariske fältherre i modern tid. 

Hans föräldrar i den lilla byn Strelkovka i närheten av Kaluga satte honom i en kyrklig grundskola och därefter skickades han till sin farbror i Moskva för att gå i lära som körsnär. När han var 15 år gammal tog han dessutom realexamen efter kvällsstudier, vilket var ytterst ovanligt för en fattig pojke från landet.

Året efter krigsutbrottet 1914 kallades han in i kavalleriet och kämpade som spaningssoldat mot de tyska och österrrikisk-ungerska styrkorna. Under kriget befordrades han till underofficer och dekorerades två gånger med tapperhetsmedaljen S:t Georgskorset.

Georgij Zjukov anslöt sig till den röda sidan när kommunisterna tagit makten genom oktoberrevolutionen 1917. Här ett möte i Petrograds (dagens S:t Petersburg) sovjet.

Gick med i Röda armén

Vid tiden för oktoberrevolutionen 1917 befann sig Zjukov i sin hemby där han återhämtade sig efter att ha blivit sårad vid fronten. Först sommaren 1918 var han fullt frisk igen och anslöt sig till den nyetablerade Röda armén, vilken som bäst höll på att försvara det unga Sovjetunionen mot de ”vita” arméerna som ville störta kommunisterna och återinföra det förhatliga tsarväldet eller det parlamentariska styresskicket.

Under detta blodiga inbördeskrig började han sin militära bana som menig soldat, men steg rekordsnabbt i graderna och ledde redan 1919 en bataljon. Samma år sårades han under striderna vid Tsaritsyn, en stad som drygt två decennier senare skulle vinna världsrykte under sitt nya namn: Stalingrad.

När krigen var över återvände Zjukov aldrig till arbetet som körsnär utan fortsatte karriären i Röda armén. Under 1920- och 1930-talet steg han stadigt i graderna inom kavalleriet.

Egen kavalleridivision

År 1933 fick han befälet över en egen kavalleridivision som han förvandlade till ett föredöme och som inhöstade Leninorden åt honom och ledde till att han 1937 befordrades till befälhavare för en kavallerikår.

Redan under de här åren gjorde han sig känd som en oerhört kunnig och energisk befälhavare som var duktig på att sätta upp stridsberedda och vältränade truppstyrkor. Tonvikten låg vid taktisk utbildning för förbanden och fysisk träning för soldaterna.

Han kom också att visa stor förståelse för den mekaniserade krigföringens möjligheter, vilket kanske inte var karaktäristiskt för alla kavalleriofficerare.

Samtidigt visade sig de baksidor i hans personlighet som skulle förfölja honom under andra världskriget. Kollegor och underordnade talade om hans ”ogrundade stränghet och till och med plumphet”.

"Överdriven rigiditet och råhet"

Hans överordnade, marskalk Semjon Budjonny, ansåg i början av 1930-talet att Zjukov visade ”överdriven rigiditet och råhet” mot sina underordnade och en annan överordnad, den senare marskalken Konstantin Rokossovskij, noterade vid samma tid att Zjukov var ”smärtsamt högdragen”.

Även om han betraktade sig som en rättrogen kommunist hamnade han ofta på kollisionskurs med de politiska officerarna som han inte gärna delade makten med.

Röda armé-styrkor under Zjukovs befäl besegrade i augusti 1939 den japanska 6. armén i slaget vid Chalchin-Gol i Mongoliet. 

I sina memoarer erkände Zjukov sina brister, men försvarade dem samtidigt:

”Det ena eller andra slarvet i en soldats uppträdande gjorde mig upprörd. Somliga förstod inte det och jag var å min sida inte tillräckligt överseende med mänsklig svaghet. Dessa misstag har nu naturligtvis blivit tydligare: att ha skaffat erfarenhet lär en mycket. Emellertid anser jag att ingen, inte ens nu, har rätt att njuta av livet på bekostnad av någon annans arbete. Och det är väldigt viktigt för militärer att inse, vilka på slagfältet måste vara de första att försvara fosterlandet utan hänsyn till sina egna liv.”

Utrensningar i Röda armén

År 1937 drabbade Stalins utrensningar även Röda armén och många dugliga officerare avrättades eller försvann i läger. Även för Zjukov var det nära ögat. En gång blev han förhörd av en mycket ovänlig överordnad angående vilka av de utrensade högsta generalerna han kände och dessutom anklagad för att vara alltför hård mot sina soldater.

Sådana beskyllningar räckte under utrensningarna för att en hög officer skulle förlora både karriären och livet. Befälhavaren för vitryska militärdistriktet, i vilket han då tjänstgjorde som kårchef, avstyrde emellertid en obehaglig utredning mot honom genom att avfärda anklagelserna som strunt.

Vid ett annat tillfälle räddade Zjukov en divisionschef genom ett rättrådigt tal till divisionens politiska officerare, som ville avsätta och ange divisionschefen för säkerhetstjänsten NKVD.

Huruvida han själv kan ha angett någon rival för NKVD är okänt. Några sådana uppgifter har inte kommit fram ur de sovjetiska arkiven.

Slaget vid Chalchin-Gol

Sommaren 1938 fick Zjukov slutligen en befälspost som skulle svinga honom upp bland gräddan av sovjetiska befälhavare och leda till att han blev en av Stalins favoriter. Vid den tidpunkten fick han befälet över de sovjetiska styrkorna vid gränsen mellan Mongoliet och Manchuriet, där det pågick ett inofficiellt gränskrig med Japan.

Hans motståndare var den japanska 6. armén som provocerade fram flera gränsintermezzon för att testa de sovjetiska styrkornas beslutsamhet och förmåga. När stora japanska styrkor trängde in på sovjetiskt territorium i en regelrätt invasion besegrade Zjukov dem grundligt i ett slag vid Chalchin-Gol i augusti 1939.

Segern var så total att Japan avblåste gränskonflikten helt och hållet. Som tack för segern dekorerades Zjukov med medaljen Sovjetunionens Hjälte (denna utmärkelse skulle han få ytterligare tre gånger under sin karriär).

Tyska soldater under operation Barbarossa 1941.

Ockuperade Bessarabien

Framgången överskuggades emellertid av den dramatiska upptakten till andra världskriget och förblev därför så gott som okänd i omvärlden. Den fick dock oerhörd betydelse för världskrigets förlopp eftersom denna näsbränna för den japanska armén bidrog till att Japan inte anföll Sovjetunionen i ryggen i samband med Hitlers operation Barbarossa 1941.

Efter en kort sejour som befälhavare för Kievs militärdistrikt, landets största, där han genomförde den sovjetiska ockupationen av den del av Rumänien som kallades för Bessarabien (dagens Moldavien), blev han i februari 1941 plötsligt utnämnd av Stalin till generalstabschef, trots att han inte hade någon erfarenhet av stabstjänst.

Som generalstabschef tycks han ha varit medveten om det växande tyska hotet och arbetade febrilt för att bygga ut de sovjetiska pansar- och mekaniserade styrkorna. Försvarsplanerna omarbetades, men kom att lida av en grundläggande strategisk miss.

Röda armén inriktade sig på att ett eventuellt tyskt huvudanfall skulle ha Ukraina som mål, medan det i själva verket skulle komma att sättas in längre norrut, i riktning mot Moskva.

Felbedömningen var Stalins och inte Zjukovs, men ingen vågade säga emot diktatorn. Ett annat ödesdigert misstag från Stalins sida var att inte ta varningssignalerna från spioner och diplomater om Hitlers planer på allvar. Långt efter kriget anförtrodde Zjukov författaren Konstantin Simonov att Stalin litade på sin bundsförvant Hitler, kanske mer än på någon annan levande människa.

Ironiskt nog var det den man han litade mest på som skulle komma närmast att krossa honom.

Operation Barbarossa

Den 22 juni 1941 inledde Hitler operation Barbarossa som ledde till det ena väldiga nederlaget efter det andra för Röda armén. Under mellankrigstiden hade Röda armén räknats som en av världens bästa och farligaste väpnade styrkor, men den visade sig vara underlägsen de stridsvana, väl samordnade och taktiskt finslipade tyska invasionsarméerna som trängde djupt in i landet.

Efter bara några månaders strider hade tyskarna erövrat Kiev samt hade både Moskva och Leningrad inom räckhåll.

Förutom överraskningsmomentet hade de sovjetiska trupperna försvagats av bland annat dålig ledning (på grund av utrensningarna av duktiga officerare samt av Stalins inblandning i militära frågor), outvecklat samarbete mellan olika vapenslag och illa fungerande underhållstjänst. Förlusterna i människoliv, materiel och terräng blev oerhörda.

Zjukov vid fronten vintern 1941.

© AKG-images/RIA Nowosti/Scanpix

I denna desperata situation när Sovjetunionen kämpade för sin existens fortsatte Zjukovs stjärna att stiga. Lätträknade var de sovjetiska generaler som vågade fatta självständiga och militärt logiska beslut på grund av den hårda pressen från den frustrerade diktatorn i Kreml. Det var i detta läge Zjukovs kvaliteter som militär ledare kom till sin rätt.

Oenig med Stalin om Kiev

Drygt en månad efter den tyska invasionen avsattes han dock som generalstabschef efter att ha grälat med Stalin om Kievs öde. Zjukov hävdade att staden inte gick att försvara, men Stalin insisterade, vilket ledde till en militär katastrof där Sovjetunionen förlorade cirka en halv miljon soldater. Efter detta skickades Zjukov som en skottspole fram och tillbaka mellan viktiga frontavsnitt för att reda upp svåra kriser eller planera avgörande motoffensiver.

Ömsom ledde han trupperna själv, ömsom fungerade han som det sovjetiska överkommandots utsände representant som koordinerade olika armégruppers operationer.

Bland annat var han hjärnan bakom de sovjetiska försvarsframgångarna vid Leningrad och Moskva 1941 som stabiliserade situationen och tog vinden ur det första tyska stormanloppet. Sedan han därigenom hade återvunnit Stalins förtroende utsågs han 1942 till ställföreträdande överbefälhavare, vilket gjorde honom till Stalins närmaste militäre medarbetare.

Diktatorn, som vanligtvis inte uppskattade avvikande åsikter i sin omgivning, tycks ha respekterat Zjukovs rättframma öppenhet.

”Zjukov fruktade inte någon förstår ni. Han var inte rädd för Stalin. Han skyddade mig mer än en gång från Stalin. Särskilt under den tidiga delen av kriget. Han var en modig man”, vittnade marskalk Timosjenko om.

Hunsade underlydande

Samtidigt som Zjukov skyddade många andra befälhavare från Stalins vrede skaffade han sig också många fiender bland dem genom sitt brutala sätt. Han skällde, hotade och bestraffade på löpande band, när hans underordnade inte uppfyllde hans förväntningar. Mot dem som han ansåg inte höll måttet var han sträng och oförlåtande. Många befälhavare kände sig hunsade och förödmjukade efter att ha drabbats av Zjukovs vrede.

Två av dessa var generalerna Konjev och Tjujkov som kom att tillhöra hans bittraste fiender efter kriget. Stalin hade hösten 1941 beordrat att Konjev skulle ställas inför krigsrätt efter svåra militära motgångar, men Zjukov räddade honom.

Nikita Chrusjtjov och Josef Stalin på en bild från 1936. När Chrusjtjov kommit till makten efter Stalins död hamnade Zjukov i onåd.

Degraderade Konjev

Därefter tog Zjukov själv över det aktuella frontavsnittet och degraderade Konjev till sin ställföreträdare. Konjev, som hade ett lika hett humör som Zjukov, kända sig inte tacksam utan bara förödmjukad över denna behandling. Tjujkov hade ett horn i sidan till Zjukov eftersom han ansåg att denne hade tagit åt sig en alltför stor del av äran för försvaret av Stalingrad.

Fåfänga var inget som fältherrarna i världens största arbetar- och bondehär var förskonade från.

Vad Zjukovs kritiker inte insåg var att detta inte enbart speglade brister i hans karaktär utan var ett resultat av Stalins ledarstil. Stalin och hans närmaste medarbetare utsatte gärna frontbefälhavarna för hotelser och skrämseltaktik, som med rätta kunde antas vara mer än tomma ord.

Zjukov var själv utsatt för en enorm press från Kreml och det förvånar knappast att han i sin tur var lika kärv mot sina underordnade när de misslyckades. Han vidarebefordrade helt enkelt det ovett han fick nedåt i hierarkin.

Kniptångsmanövrer

Under hela kriget fungerade Zjukov både som fältherre och Stalins särskilde militäre problemlösare. Bland annat planerade och övervakade han motoffensiven vid Stalingrad senhösten 1942, vilken genomfördes som en dubbel omfattning av de tyska styrkorna.

Just kringgående rörelser och kniptångsoperationer tillhörde Zjukovs specialiteter, men han stötte i allmänhet på stort motstånd av Stalin som förespråkade rena frontalanfall med motiveringen att Röda armén ännu inte var tillräckligt erfaren för komplicerade manövrer på slagfältet. Först mot slutet av kriget fick Zjukov friare händer av Stalin i detta avseende.

Själva segern vid Stalingrad fick Zjukov inte vara med om, för då hade han redan skickats till andra änden av östfronten för att organisera det första genombrottet av den tyska belägringsringen vid Leningrad i januari 1943.

Därefter var han det sovjetiska överkommandots samordnare av slaget vid Kursk sommaren 1943, även om marskalk Rokossovskij senare ansåg att Zjukov överdrev sin egen roll i det slaget.

I januari 1944 organiserade han det slutgiltiga krossandet av den tyska belägringen av Leningrad och på sommaren samma år ledde han den väldiga sovjetiska sommaroffensiven – operation Bagration – som förde Röda armén ända fram till Warszawas portar.

Soldater ur Röda armén på framryckning under slutstriden om Berlin, våren 1945.

© The Dmitri Baltermants Collection/Corbis/Scanpix

Erövrade Berlin

Efter detta ledde han den armégrupp, Första vitryska fronten, som ryckte fram från trakten av Warszawa och erövrade Berlin 1945. Under vägen till Berlin begick soldater under hans befäl svåra krigsförbrytelser mot den tyska civilbefolkningen, i form av våldtäkter, mord och plundring.

Zjukov tycks dock inte ha uppmuntrat dessa krigsförbrytelser, utan ha försökt förhindra dem eftersom de minskade hans truppers stridsduglighet.

Zjukovs fältherreförmåga är omdiskuterad. Å ena sidan fanns det inte många sovjetiska segrar på slagfältet där han inte hade sitt finger med i spelet. Han gav prov på stor skicklighet, särskilt i offensiverna mot slutet av kriget när de sovjetiska styrkornas erfarenhet och kvalitet hade höjts.

Å andra sidan medförde de flesta av hans segrar enorma egna förluster i människoliv – förluster av en omfattning som ingen annan fältherre i historien har kunnat kosta på sig.

Sovjetiska generalers ringaktning för de egna soldaternas liv var omvittnat, men måste också ses som en produkt av ett totalitärt samhälle där individen inte betydde någonting och kollektivet allt.

Samtidigt fanns det kanske inte så många andra alternativ än väldiga uppoffringar för de sovjetiska generaler som desperat försökte stoppa Hitlers pansardivisioner. På så sätt kan Zjukovs hänsynslöshet ses som en produkt av sin tid och den specifika situationen.

Segerparad i Moskva

Efter Tysklands fall utsågs Zjukov till befälhavare för den sovjetiska ockupationsmakten i Tyskland och hans stoltaste ögonblick måste ha varit när han mottog folkets hyllningar på en vit hingst under segerparaden i Moskva den 24 juni 1945.

Marskalken var då en oerhört populär krigshjälte, vilket fick Stalin att betrakta honom som ett hot och en potentiell rival. Den 10 april 1946 avsattes han som chef för ockupationsstyrkorna i Tyskland och skickades till militärområdet Odessa, som på alla vis var ett militärt bakvatten långt från Moskva.

År 1948 förflyttades han till Urals militärdistrikt som inte var mycket bättre. Först efter Stalins död 1953 kunde Zjukov återvända till Moskva och bli vice försvarsminister. Han deltog även i gripandet av den hatade säkerhetschefen Lavrentij Beria.

År 1955 utnämndes Zjukov till försvarsminister och organiserade invasionen av Ungern följande år. Under maktintrigerna stödde Zjukov Nikita Chrusjtjov mot dennes stalinistiska fiender som leddes av Stalins tidigare utrikesminister Molotov. I det sammanhanget tog Zjukov öppet ställning mot Stalintidens brott.

Berlin i juli 1945. Glada miner bland seger­herrarna. Den brittiske fältmarskalken Bernard Montgomery (i basker) flankeras av bland andra de sovjetiska kollegorna Georgij Zjukov (till vänster) och Konstantin Rokossovskij.

© Galerie Bilderwelt/Getty Images/All Over Press

I konflikt med Chrusjtjov

I juni 1957 blev han fullvärdig medlem av centralkommitténs presidium, men hamnade i konflikt med Chrusjtjov om försvarsmaktens framtida inriktning. Medan Zjukov förespråkade stora konventionella styrkor ville Chrusjtjov minska flottan och armén och satsa på strategiska kärnvapen, vilket skulle frigöra hundratusentals män och kvinnor för industrin.

Chrusjtjov drog längsta strået och avsatte i oktober samma år Zjukov från alla hans poster.

I sina memoarer förklarade Chrusjtjov att han trodde att Zjukov skulle iscensätta en kupp mot honom. Zjukov försvann från offentlighetens ljus och isolerades i sin datja. Under den anti-Zjukovkampanj som följde kunde flera tidigare militära kollegor i sina skrifter gå till angrepp mot marskalken för äkta eller inbillade misstag och oförrätter under andra världskriget.

En av hans främsta belackare var Vassilij Tjujkov, Stalingrads försvarare som hade lett en gardesarmé vid erövringen av Berlin.

En av Tjujkovs främsta anklagelser mot Zjukov var att denne hade underlåtit att erövra Berlin redan i februari 1945 innan det tyska försvaret hade hunnit organiseras. Zjukov försvarade sig senare med att hans trupper vid det laget var alltför utmattade och behövde vila. I vissa militärhistoriska verk som kom ut vid samma tid ignorerades Zjukovs insatser nästan helt.

Återupprättades av Brezjnev

Först efter att Chrusjtjov själv hade störtats i oktober 1964 togs Zjukov till nåder igen av den nye sovjetledaren Leonid Brezjnev, men gavs inga nya uppdrag. Vid tjugoårsjubileet av segern över Tyskland mottog Zjukov stora hyllningar. År 1969 publicerades första upplagan av hans memoarer som sedan dess har tryckts i stora upplagor på flera språk.

När han avled 1974 var han fortfarande en populär och hyllad man i Sovjetunionen. När Leninstatyerna och andra kommunistiska monument städades bort i det nya Ryssland tillhörde statyerna över marskalk Zjukov de som fick stå kvar och 1995 instiftades även två utmärkelser till hans ära: Zjukovorden och Zjukovmedaljen.

I den pågående omarbetningen av de ryska skolornas historieböcker i mer Stalinvänlig anda kan Zjukov väntas få en fortsatt framträdande roll som rysk hjälte.

Publicerad i Militär Historia 3/2009

Fyra gånger fick Georgij Zjukov utmärkelsen ”Sovjetunionens hjälte” (stjärnorna).

© Novosti/TopFoto/Scanpix

Kanske är du intresserad av...

Läs också