Första Balkankriget. Bulgariskt artilleri utanför Adrianopel.

Bulgariska artilleriställningar utanför Adrianopel, som var en av de viktigaste osmanska befästningarna i norra Trakien.

© Ullstein/All over press

Huggsexa på Balkan – krigen 1912–13

När det osmanska riket föll sönder i slutet av 1800-talet började en rad nya nationalstater kämpa om sultanens forna territorier. Men när han väl var besegrad uppstod nya konflikter – nu mellan de rivaliserande länderna på Balkan.

2 maj 2014 av Frederick Fooy

Under den fӧrsta delen av 1900-talet hade det osmanska rikets makt och inflytande i sydӧstra Europa minskat och ett antal unga och ambitiӧsa nationalstater var beredda att fylla det vakuum som uppstått. 

Men det var knappast enhetliga strategiska ambitioner som styrde händelseutvecklingen – var och en av staterna på Balkan hade sin egen agenda. Dessa ledde till konflikter som till sist skulle dra in stormakterna i vad som kallats 1900-talets urkatastrof: fӧrsta världskriget. 

Balkankrigen 1912 och 1913 var de blodigaste som utkämpats i Europa sedan fransk-preussiska kriget 1870–71. Konsekvenserna har påverkat sydӧstra Europa in i våra dagar.

"Europas sjuke man"

Det osmanska rikets nedgång hade redan pågått i runt ett sekel när Grekland 1821 inledde sitt frihetskrig. Efter det rysk-turkiska kriget 1877–78 blev även Rumänien, Bulgarien, Serbien och Montenegro självständiga stater, även om Bulgarien i formell bemärkelse fortfarande var en osmansk vasallstat. 

Nu myntades termen ”Europas sjuke man” om det osmanska riket och dess ofӧrmåga att behålla kontrollen ӧver sitt rike. Många turkar anklagade sultanen fӧr rikets motgångar och 1908 genomfӧrde en grupp reforminriktade unga officerare en kupp. 

”Ungturkarna”, som kuppmakarna kallades, återinfӧrde en parlamentarisk fӧrfattning och lyckades, trots en motkupp, behålla makten. En ny sultan, Mehmet V, tillsattes som i det närmaste titulär regent.

Bosnien annekterades

Under tiden fӧrsӧkte Österrike-Ungern dra fӧrdel av tumultet i Konstantinopel. 1908 annekterades Bosnien av Österrike-Ungern. Annekteringen ledde dock till att serbiska nationalister tog tillfället i akt att inleda en terrorkampanj mot Österrike. Samtidigt fӧrsӧkte Ryssland fӧrmå nationalstaterna på Balkan att ingå en allians mot Österrike-Ungern.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Dessa hade dock andra idéer. Trots stormakternas oro för instabilitet i området kom nu ett lӧst sammansatt Balkanfӧrbund att riktas mot det krackelerande osmanska riket. 

Ett rikt utbud av retorik och propaganda om slavernas gemensamma fiktiva fӧrflutna florerade, men i praktiken var nationalstaterna mer än avvaktande i sina inbӧrdes fӧrhållanden. Förbundet kom att fungera som en plattform för nationalstaternas individuella territoriella expansion snarare än för att besegra osmanerna.

1908 genomförde ungturkarna, en grupp reforminriktade officerare, en kupp och tillsatte en ny sultan i det osmanska riket.

© The Granger Collection/Ullstein/All over press

Italiensk-turkiska kriget

I september 1911 var det Italiens tur att ta ӧver en del av det osmanska riket. Det italiensk-turkiska kriget i Nordafrika ledde, efter påtryckningar från stormakterna, till att osmanerna tvingades till fredsfӧrhandlingar i juli 1912. Ett resultat av dessa blev att många kompetenta osmanska officerare befann sig i Nordafrika när det fӧrsta Balkankriget bröt ut hösten 1912.

Under en längre tid hade Balkanfӧrbundets medlemsstater enskilt planerat fӧr krig mot det osmanska riket, men våren och sommaren 1912 fӧrbereddes en serie koordinerade fälttåg. Samtidigt skulle den grekiska flottan hindra turkiska fӧrstärkningar från att nå Balkan.

Första Balkankriget 1912

Många soldater ur Balkanfӧrbundet var ӧvertygade om rättfärdigheten av fälttågen och mobiliseringar skedde i ett tӧcken av nationalistisk och i viss mån religiӧs yra. Nationalistisk indoktrinering – som ofta ersatte militär utbildning – fӧrstärkte entusiasmen och soldater från nationalstaterna fӧrväntade sig att mӧta sympatiska landsmän i erӧvrade områden. 

Det visade sig emellertid snart att det fanns få eller inga gemensamma nämnare mellan nationalistiskt uppviglade serber, greker, bulgarer och andra grupper. Moralen sjӧnk också avsevärt efter de inledande segrarna. 

Den bulgariska generalstaben hävdade att ”trots att det fanns defaitistiska element så var det inte lika farligt [fӧr moralen] som varje soldats ӧvertygelse om att intet gott skulle komma ur detta brӧdrakrig”.

Tyska rådgivare till osmanerna

Det osmanska riket var ett samvälde och hade en helt annan social konstruktion än de balkanska nationalstaterna. Det var således svårt att sätta upp fӧrband med gemensamma värderingar – många soldater var dessutom omotiverade att fӧrsvara en stat som de i grunden inte trodde på. Interna konflikter hämmade taktik och operationskonst, och konspirationer och politisk positionering var viktigare fӧr många osmanska officerare än framgång på slagfältet.

Osmanerna hade under flera decennier haft stӧd från tyska rådgivare och under det grekisk-turkiska kriget 1897 hade den osmanska armén varit framgångsrik. Merparten av de krigskorrespondenter som var på plats 1912 var ӧvertygad om att osmanerna skulle vinna en lätt seger. 

Första Balkankriget. Montenegrinska trupper i båt med artilleri på Shkodersjön. Oktober 1912.

Trupper från Montenegro satte in första slaget mot osmanerna. Här transporterar montenegriner artilleri över Shkodersjön inför anfallet.

© Ullstein/All over press

Men mycket hade hänt på femton år. Lednings- och organisationsmässigt fungerade det mesta sämre och även om den osmanska reguljära armén var tämligen välutbildad och välutrustad så bestod merparten av styrkorna på Balkan av dåligt förberedda reservfӧrband.

Många turkiska soldater anklagade andra etniska grupper för att kapitulera eller sprida panik i samband med osmanska motgångar. Den turkiske militärläkaren och politikern Riza Nur skrev: ”Soldaterna vid staben skriker ’Spring! Varfӧr stannar du här?’ Dessa rykten spreds av bulgarer ... befälhavaren i Saloniki, albanen Tahsin Pascha, gav upp staden utan strid och kapitulationsvillkor. Det sades att han mutats av grekerna. Detta visar att det var albanerna som fӧrorsakat dessa katastrofer”.

Trakien och Makedonien huvudfronter

Det fӧrsta Balkankriget fӧrdes på två huvudfronter: Trakien i ӧst och Makedonien med en sekundär krigsskådeplats i Albanien. Målet var, kort och gott, att ta osmanskt territorium. Omkring 337 000 osmanska officerare och soldater stod mot Balkanfӧrbundets cirka 397 000 man. 

De osmanska styrkorna var välgrupperade och det fanns fӧrhållandevis goda kommunikationer mellan de osmans­ka arméerna, fördelar som cheferna dock inte fӧrmådde utnyttja.

I början av oktober 1912 inledde Montenegro anfallen mot de osmanska styrkorna med att framrycka mot Shkoder samt mot Novi Pazar. Mellan den 16 och den 18 oktober anfӧll de ӧvriga staterna ur Balkanfӧrbundet.

Halt vid Kirkilisse

Bulgariens huvudanfallsriktning var mot ӧstra Trakien medan mindre styrkor framryckte mot västra Trakien och ӧstra Makedonien. Bulgarien fӧrfogade ӧver tre arméer och dess avsikt var att slå de osmanska styrkorna i Trakien. And­rahandsuppgiften var att ta Adrianopel.

De osmanska styrkorna var grupperade längs linjen Adrianopel–Kirkilisse, vilket dock inte nämnvärt hindrade den bulgariska framryckningen. Adrianopel inringades och så även Kirkilisse – efter Adrianopel den viktigaste osmanska befästningen i Trakien. 

De bulgariska arméerna gjorde därefter halt fӧr att omorganisera sina styrkor, varpå osmanerna kunde dra sig tillbaka längs en 40 kilometer lång linje på den ӧstra banken av Karagatchfloden.

Första Balkankriget. Stridsscen mellan bulgarer och osmaner vid Kirkilisse.

I slaget vid Kirkilisse förlorade osmanska riket en av sina viktigaste befästningar i Trakien till Bulgarien. 

© William Spencer Bagdatopolous/Bridgeman/IBL

Slaget vid Lyule Burgas

Den 28 oktober återupptog bulgarerna sin offensiv och anfallen mot de osmanska ställningarna kulminerade i slaget vid Lyule Burgas, den stӧrsta drabbningen under fӧrsta Balkankriget. 

Bulgarerna fӧrsӧkte kringgå de osmans­ka ställningarna under fyra dagars hårda strider, därefter ledde den osmanske befälhavaren en ordnad reträtt till Konstantinopels yttre fӧrsvarslinjer i Chataljaområdet. Bulgarerna var vid det laget helt utmattade efter att ha fӧrlorat fler än 18 000 man. 

Den 17 november inleddes ändå en ny offensiv mot de osmanska fӧrsvarslinjerna. Denna gång vek inte osmanerna och bulgarerna fӧrlorade ytterligare 16 000 man. Dåligt väder, långa underhållslinjer samt en koleraepidemi ledde till att stridigheterna nästintill upphӧrde. 

Den 4 december beslutades det om vapenstillestånd mellan Balkanfӧrbundet (fӧrutom Grekland) och det osmanska riket. Stridigheterna återupptogs dock den 3 februari 1913 efter det att en kupp i Konstantinopel lett till att fredsfӧrhandlingarna avbrutits.

Adrianopel intogs

Denna gång inledde de osmanska styrkorna en motoffensiv mot bulgarerna vilken kom att inkludera amfibieoperationer med en armékår. Men alla osmans­ka anfall slogs tillbaka, inkluderat landstigningen. Därefter kunde Bulgarien kraftsamla mot Adrianopel som fӧll den 26 mars efter två dagars strider.

Serbien anfӧll sӧderut mot Skopje samt västerut mot Albanien. Målsättningen var att slå de osmanska styrkorna i triangeln Skopje-Stip-Veles med en dubbel omfattning genomfӧrd av tre serbiska arméer. 

Den serbiska planen kunde dock inte hållas eftersom den osmanske befälhavaren framryckte norrut fӧr att slå den serbiska 1. armén. Styrkorna drabbade samman vid Kumanovo den 23 oktober och trots att två av de serbiska arméerna ännu var på marsch slog serberna osmanerna. 

Merparten av den osmanska armén fӧretog en oordnad reträtt mot Skopje. Serberna fӧrmådde dock inte fӧrfӧlja den slagne fienden utan dessa fick tillfälle att omgruppera och inta nya ställningar.

Första Balkankriget. Bulgariska officerare under angreppet mot Adrianopel 912.

Bulgariska generalstabs­officerare under angreppet mot Adrianopel 1912.

© Ullstein/All over press

Serber siktade på Adriatiska havet

Efter några dagar fortsatte den serbiska framryckningen. Skopje togs den 27 oktober. Sedan fortsatte serberna mot Monastir, som togs efter två dagars hårda strider den 18 november. Resterna av den osmanska armén drog sig tillbaka till Albanien. 

Under tiden återhämtade sig den serbiska armén och fortsatte därefter marschen mot Adriatiska havet fӧr att ge Serbien tillgång till havet. 

Trots svåra umbäranden i de albanska bergsmassiven visade sig detta vara till ingen nytta. Stormakterna – Storbritannien, Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland, Italien och Frankrike – kom att skapa ett oberoende Albanien som infӧrlivade Serbiens kortlivade kustbesittningar.

Framryckning mot Saloniki

Grekland bidrog med två arméer, en som kom att framrycka mot Ioannina i Epirus medan kronprins Konstantins armé hade till uppgift att ta Saloniki. 

Mot denna armé stod en osmansk reservkår som valde att dra sig tillbaka från gränsen, men den 22 oktober mӧttes styrkorna i området mellan samhällena Glycovo och Viglia. Den grekiska armén fӧrsӧkte inringa den osmanska kåren som ånyo lyckades dra sig tillbaka medan grekerna återhämtade sig.

Den grekiska framryckningen mot Saloniki fortsatte den 26 oktober och den 1 november drabbade grekiska och osmanska styrkor samman vid Jannitsa. Konstantin fӧrsӧkte nå ett avgӧrande men en fullständig seger gäckade ännu en gång kronprinsen när de osmanska styrkorna fortsatte återtåget mot Saloniki. 

Staden kapitulerade emellertid efter stormakternas påtryckningar den 8 november. I och med att grekiska fӧrband intog Saloniki var den grekiska politiska agendan slutfӧrd till bulgarernas stora fӧrtret.

Osmansk kapitulation

De militära operationerna fortsatte dock och Konstantin beordrade sina trupper att framrycka mot västra Makedonien där en svag grekisk division slagits av osmanerna den 2 november. Hans armé påbӧrjade operationer i västra Makedonien den 19 november och efter en vecka upphӧrde det osmanska motståndet. 

Grekerna kunde nu kraftsamla mot Ioannina som fӧrsvarats av ӧverlägsna osmanska styrkor. Den 20 januari inledde grekerna en serie anfall mot befästningarna kring staden. Den 4 mars genomfӧrdes ett avgӧrande anfall när 23 grekiska bataljoner i tre kolonner understӧdda av artilleri tog tre redutter. Den 5 mars kapitulerade osmanerna.

Första Balkankriget. Sjuksköterska från svensk delegation tillsammans med en serbisk vaktsoldat i Belgrad 1912.

Sverige skickade flera sjukvårdsgrupper till Balkankriget, både av humanitära skäl och för att lära om krigssjukvård. På bilden en svensk sjuksköterska med en serbisk vaktsoldat i Belgrad 1912.

© Krigsarkivet

Belägringen av Shkoder

De montenegrinska styrkorna var den till storleksordningen minsta komponenten i Balkanfӧrbundets styrkor, men de hade anfallit fӧrst. Montenegro kraftsamlade mot Shkoder, med tanken att detta skulle kunna ge det fattiga landet en adriatisk hamn. 

Den montenegrinska armén inledde en belägring av Shkoder den 25 oktober, men de 13 600 man starka osmanska fӧrsvararna under Hassan Riza Pascha fӧrsvarade sig hårdnackat och vägrade lägga ned vapnen trots vapenstilleståndsavtalet den 4 december.

Montenegrinerna bad serberna om hjälp, men även med hjälp av tre serbiska divisioner och trots att Hassan Riza Pascha mӧrdats av en alban så hӧll Shkoder fram till dess att osmanerna kapitulerade den 23 april. Staden gavs dock till den nya albanska staten av stormakterna och de montenegrinska styrkorna drogs tillbaka den 4 maj 1913. 

Intern träta efter Londonavtalet

Det fӧrsta Balkankriget avslutades i och med Londonavtalet som skrevs under den 30 maj 1913. Uppdelningen av Makedonien ledde dock omedelbart till trätor mellan nationalstaterna.

Efter det att det första kriget avslutats fick Balkan inte avnjuta fred under någon längre tid. Omgående uppstod oenighet om hur man skulle dela bytet. Serbien hade lovat huvuddelen av Makedonien till Bulgarien, men varken Serbien eller Grekland hade fӧr avsikt att lämna ifrån sig sina erӧvrade delar. Fӧrlorarna var revanschlystna och vinnarna var hämningslӧst ӧveroptimistiska.

Andra Balkankriget

Bulgarien var missnӧjt med att Serbien hӧll Makedonien och den 30 juni 1913 anfӧll Bulgarien de grekiska och serbiska styrkorna, trots ryska varningar fӧr riskerna med ett sådant anfall. Detta ledde till att Turkiet, Grekland och även Rumänien fӧrklarade krig mot Bulgarien eftersom dessa länder var oroliga fӧr ett framväxande Storbulgarien. 

Serbiska och grekiska fӧrband tog terräng i Trakien och Makedonien medan Rumänien anfӧll Bulgarien norrifrån. Bulgarien beseg­rades efter en månad och även det osmanska riket passade på att återta terräng som fӧrlorats tidigare under året. Trots att det andra Balkankriget bara varade i en månad så var det lika kostsamt som det fӧrsta med knappt 170 000 fӧrluster.

Karta över Balkan efter andra Balkankriget 1913.

Efter andra Balkankriget hade det osmanska riket förlorat alla sina provinser i regionen, utom en bit i sydöstra Trakien, söder om Bulgarien. 

© Lönegård & Co

Stormakternas observatörer

Balkankrigen studerades av stormakterna, och de kom också att engagera sig allt mer i regionen – främst för att antingen hindra eller främja Österrikes inflytande. Många av erfarenheterna feltolkades dock, eller ignorerades. 

Att kulsprutor och artilleri var effektivt mot framryckande infanteri hade visats med all önskvärd tydlighet, men istället var det bulgarernas och serbernas storskaliga infanterianfall som prisades av de flesta observatӧrer. 

Den amerikanske militärattachén, lӧjtnant Sherman Miles, skrev att hans kollegor främst var intresserade av den egna komforten under sina besӧk på slagfälten. De fördjupade sig i ”strategiska mӧjligheter, kartdiskussioner och fӧrflyttningar på kartan, men inte så mycket av befästningskonst, effekt av eld på skyttegravar, terrängens beskaffenhet och truppfӧring”. 

De erfarenheter som stormakternas observatӧrer tog med sig bekräftade som regel rådande doktriner utan att tillfӧra något nytt. Många observatӧrer noterade dock de krigförande parternas bristfälliga underhåll och dåliga uthållighet.

Österrikiska planer mot Serbien

Efter det andra Balkankriget ändrade Ryssland sitt utrikespolitiska stöd från Bulgarien till Serbien för att motverka Österrikes avsikter att inte låta det habsburgska samväldet gå samma väg som det osmanska. 

Österrike var allierat med Bulgarien mot Serbien under det andra Balkankriget och redan i maj 1913 kultiverade Österrike planer på att angripa Serbien. Wien såg ett påtagligt hot från ett förenat sydslaviskt kungarike och från serberna i Bosnien-Hercegovina. 

Dock ingrep inte Österrike för att hjälpa sina allierade utan väntade ett år. Den 28 juni 1914 mördades den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip. Detta gav Österrike en ursäkt att verkställa krigsplaneringen.

På sensommaren 1914 övergick det spända läget på Balkan i första världskriget. För flera länder på Balkan kom dock inte striderna i området att avslutas förrän 1923, när den nya turkiska republiken slöt fred med Grekland och de västallierade.

Publicerad i Militär Historia 5/2014

Kanske är du intresserad av...

Läs också