Sovjetiska soldater ur 149. infanteriregementet anfaller norr om floden Holsten under striderna i slutet av augusti 1939.

© AKG-Images/Scanpix

Slaget om Chalchin-Gol ändrade andra världskriget

Sommaren 1939 krossade Röda armén Japans 6. armé i gränsstrider vid Mongoliet. Neder­laget fick Japan att överge tankarna på att inta Sibirien, och Sovjet undkom ett förödande tvåfrontskrig. Det blev avgörande för andra världskrigets förlopp.

22 januari 2018 av Lennart Samuelson

Från maj till september 1939 pågick intensiva strider i ett gränsområde mellan Manchuriet och Mongoliet. Detta sommarkrig mellan japanska och sovjetisk-mongoliska trupper vid floden Chalchin-Gol uppmärksammades knappt av omvärlden, trots att det fick stor betydelse för hur det kommande storkriget skulle utvecklas. 

Striderna överskuggades av den växande spänningen i Europa. Sovjet var aktivt för att säkra sina intressen; samtidigt som man utkämpade gränsstriderna i sydöst förhandlade man dels med Frankrike och Storbritannien om ett avtal till Polens försvar mot en befarad tysk aggression, dels med Tyskland om en icke-angreppspakt.

Oro i Sovjet när Manchuriet invaderades

När Japan från sin koloni Korea invaderade Manchuriet 1931 sågs det med stor oro av Stalin och Röda arméns ledning. Det var nämligen känt att i Tokyo framfördes idéer om att anfalla östra Sibirien för att på längre sikt trygga landets behov av olika naturresurser. 

Medan japanerna ombildade Manchuriet till lydriket Manchukuo ändrade Moskva brådstörtat den pågående femårsplanen för att göra större satsningar på krigsindustrin. I avskräckande syfte förflyttade Röda armén demonstrativt en mängd bombflygplan till området runt Vladivostok varifrån de kunde nå Japan. 

Man förstärkte Fjärran östern-militärområdet, byggde ut infrastrukturen (järnvägar, landsvägar och hamnar) och anlade befästningar. Sovjet förstärkte även sitt agentnät i Kina och höll sig välunderrättat om den japanska krigsmaktens utbyggnad. 

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

På motsvarande sätt stegrades fruktan för japanska spioner bland den sovjetiska lokalbefolkningen i Fjärran östern och 1937 bestämde sig Stalin för att låta deportera omkring 170 000 sovjetkoreaner från kustområdena vid Japanska sjön till obebodda platser i Kazakstan.

Chalchin-Gol omstridd flod

Mindre gränsstrider förekom ofta längs den långa gränsen mellan Manchuriet och Sovjetunionen. Gränsdragningen hade etablerats i avtal från mitten av 1800-talet men var på många platser fortfarande omstridd. I några situationer gav Sovjet efter eller kompromissade diplomatiskt för Japans påtryckningar. Men vid andra tillfällen slog de tillbaka mot japanska framstötar.

Även vid Mongoliets gränser mot Manchuriet fanns omtvistade gränsområden. Ett sådant låg vid floden Chalchin-Gol. Japan hävdade att gränsen utgjordes av floden, medan Sovjet gjorde anspråk på ett landområde öster om floden fram till byn Nomonhan.

General Zjukov längst till höger tillsammans med sin överordnade, stabschefen för den sovjetiska Fjärran östern-fronten, Grigorij Sjtern (till vänster) samt i mitten Mongoliets ledare marskalk Chorloogijn Tjojbalsan.

© AKG-Images/Scanpix

Gränsstrider i Mongoliet

Den 11 maj 1939 utbröt mindre eldstrider mellan mongoliska och manchuriska gränspatruller vid Nomonhan, vilket ledde till att förstärkningar fördes fram från båda sidor. De mongolisk-sovjetiska förbanden tvingades retirera från sina positioner öster om floden. Två dagar senare återkom mongoliska trupper med förstärkningar och tog tillbaka området.

Den japanska Kwantungarméns ledning tog detta som en förevändning för att gå in i den sovjetiska inflytelsesfären. Den 14 maj kunde japanerna med två regementen pressa tillbaka de mongoliska enheterna och nå fram till floden.

Men vid nästa sammandrabbning lyckades sovjetisk-mongoliska trupper omringa japanerna, som led kraftiga förluster fram till den 28 maj. Därefter började båda sidor dra samman större enheter. Japanerna flyttade 30 000 man mot Mongoliet.

Zjukov sätts in

Då motsägelsefulla rapporter om gränsstriderna nådde Moskva beslöt man att låta någon utsänd officer ta reda på fakta och förbereda ett motangrepp mot de japanska trupperna. Lotten föll på Georgij Zjukov. Denne välmeriterade officer som börjat sin militära bana under första världskriget och ryska inbördeskriget hade på 1930-talet avancerat till chef för Vitryska militärområdet.

Försvarsledningen fruktade att Japans angrepp förebådade en storskalig invasion av Mongoliet för att därefter rikta slag mot Sovjetunionen i trakterna av Bajkalsjön. Zjukov tog sig till självständiga 57. kårens stab i Tamtsak-Bulak i Mongo­liet. Kårchefen Feklenko saknade detaljerade uppgifter om den senaste händelseutvecklingen och han hade inte genomfört rekognocering i området som låg 120 kilometer från staben.

Zjukov begav sig därför med stabschefen till stridsområdet och frågade ut de lokala befälhavarna om händelserna. Han noterade att de saknade underrättelser från den japanska sidan.

Zjukov utgick från att striderna i maj kunde vara upptakten till en större anfallsplan med långtgående syften. Den självständiga 57. kårens styrkor var för små för att hålla tillbaka ett sådant anfall.

Japanska soldater med en Nakajima Ki-27 i gränstrakterna mellan Mongoliet och Manchuriet 1939.

Zjukov tog över 57. kåren

Feklenko avsattes och Zjukov tog över som 57. kårens befälhavare samtidigt som den sovjetiska grupperingen i Mongoliet förstärktes med bland annat tre infanteribrigader och ett större antal kanoner och granatkastare. Zjukov rekvirerade även fler flygförband och 57. kåren omvandlades därmed till 1. armégruppen i Mongoliet.

Med de nya förbanden kom några av Sovjets mest erfarna stridspiloter, vilket gjorde att de japanska anfallen mot baser och flygfält under senare delen av juni blev allt mer förlustbringande. Efter anfallet mot flygfältet Tamtsak-Bulak den 27 juni förbjöd Tokyo fortsatta luftanfall.

Kamotsubara ledde Japans armé

Under juni förberedde den japanska 23. divisionen ett större anfall in mot Chalchin-Gol. Totalt bestod den japanska styrkan vid den här tidpunkten av 38 000 man mot endast 12 500 i de sovjetisk-mongoliska förbanden. Japanerna hade betydligt mer artilleri och fler flygplan medan Sovjet var överlägset på pansarsidan.

I slutet av juni hade generallöjtnant Kamotsubara Michitaro som ledde den japanska 23. infanteridivisionen fått tillstånd att gå till anfall mot Röda arméns trupper i området öster om Chalchin-Gol.

Kamotsubara planerade en operation i två steg; några förband skulle marschera mot berget Bain-Tsagan och ta Kawatma-bron, de övriga förbanden skulle attackera de sovjetiska positionerna på flodens östra strand och norr om floden Holsten.

Strid om berget Bain-Tsagan

Japanerna koncentrerade över 10 000 man på Bain-Tsagan, där endast drygt 1 000 sovjetisk-mongoliska soldater väntade. För att stoppa de första japanerna som hade tagit sig över Chalchin-Gol satte den sovjetiske befälhavaren Georgij Zjukov in ett motanfall med 450 strids- och pansarvagnar, trots att de saknade understöd av infanteri. 

Samma morgon började det sovjetiska flyget fälla bomber över de japanska trupperna innan de hunnit befästa sina ställningar på berget, samtidigt som artilleriet intensifierade sin beskjutning.

Slaget fortsatte hela den 4 juli. Trots stora förluster av stridsvagnar tvekade inte Zjukov att upprepa insatsen eftersom han saknade andra verkningsfulla medel. Pansarstyrkan anföll från tre håll och tvingade japanerna att retirera till andra sidan floden. 

Den 5 juli var de japanska truppernas motstånd slutgiltigt krossat och de resterande enheterna retirerade skyndsamt mot flodövergången. Den hade dock sprängts av deras egna sappörer och hundratals japanska soldater och officerare kastade sig i vattnet där många drunknade. 

Tusentals lik, en massa döda hästar, en mängd sammantryckta och förstörda kanoner, granatkastare, kulsprutor och bilar täckte berget, konstaterade Zjukov efteråt i sina minnesanteckningar.

Misslyckade japanska anfall

Ett par dagar innan striden om berget Bain-Tsagan hade en mindre japansk pansarstyrka börjat ett anfall på östra sidan om Chalchin-Gol. Den förlorade en stor del av sina stridsvagnar och efter en vecka drevs den tillbaka av en sovjetisk motattack. Under de följande två veckorna förekom många mindre konfrontationer. 

Nästa större japanska anfall inleddes den 23 juli där man efter två dagars artillerield tog Kawatama-bron, men inte lyckades behålla sina ställningar.

Det japanska kommandot beslöt att omgruppera sina trupper för att mot slutet av augusti företa en större samordnad offensiv. För den skull bildade man 6. armén med 75 000 man och flygunderstöd från över 300 flygplan. Man planerade att operationen skulle inledas den 24 augusti.

Zjukov begränsad av Stalin

Zjukov utarbetade samtidigt sin stora anfallsplan för att slå ut de japanska trupper som befann sig innanför den mongolisk-manchuriska gränsen. Han hade strikta direktiv att inte slå mot baser och transportleder i Manchuriet och att inte heller fortsätta förföljandet av fienden in på Manchukuos territorium. Dessa begränsningar av Zjukovs handlingsfrihet hade bestämts av Moskva, i sista hand av Stalin, som inte ville riskera att en lokal gränskonflikt eskalerade till ett fullskaligt krig.

För att dölja sammandragningen av större förband företog Röda armén en rad maskeringar och vilseledande rörelser. Man lät lastbilar köra med borttagna ljuddämpare utefter en tänkbar försvarslinje. Man imiterade ljudet av pålningar och befästningsarbeten på olika platser. 

Slaget vid Chalchin-Gol mellan japanska och sovjetiska styrkor under sommaren 1939 blev ett av de första stora pansarslagen. På bilden snabba sovjetiska stridsvagnar typ BT-7.

© AKG-images/Scanpix

Till en början besköts dessa platser av japanskt långskjutande artilleri. Men i takt med att japanerna invaggades i föreställningen om att Röda armén endast förberedde sig för försvar avtog beskjutningen för att nästan helt upphöra efter tio-tolv dagar. 

Vilseledning med chiffer

Per radio utvecklade Sovjet ett helt spel av vilseledande uppgifter i ett chiffer som man räknade med att den japanska spaningen skulle kunna forcera. Det skulle övertyga även den högsta japanska ledningen om att Sovjet avsåg att inta försvarspositioner inför hösten. Den faktiska planläggningen av anfallet utfördes endast av en liten grupp i 1. armégruppens stab och endast några dagar före anfallet utdelades order till de olika förbandens chefer.

Samtidigt forslade omkring 3 000 lastbilar fram tiotusentals ton ammunition och bomber för artilleriet och flyget i området närmast bakom stridernas inledningsplats. Alla viktigare förflyttningar av trupp gjordes nattetid varefter de maskerades med material från omgivningen. Zjukov bestämde sig för att göra ett förekommande angrepp. 

Underrättelser tydde på att maskeringen av den stora truppkoncentrationen hade lyckats vilseleda japanerna. Zjukovs samlade styrkor omfattade över 57 000 man och kunde räkna med understöd av drygt 500 stridsflygplan och två mongoliska kavalleridivisioner.

Zjukov går över Chalchin-Gol

Zjukov valde att inleda offensiven på en söndag eftersom spaning hade visat att många japanska högre officerare befann sig långt borta från trupperna under helgdagen. Tidigt på morgonen den 20 augusti gick de sovjetiska trupperna över Chalchin-Gol. 

Klockan 6.00 på morgonen inleddes en massiv eldgivning från artilleriet samtidigt som drygt 150 bombplan eskorterade av jaktflyg fällde bomber över fiendens främre linjer, artilleriposteringar och reservgrupperingar. Klockan 9.00 satte sig stridsvagnarna, infanteriet och det mongoliska kavalleriet i rörelse. Artilleriförberedelserna hade varit tillräckligt omfattande för att genombrytningarna skulle kunna genomföras.

Under de första dagarna lyckades Zjukovs styrkor rycka fram längs flankerna i stort sett enligt planerna, på de avsnitt där man stötte på hårdare motstånd sattes reservstyrkorna in. Den 26 augusti hade japanska 23. divisionen ringats in helt, och successivt kunde Röda armén likvidera de japanska trupperna fram till den 31 augusti. 

Det japanska motståndet var oerhört hårt överlag; Zjukov framhöll i sina rapporter att soldaterna i Kwantungarmén bokstavligen hade stridit till sista man och med väl beprövad taktik.

61000 stupade japaner

Under de följande veckorna förekom endast mindre luftstrider och misslyckade försök att längs gränsen bryta igenom de sovjetisk-mongoliska förbanden. Japan undertecknade den 15 september 1939 ett eldupphöravtal som trädde i kraft följande dag och förband sig att respektera Mongoliets gränser enligt den sovjetiska tolkningen.

De totala japanska förlusterna under hela sommarkriget har uppskattats olika i såväl japanska framställningar som i sovjetiska och postsovjetiska historiska verk. Båda sidors ursprungliga kalkyler har nagelfarits av militärhistoriker. 

De totala japanska förlusterna kan idag skattas till omkring 61 000 i stupade, saknade eller tillfångatagna. Den sovjetiska sidans förluster uppgick – enligt de senaste beräkningarna på 1990-talet med arkiv som underlag – till närmare 8 000 stupade eller saknade och knappt 16 000 sårade. 

Fram till början av 1990-talet var analys av egna förlustsiffror ett tabubelagt ämne i den officiella sovjetiska historieskrivningen, därför återstår ytterligare forskning innan uppgifterna kan fastställas med större säkerhet.

För Georgij Zjukov blev Chalchin-Gol den första verkliga prövningen i att kombinera alla vapenslag i en snabb rörlig operation och där testa de doktriner som Röda armén hade utarbetat på 1930-talet. För sin ledning av striderna belönades han med sin första Sovjetunionens hjälte-orden, befordrades och utnämndes till chef för det viktiga Kievs särskilda militärområde.

Konsekvenser efter Chalchin-Gol

Trots att Japan i sin egen historieskrivning beskrev händelserna som ”Nomonham-incidenten” hade man lidit ett nederlag som fick strategiska konsekvenser.

I första hand genom sitt beslut att inte rikta sina erövringskrig mot sovjetiska Fjärran Östern utan blickade istället mot Holländska Ostindien (Indonesien) och de franska och brittiska kolonierna i Sydostasien. 

Sovjetiska soldater inspekterar en erövrad japansk typ 95 Ha-Go stridsvagn.

© AKG-images/Scanpix

I andra hand för att Röda armén hade visat upp en helt annan slagkraft än vad japanska officerare föreställt sig, fångade som de var dels av bilderna från 1904–05 års krig, dels av att japanska observatörer överskattat omfattningen av de blodiga utrensningarna i den sovjetiska krigsmakten 1937–38.

För det tredje minskades handlingsfriheten för Kwantungarmén. Japanerna fokuserade på kriget i Kina medan de fortsättningsvis var strikt defensiva i Manchuriet. År 1941 valde Japan att inte ansluta sig till Tysklands anfall mot Sovjetunionen eftersom man tidigt förutsåg att krigsutgången inte var given; i stället höll man fast vid det neutralitetsavtal som hade ingåtts med Sovjet i maj samma år.

Röda armén slapp flerfrontskrig

För Sovjetunionens strategiska situation betydde segern vid Chalchin-Gol mer än vad sommarkrigets omfattning skulle tyda på. Man hade minskat risken för att mardrömsscenariot som förespeglade Röda armén under större delen av 1930-talet skulle bli verklighet; nämligen ett flerfrontskrig mot nazi-Tyskland och dess fascistiska allierade i väster och mot Japan i Fjärran Östern.

I femårsplanerna efter 1932 lokaliserades nya krigsindustrier även till Ural, västra Sibirien och Stilla havsområdet för att garantera materielförsörjningen i krig. Men ändå var det långt ifrån givet att Sovjet skulle ha resurser för ett sådant mardrömsscenario. 

Det faktum att Stalin lyckades få Hitler att ingå en icke-angreppspakt ryckte samtidigt undan förtroendet i Tokyo för dess tidigare allierade i anti-kominternpakten från 1936 som i grunden var en antisovjetisk allians mellan de fascistiska staterna.

Tyskland glömde bort Chalchin-Gol

Slutligen kan noteras att inte heller det tyska överkommandot haft klart för sig Röda arméns insatser under sommarkriget 1939. I de översikter som spreds under 1940–41 pekade tyska observatörer på Röda arméns misslyckanden under den första fasen av invasionen av Finland i november–december 1939. 

Vinterkrigets sovjetiska fadäser – dess dåliga planering, bristen på samordning och den undermåliga disciplinen i Röda armén – framhävdes i den nazistiska propagandan medan sommarkrigets framgångar glömdes bort när man i Berlin drog upp planerna för operation Barbarossa – invasionen av Sovjetunionen.

Publicerad i Militär Historia 5/2011

I Populär Historia: PAKTEN MELLAN STALIN OCH HITLER

Kanske är du intresserad av...

Läs också