Tyska piloter var bland de första som fick tillgång till metamfetamin under andra världskriget.

© Ullstein/IBL

Droger i krig

Ett medel som håller soldaterna alerta, dämpar smärta och tar bort hungerkänslor är guld värt för en armé. Inför andra världskriget väcktes intresset för amfetamin i Tyskland, och de allierade följde snart efter.

24 maj 2017 av Olle Bergman

Prestationshöjande amfetaminpreparat användes inom flera länders krigsmakter under andra världskriget. Ryktena om preparaten är dock betydligt mer spridda än kunskaperna.

Året är 1943. Ensam i sin Messerschmitt Bf 109 under ett uppdrag över Medelhavet drabbas eskaderchef Johannes Steinhoff av en djup känsla av modfälldhet. Vaka, värme, köld och stress har hunnit ifatt honom, och han glider långsamt in i sömnen. Han inser att han måste återvinna motivation och skärpa – annars kommer han att störta i havet. Då minns han att han har något i knäfickan:

… en decimeterlång linneremsa med cellofanöverdrag under vilket det finns fem eller sex mjölkvita tabletter [—]. Pervitin står det på remsan. Tabletter mot trötthet, har doktor Sperrling sagt. Jag öppnar förpackningen och tar först fram två, sedan tre av de små tabletterna från underlaget, tar snabbt bort andningsmasken från ansiktet och börjar tugga sönder tabletterna. De smakar avskyvärt bittert …

Överdoserat

Steinhoff har, utan att förstå det, överdoserat met­amfetamin – ett centralstimulerande läkemedel. Snart får han känna på preparatets effekter, både positiva och negativa: 

”Jag är klarvaken, hjärtslagen dånar i öronen. Varför är himlen plötsligt så ljus? Det skarpa ljuset gör ont i ögonen.” Steinhoff är skärpt och vaken, upplever sinnesintrycken starkare. Hans dystra funderingar är försvunna – nu upplever han självtillit och en stark närvarokänsla: ”Nu vet jag åter, vad jag så länge har glömt: att flygning är berusande skönt …”

Efter återkomsten till basen kommer Steinhoff på andra tankar. När han träffar förbandsläkaren Sperrling frågar han vad Pervitin egentligen är för goja och om man inte hellre borde varna piloter för det? När läkaren får veta att Steinhoff tagit tre tab­letter svimmar han nästan och förbjuder honom att under resten av dagen ”ens från utsidan röra vid ett flygplan”.

Amfetamin syntetiserades redan 1887, men det var först på 1920-talet som den farmaceutiska industrin fick upp intresset för ämnet. Det första amfetaminbaserade läkemedlet lanserades i början av 1930-talet i form av en astmamedicin med handelsnamnet Benzedrine. 

Amerikansk annons för en Benzedrine­­­inhalator från 1943. Benzedrine var ett amfetaminpreparat.

© Gaxosmithkline

Vakenheten ökar

Genom forskning, bruk och missbruk blev dåtiden varse amfetaminets stimulerande effekt: vakenheten ökar, likaså fokuseringsförmågan, samtidigt som hungerkänslor dämpas och smärta och leda blir lättare att stå ut med. Av denna anledning kom olika amfetaminpreparat att utforskas och marknadsföras för att behandla bland annat narkolepsi, depression och övervikt.

Den drogkultur som vi idag förknippar med amfetamin låg långt in i framtiden.

En modifierad form av amfetamin, metamfetamin, lanserades av Temmler-Werke i Berlin 1938 och ­såldes fritt på den tyska apoteksmarknaden under namnet Pervitin.

Militären blev intresserad och tester genomfördes, men innan man hade hunnit styra upp användningen började Pervitin användas ute på förbanden – även så under invasionen av Polen hösten 1939. 

De praktiska erfarenheterna visade att det var framför allt piloter, stridsvagnsförare och lastbilschaufförer som kunde ha nytta av Pervitin för att stå emot sömnbrist och hålla sig igång, trots att de passerat gränsen för psykisk och fysisk utmattning.

Nu tog de tyska makthavarna ett fastare grepp om Pervitinet i Tyskland. Det var inte längre receptfritt på den civila marknaden, men enorma mängder började produceras för militära ändamål: 35 miljoner tab­letter av Pervitin och det liknande Isophan ska ha distribuerats till Wehrmacht och Luftwaffe under Blitzkrieg-perioden april–juli 1940.

Började missbrukas

Parallellt började man se problemen med missbruk. Primärt handlade det om att personal som hade tillgång till tabletterna började knapra i sig dem på ett vårdslöst sätt – i och utanför tjänsten. 

Skepsisen tilltog, och snart gjorde myndigheterna en tvärvändning: Pervitin klassades som narkotika från och med våren 1941, och användes därefter betydligt mer restriktivt inom det militära.

Men de användes fortfarande, bland annat på östfronten. I januari 1942 befann sig 500 tyska soldater omringade av Röda armén och försökte bryta sig ut genom en nattmarsch. Nedanstående är ett referat av fältläkarens rapport:

Snön låg på vissa ställen lårdjup och temperaturen var nere på minus trettio. Efter sex timmars marsch började många av soldaterna ge upp; den fysiska utmattningen var total och kampviljan uttömd. Vissa av dem la sig ner i snön, likgiltiga inför sin egen död. De som var värst däran gavs i detta läge två Pervitintabletter var. 

Efter en halvtimme började de känna sig mycket bättre. De återfick tankeskärpan och målmedvetenheten, och kunde plåga kroppen framåt. Läkaren noterade att en soldat som fick dubbel dos inte tycktes bli piggare av detta; däremot förfrös han fötterna och fick dras på en släde sista biten.

Marinkårssoldater på Okinawa i maj 1945. Inom den amerikanska marinkåren användes Benzedrine under större delen av andra världskriget.

"Wakey-wakey pills"

Ironiskt nog var det nu de allierade på allvar fick upp intresset för amfetaminpreparat. Precis som i Tyskland var det redan många som använde till exempel Benzedrine på eget bevåg. 

En rad militära forskningsprojekt genomfördes av britterna, men trots att resultaten inte var särskilt övertygande så började wakey-wakey pills delas ut till viss personal.

Först ut 1941 var personal på långflygning, till exempel ubåtsspanare som måste hålla skärpan i timtals över de ödsliga vattenvidderna. 

Från och med 1942 började Benzedrine även användas mer regelmässigt av personal i det strategiska bombflyget – inte bara för att bekämpa trötthet, utan även för att öka skärpa och motivation. Överhuvudtaget var intresset stort bland britterna när det gällde amfetaminets påverkan på kampvilja och stridsmoral.

Även inom den brittiska armén var man nyfiken på amfetaminets möjligheter, inte minst Bernard Montgomery som lät beställa stora kvantiteter inför uppgörelsen vid el-Alamein. 

Anvisningarna i november 1942 från den brittiska befälhavaren i Mellanöstern tillät personalen att ta upp till 20 milligram per dag i högst fem dagar, vilket är en relativt hög dos. Det finns minst en friendly fire-incident från slaget där frågan har ställts om inblandade soldaters omdöme var påverkat av amfetamin.

En broschyr om utmattning från Storbritanniens Air Ministry tryckt 1943 vittnar dock om att det fanns kunskap kring benzedrinets baksidor:

Den som tar Benzedrine upplever att han har full kontroll över situationen och att han kan fortsätta lösa sina uppgifter utan vila; han bedömer att han presterar väl, när han i själva verket gör alla möjliga typer av misstag.

En halv miljon tabletter

Amerikanerna bedrev också forskning på amfetaminets effekter. Till att börja med rådde skepsis om det hade några fördelar jämfört med koffein, men samma sak skedde här som hos tyskar och britter: det var si och så med att invänta forskningsresultaten, och bruket läckte in i organisationen. 

I februari 1943 meddelade arméns Supply Service att Benzedrinetabletter på 5 milligram fanns tillgängliga. Eisenhower beställde utan dröjsmål en halv miljon tabletter till trupperna i Nordafrika. Benzedrine användes sedan under hela kriget av armén, flyget och marinkåren.

Synen på amfetamin var relativt oförändrad under de första decennierna efter andra världskriget. Därefter har den legala användningen begränsats betydligt, men än idag används amfetaminbaserade go-pills – under strikt medicinsk kontroll – inom den amerikanska krigsmakten vid till exempel transatlantiska flygningar. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också