Barnsoldater paraderar under Eritreas befrielseskrig, 1970-tal

Eritreanska barnsoldater i ELF-gerillan paraderar.

© Bo Bjelfvenstam

Eritreas befrielsekrig 1961–91

När Haile Selassie 1962 deklarerade att Eritrea nu var en del av Etiopien tog befrielsekriget fart på allvar. Det avgörande slaget stod först 1988 – då hade en splittrad eritreansk frihetsrörelse utvecklats till en enad och fullskalig armé.

6 december 2017 av Bo Bjelfvenstam

En lite trevande eritreansk motståndsrörelse sköt 1961 sina första skott mot polisstationer och etiopiska militärförläggningar i västra Eritrea. Beväpnade med gamla italienska och brittiska gevär inledde ELF – Eritrean Liberation Front – ”Afrikas längsta krig”. 

Rörelsen växte sig allt starkare under 1960-talet trots interna motsättningar av etnisk och religiös natur. ELF raserade broar, rånade banker, förstörde järnvägsräls, tömde tåg på passagerare och sprängde dem i luften. Etiopierna hämnades, hundratals eritreanska byar totalförstördes genom flygbombningar och tusentals flyktingar sökte sig över gränsen till Sudan.

Undantagstillstånd proklamerades i hela Eritrea och därmed eliminerades alla rester av demokratiska rättigheter; det blev fritt fram för de etiopiska soldaterna att terrorisera befolkningen. Motståndet växte. Gerillans nålstick utvecklades till ett fullskaligt krig.

Eritrea italiensk koloni

Att det skulle bli ett långt och blodigt krig mellan Etiopien och Eritrea stod nog klart för många bara några år efter andra världs­krigets slut. Uppfattningen att kolonier måste frigöras från sina kolonialherrar började slå rot såväl bland kolonialfolken som bland kolonisatörerna. Men Eritrea var bekymmersamt.

Vad skulle man göra med Eritrea? Det rynkades pannor i Förenta nationerna. Eritrea var en italiensk koloni och borde i likhet med de andra italienska kolonierna Libyen och Italienska Somaliland få sin självständighet. 

PRENUMERERA PÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV GRATIS

Men det fanns olika intressen och flera alternativ. Etiopiens kejsare, Haile Selassie, hävdade att Eritrea var en del av Etiopien och varit det sedan urminnes tider, Eritrea måste alltså införlivas med Etiopien. För honom gällde det framförallt att få tillgång till Rödahavskusten. Sovjetunionen med sina allierade ville däremot se ett fullt självständigt Eritrea.

Etiopien införlivade Eritrea

Resultatet blev efter många vändor en kompromiss initierad av USA och Storbritannien. ”Eritrea skall utgöra en självständig enhet, i federation med Etiopien under etiopiska kronans överhöghet.” Det var en eftergift till kejsaren som motiverades med att Etiopien varit ”fascismens första offer” när landet invaderades av Italien 1935. 

Federationen trädde i kraft 1952. Men kejsaren var inte nöjd. De närmaste tio åren uppvisade en lång rad etiopiska övergrepp som kulminerade 1962 när Etiopien helt enkelt införlivade Eritrea. ”Kalven har återvänt till sin mor”, förklarade kejsaren belåtet. Men kalven var inte belåten.

Eritrea.

© Erik Lindholm

Gerillan delad i ELF och EPLF

I början av 1970-talet lämnade många medlemmar ELF och en ny organisation bildades – EPLF (Eritrean People’s Liberation Front). Motsättningarna mellan ELF och EPLF växte och utlöste tidvis öppet krig, något som förstås i hög grad skadade huvudkampen, den mot Etiopien. Några större ideologiska skillnader fanns knappast mellan de båda rivalerna och en allt starkare folklig opinion krävde enighet i kampen för självständighet.

1974 var ett betydelsefullt år i Eritreas historia. Det året lyckades de båda organisationerna enas i varje fall tillfälligt och kriget mot Etiopien intensifierades. 

Det sammanföll med en annan viktig händelse – den gamle kejsaren störtades i en militärkupp. Han fördes bort i en liten Volkswagen och hördes aldrig mer av. Den militärjunta som nu tog makten i Etiopien – dergen – förklarade sig marxist-leninistisk och det tidigare starka stödet från USA upphörde.

Röd terror i Etiopien

Under de närmaste åren rådde i Etiopien vad som kallats ”den röda terrorn”. Alla protester mot militärjuntan slogs ned med stor brutalitet. Det etiopiska kaoset utnyttjades av befrielserörelserna i Eritrea som nådde stora framgångar. 1977 hade större delen av landet, inklusive flera städer, intagits av ELF och EPLF. Självstyrelsen föreföll inom räckhåll.

Då grep Sovjetunionen in för att stödja de ”progressiva” etiopiska bröderna. Och vilket ingripande! Enbart för den etiopiska krigs­scenen i Eritrea skeppades under några månader 800 stridsvagnar, mer än 2 000 lastbilar, tungt artilleri, kulsprutor och stalinorglar. Kriget vände.

Sovjetisk beskjutning av Massawa

Kampen för självständighet var också en kamp om kontrollen över Röda havet och framförallt hamnstaden Massawa (Mitsiwa). EPLF hade intagit Massawa sånär som på själva hamnområdet. Vid jultid 1977 började sovjetiska krigsfartyg beskjuta områden i staden ockuperade av EPLF. 

Samtidigt anföll etiopierna från landsidan med ett trettiotal sovjetiska stridsvagnar. Eritreanerna tvingades till ”strategisk reträtt”. ”Vi krigar inte längre mot Etiopien”, förklarade en krigare, ”utan mot Sovjetunionen”.

Den etiopiska offensiven rullade vidare och inom ett halvår hade större delen av de ”befriade” områdena återtagits. ELF:s trupper retirerade till västra Eritrea medan EPLF drog norrut till sitt högkvarter i de bergiga och otillgängliga områdena kring staden Nakfa. Där skulle de bli kvar de närmaste tio åren.

Soldater ur EPLF-gerillan i eldstrid med etiopiska styrkor på gatorna i staden Nakfa. Foto från 1978.

© Alex Bowie/Getty images

Storoffensiv mot Nakfa

Motsättningarna till ELF ökade och ledde till öppna strider. 1981 hade EPLF drivit ELF:s trupper ut ur Eritrea och fortsatte nu ensamt kriget mot Etiopien. Under de närmaste åren slogs fem etiopiska offensiver mot Nakfa tillbaka. Den sjätte skulle bli avgörande. 

Operation Röda stjärnan inleddes i februari 1982 och varade drygt tre månader. Nu skulle enligt den etiopiske ledaren Haile Mariam Mengistu ”de eritreanska massorna befrias ur banditernas klor”.

Anfallet började med omfattande flygbombningar. I Nakfa lär endast moskén ha lämnats oskadd. Livet utvecklades i stället i underjorden där EPLF inrättat sjukhus, verkstäder, tryckpress, skola, teater, garage, radiostation och mycket annat. Staden omgavs av skyttegravar. 

Etiopierna hade mobiliserat en oerhört överlägsen styrka. 80 000 man, närmare 200 stridsvagnar och pansarbilar, drygt 1 000 kanoner av olika slag, 500 kulsprutor och dessutom MiG-21 och MiG-23 jaktflygplan samt Mi-24 helikoptrar. Det var tänkt att bli ett kort, intensivt och framförallt avgörande slag.

Anfall från tre håll

De etiopiska trupperna anföll från tre sidor understödda av flyg och artilleri. Målet var att omringa eritreanerna, hindra dem från att lämna stridsområdet och slutligen fullständigt förinta dem. De tre etiopiska enheterna anföll samtidigt och väl koordinerat. 

Eritreanerna höll ställningarna trots den massiva övermakten. Först på fjärde dagen tonades anfallet ner. Det var när etiopiernas stora överraskningsmoment misslyckades. Regeringstrupperna lät en fjärde truppstyrka anfalla från Rödahavskusten mot Nakfa mellan två av de tre huvudfronterna. Eritreanerna var helt oförberedda och alla styrkor engagerade på andra håll. 

Snabbt tillkallades hela den civila personalen – snickare, bokförare, chaufförer, lärare, sjukskötare. De hade alla fått nödtorftig militär utbildning just för den här sortens överraskningar. Och de höll stånd i tre dagar.

Luften gick ur etiopierna. Striderna fortsatte visserligen i ytterligare tre månader med varierande intensitet. Men ingenting förändrades. När stridsdammet lättat stod etiopierna på samma ställe som när de inledde operation Röda stjärnan. Men med 40 000 soldater färre. Eritreanerna hade förlorat 4 000 man.

En etiopisk luftvärnskanon som erövrats av ELF. Foto från Tessenei 1977.

© Bo Bjelfvenstam

Isaias Afewerki tog över EPLF

De närmaste åren medförde åter en vändning i kriget. EPLF hade fått en ny generalsekreterare, Isaias Afewerki, som några år senare skulle bli det självständiga Eritreas president. EPLF tog nu initiativet och avgörandet kom i det tre dagar långa slaget vid Afabet 17–20 mars 1988. 

Kriget fortsatte visserligen ytterligare tre år men den slutliga etiopiska förlusten framstod nu allt tydligare. Det var ett fältslag, ingen liten gerillaattack. Det stadiet var passerat. Gerillan hade utvecklats till en riktig armé med stridsvagnar, kanoner och moderna kulsprutor, det mesta erövrat från fienden.

Slaget vid Afabet

I staden Afabet hade etiopierna inrättat högkvarteret för sina trupper i norra Eritrea. Här fanns väldiga lager av vapen och ammunition. Staden låg bara sju mil söder om Nakfa. Eritreanerna måste inta Afabet eftersom staden blockerade vägen söderut mot landets centrala delar, den näst största staden Keren och huvudstaden Asmara. 

Den etiopiska armén ställde upp med betydligt större styrkor, 20 000 man mot eritreanernas 15 000, många fler stridsvagnar och dessutom flyg.

Slaget vid Afabet, liksom tidigare slaget om Nakfa, visar att andra faktorer än vapenkraft kan avgöra utgången. Problemet för etiopierna var moralen, stridsviljan. De hade uselt betalt, små matransoner och var allmänt stridströtta. Många av soldaterna hade kämpat i flera år utan avbrott. Disciplinen försämrades, allt fler deserterade och missnöjet växte.

EPLF inledde slaget

Etiopierna hade planerat en omfattande offensiv men EPLF förekom dem med ett överraskande anfall som inleddes den 17 mars klockan 05.00. Trupperna ryckte fram från tre håll samtidigt med avsikt att omringa etiopierna. 

Störst motstånd mötte den vänstra flanken där den etiopiska 29. brigaden envist höll ställningarna. Striderna pågick hela dagen innan befälhavaren gav order om reträtt till Afabet.

På vägen dit träffades den första stridsvagnen och en lastbil av eritreansk granateld. De började brinna och spärrade vägen. Det fanns ingen möjlighet att komma runt hindret eftersom klippor tornade upp sig tätt intill vägen. Den väldiga etiopiska kolonnen av flyende stridsvagnar, kanoner, lastbilar med raketer och ammunition hejdades.

Soldaterna greps av panik och började spränga sönder sina fordon och vapen för att de inte skulle falla i eritreanernas händer. Men inte fort och effektivt nog. De fick oväntad och mycket ovälkommen ”hjälp”.

Den förre gerillaledaren Isaias Afewerki (till höger) blev Eritreas förste president 1993. Här vid ett möte 2002 med USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld.

Flygbombning av de egna

Flyg hade rekvirerats från Asmara och var snabbt på plats. Inte för att anfalla de eritreanska stridskrafterna utan de etiopiska! Den långa kolonnen av tunga vapen måste till varje pris förstöras innan eritreanerna hann fram. I två timmar varade flygbombningarna. 

Materielen ödelades, ammunitionen exploderade och med den ett stort antal etiopiska soldater som utan betänkande offrades. Överlevande har vittnat om helvetet som bröt löst – ”det liknade jordens undergång”.

Eritreanerna kunde tåga in i Afabet. Där väntade en jublande befolkning och oöverskådliga mängder av tunga och lätta vapen. Vägen mot söder låg öppen. Detta inträffade i krigets tjugosjunde år.

Nytt slag om Massawa

Det sista stora slaget ägde rum två år senare i och kring hamnstaden Massawa. Efter ett överraskande anfall stod EPLF-trupperna i för­städerna och ett par dagar senare hade den etiopiska marinbasen utanför staden intagits. Kvar i etiopiskt våld fanns öarna utanför Massawa. EPLF anföll med små snabba kanonbåtar, sänkte elva etiopiska krigsfartyg och stod som slagets segrare.

Men ännu återstod bland annat städerna Asmara, Keren och Assab. EPLF hade gått samman med den etiopiska befrielseorganisationen TPLF (Tigray People’s Liberation Front). Tigray är en provins i norra Etiopien som gjort uppror mot militärjuntan i Addis Abeba. 

Intog Addis Abeba

Tillsammans intog nu de båda rörelserna först hela Eritrea. Därpå rullade de eritreans­ka stridsvagnarna in i Etiopien och intog Addis Abeba. Militärjuntans medlemmar flydde och TPLF:s ledare Meles Zenawi blev Etiopiens nye premiärminister. 

Han och EPLF-ledaren Issaias Afeworki kom överens om att Eritrea skulle bli självständigt efter en folkomröstning. Den hölls 1993 och stödde självständigheten med nästan hundra procent. Issaias Afeworki blev president.

Förväntningarna bland befolkningen var enorma. Äntligen fred och frihet! Besvikelserna som följde efter en tid lika enorma. Den populäre presidenten utvecklades snabbt till diktator. Enligt Amnesty International kränks regelmässigt samtliga mänskliga rättigheter i Eritrea. Flera hundratusen eritreaner lever som flyktingar utomlands.

Och 1998–2000 rasade ett nytt blodigt krig mellan Eritrea och Etiopien om ett värdelöst gräns­område.

Publicerad i Militär Historia 7/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också