Läs också

Droger i krig

Sjuka och sårade soldater embarkeras vid Balaklava under Krimkriget 1853–56. Det var ett av de krig där betydligt fler dog av sjukdom än av fiendeeld.

© William Simpson/Library of Congress

Farsoter i fält: Lössen spred mer död än kulorna

När krig drabbade Europa var det inte kulor och kallt stål som tog flest liv. Det som soldaterna borde frukta mest var rödsot och fläckfeber, två dödliga sjukdomar som ofta hemsökte arméer i fält.

15 december 2017 av Berndt Tallerud

Dagligen ser och hör vi hur soldater och civila skadas och dödas i krig, med kulor och bomber och en rad andra metoder som människan i sin destruktivitet kommit på. Så har det väl alltid varit, men skillnaden mellan förr och nu är att i tidigare århundraden hade de höggradigt smittsamma sjukdomarna, farsoterna, ofta mycket större betydelse för krigets utgång än vapnen.

Det fick stora härförare som Karl XII och Napoleon erfara liksom andra fältherrar före och efter dem. När den franske kejsaren sommaren 1812 tågade över gränsen till Ryssland erbjöd hans armé på 600 000 topptrimmade soldater en fruktansvärd syn. 

Sedan vet vi hur det gick. Ett halvår senare hade La grande armée krympt ihop till knappt tiotusen man, besegrad av oändliga vidder, sträng kyla, en retirerande fiende men framför allt av dödliga farsoter och främst då fläckfeber.

Fläckfeber eller fläcktyfus

Fläckfeber fanns inte, såvitt vi vet, i Europa före 1500-talet. Under detta sekel och ett par århundraden framöver fick sjukdomen epidemisk spridning. God hjälp hade farsoten av 1600-talets religionskrig och ”den stora ofreden” i början av 1700-talet. 

Utöver Napoleonkrigen befäste Krimkriget på 1850-talet fläckfebern som krigsfarsoten framför andra. Fläckfeber, som också kallas för fläcktyfus, kännetecknas av hudutslag, mycket hög feber, kraftig huvudvärk och apati eller oro, ibland våldsamheter.

PRENUMERERA PÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – GRATIS!

Infektionen förs vidare av löss, krigets ständiga följeslagare. Klädlusen trivs i uniformer och andra klädespersedlar som sitter på sin bärare dag och natt och sällan kommer i kontakt med rent vatten och tvättmedel. Sol och luft avskyr den däremot, liksom kyla. 

Napoleons stora armé på återtåg från Ryssland 1812. Soldaterna drabbades hårt av såväl rödsot som fläckfeber under fälttåget.

© Albrecht Adam

Smittar genom lusbett

Fläckfebern grasserade därför främst vintertid då det var livsviktigt för det obehagliga krypet att söka mänsklig värme. Farsoten är nästan lika smittsam som pesten. Följden blev att praktiskt taget alla drabbades när den väl fått fäste inom en trupp. Samma sak inträffade i andra miljöer där människor packades samman under hygieniskt dåliga förhållanden, till exempel i fängelser.

Fläckfebern flyger på sitt offer, sa man och det låg mycket i det. Den sjukdomsframkallande mikroben, rickettsia, sprids inte bara genom den infekterade lusens bett utan också när människor andas in uppvirvlat damm uppblandat med lusexkrementer. Däremot smittar inte fläckfeber som så många andra farsoter direkt från person till person. 

Rickettsierna är en grupp smittämnen som i storlek befinner sig mellan virus och bakterier. Svårigheten att upptäcka dem gjorde även framstående bakteriologer övertygade om att sjukdomen kunde förklaras med den antika termen miasma, det vill säga ohälsosam miljö, tills den amerikanske patologen H T Ricketts i början av 1900-talet kom lösningen på spåret.

Epidemi under första världskriget

Han misstänkte att klädlöss hade sitt finger med i spelet men dog dessvärre själv i sjukdomen 1910, sex år innan den brasilianske bakteriologen Rocha-Lima upptäckte själva mikroben och generöst nog gav den namn efter banbrytaren Ricketts. 

Då hade första världskriget rasat i ett par år och bland allt annat elände fört med sig en fruktansvärd fläckfeberepidemi i ett av de krigförande länderna, Serbien. I början av 1915 dog under en period i genomsnitt 2 500 personer i sjukdomen per dag. När mardrömmen var över kunde man konstatera att cirka 150 000 människor fallit offer för den, däribland 30 000 krigsfångar. Tysk sanitetspersonal kunde räkna upp till 100 000 löss på en enda fånge!

Efter upptäckten av mikroben 1916 blev avlusning av manskap och kläder rutin såväl när man anlände till fronten som när man lämnade den. Detta hindrade fläckfebern från att spela samma ödesdigra roll på västfronten som den gjort på östfronten.

Rysslands armé drabbades hårt av sjukdomar under första världskriget.

© Egon Schiele/Bridgeman/IBL

Fläckfeber efter revolutionen

När fläckfebern bröt ut 1915 förblev trots allt förlusterna i sjukdomen långt mindre än förlusterna i strid så länge organisation och disciplin upprätthölls (bland serberna till årsskiftet 1915–16 och bland ryssarna till 1917–18) därefter övergick infektionerna återigen till att kräva de flesta offren.

En ännu värre fläckfeberepidemi rasade i Ryssland efter revolutionen 1917 med flera miljoner döda (exakta siffror saknas). I alla händelser kunde den nya kommunistiska regimen tacka fläckfebern för att man lyckades behålla makten. En kraftlös befolkning är knappast i stånd att hävda sina intressen.

Utslag över hela kroppen

De blekröda fläckarna uppenbarar sig efter en inkubationstid på en till två veckor. Då har den smittade i några dagar redan haft influensaliknande symtom med frysningar, över fyrtio graders feber och huvudvärk. Tusentals utslag täcker kroppen utom, egendomligt nog, ansiktet. 

De första som drabbades i Europa var spanska soldater i Granada. Därför kallade spanjorerna den nya sjukdomen el tarbadiglo, ”den röda kappan”. Samtidigt blir den smittade ofta likgiltig och sjunker in i en slags medvetslöshet. Risken att dö är som störst i detta skede. 

Och dödligheten i sjukdomen var förr oerhört stor. Uppåt hälften av de insjuknade fick sätta livet till. Dödsorsaken var främst lunginflammation till följd av bristande vård, en vanlig situation i fält.

Rödsot eller dysenteri

En envis konkurrent om de arma soldaterna hade fläckfebern i rödsoten, som också kallas dysenteri – av grekiskans dys, dålig, och enteron, tarm. Och visst har den sjuke ont i magen, alldeles våldsamt till och med. Upp till ett hundratal gånger per dygn kan den drabbade tvingas uppsöka toaletten! Det som kommer ut är slemmigt och rödstrimmigt av blod, därav namnet rödsot. ”Sot” är ett gammalt svenskt ord för sjukdom.

Vi har det förutom i farsot också i lungsot (TBC) och fallandesot (epilepsi). Blodsot och rödsjuka har varit andra vanliga benämningar på rödsot. I slutet av sjukdomstiden innehåller avföringen även död tarmvävnad, vilket gör den oerhört stinkande.

Informationsaffisch från Röda armén om rödsot. Budskapet är: skölj frukt och grönsaker innan du äter dem, annars kan du drabbas av rödsot och dö.

© Wellcome Images

Man kan föreställa sig den odör som lade sig över militärlägret under en rödsotsepidemi. Det har hävdats att man utan minsta svårighet kunde lukta sig till var sjukstugan låg under kriget mot Ryssland 1808–09, ett svårt rödsotsdrabbat krig.

Dåligt vatten sprider rödsot

Dysenteri sprids främst genom förorenat dricksvatten men också av flugor, lika tilltalade av lukten från avträdet som från matbordet. Bakterien utvecklar ett gift som bland annat kan angripa hjärtat. I tropikerna däremot förorsakas dysenteri av ett encelligt djur, en amöba.

Farsoten härjade i synnerhet på sensommaren eller hösten. När frosten kom avlöstes den av fläckfebern. Därför var soldater i fält förr nära nog permanent angripna av ”fältsjuka”, den gängse benämningen på såväl fläckfeber som rödsot.

Om rödsotens äldre historia vet vi lite mer än om fläckfeberns. Redan på 400-talet f Kr hade perserkungen Xerxes stora bekymmer med rödsoten bland sina krigare. På 800-
talet e Kr sägs rödsot ha varit orsaken till det stora manfallet bland sagohjälten Ragnar Lodbroks vikingar under dennes härjningar i västerled.

Rödsotsepidemi i Sverige

År 1452 inträffade den första dokumenterade rödsotsepidemin i Sverige. Det var den danske kungen Kristian I som utanför Jönköping plötsligt tvingades avbryta ett fälttåg mot Karl Knutsson Bonde på grund av den högst besvärande åkomman. 

Under de följande femhundra åren blev rödsoten en av de stora folkdödarna i Europa, också i fredstid. Tidvis kunde den tävla med pesten i det hänseendet. Särskilt under missväxtår, när människor i stor utsträckning tvingades leva på avfall, slog farsoten hårt. Men det var framför allt i ofärdstider rödsoten skördade sina flesta offer.

Tysk avlusningshall under första världskriget. Ordentliga bad, kemiska medel och värmebehandling användes i kampen mot de sjukdomsspridande lössen.

© Ullstein Bild/All over Press

Napoleon förlorade sitt ryska krig inte bara på grund av kylan, svälten och fläckfebern utan också genom rödsotens framfart. Redan efter en månad hade farsoten gjort 80 000 av hans soldater stridsodugliga. Och eftersom dödligheten var uppåt femtio procent slog hemsökelsen stora hål i hans arméer.

Lantvärnet och lantvärnssjukan

Också Sverige sällade sig till Napoleons motståndare vilket ledde till att Danmark efter franska påtryckningar förklarade Sverige krig 1808. När så Ryssland året efter ryckte in i Finland stod den svenska statsledningen inför ett tvåfrontskrig.

I denna prekära situation bildades lantvärnet, föregångare till våra dagars allmänna värnplikt. Alla vapenföra män mellan arton och tjugofem år kallades under fanorna. Det var bara det att dessa cirka 30 000 i och för sig entusiastiska ynglingar var minst sagt bristfälligt utrustade samtidigt som de tvingades bo tätt sammanpackade i något som närmast liknade jordkulor. 

Resultatet blev en våldsam rödsotsepidemi, den så kallade lantvärnssjukan, som pågick nästan oavbrutet i fem år. 

Ett annat svårt rödsotsdrabbat krig var fransk-tyska kriget 1870–71 med över 38 000 insjuknade. Drygt tvåtusen av dem dog i farsoten. Den jämförelsevis ringa dödligheten visar att sjukvården i fält trots allt förbättrats under senare delen av 1800-talet.

Göring drabbades av dysenteri

Att fältsjukan inte ens skonade krigets upphovsmän, som i regel befann sig långt från krigsskådeplatsernas elände, visar andra världskriget 1939–45 då såväl Hitler som Göring drabbades av dysenteri. 

Riksmarskalken och andremannen i Tredje riket, Hermann Göring, besökte i oktoer 1942 nazisternas allierade i Rom, den italienske diktatorn Benito Mussolini. Mötet måste emellertid uppskjutas av en anledning som trots sitt allvar väckte en viss munterhet i diplomatiska kretsar. 

Den tyske ambassadören i Rom ringde till Palazzo Venezia, regeringskansliet, och meddelade lätt skadeglatt – den maktgalne Göring var inte populär i alla kretsar ens i Tyskland – att riksmarskalken plötsligt drabbats av dysenteri och var ”oförmögen att lämna sin tron ens för tio minuter!” 

Publicerad i Militär Historia 8/2013

Kanske är du intresserad av...

Läs också