Trupper ur Force publique avancerar i Tyska östafrika.

Force Publique – i strid för kolonialmakten

En och en halv miljon man värvades från Indien och Afrika till de europeiska imperiernas arméer under första världskriget. I de belgiska kolonialtrupperna tjänstgjorde cirka 15000 kongoleser vars främsta uppgift var att slåss mot kolonialtrupperna i Tyska östafrika.

3 juli 2017 av Jonas Nilsson

De belgiska kolonialtrupperna (Force Publique) hade bildats år 1885 av belgarnas kung, Leopold II, som vid den här tiden var privat ägare till Kongofristaten i Västafrika (ett område större än Västeuropa). Leopolds tid som kolonialhärskare har gått till historien som ett av de värsta exemplen på rovdrift och utsugning. Stammar som gjorde motstånd utsattes för folkmord. Det främsta redskapet i den här verksamheten var just Force Publique.

År 1908 överfördes styret av Kongo till den belgiska staten. Hela kolonialväldet omorganiserades och Force Publiques roll blev mer av ett traditionellt kolonialförband.

Vid tiden för första världskrigets utbrott bestod styrkan av ungefär 180 officerare, 230 underofficerare och 17 000 man. De var organiserade i 21 separata kompanier samt en artilleri- och en ingenjörsenhet. Officerarna och underofficerarna var oftast belgare, men som ett arv från Kongofristatens tid tilläts utlänningar i dessa befattningar om de ansågs lämpliga. De belgiska officerarna hade studerat vid Kungliga militärakademin i Bryssel.

Inga afrikaner fick bli officerare

Det var eftertraktat att bli officer vid Force Publique och bara de med högst betyg kom i fråga. De utländska officerarna och underofficerarna kom från Europas och Nordamerikas alla hörn och var sannolikt en ganska färgstark samling storviltjägare, handelsmän och äventyrare. 

De hade dock alla gemensamt att de bott och verkat i Afrika i många år. Ingen afrikan tilläts bli officer eller underofficer. Korpralerna var dock alltid afrikaner.

Manskapet rekryterades i regel från krigiska stammar i det inre av Kongo. Särskilt män från stammen Banlanga, som var kända för stridsduglighet och lojalitet med det belgiska styret rekryterades. Förplägnad, förläggning och lön var med kongolesiska mått mätt goda. Männen tilläts också, i motsats till övriga kolonialstyrkor, ha sin familj med sig på fredsförläggningen. 

De tog värvning för sju år i taget. Efter 14 års tjänst utgick en pension, oavsett om mottagaren fortfarande tjänstgjorde eller ej. Kraven på disciplin, fältmässighet och skjutskicklighet var stora. Spöstraff tilläts.

Kavalleri på zebror ur Tyska östafrikas Schutztruppe år 1911. 

I strid med tyska kolonialtrupper

Redan den 15 augusti 1914 utbröt strider mellan Force Publique och dess tyska motsvarighet schutztruppe längs stränderna till Tanganyika- och Kivusjön, som utgjorde gräns mellan Kongo och Tyska östafrika. Tack vare större och bättre bestyckade fartyg dominerade tyskarna sjöar och vattendrag, och de kunde lättare förflytta sig och anfalla var de ville.

Force Publiques plan var att bomba de tyska fartygen. Fyra sjöflygplan transporterades i delar, under enorma svårigheter, genom djungeln. Ibland användes båt, ibland fick planen bäras. Ett flyganfall genomfördes i juni 1916 mot SMS Goetzen, det största och slagkraftigaste fartyget på Tanganyikasjön. I början av samma år avancerade Force publique in i Tyska östafrika.

I de strider som följde stred Force Publique med tapperhet. De tyska provinsstäderna Kigali och Tabora erövrades. Segern vid Tabora, som erövrades först efter tio dagars hårda strider i september 1916, var viktig från både strategisk och moralisk synpunkt. Den belgiske befälhavaren general Tombeur adlades för sin insats och kunde lägga »de Tabora» till sitt efternamn.

Efter att ha drivit ut tyskarna ur de västra delarna av Tyska östafrika deltog Force Publique
i de misslyckade – av britterna ledda – försöken att besegra de tyska trupper som leddes av general von Lettow-Vorback.

Gick över till Mauser

Vid krigsutbrottet höll Force Publique på att byta ut geväret Albini-Braendlin m/1867 mot Mauser m/1889. Albini-Braendlin var ett enkelskottsgevär i 11 mm kaliber. Eldhastigheten blev lidande då skytten blev tvungen att ladda om efter varje skott. Patronerna laddade med svartkrut gav ett rökmoln vid avfyrning som röjde skytten. Skottvidden var max 1 400-2 100 meter.

Mauser m/1889 var en licensbyggd kopia av det tyska geväret Mauser M84. Vapnet hade ett lådmagasin för fem 7,65 patroner och var robust och pålitligt, till och med under de svåra förhållanden som rådde i Kongo. Det var träffsäkert upp till cirka 450 meter. Det förtjänar att påpekas att vapnet inte var samma modell som det tyska gevär Mauser M98. I detaljer skilde sig åtskilligt mellan vapnen.

Force Publique hade också tillgång till ett fåtal kulsprutor av modell Maxim M08 samt till några 4,7 cm och 7,5 cm kanoner av fabrikat Nordenfelt och Krupp. Kanonerna var föråldrade och de kom till användning bara vid ett fåtal tillfällen.

Mörkblå uniform

År 1914 hade Force publique en mörkblå uniform. 1915 infördes en mer traditionell kolonial-uniform med kortbyxor och jacka i kaki. Den röda fezen behölls men kunde förses med ett överdrag i kaki. Benlindor infördes. Officerarna hade liknande uniformer, men bar ridbyxor med stövlar eller, till kortbyxor, kängor med långa strumpor.

Kanske är du intresserad av...

Läs också