Harold Gillies, plastikkirurg pionjär under första världskriget

Harold Gillies blev en föregångare vad gäller rekonstruktion av krigsskadade ansikten.

© Bapras archive

Han gav krigets offer nya ansikten

Mannen som kom att kallas »plastikkirurgins fader» var en ung estet från Nya Zeelands sydö – en lovande cricketspelare och en mästare med skalpellen.

31 mars 2015 av Anders Fager

Harold Gillies föddes den 17 juni 1882 i Dunedin som den yngsta av åtta syskon. Familjen Gillies var välbeställd och samtliga barn fick ordentliga utbildningar, så även Harold. Tjugo år gammal skickades han till England och Cambridge där han utmärkte sig som cricketspelare, golfare och roddare och visade sig dessutom vara duktig på att måla. Trots detta bestämde han sig efter en tid för att utbilda sig till kirurg.

Gillies var en god student och visade sig vara lika skicklig med en kniv som med ett slagträ. 26 år gammal utexaminerades han som kirurg vid St Bartholomews sjukhus i London.

Vid första världskrigets utbrott gick Gillies med i Royal Army Medical Corps som kirurg. I Frankrike mötte han av en slump den fransk-amerikanske tandläkaren Charles Valadier som experimenterade med hudtransplantationer och med att laga komplicerade käkskador. Gillies var fascinerad. Plötsligt stod det klart: att reparera ansikten skulle bli hans kall.

I Paris arbetade han en tid med Hippolyte Morestin, som var en av de verkliga pionjärerna inom det vi idag kallar plastikkirurgi. Och första världskriget var generöst mot experimentlystna kirurger. Det fanns ändlösa rader unga män att operera på och skyttegravskriget (som inletts utan stålhjälmar) orsakade många fördärvade ansikten. Det var ju huvudet man hela tiden stack upp och utsatte för kulor och splitter.

Full av nya idéer for Gillies till England. Om fransmännen hade fyra plastikkirurgiska kliniker, varför kunde inte England ha i alla fall en? Till sist lyckades han i slutet av 1915 övertyga militäröverläkaren att öppna en speciell ansiktsavdelning på Cambridge Military Hospital i Adlershot.

Gillies gick fullständigt upp i sitt nya projekt och såg till att de svåraste fallen kom till honom. Han såg de sönderslagna och brända ansiktena som utmaningar och ägnade mycket tid åt att modellera i vax och göra skisser på det han ville återskapa.

En av de första och bäst dokumenterade av Gillies fall var sjömannen Walter Yeo som fått näsroten och allt skinn runt ögonen bortbränt. Under en serie operationer 1917–21 förvandlade Gillies hans utseende från »fasansfullt till bara vanställt», som någon uttryckte det. Ingen hade någonsin tidigare lyckats rekonstruera ett förstört ansikte genom att använda hud från andra delar av kroppen. Och esteten i Gillies ville att de sårade skulle återställas och se ut som innan de skadats. Tidigare hade man mest lappat ihop folk och struntat i hur vanställda de såg ut, mycket för att risken för infektioner inte tillät några långdragna procedurer.

Walter Yeo, brännskadad, första världskriget, hudtransplantation, plastikkirurgi utförd av Harold Gillies.

Walter Yeo var Harold Gillies första och bäst dokumenterade fall. Han var svårt brännskadad men med hjälp av hudtransplantationer förvandlades hans ansikte gradvis.

© Bapras archive

Nu gav Gillies hantverk kombinerat med allt sterilare miljöer (även om man inte hade antibiotika) nya möjligheter. En av de mer märkliga teknikerna var så kallade hudrörslambåer där man odlade långa tuber av hud direkt på patienten, tuber som satt fast dels där huden tagits och dels dit den skulle flyttas.

De närmaste åren utförde Gillies och hans stab över 11 000 operationer på över 5 000 skadade. Deras arbete dokumenterades av konstnären Henry Tonks som gjorde »före och efter-bilder» och dessutom porträtterade läkare och patienter.

På bilderna syns Gillies i uniform komplett med koppel och ridstövlar. Han har hög panna och sitter gärna med armarna i kors och studerar fotografen. Kanske funderar han på något ofog – han var ökänd för ett egensinnigt och brutalt sinne för humor.

Gillies blev med tiden en mästare i sitt yrke. Han återställde en soldat vars näsa blivit bortskjuten och gjorde jobbet så väl att han, när den arme soldaten förevisades för en samling läkare, anklagades för att ha använt en protes av vax. Soldatens näsa såg för verklighetstrogen ut. Gillies började då tala med patienten på ett språk denne inte förstod för att göra honom generad. Han rodnade – även om sin nya näsa. Något han förstås inte kunnat göra om den varit av vax.

När världskriget var slut och strömmen av patienter började avta skrev Gillies år 1920 boken Plastic surgery of the face som blev ett standardverk. Han öppnade en egen klinik i London och fortsatte att operera. Fast nu började han få patienter som plågades av fåfänga snarare än splitterskador.

Ansiktslyftningen blev en annan av Gillies innovationer. Liksom bröstoperationer. Han var pragmatiker – fick ett ingrepp patienten att må bättre psykiskt så var det ett bra ingrepp.

Han adlades 1930 och reste runt i världen och föreläste och spelade golf. Han blev allt mer ryktbar. Han arbetade sig genom hela andra världskriget och tränade många läkare. Han var mentor åt sin kusin Archibald McIndoe som skulle fortsätta att utveckla plastikkirurgin.

Efter andra världskriget var Gillies pensionsmässig, men arbetade vidare. 1946 utförde han världens första kirurgiska könsbyte och fler av de tekniker han utvecklade för detta är än idag standardprocedurer. 1955 återsåg Gillies Nya Zeeland efter att ha varit hemifrån i 51 år. 78 år gammal drabbades han av stroke medan han stod vid operationsbordet.

Han dog en månad senare, den 10 september 1960.

Kanske är du intresserad av...

Läs också