Slaget vid Verdun 1916, franska trupper.

Franska trupper tar skydd mot artillerield under slaget vid Verduns första timmar.

© Getty Images

Verdun 1916: Det längsta slaget

För hundra år sedan – den 18 december 1916 – avslutades historiens längsta och kanske kostsammaste slag, slaget vid Verdun. Franska och tyska arméer förblödde i ett tio månader långt skyttegravshelvete, en av många utnötningsstrider under första världskriget.

18 december 2016 av Anders Cedergren

Behovet av nationell upprättelse i Frankrike var stort efter nederlaget mot Preussen 1871 därför genomgick den franska krigsmakten en omfattande nydaning under åren fram till första världskriget. För att skydda sig mot en ny snabb framryckning från tysk sida befästes stora delar av den fransk-tyska gränsen. Bland annat byggde man ut fortifikationerna i och runt Verdun.

Under 1915 stelnade västfronten i ett skyttegravskrig med nedgrävda arméer på båda sidor. Både ententen (Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Italien) och centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern) planerade storoffensiver under 1916. Ententen avsåg att angripa centralmakterna på tre olika krigsskådeplatser under andra halvåret 1916, men Tyskland hann före.

Planerade utnötningsslag

Det var den tyska generalstabschefen Erich von Falkenhayn, som var centralmakternas strateg vid denna tidpunkt. Han insåg behovet av att avsluta kriget i väst innan den brittiska armén växte i styrka och blev ett avgörande hot. 

Enligt Falkenhayns uppfattning var Storbritannien den huvudfiende som länge stått i vägen för Tysklands drömmar om att bli en världsmakt. I ett memorandum till kejsar Vilhelm II julen 1915, utvecklade han en ny strategi. Tyskland skulle vrida det franska svärdet ur britternas händer genom att låta den franska krigsmakten förblöda i ett utdraget utnötningsslag.

Falkenhayn visste att staden Verdun var en plats som fransmännen skulle försvara till varje pris. Han såg framför sig ett överraskande tyskt anfall som tog huvuddelen av höjderna öster och nordöst om Verdun. Men han avsåg inte att vinna på konventionellt sätt.

Tanken var att hålla igång slaget genom att ständigt hota staden. Falkenhayn förutsåg att fransmännen skulle svara med att tillföra omfattande förstärkningar och genomföra artilleriunderstödda anfall för att återta höjderna. Den franska armén skulle då stånga sig blodig mot förberedda tyska förband och överlägset artilleri.


Fransk soldatgrav vid Verdun efter slaget vid Verdun 1916.

En Adrianhjälm och gevär markerar en fransk soldatgrav vid Verdun.

© Hulton Archive / Getty Images

Detta skulle kombineras med att ubåtskrigföringen, som övergivits efter sänkningen av Lucitania och andra civila fartyg året innan, skulle återupptas i februari 1916 för att försvåra den brittiska styrketillväxten. Om detta kombinerades med en seger vid Verdun, som tvingade Frankrike till fredsförhandlingar, skulle nog Storbritannien dra sig ur kriget. 

På detta sätt, resonerade Falkenhayn, skulle Tyskland vinna kriget i väster, för att därefter tillintetgöra den ryska armén. Han fick kejsaren att utse kronprins Vilhelm till arméchef för tyska 5. armén, vars uppgift det blev att genomföra Verdunoperationen.

Veckorna före slaget kraftsamlade tyskarna vid Verdun. Stora truppmassor överfördes främst från östfronten. Man disponerade 14 järnvägar som kunde användas för uppmarsch och materiel-transporter. När anfallet startade på morgonen den 21 februari 1916 var 1 220 artilleripjäser grupperade på tysk sida. 

Men än viktigare var kvaliteten på artilleriet. Man disponerade tunga pjäser med kalibrar upp till 42 cm. Haubitsbatterierna grupperades dolt, i skogarna och i skydd av historiens första luftöverläge över stridsområdet. Den tyska eldöverlägsenheten kunde knappast varit större vid slagets början.

Stormelden som inleddes den frostiga morgonen i februari varade i åtta timmar. Under den tiden avlossade tyskt artilleri cirka en miljon granater över franska fort och infanterigrupperingar inom ett cirka tolv kilometer brett område.

Brist på tungt artilleri

Fransmännen blev överrumplade. Man hade uppfattat delar av de tyska förberedelserna, men var själva upptagna med planeringen av den entent-offensiv som skulle inledas ett halvår senare i trakten av Somme. Fransmännen led generell brist på tungt artilleri, ett resultat av deras särskilda anfallsdoktrin som byggde på bajonettanfall. De var övertygade om att de 7,5 cm fältartilleripjäser man försett sin armé med utgjorde tillräckligt understöd för den offensiva taktiken. Det ansågs att både tungt artilleri och kulsprutor hämmade den gällande doktrinen om extrem offensiv.

Offensive à outrance eller L’attaque à outrance (extrem offensiv) var den militära doktrin som gällde i hela den franska krigsmakten. Dess främste före-trädare var överste Grandmaison, chef för operationsavdelningen i generalstaben. Det handlade om att anfalla till varje pris. Skulle fienden lyckas ta terräng gällde det att omedelbart återta varje meter.

Tyskt artilleri i skogarna runt Verdun 1916. 15 cm L/40 Feldkanone i.R.

Tyskarna grupperade sitt artilleri dolt i skogarna runt Verdun. här en 15 cm L/40 Feldkanone i.R som ursprungligen satt på ett slagskepp. 

© Popperfoto /Getty Images

Bajonettanfall betraktades som den högsta formen av krigskonst. Man menade att det handlade om viljans makt över tingen – moral över eldkraft. Denna doktrin, som understöddes av hot om krigsrätt och förnedring, uppmuntrade knappast taktikutveckling och kreativitet. 

Endast ett fåtal officerare stod emot, bland andra general Henri Philippe Petain, och menade att tung eld snabbt skulle kunna hejda massanfallen. Ett öde som drabbade Grandmaison själv i slutet av 1914, då han sårades allvarligt i täten för sin brigad.

Efter stormelden den 21 februari ryckte tyska patruller fram för att testa den franska försvarsförmågan. Huvudanfallet påbörjades först den 22 februari. Artillerielden hade varit bedövande, men inte tillräckligt effektiv. 

Första dygnets strider innebar en katastrof för fransmännen, men ett stort antal små motståndsnästen hade klarat sig undan elden och lyckades i stort hålla grupperingslinjen. Tysk trupp anföll emellertid obevekligt under några dygn och tvingade sakta fransmännen tillbaka.

Tyskt genombrott

Efter att ha vräkt artillerigranater i fyra dygn över fransmännen åstadkom tyskarna ett mindre genombrott i de upprivna franska försvaren och lyckades bland annat inta det övergivna Fort Douaumont. På den franska sidan rådde kaos och under tolv timmar den 25 februari låg vägen till Verdun öppen innan förstärkningar hunnit fram.

Inga reserver fanns tillgängliga i tyska 5. armén för att fullfölja anfallen. Kronprinsen telefonerade då till Falkenhayn och anhöll enträget om att få disponera de två utlovade infanteridivisionerna som utgjorde anfallsreserv. Falkenhayn hade emellertid inga avsikter att sätta in dem och lät dem stå kvar två dagsmarscher därifrån. Det som nu gällde var att locka in franska styrkor till försvar av Verdun, så att de kunde hamras till döds av artilleriet. Tyskarna gjorde därmed halt den 26 februari.

När de franska försvaren trycktes undan tappade fransmännen viktig terräng, vilket höll på att bli ödesdigert. Den franska generalstabschefen Joseph Joffre förbjöd därför fortsatt tillbakaryckning.
I denna krisens stund, den 26 februari, utsåg han general Pétain att ta befälet över de franska förbanden i området (2. franska armén) i syfte att återfå kontroll och hejda tysk framryckning.

Slaget vid Verdun 1916, frontlinje, karta, grafik.

Under de tio månader som slaget om Verdun pågick flyttades frontlinjen endast några kilometer. Kartan visar också franska batterier och fort i blått.

© Christoffer Rehn

Pétain utnyttjade en tysk operativ paus från den 26 februari till att omorganisera ledningen samt föra fram stora reserver och mer artilleri. Även logistiken styrdes om. Hans operativa idé var defensiv, vilket var raka motsatsen till den rådande franska doktrinen om anfall till varje pris. 

Tyskarna anföll bara på den östra sidan om Maas (på franska: Meuse), vilket möjliggjorde för Pétain att kraftsamla en stor artilleribas på Maas västra sida och med god precision bekämpa tyska grupperingar på östra sidan. Pétain lyckades med stabiliseringen.

Pétain bar på två viktiga egenskaper som kom att bli betydelsefulla: god förmåga att genomföra defensiva operationer och att ingjuta förtroende i sina soldater. 

Han var en chef som brydde sig om och vårdade sin trupp. Ofta stod han på trappan utanför sin stabsplats i Souillys rådhus invid transportvägen Voie Sacrée och betraktade de uttröttade soldater som med uttryckslösa ansikten var på väg söderut för återhämtning och vila. 

Han läste alltid igenom förlustlistorna. Vid ett tillfälle såg han namnet på en ung kompanichef, som ivrigt hade ansökt om att få tillhöra hans regemente. Nu var han allvarligt skadad och tillfångatagen av tyskarna. Kompanichefens namn var Charles de Gaulle.

Ny offensiv 6 mars

Nästa tyska offensiv inleddes den 6 mars. De anföll då norrifrån på västra sidan om Maas. Inledningsvis tog man terräng även här, men hejdades denna gång av beslutsamt franskt försvar. Pétain beordrade anfall för att omedelbart återta förlorad mark. 

Nu följde anfall – motanfall – anfall. Terrängen fylldes av stupade soldater. Vid detta skede myntades det berömda uttrycket Ils ne passeront pas! (»De skall inte passera oss!»), vilket höjde den franska moralen.

En tredje tysk offensiv beordrades av kronprins Vilhelm den 9 april. Denna gång anföll man på båda sidor om Maas. Höjderna Mort Homme och Côte 304 blev tydliga anfallsmål och här stod striderna som intensivast. Trots att lite terräng här och där erövrades av tyskarna höll den franska linjen. Även denna gång anföll man fram och åter i en dryg månad innan den tyska offensiven ebbade ut.

Fort Vaux, som belägrats av tyskarna under tio dygn, tvingades till slut att kapitulera på grund av allmänt olidliga förhållanden samt brist på understöd och vatten. Ett sista nödrop till de franska huvudstyrkorna sändes med fyra brevduvor, varav en kom fram. 

Den avled av ansträngningen och tilldelades postumt utmärkelsen Hederslegionen för sin insats. Duvan är numera uppstoppad och kan beskådas på slagfältsmuseet i Verdun.

Slaget vid Verdun 1916, franska soldater med kulspruta St Étienne m/1907.

Franska soldater vid Verdun med en kulspruta St Étienne modell 1907. 

Tyskarnas pris för att ta fort Vaux var mycket högt. De drygt fyra bataljoner som satts in i operationen hade förlorat 2 678 meniga och 64 officerare. Det var bland annat denna händelse som fick fransmännen att återigen börja fundera på fortifikationers betydelse för Frankrikes säkerhet, vilket på sikt resulterade i Maginotlinjen.

I slutet av juni återvände anfallskraften till den tyska armén. Vid det här laget hade båda sidor övergivit alla rationella skäl att fortsätta operationerna, men hypnotiserats av Verduns symbolvärde. Denna gång var man nära att bryta igenom de sista franska försvaren. Tyska soldater kunde se delar av staden från sina stridsställningar på taket av Fort Souville den 11 juli. Men närmare än så kom de inte.

Vid den här tidpunkten tvingades tyskarna dra bort 15 divisioner från Verdun på grund av den ryska Brusilovoffensiven på östfronten som höll på att rulla upp Österrikes armé. Därmed övergick tysk militärstrategi på västfronten till att vara defensiv. 

Falkenhayn avsattes som generalstabschef och förflyttades till östfronten. Hans ersättare som generalstabschef blev Paul von Hindenburg, som uppgivit att han blev obehagligt överraskad av den låga tyska moralen på västfronten.

»Slaktaren» tog över

Under hösten fick Charles Mangin, kallad »slaktaren», befälet över de franska styrkorna öster om Meuse. Han var en ivrig anhängare av Offensive à outrance och ville påbörja ambitiösa anfall. Pétain befordrades till armégruppchef och ersattes, som chef för 2. armén av Robert Nivelle. 

Nivelle och Mangain planerade tillsammans nya metoder för att ta terräng. Den »krypande stormelden» blev en sådan. Den skulle röra sig över fienden in på djupet, i samma tempo som det framryckande infanteriet, tills hela fiendens gruppering var intagen.

Den tyska kampkraften vid Verdun var nu på upphällningen. Numerären var uttunnad och kunde inte ersättas, moralen var låg och materielen sliten. Tyskarna hade förlorat det operativa och taktiska initiativet.

Med hjälp av den krypande stormelden återtogs i oktober Fort Douaumont (även denna gång övergivet), i november Fort Vaux och i december var fransmännen i princip tillbaka vid den linje där den tyska offensiven hade börjat.

I juni disponerade båda sidor cirka 2 000 haubitsar vardera. Under cirka fem månader hade 24 miljoner granater skjutits in i detta begränsade område, tre mil brett och en mil djupt. Men artilleriets effekt stod inte i proportion till kvantiteten. Den var ofta ineffektiv, träffade inte målet och besköt egna trupper. Soldaterna levde i ett helvete.

Fort Vaux under slaget vid Verdun 1916. Sårad fransk soldat.

Fort Vaux efter återerövringen från tyskarna under slaget vid Verdun 1916. I förgrunden en sårad fransk sjukvårdare.

Det första som mötte avlösande förband var den intensiva stanken av förruttnelse. Det fanns ingen yta som inte innehöll ruttnande kött och benrester från stupade. Det fanns heller inga latriner, så soldaterna uträttade sina behov där de stod. Dysenteri (akut tarminflammation) följde och blev efterhand ett normaltillstånd. När vädret blev varmare nådde stanken nya höjder.

Många officerare gick i strid för första gången vid Verdun med liknande upplyftande ord från sin chef som dessa av överste Jubert:

Ert uppdrag är att offra er. [...] Varje dag kommer ni att få leva med förluster, för tyskarna kommer att göra allt för att bekämpa er. En dag kommer de stormande för att tillintetgöra er till sista man och det är er plikt att falla.

Livslånga spår

Alla soldater runt Verdun upplevde tortyren av att ligga helt maktlösa i artillerield som aldrig upphörde. Man kunde bara vänta och hoppas. Att överleva var ren tur. Många önskade sig en snabb smärtfri död så att helvetet skulle upphöra. Slaget satte livslånga spår i psyket hos deltagarna.

Under sommarens värme blev bristen på dricksvatten ett allt större bekymmer. Vattentransporter de sista kilometerna upp till de törstande soldaterna skulle klaras av med hjälp av vattenbärare. En sådan runda kunde ta ett dygn i anspråk. Många gick vilse eller blev skjutna och kom inte fram alls.

När Ententens offensiv i Somme startade i juni 1916, tvingades Falkenhayn att för gott överge sin utnötningsstrategi i Verdun. Dock fortsatte detta slag fram till december samma år. Trots tio månaders intensiva strider hade inga avgörande resultat åstadkommits. 

Tysklands förluster matchade de franska, och det övergripande målet att slå ut Frankrike från fortsatt krigsdeltagande hade misslyckats. Frankrike utropade sig till segrare efter Mangins höstoffensiv.

Trots oerhörda förluster bröts aldrig den franska linjen. Inte heller Frankrike hade nått några strategiska mål, möjligen en moralisk seger i att man hållit Verdun. Båda sidor hade dränerat kraft ur sina arméer och ingen av kontrahenterna återhämtade sig till fullo innan kriget tog slut. 

Förlustsiffrorna varierar med källorna. Mellan 700 000 och en miljon man dödades eller sårades i detta onödiga förblödningsexperiment.

En konsekvens av slaget var att ententens tyngdpunkt förflyttades från den franska krigsmakten till den brittiska. Och man kan heller inte bortse från att det påverkade USA:s beslut att gå med i kriget. Med en försvagad fransk armé krävdes USA:s medverkan på ententens sida för att vinna kriget.

Kanske är du intresserad av...

Läs också