Främlingslegionärer på uppdrag i Sahara rycker fram över en sanddyn.

© Roger Viollet/IBL

Främlingslegionen – ständigt i främsta linjen

Världens kanske mest mytomspunna elitförband grundades i Frankrike 1831. Utländska soldater i fransk tjänst sågs plötsligt som ett hot mot riket och skickades till Algeriet, den nya franska kolonin. Främlings­legionen var född.

22 december 2017 av Jonas Nilsson

Männen från Främlingslegionens 3. och 5. infanteriregementen hade all anledning att känna oro. Ingen av dem hade hoppat fallskärm tidigare och för många var det första gången de flög. I gryningen den 11 april 1954 skulle de luftlandsättas över den belägrade franska befästningen i Dien Bien Phu, en plats de visste att de inte skulle kunna bli evakuerade från.

Läget i befästningen var sedan flera veckor desperat. Ett oväntat starkt vietnamesiskt artilleri hade gjort det omöjligt att flyga in förnödenheter eller förstärkningar till någon av befästningens två landningsbanor. 

Artillerielden hade förstört eller drivit bort de franska jaktplan av typen Grumman F8F Bearcat som varit baserade där. Än värre var att det inte gick att flyga ut sårade och sjuka, än mindre evakuera den omringade befästningen.

Försökte återta Indokina

Ända sedan Frankrike 1945 beslutade att försöka återta kontrollen över sin koloni Indokina (dagens Vietnam, Laos och Kambodja) hade ett allt intensivare krig mot den kommunistiska gerillan Vietminh plågat regionen. Vietminhs mål var ett självständigt, kommunistiskt Vietnam.

Fransmännen var till en början framgångsrika i sin mission. Totalt luftherravälde och överlägsenhet i artilleri ledde till segrar vid Coc Xa och Na San 1951–52. Men de franska militära resurserna var begränsade. Av politiska skäl var det omöjligt att sätta in franska värnpliktiga. 

Istället fick man förlita sig på frivilliga fransmän i Regiment coloniale, RC, frivilliga från de franska kolonierna i Nord- och Västafrika, och, inte minst, värvade och värnpliktiga vietnameser. En allt större börda kom också att ligga på Främlingslegionen.

Slaget vid Dien Bien Phu

Den hotade befästningen i Dien Bien Phu var vidsträckt, ungefär fem gånger en kilometer och bestod av nio fort. Fem av dem var belägna i en sammanhängande huvudställning som inkluderade den ena landningsbanan. Tre fort låg ensamma norr om huvudställningen och ytterligare ett i söder invid den andra landningsbanan. Området mellan forten var oförsvarat och de enheter som patrullerade där råkade ofta ut för bakhåll från Vietminh.

Soldater ur Främlingslegionen landsätts med fallskärm i den belägrade befästningen Dien Bien Phu.

© Ullstein/Getty

När gerillan den 13 mars hade öppnat eld med ett trettiotal 105 mm haubitsar kom det som en fullständig överraskning för fransmännen. Dittills hade man knappast varit under fientlig artillerield i Indokina. Attacken följdes av våldsamma infanterianfall. Trots att främlingslegionärerna i försvaret kämpade till det yttersta och orsakade fienden svåra förluster lyckades Vietminh tränga in i de franska ställningarna. 

Övergav forten Béatrice och Gabrielle

På flera ställen utbröt närstrider man mot man. Situationen blev snabbt ohållbar och under natten till den 15 mars evakuerade de överlevande legionärerna från två av forten, Béatrice och Gabrielle.

Artillerielden slog ut landningsbanorna – enda sättet att föra in förnödenheter blev nu att fälla dem med fallskärm. Situationen på befästningens sjukhus var kritisk. Moralen hos särskilt de afrikanska och vietnamesiska trupperna sjönk kraftigt. 

Många deserterade till Vietminh, andra sökte sig ut i djungeln eller till hålor i utkanten av befästningen där de höll sig dolda och livnärde sig på att nattetid plundra flygfällda förnödenheter. 

I slutet av mars fanns bara ungefär 3 500 stridsdugliga män, i huvudsak främlingslegionärer, kvar i Dien Bien Phu.

Främlingslegionärer i fallskärm

Det var i detta desperata läge som männen från 3. och 5. främlingsinfanteriregementena anmälde sig som frivilliga och under fientlig beskjutning för första gången i sina liv hoppade fallskärm. Men ansträngningarna och uppoffringarna var förgäves. Att i längden försörja den belägrade befästningen från luften var omöjligt.

Under slutet av april erövrade Vietminh ytterligare två av forten efter häftiga strider. De främlingslegionärer från 1. främlingsfallskärmsbataljonen som höll fortet Huguette vägrade trots order att retirera och kämpade praktiskt taget till sista man. Den 7 maj bedömde den franske befälhavaren, general de Castries, att läget var hopplöst och gav order om kapitulation.

Kvar under fransk kontroll fanns nu endast det sydligaste fortet, Isabelle, som hölls av ungefär 700 man ur 3. främlingsinfanteriregementet. De beslöt sig för att försöka bryta igenom Vietminhs linjer och ta sig genom djungeln till de närmaste franska ställningarna, 250 kilometer bort. Vietminh, som inte väntade sig en attack från en redan slagen fiende, togs med överraskning och utbrytningen lyckades. 

Främlingslegionärer avbildade i uniformer från 1852.

Främlingslegionens värsta slag

Under den fortsatta marschen genom djungeln blev dock de flesta tillfångatagna eller dukade under. Endast tolv man nådde de franska linjerna.

I slaget vid Dien Bien Phu stupade över 1 500 främlingslegionärer och nästan 1 800 togs till fånga. Slaget är det enskilda slag där Främlingslegionen lidit störst förluster. Under hela kriget i Indokina förlorade legionen nästan 10 500 man i döda, sårade och tillfångatagna.

Mytomspunnet elitförband

Frågan är om det finns något mer mytomspunnet förband än franska Främlingslegionen – ett elitförband av utlänningar i Frankrikes tjänst känt för prestationer i strid, för uthållighet, sammanhållning och hård disciplin. 

Den vita kepin som legionärerna bär är en av världens mest kända och lättidentifierade militära persedlar. Kring Främlingslegionen finns en air av äventyr och romantik som gjort avtryck också i populärkulturen. 

Edit Piaf sjöng om »Mon legionaire» och Frank Sinatra om hur han ska ta värvning i Främlingslegionen på grund av sviken kärlek. Romanen Beau Geste från 1924 skildrar tre engelska bröders äventyr i legionen under kriget mot tuaregerna. Romanen har filmatiserats fyra gånger, senast 1982.

Till och med Helan och Halvan har tjänstgjort i Främlingslegionen. År 1931 gjorde de en parodi på Beau Geste. Och så sent som 1999 kom filmen Legionaire med Jean Claude van Damme i huvudrollen.

Revolt i Frankrike 1830

År 1830 var ett oroligt år i Europa och i Frankrike i synnerhet. Besvikelse över uteblivna samhällsförändringar ledde till revolter och upplopp i många franska städer. De schweiziska och tyska förband som ingick i den franska armén sattes in för att slå ner revolten i Paris. 

Att regimen använde utlänningar mot medborgarna uppfattades som provocerande och upploppen urartade. Soldater ur det schweiziska gardet flydde undan rasande folkhopar. Först sedan franska förband satts in kunde revolten slås ner. Den nytillträdda regimen under kung Ludvig Philippe beslutade i januari 1831 att upplösa alla utländska förband i den franska armén.

Legionär ur ingenjörstruppernas paradstyrka. Soldaterna måste vara minst 180 cm långa och ha helskägg. Vid ceremonier bär de yxan på höger axel och ett läderförkläde.

© Davric

Légion étrangères bildas 1831

Männen från dessa förband blev dock i regel kvar i Frankrike. De hade svag förankring i det franska samhället och utgjorde ett potentiellt hot mot ordning och säkerhet. Den 9 mars 1831 gav kungen order om att en legion av främlingar – Légion étrangères – skulle bildas. De som inte ville ansluta sig till förbandet skulle utvisas.

Inga fransmän skulle ingå i den nya truppstyrkan, förutom de officerare som kommenderats dit för tjänstgöring. Det beslutades att styrkan skulle överföras till den nyligen erövrade franska kolonin Algeriet, där de fick sitt högkvarter i Sidi-Bel-Abbes några mil söder om Alger.

Den arabiska och berbiska befolkningen hade svårt att acceptera fransk överhöghet och legionen var under flera årtionden inblandad i strider med de lättrörliga algeriska stammarna.

Främlingslegionen var ursprungligen inte ansedd eller planerad som elitstyrka. Disciplinen var dock hård. Officerare och underofficerare hade närmast oinskränkt makt att bestraffa manskapet som ägnade större delen av sin tid åt patruller genom öknen mellan olika oaser och byar omväxlande med garnisonstjänst i ökenfort. 

Marschera eller dö!

Under marscherna plågades soldaterna ofta av hetta och vattenbrist. Den ogästvänliga omgivningen var en lika stor motståndare som fientliga stammar. Ett motto föddes i Främlingslegionen vid den här tiden: marche ou mourir, marschera eller dö.

Legionärerna gjorde i regel allt för att hjälpa varandra, men det hände att en soldat som svimmade av utmattning eller vattenbrist lämnades kvar för att de övriga i kolonnen skulle överleva.

De hårda yttre omständigheterna härdade legionärerna och skapade en särskild sammanhållning. Männen var tvungna att lita på varandra för att överleva, oavsett språk- eller nationstillhörighet. Detta kom till uttryck i mottot Legio patria nostra, Legionen är vårt fosterland. Att göra sitt yttersta för att rädda en kamrat var naturligt.

Att legionärer frivilligt hoppade fallskärm utan föregående utbildning över Dien Bien Phu blir mot denna bakgrund förståeligt. Främlingslegionärerna fick rykte om sig att klara de mest ansträngande marschprestationer och att aldrig vika i strid. Deras rykte som elitstyrka och experter på ökenstrid etablerades.

Främlingslegionen har stridit i stora delar av världen. Här en bild från Marocko, tidigt 1900-tal, på artillerister med franska De Bange 90 mm (Mle 1877).

© AFP/TT

Främlingslegionen i Krimkriget

För den franska regimen var det praktiskt med en styrka av utlänningar som kunde användas för att hävda Frankrikes intressen i världen. Att sända utlänningar i strid var betydligt mindre kontroversiellt än att skicka franska värnpliktiga. 

Främlingslegionen sattes in i den franska koloniala erövringen i Afrika och Indokina under slutet av 1800-talet. Den användes för att hävda Frankrikes intressen i det spanska inbördeskriget 1836–37, i Krimkriget 1853–56 och i Mexiko 1860–63. Den sattes också in i själva Frankrike under fransk-preussiska kriget 1870–71. Under dessa många år av strider förstärktes legionens rykte.

Stred vid Camerone i Mexiko

Striden vid Camerone i Mexiko den 27 april 1863, som beskrivs här nedan, har gått till historien som ett exempel på legionärernas goda vapenhantering, tapperhet och offervilja.

Att Främlingslegionen befann sig i Mexiko på 1860-talet berodde på den franske kejsaren Napoleon III:s försök att hjälpa sin vän Maximilian von Habsburg att bli Mexikos kejsare. Försöket att introducera en utländsk furste som landets regent upprörde många mexikaner.

Franska trupper, däribland två sammansatta bataljoner av främlingslegionärer, anlände för att understödja Maximilians maktanspråk. Ett fullskaligt krig utbröt snart mellan de franska trupperna och mexikanska styrkor.

Den 27 april 1863 skulle en styrka om 65 man under befäl av kapten Danjou eskortera en större pengatransport mellan Vera Cruz och Puebla. Pengarna skulle avlöna de franska trupper som var stationerade i Puebla. Marschen gick i hetta genom torra trakter. Legionärerna plågades av törst och utmattning. På avstånd skuggades de av mexikanskt kavalleri.

På morgonen den 30 april hade styrkan nått den lilla byn Camerone. Där möttes legionärerna av eld från krypskyttar och förlorade sina första döda och sårade. Strax därefter anfölls de av en mexikansk kavalleristyrka om några hundra man. 

Främlingslegionärerna formerade sig i fyrkant och lyckades slå tillbaka två anfall. Kapten Danjou insåg dock att styrkan inte skulle klara sig länge mot kavalleriet på öppen mark och beordrade reträtt till Hacienda de la Trinidad ungefär 500 meter bort. Detta lyckades, men med ytterligare förluster.

Legionärer paraderar i Paris 1952. Vid den här tiden var nära sex av tio i Främlingslegionen tyskar.

© Gamma-Keystone/Getty

Främlingslegionärerna vägrade kapitulera

Det återstod nu ett femtiotal legionärer. Haciendan var omgiven av en mur, vilken skyddade mot gevärseld. Det fanns dock flera svårförsvarade öppningar. Brunnen på gården hade sinat och medan legionärerna högg upp skottgluggar i muren erbjöd en mexikansk officer en hedersam kapitulation. Danjou avvisade erbjudandet. Han kallade sedan samman männen och de fick tillsammans med honom svära en ed att kämpa ända in i döden.

Mexikanerna, som förstärkts med ungefär 3 000 man infanteri, genomförde flera anfall mot haciendan. Alla slogs tillbaka genom välriktad gevärseld. Kapten Danjou träffades dock av en kula och stupade. Ännu ett erbjudande om kapitulation avslogs. Mexikanerna lyckades sätta eld på halmbalar utanför haciendan och elden spred sig till själva byggnaderna.

Främlingslegionärerna kämpade vidare i hettan, halvblinda av rök och svårt ansatta av törst. Klockan fem på eftermiddagen återstod endast tolv stridsdugliga legionärer. Nästan all ammunition var slut. Ett nytt erbjudande om kapitulation avslogs. Främlingslegionärerna lyckades slå tillbaka ännu ett anfall, men därefter återstod endast fem man som kunde stå på benen. All ammunition var slut. 

Legionens högtidsdag

Den ende överlevande officeren, den svårt sårade underlöjtnant Maudet, gav order om ett bajonettanfall som en sista desperat handling. Ytterligare två man stupade innan de tre överlevande blev omringade av mexikanerna. De tillfrågades åter om de ville kapitulera. Legionärerna, en preussare vid namn Wenzel, en polack vid namn Constantin och en legionär av okänd nationalitet vid namn Main resonerade ett ögonblick. 

De svarade sedan att de accepterade kapitulationen om de sårade, inklusive löjtnanten, fick vård och de fick behålla sin fana i fångenskapen. Mexikanerna accepterade detta. 

De mexikanska förlusterna är okända men torde ha rört sig om hundratals man. Den mexikanske befälhavaren, general Milan, sa efteråt: »Sannerligen, dessa män är inte män, de är djävlar.» 

Dagen för striden vid Camerone den 30 april är fortfarande Främlingslegionens högtidsdag. Som ett led i identitetsskapandet får än idag nya legionärer lära sig historien om striden.

Främlingslegionärer anfaller en tysk stödjepunkt vid Bir Hakeim i den libyska öknen sommaren 1942. 

© Photo12/UIG/Getty

Främlingslegionen i världskrigen

I första världskriget kämpade Främlingslegionen i Frankrike på västfronten, vid Dardanellerna, i norra Italien och i Grekland. Legionärerna slogs med tapperhet och användes ofta som stormtrupper, med uppgift att först av alla bryta igenom de tyska linjerna. Då styrkan under kriget uppgick till som mest 22 000 man var den dock för liten för att göra något större avtryck i historien.

I andra världskriget sattes Främlingslegionen in i striderna vid Narvik 1940. Efter att Frankrike kapitulerat till Tyskland anslöt sig många legionärer till general de Gaulles fria franska styrkor. Den 26 maj 1942 stred främlingslegionärer i 13. halvbrigaden med stor tapperhet mot den tyska Afrikakåren och italienska styrkor vid Bir Hakeim i Libyen. 

Trots upprepade anfall av stridsvagnar och infanteri höll legionärerna ställningarna till den 11 juni, då de tvingades retirera. Deras uthållighet underlättade den brittiska segern vid El-Alamein i juli 1942. Till viss del upprättade striden Frankrikes skamfilade militära rykte.

Främlingslegionen deltog sedan i de fortsatta striderna i Italien och Frankrike. För legionen slutade kriget med att 1. infanteriregementet erövrade Karlsruhe.

De många tyskar och österrikare som tjänstgjorde i legionen ställdes inför ett lojalitetsproblem då de nu tvingades strida mot sina landsmän. Lojaliteten mot det nya »hemlandet» – Främlingslegionen – samt mot kamraterna vägde dock tyngre och det finns inga kända fall där tyska eller österrikiska legionärer deserterade till fienden eller på annat sätt uppträdde illojalt.

Uppror i Algeriet 1954

Ett uppror mot det franska styret i Algeriet utbröt 1954. Bakom resningen stod gerillarörelsen FLN vars mål var ett självständigt Algeriet. Juridiskt var det nordafrikanska landet en del av Frankrike och där bodde ungefär en miljon bosättare av europeiskt, främst franskt, ursprung. Fler än nio tiondelar av invånarna i Algeriet tillhörde dock den ursprungliga befolkningen.

Främlingslegionen sattes nu in mot en fiende i det land som varit dess huvudsakliga stationeringsort sedan 1830-talet. I motsats till i Indokina användes också stora truppstyrkor av franska värnpliktiga. Till en början ägde de flesta strider rum på landsbygden. 

FLN-anhängare tas tillfånga under det hårda befrielsekriget i Algeriet.

© Photo12/UIG/Getty

Tortyr och bomber mot byar

Främlingslegionärerna användes som anfallsförband i en taktik som gick ut på att driva de lättrörliga gerillaförbanden mot en egen, större, förberedd styrka. Denna styrka, som kunde tillåtas ha lägre kvalitet, bestod i regel av värnpliktiga.

Fransmännen var framgångsrika i kampen mot FLN. År 1958 lyckades en styrka som bland annat bestod av 1. främlingsfallskärmsregementet besegra FLN:s stadsgerilla som opererade i Alger.

De metoder fransmännen använde för att få upplysningar om gerillan, bland annat tortyr, ökade dock misstänksamheten och fientligheten mot Frankrike bland vanliga algerier. Flygbombning eller artilleribeskjutning av oförsvarade byar gjorde inte saken bättre. 

Allt fler franska soldater, både unga värnpliktiga och härdade främlingslegionärer stupade eller sårades. Entusiasmen för kriget minskade i Frankrike, speciellt bland de värnpliktiga som ofta tvingades tjänstgöra i över två år, varav ett år i Algeriet, trots att den normala tjänstgöringstiden var ett år.

Främlingslegionärer i kupp

År 1958 föll den franska regeringen på Algerietfrågan och general Charles de Gaulle tillträdde med ett tydligt mandat att få slut på kriget. 1961 stod det klart att han var beredd att låta Algeriet bli självständigt. 

För många främlingslegionärer, särskilt legionens officerare, var detta oacceptabelt. Vissa av dem hade i princip varit i krig ända sedan 1939. De upplevde att de blivit svikna i Indokina och nu även i Algeriet.

Bland de europeiska bosättarna var stämningen hatisk mot de Gaulle. När fyra pensionerade generaler, med general Salan i spetsen, i april 1961 försökte ta makten i Algeriet i en kupp anslöt sig många främlingslegionärer. De tog kontrollen över sina kaserner och de europeiska delarna av städerna. 

I Paris väntade man oroligt på att legionens fallskärmsstyrkor skulle luftlandsättas över staden. Det franska flygvapnet förblev dock lojalt mot de Gaulle och omöjliggjorde sådana planer. Den stora massan av värnpliktiga, liksom de flesta av deras officerare, förblev också lojala.

Förband upplöstes efter kuppen

Kuppen misslyckades och generalerna gick i landsflykt. De revolterande legionärerna lade ner vapnen och fördes bort, eskorterade av gendarmer. Som en akt av trots sjöng många av dem då Edit Piafs sång »Je ne regrette rien», jag ångrar ingenting.

Vissa legionsofficerare ställdes inför krigsrätt, dömdes till fängelse och/eller avskedades för sin inblandning i kuppen. En del legionärer som bedömdes varit särskilt aktiva avskedades och utvisades ur Frankrike. De flesta tilläts dock återgå i tjänst utan efterverkningar. Det förband som varit mest involverat i kuppen, 1. främlingsfallskärmsregementet, upplöstes.

Flyttade till Aubagne

Då Algeriet blev självständigt 1962 måste Främlingslegionen lämna landet. Det var en gradvis process och först 1968 gav sig det sista förbandet, 2. främlingskavalleriregementet, av. 

Ett nytt centrum för legionen skapades i Aubagne i södra Frankrike. Styrkan gick från att ha varit ett förband som främst verkade i Frankrikes kolonier till en del av de franska snabbinsatsförbanden, Force de frappe.

Under senare tid har Främlingslegionen satts in där Frankrikes intressen ansetts hotade eller när landet deltagit i internationella insatser. Bland annat har legionen stridit i Tchad 1969, 1978–79 och 2008, i Kongo 1978, Centralafrikanska republiken 1976, Libanon 1982–83, i första Irakkriget 1991, Kambodja 1992, Rwanda 1994, i före detta Jugoslavien på 1990-talet och i Afghanistan från år 2001. Förra året var man på plats i norra Mali.

De flesta enheter är baserade i Frankrike men legionen har också permanenta förband i Franska Guyana, Burkina Faso och Nya Kaledonien.

8600 man i dagens främlingslegion

Främlingslegionen har minskat i storlek från 22 000 man 1962 till 8 600 idag. Legionen består numera av två regementen för uttagning, träning, traditionsvård och administration, ett kavalleriregemente, två ingenjörsregementen, tre infanteriregementen och ett fallskärmsregemente.

Sedan 1996 är det tillåtet för fransmän att söka tjänst i Främlingslegionen. Den stora majoriteten legionärer är dock fortfarande utlänningar. Även om uppgifterna förändrats är förbandets karaktär av kvalificerad elitstyrka av utlänningar in i döden lojala mot Frankrike och Främlingslegionen densamma.

Publicerad i Militär Historia 6/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också