Kryssaren Göta Lejon kamouflagemålad vid en krigsförtöjningsplats 1963-64.

Den kamouflagemålade Göta Lejon vid vid en krigsförtöjningsplats i svenska skärgården 1963-64. 

© Sten Gattberg

Kryssaren Göta Lejons sista resa

1963 rustades kryssaren Göta Lejon för sin sista resa som svenskt krigsfartyg. Ombord tjänstgjorde Sten Gattberg, sedermera kommendörkapten, som berättar om hur krigsfartyget sattes i skick.

12 augusti 2010 av Sten Gattberg

Under 1930-talet utreddes, diskuterades och skissades på vilka typer av fartyg som skulle ingå i svenska Flottan. Artillerifartyg med starkt pansar ansågs mest lämpliga som komplettering till de tre pansarskeppen i Sverige-klassen. Andra världskrigets utbrott skulle ändra utvecklingen och blickarna riktades mot kryssare – ”Starkare än de snabbare och snabbare än de starkare”.

Inköpskommissioner sändes ut till både USA och Italien, men någon affär blev det inte. När andra världskriget bröt ut var italienska skeppsvarv igång med projektering. Med de italienska projektritningarna och 15,2 centimeters Boforskanoner som holländska marinen beställt men annullerat, uppdrogs svenska varv att lämna anbud på två lätta kryssare.

1942 föreslog en utredning av kommendör Helge Strömbäck att den blivande lätta flottan skulle bestå av tre kryssareskadrar med vardera en kryssare, fyra större jagare och sex stora motortorpedbåtar. De tre Sverige-skeppen skulle utgöra en stödstyrka. 

Det bedömdes ge den erforderliga kombinationen av offensiv rörlighet, slagkraft och uthållighet. Det var en ambitiös plan som endast delvis kom att förverkligas, den tredje kryssaren byggdes aldrig.

Göta Lejon och Tre Kronor

I februari 1943 beslutades att två lätta kryssare skulle byggas. Kring ett 15,2 centimeters trippeltorn och två 15,2 centimeters dubbeltorn formades kryssarskrov om 7 500 ton. Båda byggdes i Göteborg, Tre Kronor på Götaverken och Göta Lejon på Eriksbergs mekaniska verkstad. De stod färdiga 1944 respektive 1945.

Det första kompletta eskaderförbandet gick till sjöss 1956 och bestod av en kryssare, fyra jagare och fem stora motortorpedbåtar.

När ytterligare fyra jagare och sex stora motortorpedbåtar levererats 1959 var den ena av de två kryssarna, Tre Kronor, redan definitivt avrustad. Eskadertaktiken ersattes av en mer flexibel förbandsindelning, stridsgrupper bestående enbart av jagare och torpedbåtar. 

Med jagarna Halland och Småland som flottiljledare formades den lätta flottan med modern strids- och eldledning till trådstyrda torpeder och sjömålsrobotar med stor räckvidd.

Göta Lejon rustades igen 1963 och i oktober samma år mönstrade besättningen på med Sten Gattberg som andre signalofficer. Här berättar han om Göta Lejons sista resa som den svenska flottans största fartyg.

"VO – Sätt varvtal för 20 knop!”

Fartygschefen har kommit upp på bryggan på HM Kryssare Göta Lejon i höjd med fyren Landsort. Vi är i januari 1964 och på väg från Karlskrona till Hårsfjärden. Med några tryckningar på maskinsignalen, ökar varvtalet och jag som vakthavande officer (VO) noterar fartökningen från 16 knop.

Kryssaren Göta Lejon.

Kryssaren Göta Lejon rustades för sista gången som svenskt örlogsfartyg 1963. 1971 såldes hon till Chile.

© IBL Bildbyrå

”Jag vill ha lite extra tid för förtöjning vid telefonbojen, det är ju första gången den här besättningen skall göra det”, förklarar fartygschefen, kommendörkapten Roland Engdahl.

Kursen sätts genom Danziger Gatt och vid Östra Röko styr vi upp mot Mysingsholm. Senast jag var på Mysingen var som kadett på en mindre minsvepare. Då stod jag fyra meter över vattenytan och höll 12 knop, nu står jag 24 meter upp – Mysingen känns liten.

När vi närmar oss girpunkten för att gå in mot Hårsfjärden tar vi successivt ner farten för att kunna sätta en av motorbåtarna i sjön. Besättningen går fram till bojen, personal på backen är beredd med kasttåg och med det får vi upp förlöparen till förtöjningsvajern.

”Väl i roder och maskin” beordras och vi har nått vårt mål. Nu är det signalisternas jobb att äntra telefonbojen för att koppla de fem telefonlinjerna. Det sker i det sista av skymningsljuset.

Krigsbesättning

Chefen för Marinen beordrade 1963 att Göta Lejon skulle rustas för att utbilda en krigsbesättning. Kryssaren hade legat i materielberedskap sedan 1959 så Karlskrona Örlogsvarv fick ett gediget arbete med att gå igenom all materiel som varit konserverad: maskin, vapen- och stridsledningsmateriel, skeppskök och inredning.

Besättningen mönstrades i oktober 1963 på traditionellt sätt i mönstringssalen inför sekonden och väbeln. Var och en tilldelades ett skeppsnummer som berättar vad besättningsmannen har för befattning (uppgift ombord på däck, i maskin eller intendentur), i vilken mäss han skall vara förlagd, vilken vakt och kvarter han tillhör.

Besättningen är indelad i fyra kvarter, två i styrbords vakt och två i babords. Då vet var och en när han har vakt till sjöss eller till ankars.

Samtidigt som förråden kompletterades lärde sig besättningen hitta i det 180 meter långa fartyget med fem olika däck och överbyggnader: var mässarna ligger, hur man snabbast kommer upp på väderdäck, var den livflotte finns som var och en är tilldelad.

Nästa steg i utbildningen var samtrimning av besättningen för strid. Då gäller det att hitta till sin drabbningsplats, även i mörker.

Själv mönstrade jag ombord tillsammans med två kurskamrater. Vi hade fått utbildning på vapenofficersskolan på Berga örlogsskolor. Kursen hade den kryptiska benämningen Sig/Sl GLj vilket är uttytt signal- och stridsledningstjänst, Göta Lejon.

Jag fick befattningen SigO2, 2:e signalofficer. Att det också innebar att jag blev ManO2 (2:e manöverofficer) kom som en överraskning. Som nybefordrad fänrik skall jag framföra Flottans största fartyg!

Kontaktminor lastas ombord på Göta Lejon.

Alla flottans fartyg, även inhyrda civila, var utrustade för att kunna lägga minor. Här lastas kontaktminor ombord på Göta Lejon.

© Sten Gattberg

När rustning och förrådskomplettering var avslutad, började de tekniska provturerna i Hanöbukten. Det innebar bland annat flackbaneskjutning med kryssarens 15,2 cm medelsvåra artilleri och att luftvärnspjäserna, både 40 och 57 mm, provades.

Någon brist på artilleriammunition var det inte – Tre Kronors fanns till vårt förfogande. Uppkomna haverier kunde oftast lösas genom ”lån” från Tre Kronor, som inte skulle rustas mer.

Som avslutning på provturerna i november 1963, gjordes en shake-down-cruise under ett par dygn. Vi hade kommit ner i Bornholmsgattet i en sydvästlig, hård kuling och mötte grov sjö. Göta Lejon tog sjön fint och det var en fröjd att stå på bryggan.

Så kom den där lite större vågen och det gick grön sjö över backen. VO duckade för sprutet som letade sig ända dit upp. När jag tittade ner på backen såg jag hur vattnet försvann, torn 1 kom fram, liksom ankarspel och förliga 40:an som var dränkt i sin brunn.

Sedan såg jag att babords ankarkätting inte längre var sträckt. Den ormade sig på backen och babords bogankare låg på havets botten. ”Nu har vi gjort vårt offer till Kung Neptun”, konstaterade sekonden lakoniskt.

Helgpermission i fara

När vi löpte in på Karlskrona redd stod kulingen kvar. Örlogshamnens bogserbåtar mötte och ekipagemästaren embarkerade. Han hade ansvaret för att förtöja Göta Lejon på ett säkert sätt. Under rådande vindstyrka avrådde han fartygschefen från att gå till kaj och det blev ankring i stället. Eftersom det var fredag uppstod viss upprördhet på olika håll – kommer vi att få helgpermission?

Halva besättningen fick permission och båtar gick i skytteltrafik. Sjövakterna behölls och maskin beordrades vara klar för gång – kryssaren hade ju bara ett bogankare att lita på. Sakta lägrade sig lugnet ombord, middag intogs i de olika mässarna och de ombordvarande väntade på att det skulle mojna så att man skulle komma till kaj.

Så nåddes fartyget av nyheten att president John F Kennedy hade mördats. Det var något efter middagen och orderanläggningen fick liv – ”Klart skepp luftförsvar” blåstes. Först och främst var det vaktens luftvärnsdivision som bemannade sina pjäser, ammunition langades fram och vaktens övriga artillerister fördelades till luftvärnspjäserna.

Spanings- och eldledningsradar bemannades och skyddspersonalen intog sina drabbningsplatser – alla i ”klädsel för strid”. Det blev en lång och orolig natt medan fartygsledningen genom Marinkommando Syd sökte besked om vilka följder attentatet kunde få.

En räddningshelikopter ovanför kryssaren Göta Lejon 1963-64

En räddningshelikopter Hkp 1 samövar med Göta Lejon.

© Sten Gattberg

Så småningom fick fartygschefen besked att det inte förelåg något hot varför materielen återställdes och kryssaren kunde förtöjas vid Mobkajen på lördag förmiddag. Det var en intensiv avslutning på Göta Lejons provturer.

På nyåret 1964 mönstrades de nyinryckta värnpliktiga och utbildningen kom igång, nu med befäl som hade fått erfarenhet av tjänsten ombord. Vi var nu 480 man ombord. Det var med denna besättning Göta Lejon gick mot Hårsfjärden och Berga örlogsskolor.

Under ett par veckor fick hela besättningen utbildning i skyddstjänst, det vill säga brandsläckning, rökdykning och läcktätning. Våra skyddsmasker testades också. Ombord övades helikopterlandning sedan några fått kurs i landningsdirigering.

Vi varvade utbildningen i land med gångdagar för olika vapenövningar. Minlastning av ett sextiotal övningsminor, ungefär halva lasten, skedde från mintransportbåt. Utanför Utö fälldes en del av minorna i vackert vinterväder.

Artilleriskjutningar mot bogserat sjömål bedrevs ofta i Gotska sjön. Besättningen hade då intagit ”klart skepp”. Signalofficeren var på bryggan som manöverofficer, medan jag, som SigO2, övervakade sambandet. Sambandspersonal bestod av en flaggradiomästare, radiotelegrafister och kryptotekniker förutom signalmännen för optisk signalering.

Ny taktiksimulator

Innan vi återvände till Karlskrona deltog fartygs­ledningen och stridsledningspersonal tillsammans med kustflottans övriga fartyg i förberedande övningar i Bergas nya taktiksimulator Mimer. Mimer hade hytter för varje deltagande fartyg och helikopter. De var utrustade med plottingbord, radarskärm och sambandssystem. Radar- och sonarspaning liksom insatser med olika vapensystem kunde markeras. En spelledning hade översyn över både A- och B-sida och ledde sedan slutgenomgång med kommentarer.

När Göta Lejon låg förtöjd eller till ankars sattes hamnvakt. Det skedde under ledning av jourkapten som hade vakthavande officer, vaktens underofficer, däcksvaktsförman, vaktens maskinist samt vaktkvarteret för dygnet – däck, maskin och intendentur som vaktpersonal. Alltså nära en fjärdedel av besättningen gick vakt var fjärde dag.

VO hade bland annat att gå rond i fartyget någon gång under natten. Min hytt låg långt akter i ”afrika”, på övre plattformdäck under trossdäck och jag hade en rejäl runda framför mig.

Den fartygsvisa utbildningen övergick i förbandsövningar under andra kvartalet. Göta Lejon, med sina goda ledningsresurser, övades mot jagarflottiljen. Det blev många gångdagar i allt högre tempo, som ibland slutade till ankars några timmar innan följande dags övningar. I slutet av veckan gick vi in och förtöjde vid telefonbojen.

Inför en övningsdag hade aktuella övningsordrar gåtts igenom, sekondens dagordning var utskriven, i maskin togs ångtrycket upp och VO förberedde navigeringen tillsammans med manöverofficer radar (ManO/rr). 

Göta Lejons aktra huvudartilleri avlossas under en skjutövning 1947. Det bestod av två dubbeltorn med 15,2 cm kanoner.

© J Flodquist /Marinens persedeldetalj / Statens maritima museer

Fartygschefen och navigeringsofficeren kom upp på bryggan, VO lämnade av ”Klart för avgång”, varefter vi lämnade bojen. Ofta sattes kurs mot Långbälingssund, som inte gav alltför mycket utrymme för den 180 meter långa och 17 meter breda kryssaren.

”VO, 5 tiondelar kvar till gir, nästa kurs 093°” – hördes i högtalaren från stridshytten. ”VO, 3 kvar” – ”2 tiondelar kvar, nästa kurs 093°” – ”VO, på girpunkten, föreslår kurs 093°”, lät det från ManO/rr, som meddelade kurs och distans till nästa gir och såg till att vi följde leden. Navigeringen skedde med två oberoende system – optiskt från bryggan och med radar. Det utvecklades till ett fint samspel, särskilt som VO på bryggan snart märkte hur ManO/rr behärskade radarns placering akter om bryggan. Det långa förskeppet och kryssarens gircentrum var viktiga parametrar vid gång i militärlederna. (En tiondels nautisk mil var i stort sett lika lång som kryssaren, 185 meter).

Fartygschefen, en mycket god manövrist, hade som mål att vi skulle gå igenom alla ”kryssarleder” i militärledssystemet med minst krigsmarschfart, 18 knop. Dessutom gick vi leder som medgav vårt djupgående, 5,7 meter – med anpassad fart. Vi unga sjöofficerare fick mycket praktik i militärledsnavigering!

Nato och öststasfartyg

Innan det blev dags för några veckors övningsuppehåll gick vi sydvart mot Malmö. Fartygschefen beslöt att vi skulle gå ost om Gotland för att få tillräckligt djupt vatten för högfartsprov.

Nere i stridsledningscentralen var aktiviteten hög. Dels gällde det att följa vad som rörde sig på ytan, dels ha god kontroll på luftläget. Att Göta Lejon drog stort intresse till sig märktes tydligt: öststatsfartyg uppvaktade oss, Natoflyg intresserade sig påtagligt och en oidentifierad ubåt noterades. Vi hade inga hemligheter för oss – tvärtom, vi var stolta över kryssaren och hennes förmågor.

När vi kommit sydost om Gotland, hade fartygsingenjören och hans maskinfolk tagit upp fullt ångtryck. Farten ökades successivt – 24 – 28 – 30 – 32 knop! Så tog det slut när vi kom in på lite grundare vatten, där aktern märkbart sögs ner och farten avtog, samtidigt som häckvågen reste sig högt akter om oss.

Efter Malmö och övningsuppehåll sattes kursen åter upp i Östersjön med besök i Norrköping. Besättningen hade nu kompletterats med ungefär 140 krigsplacerade av olika grader för repetitionsövning. Vi var nu 620 man ombord. Bara i gunrummet mässade 40 officerare.

Torpedställ på kryssaren Göta Lejon 1963-64.

Torpedställ med tre 53 cm tuber ombord Göta lejon. På däcket syns även minräls.

© Sten Gattberg

Intensiteten på övningarna ökade och blev alltmer realistiska. Utanför Stabbo, Flottans skjutövningsstation, övades kryssarens luftvärnspjäser mot robot 03 (Rb03) Humlan. Det var en liten fjärrstyrd robot som var svårupptäckt och svår att träffa. Efter några salvor såg vi den oväntat förlora höjd och störta i havet – träffad!

Det fanns ett antal krigsförtöjningsplatser i Stockholms skärgård för kryssare typ Göta Lejon. Genomgång med hela besättningen och förberedelser gjordes när vi var på väg in mot en hög ö.

Avbärarna som vi skulle förtöja vid såg veka ut, men med rätt vinkel mot strandlinjen gick det bra. Motorbåt hade sjösatts och snart sågs sjömän kravla på bergssidan mot de olika moringarna. Från back och halvdäck skickades kasttåg i land – det såg ibland riktigt farligt ut när en sjöman sträckte sig för att nå det.

Väl förtöjda gällde det att få uthalarlinor från land över kryssarens bärlina som var sträckt från gösstaken i stäven via masterna över skorstenarna till flaggspelet längst akterut. Sedan började arbetet! Uthalarlinorna sträcktes av besättningsmännen utplacerade utmed kryssarens hela längd.

Allteftersom linorna halades kom maskeringsnätet krypande över Göta Lejon. Efter timmars arbete var vi täckta, bara radarantennerna i masterna stack ut. En inspektionstur med motorbåt visade på ett gott resultat – det var svårt att skönja konturerna av 180 meter fartyg.

Haveri

Utbildningen närmade sig sitt slut och den sista taktiska övningen genomfördes. I ett moment skulle kryssaren leda B-sidans anfall mot Bråviken. Vi intog utgångsläge till ankars i Kappelshamnsviken. Utanför Gotland blåste en västlig kuling.

När vi skulle lätta meddelade maskin ett verkligt haveri. Efter ett par timmar hade maskinpersonalen reparerat skadan och vi lättade. När vi kom ut i vikens mynning möttes vi av fregatten Karlskrona som signalerade ”OA”, vilket är uttytt ”Anmälan”.

Fregatten, som skulle skydda kryssaren vid ubåtsjakt, efterfrågade Göta Lejons kurs och fart, vilket besvarades med ”Kurs 300°, fart 24 knop”. Svaret från Karlskrona: ”Min högsta fart under rådande omständigheter – 12 knop”, varpå FC Göta Lejon svarade: ”Bedriv fri ubåtsjakt akter om mig!”

Med hög fart och rak kurs stävade vi mot Hävringe.
I mörker och med fortsatt hög fart gick kryssaren in mot Oxelösund. Inspekterande flaggkapten, stabschefen för Kustflottans stab, förklarade sig tillfredsställd (ungefär VG) när han debarkerade, men särskilt nöjd var han med radarnavigeringen.

Utbildningsåret avslutades vid Rustningskajen i Karlskrona under oktober och besättningen avmönstrades. Fartygschefens sista order löd: ”Hala ner flagga, gös och mitt befälstecken!”

Kryssaren Göta Lejon var förlagd i materielberedskap (malpåse) och besättningen var krigsplacerad till 1 juli 1970. Den 25 augusti 1971 rustades kryssaren igen, nu för chilenska flottan. Kommendörkapten Victor Tornerhjelm, vår sekond, ledde både rustning och utbildning av den nya besättningen som tjänstgörande fartygschef på Almirante Latorre. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också