Uppställning inför inspektion på logementet cirka 1940.

© Armémuseum

Lumpen - så började den

Redan på 1800-talet mönstrade svenska ynglingar för att militären skulle avgöra om de dög till något. Sedan värnplikten infördes 1901 har miljontals svenskar gjort lumpen mer eller mindre framgångsrikt.

24 februari 2017 av Lars Ericson Wolke

Under en stor del av 1900-talet var lumpen en central del av tillvaron för merparten av Sveriges manliga befolkning – nästan samtliga kallades in till värnplikts- och repetitionsutbildning. 

Försvaret blev den plats där män från alla sociala skikt i samhället möttes och fick lära känna varandras olika bakgrund.

Det är allmänt omvittnat från en rad länder hur värnplikten på detta sätt fungerat som ett slags socialt kitt som få andra samhällsinstitutioner – länge inte ens skolan eller sjukvården – förmått. Detta hade extra stor betydelse under andra världskrigets påfrestande beredskapsår.

Rent militärt betydde värnplikten att försvaret fick tillgång till människor med en lång rad olika erfarenheter och färdigheter på ett sätt som ett yrkesförsvar aldrig kan ge.

De första mönstringarna i Sverige ägde rum på gästgivargårdar, i kyrkor eller i städernas rådhus i början av 1800-talet (systemet kallades vid den här tiden för beväringsinrättning). 

Militärer och läkare granskade ynglingarna för att avgöra vilka som kunde tjänstgöra och vilka som borde frikallas på medicinska eller andra grunder.

En fjärdedel uteblev

Ända till slutet av seklet uteblev dock upp till en fjärdedel av de kallade från mönstringarna. Ogiltig frånvaro resulterade visserligen i böter, men myndigheternas kontrollsystem var länge ineffektivt. 

När övervakningen så småningom förbättrades blev värnplikten ett av flera skäl för en del unga män att utvandra till USA – få kunde nu undkomma inskrivningsförrättarnas granskande blickar.

Värnpliktiga ur 2. livgrenadjärregementet (I %) på marsch i Östergötland sommaren 1903.

© Krigsarkivet

Under 1800-talet utvecklades en rad ritualer kring såväl in- som utryckning. De flesta av dem var kopplade till ett flitigt alkoholintag. När den småländske bondsonen Jonas Andersson från Söderåkra och hans kamrater inkallades 1841 ledde sammankomsten till vandalisering.

Man träffades på Bröms gästgivaregård kvällen före pingstafton för att gå mot Hultsfreds slätt, och »som det var sommar och vackert väder, så måste alltid något upptåg eller äventyr under vägen uppfinnas». 

I praktiken innebar det att Jonas Andersson och hans kamrater slog sönder en slänggunga och bröt av två blommande syrenträd i byar som de passerade.

Som ett resultat av 1885 års värnpliktslag byggdes inskrivningsväsendet ut och hela landet delades in i särskilda inskrivningsområden. 

Med vissa förändringar skulle den grundstrukturen bevaras ända till 1969, då inskrivningarna koncentrerades till en handfull mönstringslokaler.

Eftertraktad frisedel

Det var långt ifrån alla som kände sig kallade. För många gällde det att försöka få frisedel eller i alla fall en önskad placering. 

Organistsonen Fredrik Rydberg ställdes i mars 1895 inför mönsterförrättarna på den Sivertska kasernen på Tjärhovsgatan i Stockholm. Han arbetade på en cykelfabrik och ansökte därför om en tjänst anpassad för detta, innan läkaren granskade honom. 

»Docktorn frågade om jag var frisk. ›Jag har halskatarr›, sa jag. ›Det gör ingenting›, sa han.» Efter en stunds väntan ute på gatan kallades Rydberg in och fick sin dom: »Min ansökan bifölls. Jag fick en sedel å hvilken jag stod antecknad såsom uttagen till velocipedordonnans… All fara var nu överstånden, målet vunnet, jag kunde med lugn gå hem.»

Till en början tjänstgjorde man bara i tolv dagar som värnpliktig, men genom 1885 och 1892 års försvarsbeslut utökades övnings-tiden till först 42 och sedan 90 dagar. Samtidigt försvann tidigare möjligheter att köpa sig fri – länge kunde man faktiskt betala någon annan för att rycka in i ens ställe.

Läkarundersökning under en inskrivning någon gång under 1930-talet.

© Karl Sandells samling / IBL bildbyrå

Alltfler män tjänstgjorde alltså allt längre i kronans tjänst. Det gjorde det möjligt att även sända värnpliktiga till delar av försvaret som krävde en längre grundutbildning. 

Resultatet blev att flottan, efter inledande försök, från 1898 årligen rustade två beväringsavdelningar på försommaren, en i Karlskrona och en i Stockholm.

Allmän värnplikt 1901  

År 1901 sattes övningstiden för de flesta värnpliktiga till 150 dagars grundutbildning och 90 dagars repetitionsutbildning. Under framförallt 1920-talet skedde en del reduceringar i tjänstgöringstiden, men under andra världskriget utökades den igen.

Särskilt under beredskapsåren 1939–45 upplevdes tjänstgöringen som betungande för många inkallade, som fick skjuta upp såväl familjebildning som utbildning medan de i omgångar deltog i särskild beredskapstjänstgöring. 

Många kom sammantaget att vara inkallade i mellan två och tre år. Debatten var ofta het om bristande rättvisa i hur inkallelserna fördelades, men samtidigt minskade antalet vapenvägrare drastiskt under trycket av yttre krigshot.

Under 1800-talet övades beväringarna till en början tillsammans med indelta yrkes-

soldater på dessas övningshedar. De värvade förbanden i städerna ansågs inte lämpliga. Det fanns en oro att de råa och moraliskt mindre framstående yrkes- eller stamsoldaterna, kontant- avlönade och inhysta hos stadsbor eller i kaserner, skulle påverka de unga värnpliktiga negativt. 

Om det inte fanns något indelt regemente att sända dem till skulle därför istället särskilda kårer bildas. Dessa kårer blev försvarets första värnpliktiga förband.

I slutet av 1800-talet började särskilda förläggningar, beväringsbaracker, att byggas på de indelta regementenas övningshedar – tidigare hade man förlagt soldaterna i tält. 

Men efter 1901 års definitiva införande av ett värnpliktsförsvar förvandlades regementena till värnpliktiga förband och förlades ett efter ett i städerna. 

Under 1900-talets två första decennier byggdes 44 stora kasernanläggningar i de svenska tätorterna från Boden i norr till Ystad i söder. Samtidigt byggdes tolv befintliga kaserner ut för att rymma de nya soldaterna.

Under andra världskriget fick många inkallade delta i särskild beredskapstjänstgöring. Här värnpliktiga under en förflyttning i Värmland.  

© Ingvar Hammar / Armémuseum

Inrutade dagar

Att armén runt sekelskiftet 1900 bytte övningshedarna mot kaserner innebar att livet blev alltmer inrutat för såväl befäl som värnpliktiga. 

Reveljens trumpetsignaler kallade till en ny dag och efter morgonuppställning med inspektion av klädsel och bäddning gick man i samlad tropp till frukostmatsalen, medan sjukanmälda fick bege sig till läkarexpeditionen för granskning av sina eventuella åkommor. Sedan följde övningar och annan tjänst.

På kaserngården drillades nyinkallade i exercis, det vill säga förmågan att marschera samlat på befälets order, medan övriga kunde repetera förflyttning på övningsfälten eller strid på skjutbanan. 

Efter träningen var det dags för vapen- och persedelvård – gevär, uniformer och annan utrustning skulle rengöras från lera och snö och putsas. Många värnpliktiga fastnade i ett till synes ändlöst fejande innan deras arbete godkändes av noggranna befäl. 

Städning av logementen (sovsalarna) och skötsel av fordon och hästar tog också mycket tid i anspråk.

Kosthållningen har varit en självklar ingrediens i många lumparhistorier – maten har alltid varit omtvistad och kritiken har ofta varit hård mot undermålig föda. Men minst lika ofta har försvarets anrättningar rönt välförtjänt uppskattning – klassikern är självfallet kronans ärtsoppa med pannkakor.

Tältläger med värnpliktiga från Vaxholms grenadjärregemente (I 26). Bilden tagen någon gång under 1920-talet.

© Armémuseum

Under övningar kunde lunch och middag serveras i fält från kokvagnar eller fältkök. Annars åt manskapet i regementets matsal medan befälet intog sina måltider i en särskild officersmäss (fram till 1970-talet fanns olika sådana för olika befälskategorier). 

Dagen avslutades med att trumpetaren blåste tapto. Då skulle det vara släckt på logementen. 

Många lägre befäl bodde med sina familjer i små lägenheter inom kasernområdet, medan officersvillor byggdes utanför grindarna. På så vis blev hela garnisonen, utanför och innanför kasernen, under 1900-talet ett samhälle i sig, noga reglerat såväl professionellt som socialt och ofta avskärmat från den övriga världen.

Permis välkommet avbrott

Det enda avbrottet för de värnpliktiga var permissionen (»permisen») då man kunde besöka stan eller kanske åka hem till familjen under några dagar. 

Länge var de militära myndigheterna skeptiska till att släppa in värnpliktiga på egen hand i städerna, men när tjänstgöringstiden kring sekelskiftet 1900 blev längre ökade också behovet av ledighet. 

Samtidigt infördes en dagpenning som kunde användas till enklare behov, exempelvis på »markan» på regementet eller på kafé i staden. Fram till 1970-talet, då uniformstvånget under permission avskaffades, var uniformerade värnpliktiga ett vanligt inslag i gatulivet.

För den värnpliktige som inte skötte sig kunde olika typer av straff utdömas av befälet eller, i svårare fall, förbandets krigsrätt. 

När beväringsinrättningen infördes i början av 1800-talet var spöstraffet vanligt inom försvaret, men riksdagen krävde att detta inte skulle få användas på de unga värnpliktiga. Yrkessoldaterna visste vad de gav sig in på, men beväringarna som lydde under en tvångslag fick man inte slå, var argumentet.

Istället blev snabbt arresten, »att sitta i buren», en vanlig bestraffningsform (den fanns kvar till 1973). För mindre förseelser var annars permissionsförbud en vanlig konsekvens. En genomläsning av straffrullor över värnpliktiga ger oftast en bedövande brist på variation. Det handlar vanligen om fylleri, och/eller olovlig frånvaro.

År 1913 hade exempelvis värnpliktige Larsson vid Positions-artilleriet i Stockholm samlat på sig sex veckors permissionsförbud på grund av olovligt undanhållande (så kallad »bonnpermis») vid tre tillfällen och utöver detta även två dagars permissionsförbud för att ha uppträtt »orakad vid uppställning».

Förlust av persedlar (till exempel borttappade strumpor och mössor) resulterade också länge i någon slags formell bestraffning. Ibland förekom lindrigare ordervägran, men mera sällsynt var regelrätt rymning från tjänsten, misshandel och liknande grövre brott. Den soldat som var missnöjd med sitt befäl kunde i gengäld, alltifrån 1910-talet, göra en anmälan till militieombudsmannen.

Kanske är du intresserad av...

Läs också