Unitasoldater excercerar framför en banderoll med Ronald Reagan och Jonas Savimbi.

Stormakterna var i högsta grad inblandade i Angolas inbördeskrig. Bakom Unitasoldaterna syns en banderoll med rörelsens ledare Jonas Savimbi och den amerikanske presidenten Ronald Reagan.

© William F Campbell/Time Life Pictures/Getty Images/All over Press

Stormakterna gjorde upp i Angolas frihetskrig

Det började som ett uppror mot den portugisiska kolonialmakten, men utvecklades till ett slagfält för kalla kriget. USA, Sovjet och Kina bidrog med vapen och pengar, Kuba och Sydafrika skickade stridande trupp. Kriget i Angola pågick i mer än fyrtio år.

12 maj 2017 av Bo Bjelfvenstam


Den 15 mars 1961 utbröt ett våldsamt uppror i norra delen av den portugisiska kolonin Angola. Grupper om 100–150 man från bakongofolket gick på flera håll samtidigt till angrepp mot kaffe- och bomullsplantager med macheter och uråldriga mynningsladdare. Första dagen mördades mellan 200 och 300 européer och många fler afrikaner som arbetade på plantagerna. 

Massakrerna pågick i över en vecka och drabbade svarta och vita, män, kvinnor och barn. Dödssiffrorna är mycket osäkra men ett tusental vita och minst tio gånger så många svarta dödades av gerillakrigare tillhörande en organisation som senare skulle bli känd som FNLA (Nationella Fronten för Angolas Befrielse) med Holden Roberto som ledare.

Portugiserna skickade ut straffexpeditioner. Men upproret pågick mitt under regntiden med oframkomliga lervägar där arméns fordon körde fast. Dessutom hade rebellerna sprängt ett antal broar. 

Portugiserna mobiliserade

I väntan på regntidens slut mobiliserade portugiserna. Förstärkning rekvirerades från Portugal, européerna i området beväpnades och organiserades i miliser. I maj stod portugiserna redo för vedergällning. Portugals försvarsminister förklarade: ”Vi ska inte kriga mot mänskliga varelser utan mot vildar och vilda djur, mot kommunister.”

Hämnden blev skoningslös. Byar bombades, trupperna drog omkring och dödade hämningslöst. Inte minst milisen, de europeiska jordbrukarna, deltog i slakten. Särskilt åtråvärda mål för raseriet var de afrikaner som till skillnad från många européer kunde läsa och skriva, ofta mulatter och Portugalanpassade ”assimilados”. 

Massakrerna pågick i flera månader. Först i september förklarades kriget avslutat och vunnet av regeringsstyrkorna. I själva verket var det nu det tretton år långa befrielsekriget började.

Från handel till plundring

Våld och övergrepp har en lång tradition i Angola. Redan under 1400-talet sände den portugisiske prinsen Henrik sjöfararen ut fartyg på forskningsresor för att vidga Portugals inflytande i Afrika, sprida kristendomen och som yttersta mål upptäcka sjövägen till Indien och Fjärran östern. 1482 passerades Angola i förbifarten och förklarades portugisiskt.

Till en början bedrevs handel som efterhand övergick till plundringar. Från 1500-talet till mitten av 1800-talet blev slavhandel den viktigaste aktiviteten i Angola – den portugisiska kolonin Brasilien behövde mycket arbetskraft till sina plantager.

Portugisiska soldater i staden Negage i norra Angola den 25 maj 1961. Vid sidan av armén använde Portugal milisförband i kampen mot befrielserörelserna.

© Ullstein bild/All over Press

Koloni efter Berlinkonferensen 

På Berlinkonferensen 1884–85 styckade de europeiska kolonialmakterna upp Afrika och Angola erkändes som portugisisk koloni. För att kontrollera och exploatera området krävdes fler kolonisatörer och portugiserna strömmade till i tusental. Dels straffångar som deporterats, dels fattiga bönder, de flesta analfabeter, som utlovats jord och billig arbetskraft.

Den billiga arbetskraften bestod av tvångsrekryterade angolaner. Slaveriet avskaffades på 1880-talet och ersattes av brutalt tvångsarbete som var en av anledningarna till upploppen på 1960-talet och de skärpta kraven på självständighet.

Omkring 1960 hade de flesta kolonier i Afrika fått sin självständighet, vanligen på fredlig väg. Något sådant var helt otänkbart för de portugisiska kolonierna.

I Storbritannien och Frankrike fanns en stark liberal opinion som började ivra för avkolonisering. Dels av rent ekonomiska skäl; det kostade för mycket att hålla starka militär- och polisstyrkor runt om i världen.

Men säkert hade också de stora slagorden efter andra världskriget börjat göra sin verkan: Alla människors lika värde, folkens rätt till självbestämmande, antirasism. Motsvarande opinion var mycket svag i Portugal och kunde inte göra sig gällande i ett land utan tryckfrihet.

Den nya staten

Här hade Antonio de Oliveira Salazar kommit till makten på 1920-talet och tillskansat sig närmast diktatoriska befogenheter. Hans politiska inriktning blir tydlig i ett citat: ”Jag tror inte på allmän rösträtt, jag tror inte på jämlikhet utan på hierarki.”

Salazar skapade vad han kallade Den Nya Staten (Estado Novo) som understöddes av högergrupper, monarkister och katolska kyrkan. Kolonierna döptes om till provinser och sågs som en integrerad del av det portugisiska ”imperiet” som var helt och odelbart.

Andra länder genomförde koloniernas frigörelse utan särskilt stora ekonomiska uppoffringar. Portugal – Salazarregimen – däremot skulle knappast överleva en avkolonisering därför att det politiska och ekonomiska beroendet av kolonierna var avgörande. Utan kolonier ingen Ny Stat.

Tanken på avkolonisering väckte också mycket starkt motstånd från portugiserna i Angola liksom i andra kolonier där européer ägde och odlade jord. Kampen för självständighet blev blodig och långvarig.

De tre ledarna för Angolas befrielserörelser Agostinho Neto (MPLA), Holden Roberto (FNLA) och Jonas Savimbi (Unita) tillsammans i Kenya 1975.

© Gamma-Keystone/Getty Images /All over Press

MPLA, FNLA och Unita

I Angola framträdde tre större befrielserörelser som tidvis bekämpade varandra. Den första och största rörelsen var MPLA (Folkrörelsen för Angolas befrielse) som dominerade i Luanda och andra större städer. Medlemmarna, särskilt i ledningen, var vanligen bättre utbildade än i de andra organisationerna och mer etniskt blandade. Rörelsen stöddes av Sovjetunionen och Kuba.

MPLA leddes av marxistleninisten Agostinho Neto som var läkare och uppskattad poet. Han var en av mycket få angolaner som fått högre utbildning. Neto arresterades och fängslades vid flera tillfällen för ”subversiv verksamhet”. I fängelse skrev han dikter där han uttryckte sin kritik, sin förtvivlan, sitt motstånd.

FNLA (Nationella fronten för Angolas befrielse) opererade huvudsakligen i norra Angola i den stora folkgruppen Bakongos område mot gränsen till Kongo. FNLA leddes av Holden Roberto och stöddes av Kongo (från 1971 under namnet Zaire), USA och Kina.

FNLA:s ”utrikesminister” Jonas Savimbi lämnade 1964 tillsammans med några likasinnade organisationen. Savimbi var liksom Neto läkare, utbildad i Schweiz. Han anklagade Holden Roberto bland annat för att gå i USA:s ledband och föra kampen för självständighet ineffektivt. Savimbi for till Kina där han genomgick utbildning i mao­istisk gerillakrigföring.

Han bildade 1966 en egen befrielserörelse – Unita (Nationella förbundet för Angolas totala befrielse) – som med tiden skulle bli MPLA:s huvudmotståndare. Unitas stöd fanns huvudsakligen i centrala och södra Angolas högland bland ovimbundufolket som utgjorde ungefär en tredjedel av den angolanska befolkningen.

Förutom dessa tre huvudorganisationer – MPLA, FNLA och Unita bildades en särskild befrielserörelse för enklaven Kabinda i norr, FLEC (Befrielsefronten för Kabindaenklaven). Motsättningarna mellan de olika rörelserna ökade och ledde till strider som skulle komma att intensifieras efter självständigheten.

Rekryteringsproblem

Kriget krävde allt större portugisiska militära insatser. I slutet av 1960-talet lär Portugal ha haft den näst efter Israel högsta procenten av soldater i världen. Man började få rekryteringsproblem.

I början av kriget tjänstgjorde många afrikaner i okvalificerade befattningar som tjänare, städare, handräckning och liknande. Det var närmast en motsvarighet till det civila tvångsarbetet. Efter hand utbildades allt fler afrikaner och vid krigets slut bestod halva den stridande portugisiska styrkan i Angola av afrikaner.

Naturligtvis fanns det en stark opposition inom armén mot den tilltagande afrikaniseringen. Kunde man verkligen lita på de svarta soldaterna? Var de inte särskilt mottagliga för fiendepropaganda? Var inte alla afrikaner potentiella terrorister? Den misstänksamheten dröjde kvar under hela kriget.

Flechas fick viktig roll

Specialgrupper bildades bestående av frivilliga afrikaner utbildade på samma sätt som de reguljära trupperna. De organiserades i mindre grupper om cirka 30 man som ofta anslöts till de portugisiska bataljonerna. En av fördelarna var de svarta soldaternas kännedom om den lokala kulturen och språket. Andra specialgrupper utgjordes av svarta fallskärmstrupper.

En specialgrupp som tycks ha spelat en inte obetydlig roll i den portugisiska krigsmakten var de så kallade Flechas (pilar). De bestod till stor del av bushmän och sorterade under politiska polisen (PIDE), men opererade i hög grad självständigt. De rekognoserade, spionerade, saboterade men deltog också i stridshandlingar.

Ovärderlig var bushmännens förmåga att ”leva på ingenting”. De kunde finna föda och vatten i naturen och var i stor utsträckning oberoende av underhåll från centralt håll.

Under de första åren fördes kriget mest som gerilla­räder från baser i grannländerna, främst Zaire och Zambia. Men befrielserörelserna utvecklades politiskt och militärt. Vapen från de utländska gynnarna strömmade till och allt större områden i Angola betraktades som befriade.

Napalm och tvångsförflyttningar

Portugal bemötte hotet med vedertagna antigerillametoder utprovade i bland annat Vietnam och Algeriet – truppförflyttningar med helikopter, napalm för att avslöja gerillatillhåll, tvångsförflyttningar till ”strategiska byar”.

Arméledningen hävdade att förflyttningarna skedde för folkets trygghet, de skulle skyddas från ”terroristisk” påverkan i särskilda väl bevakade områden, ofta inom taggtrådsstängsel. Portugiserna satte också in beridet kavalleri som visade sig effektivt i svår terräng, oframkomlig för motorfordon.

I Portugal efterträddes Salazar 1968 av Marcelo Caetano som genomförde en del sociala och politiska reformer. Men när det gällde kolonierna var han lika kategorisk som Salazar – kolonierna eller provinserna var en del av det portugisiska imperiet och skulle för all framtid styras från Lissabon.

Det innebar bland annat att minst 40 procent av statsbudgeten spenderades på krigsmakten medan stora delar av befolkningen levde i fattigdom. Portugal framstod i Europa närmast som ett u-land.

Bland portugisiska soldater och officerare växte motståndet och kritiken mot regeringen. Det fanns flera orsaker. En var de långa krävande tjänstgöringstiderna i Afrika, ofta flera år, långt från hem och familj i ett krig som föreföll allt hopplösare att vinna.

MPLA-soldater på en sovjetisk T-55 stridsvagn.

Stormakterna stöttade de stridande parterna med både pengar och vapen. MPLA-soldater på en sovjetisk T-55 stridsvagn i nordvästra Angola, där stora delar av landets oljefyndigheter finns. Foto från mars 1993.

© Scott Peterson/Liaison/Getty images/All over Press

Missnöje och statskupp

Stort missnöje rådde vidare med en nyordning som regeringen infört, nämligen att studenter vid universiteten kunde genomgå en kort utbildning och utnämnas till officerare med samma grad som de ”riktiga” officerarna, utexaminerade från militärakademin.

Särskilt bland de yngre officerarna gjorde sig också en tydlig vänstervridning gällande som tog sig uttryck i allt starkare krav på demokratiska reformer i Portugal. En underjordisk organisation bildades under namnet MFA (Movimento das Forças Armadas), oftast kallad Kaptensrörelsen eftersom de flesta medlemmarna var officerare i mellanställning.

Missnöjet fick sitt utlopp den 25 april 1974 då regeringen störtades i en oblodig militärkupp, nejlikerevolutionen. 

Efter den händelsen lyckades befrielserörelserna i Angola enas så länge att de kunde förhandla med den portugisiska regeringen om självständigheten, som fastställdes till den 11 november 1975. MPLA kontrollerade flera städer, främst huvudstaden Luanda och betraktade sig som regering i Angola. Det bestreds dock av Unita och FNLA.

Inbördeskrigets utbrott

Så började det långa blodiga inbördeskriget, kampen om makten. Portugiserna lämnade sin koloni och tog med sig allt från institutioner och administration till maskiner, fordon och hela fabriker. De tog även med sig kunskap och kompetens och lämnade ett stort tomrum. Vem skulle fylla det? De tre befrielseorganisationerna lyckades aldrig övervinna sina ideologiska och etniska motsättningar och upprätta ett system där makten delades på ett för alla godtagbart sätt.

Tidigare hade befrielserörelserna sökt utländsk hjälp för att bekämpa Portugal och kolonialismen. Nu sökte de stöd för att bekämpa varandra. FNLA och Unita behövde bistånd för att möta det ”kommunistiska hotet” i form av MPLA. Och MPLA sökte stöd för att möta det ”neokolonialistiska hotet” i form av FNLA och Unita.

Sovjetunionen fortsatte tillsammans med Kuba att stödja MPLA med allt tyngre vapen, officerare utbildades i Moskva, sovjetiska rådgivare kom till Luanda och Kuba skickade soldater. Moskva hoppades på det sättet kunna upprätta en vänskapligt sinnad regim i södra Afrika.

Kort efter nejlikerevolutionen i Portugal anlände en kinesisk delegation av militära rådgivare till FNLA:s högkvarter i Zaire. De medförde en stor vapensändning. Ungefär samtidigt hade CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten, fastställt att FNLA även var den rörelse som bäst kunde befrämja USA:s intressen i Angola. CIA började göra hemliga utbetalningar till FNLA.

Amerikanskt stöd för Savimbi

Unita var vid tiden för självständigheten den svagaste av de tre rörelserna. Jonas Savimbi försökte därför till en början undvika militär konfrontation och strävade i stället efter en politisk uppgörelse.

Men Unita drogs in i striderna och nu började USA stödja rörelsen med vapen. Unita och FNLA inledde ett samarbete för att jaga bort MPLA från Luanda. Savimbi vände sig till ännu en utländsk aktör med anhållan om stöd – Sydafrika. Och Sydafrika reagerade positivt, sydafrikanska vapen började levereras till såväl Unita som FNLA.

I oktober 1975 trängde syd­afrikanska styrkor in i An­gola och stred tillsammans med Unita. De drog norrut mot Luanda. Samtidigt närmade sig FNLA under Holden Robertos ledning huvudstaden från norr. Målet för de båda MPLA-fienderna var att inta Luanda före självständighetsdagen den 11 november och på det sättet slutgiltigt manifestera vem som regerade i Angola.

Offensiven inleddes framgångsrikt. I början av november föreföll det som om huvudstaden stod inför sitt fall. Men i sista stund vände det.

Otillräcklig FNLA-styrka

Förutom ett tusental egna soldater bestod FNLA-styrkan av två bataljoner otillräckligt utbildade och inte särskilt motiverade soldater från Zaire, 120 portugisiska/angolanska legosoldater samt ett femtiotal sydafrikaner. Dagen före självständigheten, den 10 november, gav Holden Roberto order om anfall mot Luanda trots avrådan från sina militära experter.

FNLA hejdades vid Kifangondo någon mil nordost om Luanda av MPLA, understött av kubanska soldater som kommit till undsättning genom en luftbro från Havanna. De hade utrustats med bland annat raketartilleri, stalinorglar, och andra tunga sovjetiska vapen. Stalinorglarna, BM-21, sägs ha haft mer psykisk än fysisk effekt, de var oerhört skrämmande för soldater som aldrig tidigare upplevt dem.

När så Luandaborna natten till den 11 november firade självständigheten genom ett fredligt men praktfullt fyrverkeri, fullt synligt från Kifangondo, utbröt panik och FNLA-styrkorna flydde i vild oordning.

I söder tycks den sydafrikanska offensiven ha hejdats av ett påbud från USA som insåg att det vore politiskt för­ödande att just sydafrikanska styrkor skulle inta Luanda. Det borde i stället vara angolanska stridskrafter från norr, men det misslyckades alltså.

Och den politiska skadan var redan skedd. Att samarbeta med den sydafrikanska apart­heidregimen, hela världens paria, var helt oacceptabelt. Allt fler afrikanska stater och snart även OAU, den afrikanska enhetsorganisationen, började överge Savimbis Unita och stödja MPLA.

Soldater ur Unita 1988 med kinesiska AKM automatkarbiner.

© William F Campbell/Time Life Pictures/Getty Images/All over Press

"Demokratisk diktatur"

På den avtalade självständighetsdagen utropade MPLA Angolas självständighet. Programförklaringen inne­höll målet att skapa en ”revolutionär demokratisk diktatur”. Med FNLA i grunden besegrat och sedan de sydafrikanska trupperna dragits tillbaka upphörde striderna. Men bara tillfälligt.

Inbördeskriget tog snart ny fart. FNLA tynade bort och kampen fortsatte främst mellan huvudfienderna MPLA och Unita, eller som det nu blivit, mellan rege­ringen och rebellerna. På MPLA:s sida stred kubanska soldater. Sydafrikanska trupper stödde återigen Unita. De anföll från söder också för att angripa de baser som ANC, den syd­afrikanska befrielserörelsen, och Swapo, den namibiska befrielserörelsen, hade inrättat i Angola.

Unita sågs både av Sydafrika och USA som ett pålitligt bålverk mot kommunismens och Sovjetunionens inflytande i Afrika.

MPLA kontrollerade oljekällorna i nordväst medan Unita hade lyckats lägga beslag på diamantgruvorna i nordost. Båda sidor kunde alltså finansiera sin krigföring med hjälp av Angolas naturtillgångar.

Avgörande slag i sydöst

Det största och mest avgörande slaget i inbördeskriget utspelades 1987–88 i sydöstra Angola. Området behärskades av Unita. I september 1987 inledde regeringstrupperna en offensiv för att slutgiltigt förinta Unita och få kontroll över hela landet.

MPLA:s styrkor var utrustade med bland annat sovjetiska stridsvagnar T-55 och T-62, Mi-24 helikoptrar och jaktplanen MiG–21 och MiG–23. Unita bemötte framgångsrikt regeringssidans överlägsenhet i luften med bland annat amerikanska Stinger luftvärnsrobotar.

En serie MPLA-anfall mot Unita-styrkor vid Lombafloden slogs tillbaka med hjälp av den sydafrikanska armén. Regeringstrupperna retirerade till den väl befästa staden Cuito Cuanavale. Sydafrikanerna och Unita inledde en belägring med artilleribeskjutning på 30–40 kilometers avstånd. Ett pressat MPLA begärde och fick mer understöd av Kuba som ökade sin 25 000 man stora kontingent med ytterligare 15 000 man.

Under de första månaderna 1988 försökte Unita och sydafrikanerna inta Cuito Cuanavale vid flera tillfällen, den sjätte och sista gången 23 mars. Men staden höll ut, Sydafrika gav upp.

I slutet av 1980-talet ljusnade läget i södra Afrika. Namibia blev självständigt, Sydafrika avskaffade apartheid och drog tillbaka sina trupper från Angola, och Kuba gjorde likadant. Det kalla kriget upphörde i och med Sovjetunionens och östblockets kollaps.

1991 slöts äntligen fred i Angola efter stor förödelse och kanske 300 000 döda. President- och parlamentsval utlystes och hölls. Vid självständigheten sexton år tidigare hade endast ett parti tillåtits, MPLA, och Angola utropades då som socialistisk enpartistat. 1992 infördes i stället en demokratisk grundlag och fler partier tilläts delta i valet.

Presidentval

President Agostinho Neto hade dött 1979 och efterträtts av José Eduardo dos Santos som ställde upp i presidentvalet mot Jonas Savimbi. Dos Santos tog avstånd från marxism-leninismen och bekände sig nu till ”demokrati och marknadsekonomi”. 

Ingen av presidentkandidaterna uppnådde de nödvändiga 50 procenten av väljarna. Men i parlamentsvalen segrade MPLA. Anklagelser om valfusk kom genast från Unita och kort efter valet bröt kriget ut på nytt.

I enlighet med fredsavtalet 1991 hade MPLA reducerat sin krigsmakt, till skillnad från Unita som särskilt på landsbygden bibehöll sina väpnade styrkor. Regeringen var helt oförberedd när Unita gick till angrepp mot ett stort antal städer och byar samtidigt i hela landet.

Hårda strider pågick under ett par år och flera hundratusen människor dödades, soldater och civila. Under 1993 behärskade Unita en stor del av landet och det såg ut som Savimbi skulle överta makten.

Clinton ändrade spelplanen

Men i Washington hade George Bush efterträtts av Bill Clinton som inte längre behövde utkämpa något kallt krig. Han bytte sida i Angola och erkände MPLA som nu fick massivt stöd både från USA och Ryssland. MPLA fick så småningom övertaget i kriget och fredsförhandlingar inleddes 1994.

Nu skulle en nationell regering bildas där även Unita skulle få ministerposter. De båda rörelsernas arméer skulle slås samman till en nationell krigsmakt övervakad av FN.

Freden varade i några år, men i slutet av 1990-talet tog striderna återigen fart. Kriget var alltför lönande för alltför många för att någon fredsvilja skulle kunna uppammas bland de styrande. Kriget antog allt kriminellare former. Den krigförande elitens strävanden kom att mindre gälla ideologiska mål, mer att berika sig själv.

MPLA-regeringen har genomgått djupgående förändringar under åren sedan självständigheten. En från början revolutionär och folkligt förankrad rörelse har gradvis övergått till ett elitistiskt och gravt korrumperat styre, där större delen av den politiska och ekonomiska makten ligger samlad hos presidenten och hans kotteri.

2002 kom slutet på kriget. Regeringstrupperna lyckades spåra upp Savimbi med hjälp av amerikansk och israelisk underrättelsetjänst samt avhoppare från Unita. Han sköts ihjäl. 

Sedan dess har det rått fred i Angola i varje fall mellan ärkerivalerna MPLA och Unita. Men i oljeenklaven Kabinda har rebellverksamheten fortsatt och regeringen har skickat tusentals soldater för att kväva upproren. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också