Lennart Hultkrantz under FN-tjänst i Kuwait med en jeep märkt UN.

Lennart Hultkrantz under en ökenkonvoj i Kuwait med sin tjänstebil, en Toyota Landcruiser.

»Utlandstjänst har sitt pris»

Lennart Hultkrantz drabbades av PTSD – posttraumatisk stress – under sin FN-tjänst. Den har påverkat hela hans liv och nu ägnar han sin tid åt att andra drabbade ska få hjälp.

29 maj 2017 av Anders Hansson

Den 6 juni 2012 tilldelades FN-veteranen Lennart Hultkrantz Försvarsmaktens medalj för sårade i strid. Hultkrantz blev då den förste att få denna medalj för osynliga skador, i hans fall för att ha drabbats av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD (posttraumatic stress disorder).

– När ÖB skulle ta klivet över till mig tog min kropp över. Jag blev svag i knäna och hela jag gungade och svajade. »Det känns!», sade jag. ÖB tog mig i axlarna och svarade: »Det ska kännas, Lennart!»

Lennart Hultkrantz gjorde lumpen vid P4 i Skövde och muckade 1983. Han sökte till den svenska FN-insatsen i Cypern men blev inte antagen. Det blev han däremot 1989, då han fick plats i den underhållsbataljon som detta år skickades till Libanon inom ramen för FN:s fredsbevarande styrka Unifil. 

Lennart Hultkrantz är utbildad mobilkransförare och kan köra till exempel lastbil med kran men också andra tunga fordon. Det var den rollen han hade som FN-soldat.

Varför ville du göra FN-tjänst?

– Jag ville ut och göra nytta och hjälpa till. Det var innan jag förstått att det lilla man gör knappt märks. Det tar så oerhört lång tid att få saker att hända i de här sammanhangen. FN har varit i Libanon sedan 1978 och insatsen pågår fortfarande.

Hur förbereddes ni för uppgiften?

– När jag åkte ut bestod utbildningen mest av att få ordning på materielen, skjuta in kpisten och att lära sig vett och etikett i arabländerna, som det var i mitt fall. Men inget om stress och kris-reaktioner – ingenting överhuvudtaget!

Vilka FN-uppdrag har du haft?

– Min första resa varade från slutet av april till november 1989, vilket var en månad längre än normalt. Jag ingick då i underhållsbataljonen L100, där L står för Libanon. I april 1991 åkte jag ner igen med L108K. Vi hade bara varit i Libanon i 18 timmar när några av oss skickades vidare till Kuwait.

– Jag ingick i »den glömda bataljonen» som fick i uppdrag att åka ner och under sex veckor stödja Unikom (UN Kuwait Observer Mission). Vi var 250 man, varav ett hundratal svenskar, som körde genom Israel, Jordanien och Saudiarabien till Kuwait. Totalt 170 mil på fyra dygn. Då går det undan! Med oss hade vi bland annat läkare, stabsfunktion och ett par ambulanser.

Brinnande olje- och gasfält i Kuwait under gulfkriget 1991. Ett femtiotal bränder pågick samtidigt.

Kuwait hade ju ockuperats av Irak 1990, och en USA-ledd koalition ingrep med operation Ökenstorm i januari 1991. Hur var situationen när ni kom dit?

– Irakierna var lite störiga och tog sig in i zonen som upprättats mellan Irak och Kuwait. Men när B-52:orna kom insvepande var de inte så sugna på att stanna. När vi kom fram fick vi höra av en amerikansk militärpolis att asfalt och betong var det som var säkert att gå på. De allierade hade släppt 10 miljoner minor i området och vi körde på vägar som skulle vara clearade men som inte var det. Det är ett rent under att vi inte small i luften.

Vad gjorde du där?

– Jag var ofta transportchef och minns särskilt hur vi en gång skulle köra från den nepalesiska basen. Vi skulle ha med oss fem kubikmeter skitigt helikopterbränsle och det var nerlusat med minor där vi skulle köra. Därför sade jag till de andra att åka i förväg och ställa sig på asfalten längre fram. Jag väntade i ungefär en kvart innan jag själv körde ner den explosiva lasten. Jag hade inte hjärta att be någon annan köra om jag inte själv kunde tänka mig att göra det.

Du har varit med om flera andra dramatiska händelser. Kan du berätta?

– I Libanon var jag med om väldigt otrevliga hot. Jag har stått helt obeväpnad när det gått förbi någon med en kalasjnikov och agerat hotfullt. Man har skjutit i närheten av mig och 1991 sköts en svensk ihjäl. Lite senare var jag själv med om ett kidnappningsförsök där de hotade med att spränga vår tungdragare med sprängmedel gjort av natrium, koskit och diesel. Vi kunde inte passera med våra fordon och det uppstod en väldigt hotfull situation.

– En annan gång sköt israeliska soldater väldigt nära vår konvoj. Vi skulle inte ha varit ute på vägen över huvud taget. IDF (Israeli Defense Forces) respekterar bara sig själva och absolut inte FN. Jag var konvojchef och gick ut och ställde mig med osäkrad kpist. Om ett skott skulle ha skadat mina killar hade jag skjutit, och jag tänkte »svenska flaggan högt – jag går inte ner först». 

600 man bodde i FN-soldaternas förläggning i Kuwait, ändå fanns plats för volleybollspel där.

Hur var det då att komma hem efter den här typen av upplevelser?

– Det var tomt. Väldigt, väldigt tomt. Jag hade tydliga symtom på PTSD och förstod att det var något som inte stämde. Redan under tiden jag var nere i Gulfen började jag känna att jag inte klarade av situationen. Det blev jobbigare och jobbigare och jag började dra mig undan. Det uppstod helt nya reaktioner i kroppen och jag hade ingen aning om varför.

– Jag hade ett stort behov av att prata om vad jag varit med om. Men till slut var det mina kompisar som berättade historierna för mig. Jag blev inte längre bjuden på fester, det sprack med min dåvarande flickvän och jag blev mycket ensam. Telefonräkningarna var höga eftersom de riktiga kompisarna fanns runtom i landet. Jag levde ensam i ungefär tre år innan jag träffade min nuvarande fru på en FN-träff 1996. Hon är också veteran.

Hur yttrade sig dina PTSD-symtom?

– Jag blev väldigt lätt provocerad. Man är så skör, men samtidigt inte. Jag fick problem på arbetet, det blev kontroverser och jag råkade ut för en del dumheter. Till slut vågade jag inte gå på fester och inte gå ut på stan. Vissa dagar gick jag inte nära spårvagn-en och det hände att jag undvek broar. PTSD kan också sätta sig rent fysiskt. Själv har jag haft fyra blodproppar i benen och en i lungan. Utlandstjänst har sitt pris.

Trots att du mådde så dåligt dröjde det lång tid innan du fick sjukpension. Kan du berätta lite om den processen?

– År 1998 gick jag en kamratstödsutbildning inom Fredbaskrarna Sverige. Det gällde den gången debriefing, alltså krisbearbetning. Jag var då offret som bara skulle berätta och det öppnade mig så att jag stod helt vidöppen. Jag bara skakade, och svetten sprutade. På den tiden fanns ingen hjälp att få från Försvarsmakten. Jag fick sjukpension först i augusti 2002, och den 7 juli 2003 fick jag som första veteran mina symtom bedömda som arbetsskada.

Vägen mot Kuwait City var kantad med fordonsvrak och kallades »Death Road».

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag har mina ups and downs. Jag äter antidepressiv medicin, men den jag har tagit i många år har slutat att fungera. Därför håller jag på att fasa in en ny och det är jobbigt. Jag brukar säga att jag har fått lära mig att krypa och gå två gånger i mitt liv. Jag tål inte stress överhuvudtaget och måste därför ta det lugnt.

– En normal dag går jag upp, dricker kaffe, läser tidningen, kollar så att man inte står med bland dödsannonserna och tittar lite i datorn. Jag tränar på gym två gånger i veckan och aikido två gånger. I år fick jag svart bälte i aikido, vilket är mycket ovanligt för personer med min bakgrund. På aikidoträningarna kan jag stänga ute allt annat och bara tänka att här har vi det skoj.

Du engagerar dig också för veteranernas rättigheter. Varför och på vilket sätt?

– Ingen mer ska råka så illa ut som jag har gjort! De som drabbas av PTSD är så sköra och utsatta. Vi som har gjort utlandstjänst har ställt upp. Då har vi rätt att få hjälp utan krångel. Det finns jätteduktiga handläggare både på Försvarsmaktens HR-centrum och ute på förbanden. Men det finns också en stor okunskap.

– Jag önskar att det fanns en större medvetenhet om att varje människa är unik. Man måste hjälpa och stötta de här personerna individuellt och man måste finnas till hands rent fysiskt. Det går inte per telefon. Jag känner till tolv personer som gjort utlandstjänst som begick självmord under 2013.

Har du själv kontakt med andra som drabbats av PTSD?

– Ja, det händer att någon ringer och berättar om trasiga familjeförhållanden och om problem på arbetsplatsen. Jag har utbildat mig till samtals-ledare och är behörig i debriefing och avlastningssamtal. Under de senaste åren har jag dessutom hjälpt sju personer att få sjukpension och få sina symtom klassade som arbetsskador. De presenterar fakta för mig, jag begär en fullmakt och ser till att hjälpa dem. Detta gör jag helt ideellt.

– Det känns dock bra att allt agiterande jag gjort i medier sedan 2003 har gett resultat. 2014 hade jag ett personligt samtal med ÖB Sverker Göranson. Han sade att han hade gett en order om att Försvarsmakten i fortsättningen ska lyssna på vad jag har att säga. Då kan jag inte ha fel.

Intervjun publicerades i Militär Historia nr 1/2016.

»En riktigt elak sak», enligt Lennart Hultkrantz. En irakisk hoppmina som briserade 1,5 meter upp i luften och spred stålkulor åt alla håll. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också