Ryskjapanska kriget 1904-05. Japanska soldater på marsch 1904.

Japanska soldater på marsch 1904. 

© Ullstein bild/All over press

När Japan chockade Ryssland

Från att ha varit ett stängt samhälle med blicken riktad inåt var Japan 1904 redo att utmana det mäktiga ryska tsardömet. Världens ögon riktades mot Port Arthur där de japanska imperie­drömmarna skulle få ytterligare näring.

6 december 2017 av Dan Öberg

”Av de tappra dödas kroppar hopades nu berg på berg; deras blod rann som strömmar ned i dalarna. Slagfältet förvandlades till kyrkogård, berg och dalar till förbränd jord. Allt eftersom minuterna och sekunderna gingo, sändes liv efter liv in i evigheten.”

Så börjar Tadayoshi Sakurais dagboksanteckningar om de första anfallen på de yttre befästningarna vid Port Arthur den 19 augusti 1904. Sakurai fortsätter med att betona vikten av moral och vilja bland de japanska stormkolonnerna, eller niku-dan (”mänskliga projektiler”) som han kallar soldaterna som på bred front stormade befästningarna. 

Beteckningen var ingen överdrift då de första anfallen mer eller mindre blev en masslakt och slutade i taktisk katastrof. Den japanska belägringen av den manchuriska hamnstaden Port Arthur, då i rysk ägo, var ett blodigt kapitel i det rysk-japanska kriget. 

Stor betydelse för första världskriget

Sällan hade ett krig dokumenterats eller studerats så väl och efter krigsslutet skrevs mycket, även på svenska, som kom att ligga till grund för taktiska och strategiska bedömningar. Kriget fick därför stora implikationer för det som skulle bli första världskriget, främst eftersom den japanska andan, att till varje pris anfalla, sågs som nyckeln till framgång.

I början av 1900-talet var Ryssland och Japan två mycket olika länder. Ryssland utgjorde en kontinentalmakt med världsomspännande ambitioner uppbackade av en stor armé. Öriket Japan var en stat mitt i modernisering, som trevande börjat hävda sig regionalt efter århundraden av isolering och feodalism. 

Båda ville åt Manchuriet

Det var ett Japan som var moraliskt stärkt av segern i det sino-japanska kriget i mitten av 1890-talet och av en nyingången allians med Storbritannien. Men det var ännu ett relativt outvecklat land som knappast åtnjöt internationell respekt. Olikheterna till trots hade länderna liknande målsättningar i Ostasien i det att de båda ville kontrollera Manchuriet och Korea. 

Den stundande konflikten med Ryssland, tre decennier efter att moderniseringen startat, blev på många sätt en brytpunkt för Japan.

Det japanska överraskningsanfallet mot Port Arthur den 8 februari 1904 skildrat på ett vykort.

Kriget inleddes med ett överraskande japanskt anfall lett av amiral Togo (till vänster) mot den ryska flottan i Port Arthur. Amiral Jevgenij Aleksejev (till höger) var rysk överbefälhavare i Manchuriet.

© Library of Congress

Genro förlorade i inflytande

Under den japanska imperieperioden 1868–1945 styrde kejsaren utåt sett enväldigt. I praktiken centrerades makten till ”rådgivande” grupper som tog alla viktiga politiska och militära beslut. Främst av dessa var de så kallade genro – ett råd av fem äldre män. Dessa härstammade från Japans två mäktigaste samurajklaner och hade i decennier styrt landet med en försiktig utrikespolitik.

Den makt genro åtnjöt var dock i avtagande och inför det rysk-japanska kriget gick landet mot en situation där partipolitiker började spela en ökad roll. Förändringen innebar en mer framåtblickande utrikespolitik fylld av ett större självförtroende där kringliggande länder sågs som naturliga medtävlare och fiender. 

I motsats till hur genro ofta hållit tillbaka det japanska imperiets ambitioner märktes nu en ökande nationalism och aggressivitet – ofta underblåst av dagspress och ledande religiösa företrädare.

Hamnstaden Port Arthur

Hösten 1903 hade Japan inlett direkta diplomatiska förhandlingar med Ryssland angående läget i Manchuriet och på den koreanska halvön. Främst var kejsardömet misstänksamt mot den ryska expansionismen i området. 

Ryssland hade tillägnat sig Liaodonghalvön med den viktiga hamnstaden Port Arthur 1897 och sammanbundit flera stora städer med dåtidens viktigaste transportmedel till lands: järnvägen. Både Korea och Manchuriet var rika på råvaror och erbjöd möjlighet till kolonisering, och såväl Japan som Ryssland såg områdena som önskvärda delar i ett framtida imperium. 

Japan försökte därför under diplomatiska förhandlingar ända fram till januari 1904 få Ryssland att följa ingångna fördrag och dra sig tillbaka. Något som var politiskt omöjligt i ett Ryssland där kompromisser med lilla Japan sågs som ovärdigt och onödigt. Den arroganta inställningen och den diplomatiska lomhördheten till trots var Ryssland dåligt förberett för ett krig.

Rikugun berett på krig

Kanske var dock det största hindret för en fredlig utgång av förhandlingen den japanska militärens tolkning av det strategiska läget. Enligt den stod kejsardömet inför en situation där ett krig med Ryssland var oundvikligt. Rikugun – den japanska armén – såg den stora ryska truppnärvaron i Manchuriet och rysk infiltration i det självständiga Korea som de stora hoten. 

Ryskjapanska kriget. Japansk skyttegrav.

Japanska officerare i överläggningar i en skyttegrav utanför Port Arthur.

© Library of Congress

Kaigun – den japanska flottan – såg med oro på den ryska flottans närvaro i Koreasundet och de hamnar den tillägnat sig i Manchuriet. De båda vapengrenarna ansåg även att tiden stod på ryssarnas sida, något som gjorde att ett snabbt krig uppfattades som attraktivt.

Växande krigsiver i Japan

Både Koreas och Manchuriets framtid låg således i vågskålen. Men om Korea var det viktigaste krigsbytet var Manchuriet den stundande krigsskådeplatsen. Och i Manchuriet var ingen plats viktigare än hamnen vid Port Arthur (i dag Dalian). Där hade det ryska imperiet fått en hamn som var öppen under vintermånaderna (Vladivostok var isbelagd stora delar av året), något som passade expan­sionen i Asien. 

Port Arthur var således navet som konflikten skulle kretsa kring. Det gjorde inte saken bättre att Japan erövrat Port Arthur i det sino-japanska kriget (1894–95) men tvingats lämna tillbaks det till Kina – bara för att se Ryssland tillägna sig det genom aggressiv diplomati. 

Det vore dock missvisande att säga att all utveckling ledde mot krig då det även fanns ett starkt motstånd inom vissa grupper, exempelvis i genro och bland ledande socialistiska företrädare och tidningar. Dessa fick dock stå tillbaka för en gradvis växande våg av krigsiver.

Yalu naturlig försvarslinje

För att Japan skulle lyckas ta sig an Ryssland krävdes att armén och flottan var väl samordnade och samövade. Den japanska armén behövde landstiga på Koreas västkust och avancera norrut in i Manchuriet. Gränsen mellan Korea och Manchuriet utgörs av floden Yalu vilket skapade en naturlig rysk försvarslinje. 

Det gällde för armén att med hjälp av ingenjörsförband korsa floden och skära av Liaodonghalvön och därmed landvägen till Port Arthur. Detta krävde flera arméer med tillhörande logistik. 

Den japanska flottans uppgift blev att möjliggöra både arméns landstigningar och rörelsefrihet genom att skydda de egna kommunikationslinjerna samt att begränsa den ryska flottans manöverutrymme.

Ryskjapanska kriget. Två ryska fartyg ligger sänkta i Port Arthurs hamn.

Den 5 december tog japanerna ”höjd 203” och började beskjuta de ryska fartygen i Port Arthur. Slagskeppet Pobeda (till höger) sänktes den 7 december och kryssaren Pallada två dagar senare.

© Library of Congress

Ryska flottan delad

Japanerna var medvetna om att man vid ett krigsutbrott skulle ha överläget både till sjöss och på land men att Ryssland hade möjlighet att fylla på med förstärkningar västerifrån ju längre kriget led. 

Exempelvis bestod den ryska flottan av en asiatisk och en europeisk del. Den senare behövde förflyttas från Östersjön till Asien vilket skulle ta lång tid. Avståndet mellan Moskva och Manchuriet skapade betydande problem och frågan var hur mycket Ryssland var berett att investera i ett krig på imperiets baksida. 

Inte nog med att flottan var uppdelad på detta sätt, den asiatiska Stillahavsflottan var ytterligare kraftsplittrad i det att den var uppdelad mellan Vladivostok och Port Arthur. 

Japanerna i sin tur var mest beroende av hamnarna på Koreas västsida, vilket gjorde att Port Arthur med sju ryska slagskepp utgjorde det omedelbara hotet.

Denna situation påminner mycket om den under det sino-japanska kriget då den kinesiska flottan var uppdelad på en rad provinser, något som där hade verkat till Japans fördel. Frågan var dock om det hade någon betydelse nu.

Amiral Togo ledde första anfallet

Tärningen kastades slutligen när Kejserliga rådet i februari 1904 formellt fattade beslut om krig. Japanerna satsade allt på ett kort, medvetna om att en förlust skulle ha förödande konsekvenser för imperieambitionerna. 

Den japanska flottan var stöpt efter brittisk modell och bestod av moderna örlogsfartyg. Amiral Heihachiro Togo utnämndes till befälhavare för det inledande anfallet mot Port Arthur. Han ansågs vara en försiktig och relativt intetsägande officer. 

För att mildra kritiken mot utnämningen försvarade flottministern amiral Gonbei Yamamoto Togo med motiveringen att denne ”är en man med tur”. Sanningen är nog snarare att Togo var en noggrann och duktig yrkesman som under lång tid studerat och förberett de kommande operationerna.

Rysk-japanska kriget inleddes med ett överraskningsanfall av 1. jagarflottiljen på kvällen den 8 februari 1904 i ett vinterkallt Manchuriet. Två av de ryska slagskeppen som låg på redden skadades svårt av de tio japanska jagarna. Liksom vid Pearl Harbor över trettio år senare anföll således Japan utan krigsförklaring. 

Ryska soldater i befästningen som kallades kinesiska muren. Försvaret där stod emot flera stormningar som blev mycket kostsamma för japanerna. 

© Library of Congress

Japanskt herravälde till sjöss

Till skillnad från Pearl Harbor var den engelskspråkiga dagspressen relativt kallsinnig till den ryska upprördheten. Tvärtom tolkades anfallet i hög grad som militärt motiverat och – som japanerna påpekade – hade inte Ryssland anfallit Sverige 1808 utan formell krigsförklaring?

Även om överraskningsanfallet knappt skadade flottstyrkan var försvararens respons så begränsad att den japanska blockaden lyckades. Japan fick herraväldet till sjöss och kunde relativt ostört föra över sina arméförband till Manchuriet. 

De närmaste veckorna fortsatte den ryska flottan att agera passivt och den japanska opererade utanför räckvidden för Port Arthurs kustartilleri. Bortsett från enstaka skärmytslingar så var det sjöminor som åstadkom de mest kännbara förlusterna under sjökrigets inledande månader. 

Bland annat sjönk den ryska minläggaren Jenisej när den i svår snöstorm träffade en mina den själv lagt ut. Kryssaren Bojarin blev också offer för en mina när den sökte efter Jenisej. I de sjöstrider som följde gick både ryska och japanska slagskepp på sjöminor.

Kesshitai skulle spränga hamnen

Eftersom avsikten med den japanska sjöblockaden var att säkra kommunikationslinjerna till Korea var strategin lyckad så länge den ryska flottan låg i hamn. Då infarten till hamnen i Port Arthur var långsmal och grund försökte Togo vid upprepade tillfällen att nattetid segla in fraktfartyg lastade med betong och sprängmedel. Dessa skulle i självmordsanfall detonera och blockera hamnen. 

Taktiken misslyckades dock eftersom fartygen ofta sänktes, främst med hjälp av de ryska strålkastarna vid Port Arthur, innan de kommit in i hamnen. Antalet frivilliga för dessa kesshitai (”självmordsgrupper”) var överväldigande. Men det är mycket svårt att veta i vilken mån sjömännen var frivilliga eller tvingades exempelvis via grupptryck. 

Det blev dock uppenbart för den japanska flottan att en sjöblockad inte räckte för att betvinga Port Arthur eller dess flotta. Slutsatsen var att staden måste intas landvägen av armén.

Yamagata överbefälhavare

Överbefälhavare och högsta ansvarig för den japanska arméns insats i det rysk-japanska kriget var vid tillfället en av de fem genro, fältmarskalk Aritomo Yamagata. Han inledde moderniseringen av den japanska armén efter preussisk modell i slutet av 1800-talet. 

Under sig hade Yamagata generalstabschefen för de manchuriska arméerna, general Kodama, som ledde hela den militära kampanjen i Manchuriet. Vid krigsutbrottet förfogade Kodama över tre arméer bestående av ungefär tre divisioner vardera.

Japanerna genomförde flera dödsföraktande stormningar rakt mot de ryska
kulsprutorna. Här begravs japaner som nådde in i ett av forten.

© Library of Congress

Kuroki i anfall mot Yalu

När 1. armén under general Tamemoto Kuroki gick norrut mot floden Yalu för en relativt begränsad gränsstrid mitt i Asiens bakgård såg hela världen på med förväntan. I en serie välkoordinerade anfall ledde Kuroki sina mannar över floden och tvingade den ryska armén till reträtt. Striden blev via krigskorrespondenter en internationell angelägenhet som bevisade att det lilla Japan kunde mäta sig med det ryska imperiet.

Därefter började de japanska arméerna att avancera norrut och skära av Liaodonghalvön. 3. armén under general Maresuke Nogi gick i land i Korea. Nogi, vars båda söner tjänstgorde i armén, fick i samband med att hans styrkor landsteg beskedet att hans ena son stupat i strid.

Port Arthur kraftigt förstärkt

Den ryska flottbasen var väl förberedd på ett anfall från havet. När Japan intog staden under sino-japanska kriget 1894 skedde det utan större egna förluster. När Ryssland tog över Port Arthur från Kina 1897 förstärkte man landförsvaret avsevärt. 

Ovetande gick således den japanska armén mot en kraftigt förstärkt befästning kantad av kilometrar av fortifikationer och försvarspositioner. Det kraftiga kustartilleriet var även förstärkt med pjäser från flera slagskepp som skadats i överraskningsanfallet i februari. 

Försvaret i Port Arthur leddes av den ryska generallöjtnanten Anatolij Stössel, en hård befälhavare som var illa omtyckt av sina underordnade. Han ledde 3. sibiriska armékåren och i försvaret deltog nära 50 000 ryska soldater och sjömän. Samtidigt var stadens civila folkmängd vid tillfället mellan 30 000 och 40 000 personer.

General Nogi stormade staden

I slutet av sommaren 1904 hade japanska 3. armén under general Nogi intagit utgångsläge för anfall. Han såg framför sig en snabb stormning av staden med infanteriet på bred front på samma sätt som 1894. Men Nogi hade kraftigt underskattat det ryska försvaret. 

Den 19 augusti anföll tre divisioner (sammanlagt 80 000–90 000 man) de yttre befästningarna. Stormningarna skedde nattetid mot det som kallades den kinesiska muren (inte att förväxla med den riktiga kinesiska muren) som omgav staden. Försvararna använde sig effektivt av flottans strålkastare för att koncentrera kulsprute- och artillerield.

Karikatyr där ryssar frågar varför japanska soldater är så starka. ”Vi är fyllda av yamato damashii – den japanska andan”, blir svaret.

© Kiyochika Kobayashi/Library of Congress

Anfallet blev en katastrof. Japanerna tog enbart en mindre höjd och några ryska positioner till priset av någonstans mellan 15 000 och 18 000 man i förluster. Det är dessa strider som Tadayoshi Sakurai i artikelns inledning beskrev som ”berg på berg av döda, med blod strömmande ner i dalarna”. 

Belägringen av Port Arthur

Bilden av den japanska soldaten som dödsföraktande byggdes på. I Japan kallades detta för yamato damashii – den japanska andan – en vilja att agera offensivt till varje pris. Nogi insåg att taktiken varit ett misstag och övergick till att istället inleda en belägring av Port Arthur som därmed blev avskuret från omvärlden.

Under den fem månader långa belägringen fick den japanska armén förstärkningar och förråd landvägen via staden Dalny. Regn gjorde vägarna till leråkrar och då ryssarna gjort järnvägen obrukbar skedde transporterna till fots och med häst. Trots det kunde japanerna kontinuerligt förstärka sina styrkor under hösten.

Den ryska situationen i det belägrade Port Arthur var betydligt sämre. Man tvingades leva på de förråd som fanns, de små köttransonerna tog snart tog slut, vilket under hösten ledde till skörbjugg hos mannarna. Belägrarna arbetade under tiden på att ringa in staden så effektivt som möjligt. 

Höjd 203 viktigt mål

I slutet av september anlände de fruktade 28 cm haubitsarna från Japan och därefter regnade det kontinuerligt granater över Port Arthur. I tillägg till detta arbetade japanska sappörer med minering i hopp om att kunna förstöra de ryska försvarspositionerna.

Belägringen kombinerades även med fortsatta frontalanfall i vilka terräng togs till mycket stora förluster. Japanerna strävade kontinuerligt efter att nå de höjder som omger staden. 

I början av december togs det som på japanska kallas Ni-maru-san (”två, noll, tre”), den höjd på 203 meter som möjliggjorde artilleribeskjutning över hamnen i Port Arthur. Det var goda nyheter för belägrarna som äntligen fick möjlighet att nyttja höjderna runt staden offensivt. 

Men det fanns ett betydande smolk i seger­bägaren för Nogi. Hans andra son dog nämligen i samband med stormningarna av Ni-maru-san.

Japanska soldater löser av ryska vaktposter efter kapitulationen den 5 januari 1905.

© Library of Congress

Stössel kapitulerade

Efter att japanerna ställt upp artilleripjäser på höjden var den stora ryska flottan i hamnen förlorad. Örlogsfartygen sänktes ett efter ett i vad som förmodligen var den största förödelse som landbaserat artilleri åsamkat större fartyg. 

Detta ledde även till att Stössel trots protester från sina underordnade beslutade att kapitulera och överlämna staden till japanerna. Port Arthur hade tagits, men till ett fruktansvärt pris. 

Någonstans mellan 60 000 och 90 000 japanska soldater stupade i strid eller avled i sjukdom i samband med belägringen, i jämförelse med cirka 30 000 ryska. De män vars ”blod rann som strömmar ned i dalarna” runt Port Arthur mytologiserades genom dagböcker som Tadayoshi Sakurais och vissa dyrkades därefter som gudar i shintohelgedomar.

Det rysk-japanska kriget fortgick ytterligare några månader men både till land och till sjöss blev de ryska styrkorna grundligt besegrade. Exempelvis i sjöslaget vid Tsushima i maj 1905 där Östersjöflottan tillintetgjordes efter att ha nått Stilla havet via Afrika. Få sjöslag i historien har varit så avgörande.

Fredsavtal i Portsmouth

Detta till trots var det ett mycket krigstrött Japan som gick till förhandlingsbordet i augusti 1905. Landet hade spenderat stora summor på kriget, det mesta bekostat av utländska lån, och dessutom fått sin armé illa tilltygad. Trots det var kriget fortfarande populärt hos det japanska folket, vilket gjorde fredsförhandlingarna svåra för den japanska delegationen. 

Resultatet av förhandlingarna i Portsmouth blev att båda länderna släppte kontrollen över Manchuriet men Japan fick bland annat tillgång till Port Arthur och delar av Liaodonghalvön.

I och med att imperiet utmärkt sig som en ny stormakt i Asien var ambitionerna höga. Många blev missnöjda med fredsfördraget och en känsla av nationell förödmjukelse som ställde krav på militär revanschism infann sig. 

Utmanare om makten över Asien

Japans utrikespolitiska ambitioner stegrades, vilket i sin tur ledde till att landet på allvar började utmana Storbritannien och Förenta Staterna om makten i Asien. Den världsordning som sprang ur den japanska segern befäste därför ytterligare en maktkamp som tilltog under 1920- och 1930-talet i vilket japanska och västerländska intressen ställdes emot varandra. 

Detta gör att kriget går att se som ett viktigt steg mot det som skulle bli kriget i Stilla havet 1941–45.

Publicerad i Militär Historia nr 9/2013

Kanske är du intresserad av...

Läs också