Skyttegravskriget 1915

Skyttegravskriget 1915 Hämtad ur Första världskriget — 4 februari 2013 8:59 | En kommentar Västfrontens skyttegravskrig var inte planerat, men när...

4 februari 2013
Skyttegravskriget 1915

Hämtad ur Första världskriget — 4 februari 2013 8:59 | En kommentar

 

Västfrontens skyttegravskrig var inte planerat, men när anfalls­möjligheterna tog slut grävde trupperna ner sig i ett 76 mil långt ställningskrig. För soldat­erna blev vardagen en sörja av lera, trötthet och dålig mat – alltid med döden på lur.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia 2/2013

Den brittiske soldaten Robert Burns var frivillig i vad som kallades Kitcheners armé. När han anlände till västfronten sommaren 1915 hade skyttegravskriget redan pågått ett halvt år. Burns beskrev vardagen i de trånga gångarna:

”Det var en nedslående överraskning att vi skulle vara ute i linjerna så länge utan att komma någonstans. ›Vad slåss vi för?› frågade vi oss. Att veckovis vara på samma plats utan att komma någonstans kändes som ett stort slöseri. Vi levde som råttor bland råttor. Det var kul att titta på dem när två tre stycken drog i samma kex. […] Vi var oerhört smutsiga hela tiden. Man kunde inte tvätta sig om man inte samlat vatten i något regnskydd. Så om det inte regnade på en vecka tvättade vi oss inte.”

Hösten 1914 tog anfallsreserverna och manöver­utrymmet slut på västfronten. Av ren självbevarelsedrift började därför förbanden i de främsta linjerna att gräva enskilda skyttevärn för att öka sin skyddsnivå. Västfronten stelnade snabbt i ett 76 mil långt band av enkla värn från Nordsjön till den schweiziska gränsen. De uppenbara fördelarna gjorde att grävandet spred sig och efterhand växte ut till ett omfattande system av olika skyttegravar. Skytte­gravar var ingenting nytt, de hade tidigare ofta använts vid belägringar, men då fanns ett tydligt mål som skulle intas. Det som var nytt på västfronten var omfattningen när hela arméer började gräva ner sig.

Efterhand grävdes flera linjer av skyttegravar inklusive reservlinjer med skyddsrum. Även de var vanligen utgrävda och förstärkta men kunde ibland vara ombyggda källare i raserade byar. Mellan linjerna fanns enklare förbindelsegravar som bara användes för skyddad förflyttning. Då det var tyskarna som började gräva hade de fördelen av att kunna välja höglänt terräng, vilket minskade insynen och ökade skyddet. Vanligen var tyskarnas skyttegravar bäst byggda, britternas ett mellanting och fransmännens sämst. Det hängde samman med de operativa förutsättningarna. Tyskarna ville föra en effektiv försvarsstrid medan fransmännen avskydde att betrakta skyttegravarna som något permanent och i stället ville återerövra all förlorad fransk mark. Normalt varierade avståndet mellan de främsta allierade och tyska linjerna mellan femtio och några hundra meter.

Särskilt i det flacka och vattensjuka Flandern var grundvattnet ett stort problem. Som en nödlösning gjorde man därför också förhöjda skyttegravar. Dessa var grunda värn där väggarna byggdes upp med sandsäckar som fylldes med jord eller lera.

I princip såg skyttegravarna likadana ut inuti, oavsett om de var nedgrävda eller uppbyggda och förstärkta. De var cirka tre meter djupa med avsatser i vilka man stod som vaktpost eller för att skjuta över kanten. Väggarna var förstärkta med sandsäckar, timmer eller risknippen. För att förhindra anfallande fiender att skjuta längs en skytte­grav byggde man dem inte raka utan bröt upp dem i små avsnitt eller grävde i sicksack.

När det regnade gick det inte att hålla sig torr i lervällingen som ofta utgjorde skyttegravarnas botten. Dagar med blöta fötter utan torrt ombyte medförde att många soldater drabbades av ”skyttegravsfot”, vilket var en sorts förfrysning som i värsta fall ledde till kallbrand. Märkligt nog var förkylningar och lunginflammationer ganska ovanliga. Däremot orsakade den bristfälliga hygienen stora problem. Smutsen i skyttegravarna, de bristfälliga latrinerna och de omkringliggande liken gjorde att det stank förfärligt. De otvättade männen plågades av löss vars bett kliade och spred sjukdomar.

Mathållningen i de främsta linjerna var besvärlig. Det var svårt att få fram mat och under strid gick det inte alls. Då fick soldaterna, efter befälens tillåtelse, äta sina oaptitliga nödransoner. Vattenförsörjningen var också svår. Vattnet bars ofta fram i gamla bensindunkar och renades med kalciumhypoklorit eller olika klorlösningar, vilket påverkade smaken. Under stridsperioder kunde man tvingas hålla till godo med förorenat vatten ur krevadgropar. Även om tyskarna prioriterade sina stridskrafter blev deras mat efterhand sämre på grund av de allierades effektiva handelsblockad mot Tyskland. I den franska armén definierades färskt bröd som allt som bakats de senaste åtta dagarna. Generellt var britternas mat bäst även om männen klagade på att den var enformig. Menige Burns skrev också om kosthållningen i de brittiska skyttegravarna:

”Maten – ja vi hade något som kallades för järnransonen. Det var hårda kex som vi åt i linjerna. […] Man grävde en liten avsats i skyttegravsväggen där man ställde ett värmeljus för att koka vatten. Det var viktigt att inte ljuset syntes över kanten. Varm dryck bars bara fram om det inte föll några granater. Men sköts det mycket kunde inte killarna som lagade maten någon kilometer längre tillbaka bära fram den så vi fick inte mat varje dag.”

För det mesta var livet i skyttegravarna både farligt och förfärligt även om soldaterna inte behövde genomföra större offensiver allt för ofta. I själva verket såg många soldater sällan några fiender. Däremot innebar tjänsten i de främre linjerna ständiga risker i form av artilleribeskjutning och fientliga prickskyttar. Även om skyttegravarna gav en känsla av säkerhet var de farliga att vistas i under kraftfull beskjutning.

Nästan varje natt kröp arbetslag ut i ingenmansland för att bygga nya eller laga gamla taggtrådshinder. Dessa fanns i flera linjer som skydd framför den egna främsta skyttegraven. Delvis för att upprätthålla en ”offensiv anda” skickade man också ofta ut spaningspatruller på natten. Vanligen bestod dessa av några man som tillsammans med en officer kröp fram för att kontrollera fiendens beredskap och grupperingar. Ett sätt att lösa dessa uppgifter var att försöka ta någon fientlig vaktpost till fånga vilket naturligtvis var riskabelt. Alan Thomas i Royal West Kents regemente beskrev de nervpåfrestande nattliga räderna:

”Man orienterade sig och gav sig av mot öppningen i [den egna] taggtråden. När man sedan var igenom började det roliga – om man kan kalla det så. Alla föremål tycktes ta en mänsklig gestalt. Om man stirrade på dem länge nog kunde man svära på att de rörde sig... När man närmade sig de tyska linjerna kunde man (eller kunde man inte) uppfånga ljud från fienden – en röst, ett fotsteg, det metalliska ljudet av ett gevär som flyttades eller kanske bara en hostning eller en harkling... Även då kunde man komma på att det man lyssnat på bara var ljudet från en lös tråd som blåste med vinden.”

Att stå på vakt var både skrämmande och tröttsamt. Dagtid kikade man ut i ingenmansland genom periskop. Att lyfta huvudet över kanten på skyttegraven var livsfarligt i dagsljus. Nattetid stod posterna med huvud och axlar ovanför bröstvärnet som kallades parapeten. Detta dels för att se och höra bättre, dels för att minska risken för att träffas i pannan då fientliga kulsprutor var inriktade mot bröstvärnen. Det var bättre att träffas i bröstet eller axlarna. I mörker fördubblades antalet vaktposter som en säkerhetsåtgärd, vilket ökade arbetsbelastningen. Männen var konstant trötta och ren utmattning var ett stort problem, vilket Robert Burns vittnar om:

”Det gick bara att sova när det inte sköts några granater. Man sov eller dåsade sittande på någon avsats med rocken svept omkring sig för att hålla värmen. Vi var fruktansvärt trötta. Det var alltid några som stod vakt med huvudet över kanten på skyttegraven. Jag vet några grabbar som var så trötta att de ställde geväret mot marken och lutade hakan mot bajonettens spets för att snabbt bli väckta om de somnade. Att somna på post var ett allvarligt brott, man kunde till och med straffas med att bli skjuten.”

Normalt roterades förbanden så att soldaterna var en period i de främre skyttegravarna, en period i reserv och mera sällan i vila långt bakom fronten. Av säkerhetsskäl skedde avlösningarna nattetid. I de trånga skyttegravarna tog detta avsevärd tid när de tungt lastade männen förflyttade sig i totalt mörker. Samtidigt var det nödvändigt och moralhöjande att komma undan och få vila i de bakre säkra områdena där man dessutom kunde bedriva kompletterande utbildning.

Alla frontavsnitt var inte lika farliga, det fanns lugna sektorer med låg eller ingen stridsaktivitet. Dessa avsnitt utnyttjades medvetet av båda sidor till att låta slitna förband ta igen sig. Den tyske soldaten Oskar Meyer beskrev ett sådant lugnt avsnitt i Vogeserna:

”På somliga ställen var det bara ett tiotal meter mellan våra och fransmännens närmaste värn. Först kastade vi granater på varandra men sedan kom vi överens om att låta bli och att inte heller skjuta på varandra. Den sista tiden bytte vi till och med cigaretter, pengar, brev med mera. Vi tittade över bröstvärnen i fullt dagsljus och stirrade oskyldigt på varandra. Fransmännen gav oss bilder på deras stora kanoner. En av dem fotograferade en tysk vaktpost efter att de först skakat hand med varandra. Vi hade åtskilliga lugna dagar där.”

Man utvecklade även helt nya vapen för det speciella kriget i skyttegravarna, som granatkastare, eldkastare och stridsgas. Granatkastaren utvecklades ur mörsaren, som ursprungligen var en kanon med mycket kort eldrör som användes som belägringsartilleri. Det nya fruktade vapnet var tack vare sina projektilers branta banor idealiskt till att ”lobba” ner granater i skyttegravarna.

Eldkastare fanns i Tyskland redan före krigsutbrottet. Det krävdes två särskilt utbildade stormpionjärer för att sköta detta ganska otympliga vapen: en man riktade munstycket och en man bar bränsletanken. Den vanligaste modellen hade en räckvidd på arton meter och bränslet räckte i två minuter. De första stridsinsatserna ägde rum mot britterna sommaren 1915. Eldkastarna var fruktade vapen men flest skador orsakades av att soldater som hotades av eldsflammorna flydde upp ur sina värn och då utsattes för eld från andra vapen. Vanligen skedde insatserna med grupper om sex stycken eldkastare. Även fransmännen använde sig av detta vapen medan britterna efter försök valde att inte sätta in sina i strid.

Tyskarna var först med att använda stridsgas. Den 22 april 1915 sattes klorgas för första gången in i större skala för att understödja ett anfall. Detta genomfördes längs en sex kilometer lång frontsträcka i Flandern. Fransmännen (huvudsakligen algeriska soldater ur en reservistdivision) blev fullständigt överraskade och flydde i panik. Eftersom den tyska ledningen var osäker på effekten av det nya gasvapnet hade inga reserver förts fram och en kanadensisk division kunde fylla ut luckan i den allierade fronten med näsa och mun insvepta i våta trasor. Nästa dag var läget återställt. Därefter använde och utvecklade både tyskar och de allierade olika stridsgaser varav senapsgasen blev den mest fruktade.

Även om stridsgas var ett fruktat vapen gav den ingen större effekt på slagfältet. Nackdelarna var för stora. Det krävdes öppen och flack terräng samt optimal vindstyrka och vindriktning. Vidare krävdes det lång förberedelsetid och gasgranaterna var också farliga att hantera för egen trupp. Först munskydd och senare gasmasker nedsatte effekten av gasvapnet ytterligare. Den uppenbara nackdelen var dessutom att sedan fienden bekämpats måste egna förband avancera genom gasbelagt område.

I början av skyttegravskriget försvarade man gärna redan den främsta skyttegraven för att om möjligt hejda fiendens anfall i ingenmansland. Nackdelen var då att fientlig artillerield ökade de egna förlusterna. Om anfallen dessutom bröt igenom någonstans kunde främre försvarande förband fångas i en fälla samtidigt som man då saknade reserver att göra motanfall med. Efterhand övergick man därför till ett mera flexibelt försvar där främre linjer bara bemannades glest och mot slutet av 1915 var de utbyggda skyttegravssystemen på båda sidor flera kilometer djupa (senare utvecklades skyttegravarna ytterligare när tyskarna börjad bygga ut sitt ”elastiska djupförsvar” 1917).

Artillerielden visade sig svår att utnyttja i anfallsstrid mot skyttegravar. Långvarig beskjutning förstörde terrängen vilket ytterligare försvårade framryckningen. Storm­eldarna syftade till att eliminera försvaret före anfallen, vilket nästan aldrig lyckades. Det fanns alltid tillräckligt många försvarande soldater kvar som hann ta sig upp ur sina skyddsrum och öppna eld innan anfallsstyrkorna hann fram. Däremot drabbade försvarets artillerield ofta de oskyddade anfallande soldaterna med stor effekt. Sammantaget orsakade granater från artilleri och granatkastare i genomsnitt två och en halv gång så stora förluster som finkalibrig eld från gevär och kulsprutor.

Tyskarna, som i detta skede av kriget sökte ett av­görande mot Ryssland, förde en defensiv strid på västfronten. Det uteslöt inte lokala motanfall som i stort sett alltid genomfördes för att återta förlorad terräng. De allierade spelade tyskarna i händerna genom att göra allt de kunde för att ta tillbaka de områden som de förlorat 1914. Det resulterade i ett stort antal franska och brittiska offensiver som alla misslyckades. Ändå trodde de ansvariga franska och brittiska generalerna på nyttan av offensiver. Man förväntade sig att artilleribeskjutning i kombination med de anfallande förbandens vilja och mod skulle räcka för att bryta igenom skyttegravsförsvaret och underskattade den nya vapenteknikens defensiva styrka.

Vid anfall eftersträvades minst fyra till ett i styrke­överlägsenhet. Men även tjugo försvarare kunde hejda hundra anfallande soldater, särskilt om de disponerade en kulspruta. Taktiken vid anfall bidrog också till att det blev stora förluster. Dels genomfördes alla anfall frontalt då det saknades manöverutrymme och sårbara flanker att anfalla mot, dels ökade förlusterna ytterligare genom att reserverna sattes in där de inledande anfallen gick dåligt.

I juli 1915 upplevde brittiska Lancashire Fusiliers 2. bataljon en typisk strid:

”Tyskarnas ihärdiga beskjutning mot våra linjer fortsatte den 7 juli fram till klockan 15. Praktiskt taget hela linjen med alla våra skydd förstördes. Strax innan tyskarna anföll sköt de under tjugo minuter en intensiv stormeld med luftbrisader över våra linjer och deras minkastare besköt våra förbindelsegravar och bakre ställningar... Vårt artilleris eldledare hade bra observation och hejdade tyska anfall där vi infanterister inte kunde se och verka mot tyskarna. Alla tyska anfall hejdades. Vid ett tillfälle anföll tyskarna och tog en bit av vår linje. Men en grupp från C-kompaniet sändes fram och tog omgående tillbaka den förlorade ställningen. Sedan fick vi överge den för vårt eget artilleri besköt den. […]

Många stupade eller sårades och det uppstod luckor i vår linje som vi så gott det gick försökte fylla ut med kulsprutor... På ett särskilt utsatt avsnitt lät en löjtnant från D-kompaniet våra män gruppera sig tio meter framför vår sönderskjutna skyttegrav vilket till stor del minskade effekten av fiendens artillerield som riktades mot skyttegraven.

Under två dygns strid förlorade bataljonen 93 döda, 13 saknade och 274 sårade av runt 500 man.”

Skyttegravskriget betraktades 1915 fortfarande som något tillfälligt och en onormal avvikelse från de ”naturliga” formerna av rörligt krig. Särskilt allierade generaler var rädda för att skyttegravarna skulle inleda soldater i frestelsen av att inte kämpa utan ”leva och låta leva”. De trodde att disciplin och stridsvilja bäst upprätthölls genom ett aktivt och offensivt uppträdande. När sedan den ena offensiven efter det andra misslyckades ändrades syftet. Även om man fortfarande satte upp taktiska och operativa mål för anfallen tillkom ett nytt mål om att tillfoga motståndaren stora förluster. Förhoppningen var att fienden skulle åderlåtas så mycket att de till sist skulle bryta samman. Att döda motståndarnas soldater i utnötningsstrider utvecklades till en förhärskande doktrin.

Resultaten utgör fortfarande avskräckande exempel med minimala framgångar i form av erövrad terräng till priset av oerhörda förluster. Sammanlagt förlorade britterna nästan 300 000 och fransmännen 1,3 miljoner man som stupade eller sårades på västfronten under år 1915. Tyskarna förlorade bara 600 000 man. Under de följande tre årens skyttegravskrig blev förlusterna ännu större. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia.

BOKTIPS Fasornas krig (2009) av John Ellis ★ War on the Western Front in the Trenches of World War I (2007) av Gary Sheffield (redaktör) ★ For King and Country – Voices from the First World War (2009) av Brian MacArthur.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också