Slaget vid Bornhöft 1813

Mörners husarer chockade de danska trupperna som förskansat sig bakom vallarna i Bornhöft. I sporrsträck fick ryttarna danskarna att fly i vad som blev

5 mars 2012
Slaget vid Bornhöft 1813

Hämtad ur 1800-tal — 5 mars 2012 10:13 | En kommentar

 

Mörners husarer chockade de danska trupperna som förskansat sig bakom vallarna i Bornhöft. I sporrsträck fick ryttarna danskarna att fly i vad som blev den sista svenska kavalleristriden.

Text: Thomas Roth
Från Militär Historia nr 3/2012

Den sista riktiga kavalleri­striden i den svenska arméns historia utkämpades på eftermiddagen den 7 december 1813. Märkligt nog gick man till anfall mot infanteri och kanoner som stod skyddade bakom häckar och jordvallar, alltså mot ett mål som inte alls var lämpligt för uppsuttet kavalleri att attackera, det var avsett för spaning och snabba räder. Men låt oss börja från början.

I oktober 1813 hade Napoleon blivit besegrad vid Leipzig. På den allierade sidan förde kronprins Karl Johan befälet över Nordarmén där såväl ryska som tyska och svenska trupper ingick. Av de svenska trupperna, som uppgick till cirka 25 000 man, var det i stort sett bara artilleriet som deltog i slaget. Kronprinsen försökte nämligen spara de svenska trupperna till kommande strider. Efter Leipzig inledde Karl Johan operationerna mot hertigdömet Holstein, som tillhörde den danske kungen. I slutet av november hade Nordarmén rensat nordvästra Tyskland söder om Elbe och huvuddelen av de svenska trupperna hade ryckt fram till linjen Hamburg–Lübeck. De flesta svenskarna ingick i den österrikiske generalen von Wallmodens armékår, som i övrigt bestod av ryska och tyska trupper.

Danskarna tvingades utrymma Lübeck under de första dagarna i december och retirera i nordlig riktning mot Kiel. Karl Johan avsåg nu att förfölja danskarna med Wallmodens främsta avdelningar medan en nybildad svensk kavallerikår under general Skjöldebrands befäl skulle göra en parallell förföljning. Ryggraden i den drygt tusen man starka svenska kåren utgjordes av sju skvadroner Mörners husarer (senare Kronprinsens husarer). Kåren skulle rycka fram öster om Wallmodens trupper mot Kiel och överflygla danskarna, men dessa retirerade så snabbt att det blev omöjligt. Det blev inte tal om någon parallell förföljning, nu gällde det i stället att hänga fienden i hälarna.

Mörners husarer ryckte fram som förtrupp under överstelöjtnant Bror Cederströms befäl. Denne tjänstgjorde som regementschef eftersom general Mörner var kommenderad i Sverige.

På eftermiddagen den 6 december kom man fram till byn Segeberg, som hölls av fiendens infanteri. Platsen gick inte att anfalla med kavalleri och husarerna kamperade därför i närheten under natten. Kronprinsen tycks ej ha varit nöjd med kavalleriets uppträdande denna dag. Ur hans order för följande dags verksamhet framgick det att han förväntade sig att Skjöldebrand ”sätter svenska kavalleriet i respekt”.

Före gryningen den 7 december utrymde danskarna Segeberg och drog norrut. Så snart detta rapporterats gav Skjöldebrand order om uppbrott och förföljning. När man kom fram till övergången av den lilla floden Trave upptäckte man att bron hade rivits. Löjtnanten Barck kastade sig i vattnet och lyckades simma över och tillbaka med stockar och plankor så att bron kunde repareras. Framryckningen fortsatte men fienden hade hunnit undan. Husarerna fick dock kontakt med den danska eftertruppen, som utgjordes av polska lansiärer och holsteinska skarpskyttar. Snart kunde man se byn Bornhöft framför sig.

Terrängen kring byn var slättland men i söder fanns höga häckbevuxna jordvallar som inhägnade fälten och kantade vägarna, vilka fick karaktär av smala korridorer som lämpade sig utmärkt för försvarsstrid. Byn var alltså svår att anfalla, särskilt för kavalleri. Den danska huvudstyrkan, tolv bataljoner infanteri, fanns norr om byn medan en mindre styrka med sex kanoner fanns söder om byn. Från söder framryckte nu först fyrtio husarer som spaningstät, följda av elva skvadroner husarer och karabinjärer. Det övriga kavalleriet befann sig minst en halv mil längre tillbaka.

När Skjöldebrand nådde fram till terrängen söder om Bornhöft kunde han snabbt konstatera att läget inte inbjöd till ett kavallerianfall. Framför hela anfallsfronten låg en bevuxen jordvall, besatt av infanteri och förstärkt med två kanoner och en haubits. Bakom dessa stod tätt slutna infanteriformationer och på själva vägen fanns kavalleri. Där bakom ännu mer infanteri; knappast en uppmuntrande syn för generalen. Nu fick svenskarna dessutom skott på sig från vallen och några husarer i täten träffades.

Skjöldebrand red med sin stab fram till överstelöjtnant Cederström för att överlägga om vad som borde göras. Cederström lär ha tillstyrkt en attack med orden ”skall det göras, skall det göras nu”. Skjöldebrand fattade sitt beslut – han gav order om anfall!

Under tiden hade husarerna hunnit gruppera sig med två skvadroner öster om vägen och fem väster därom. Vid skvadronen närmast väster om vägen befann sig både regementsstaben med översten och generalen med sin egen stab. Den sammanlagda styrkan i första linjen uppgick till cirka 480 man.

Man kan reflektera över att Skjöldebrand placerade sig själv i första linjen och därmed avstod från att leda hela sin styrka på ett effektivt sätt. Att leda attacken kunde han ha överlåtit till Cederström men stridslusten gick tydligen inte att kontrollera.

Avståndet fram till fienden var ungefär 800 meter när anfalls­ordern gavs och regementets front var ungefär 600 meter. Varje skvadron var formerad på två linjer. Attacken skedde först i trav, därefter i galopp och det tog nästan två minuter att nå fram till fienden. När man kommit på trettio stegs avstånd från vägkorset avlossade danskarna kanonerna och en karteschsalva träffade skvadronen närmast öster om vägen. Flera ryttare samt hästar dödades och Cederström sårades. Han blev förbunden av en hovslagare eftersom regementsläkaren också gripits av stridslusten och försvunnit.

Kanonerna blev snabbt erövrade och de två skvadronerna i mitten fortsatte mot kavallerikolonnen på vägen. De polska lansiärerna kunde inte komma undan på grund av artillerikolonnen bakom. Tumult uppstod, lansstötar och sabelhugg utdelades och generalen var nära att bli nedstucken. På den svenska vänsterflygeln galopperade tre skvadroner över jordvallen och kom rakt på en holsteinsk bataljon som försökte bilda fyrkant. Fyrkanten upplöstes och skvadronerna anföll kolonnerna på vägen. Ytterst på vänstra flygeln hade en skvadron kommit i flanken på fiendens skyttelinje och .bakom den kom nu en preussisk skvadron och en skvadron ur Skånska husarerna. Dessa fyra skvadroner kom tämligen oskadda fram mot västra delen av byn.

På högra flygeln gick skvadronen där till anfall mot vallen öster om vägkorset. Chefen stupade men man fick understöd av Skånska karabinjärskvadronen ur bakre linjen. Man anföll gemensamt en infanterikolonn som stod öster om vägen som då retirerade mot byn. Fienden drog sig mot västra ingången till byn och den förvirrade striden fortsatte på bygatorna. Trängseln på de små gatorna blev stor och striden svår att leda. Norr om byn stod fiendens huvudstyrka med starkt artilleri så det blev dags för husarerna att gå tillbaka söder om byn för att återsamlas. Så skedde, men inte utan svårigheter och förluster. Danskarna utrymde i skymningen byn och dagen därpå fortsatte den svenska framryckningen.

Att en handfull svenska husarer lyckades få överlägsna danska förband i en stark försvarsställning att retirera måste skyllas på det psykologiska övertaget. Danskarna insåg också att fler svenska förband var i antågande och hade redan tidigare inlett sin strategiska tillbakaryckning. De visste att Napoleon var besegrad och att de själva löpte samma risk. Danskarnas förluster i drabbningen uppgick till 11 döda och 45 sårade, svenskarnas till 10 döda och 30 sårade ryttare.

De svenska trupperna nådde Kiel den 9 december. Den danske kungen lät så meddela att han var redo att inleda fredsförhandlingar och freden i Kiel slöts den 15 januari 1814. Det dansk-norska riket sprängdes och Norge avträddes till Sverige. Det ville dock inte norrmännen vara med på men det är en annan historia.

Thomas Roth är historiker, förste intendent vid Armémuseum och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

BOKTIPSSista striden (2004) av Thomas Sörensen ★ Omvälvningarnas tid (2010) av Martin Hårdstedt.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också