Läs också

Niels Juel

Alexander den store

Alexander föddes 356 f Kr och växte upp i en miljö där den homeriska föreställningen om personlig ära och ryktbarhet härskade. Under hela sitt liv f

9 februari 2010
Alexander den store

Hämtad ur Krigföringens mästare — 9 februari 2010 9:56 | 10 kommentarer

 

Alexander föddes 356 f Kr och växte upp i en miljö där den homeriska föreställningen om personlig ära och ryktbarhet härskade. Under hela sitt liv försökte han efterlikna sina hjältar, den mytomspunne krigaren Akilles och hjälten Herakles. Och han lyckades. När väl det mäktiga perserriket var krossat låg världen öppen.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 2/2010

Alexander blev kung över Makedonien, hegemon över de grekiska stadsstaterna, farao och gud i Egypten, envåldshärskare i Asien och herre över rajorna i Indien. Under slutet av sitt liv hade han till och med planer på erövringar ända bort till Atlanten.
Alexanders segrar vilade på den makedoniska armén – dåtidens främsta krigsmaskin. Den var ett arv från hans far, kung Filip II. Antalet soldater i armén utökades kraftigt redan under Filips tid, från 10 600 till 27 300 man. Systematisk träning hade införts och krigstjänsten blev en heltidssysselsättning som genererade lön.
Fotsoldaten, som kallades hoplit, hade ett nytt vapen, sarissan, ett omkring fem meter långt träspjut med ett 50 centimeters skarpslipat metallblad i spetsen. Sarissan vägde sex kilo. Som skydd bar soldaten hjälm, kyller av läder och metall samt benskenor och en rund konvex sköld, aspis, av trä med järnbeslag. Skölden var 60 centimeter i diameter, hängde i en axelrem och var försedd med handtag.

Det tunga infanteriets stridsformation var falangen. Denna var sannolikt indelad i enheter om 256 man, 16 rader med 16 soldater i varje. En vältränad sådan syntagma förmådde utföra både snabba och komplicerade rörelser. Soldaterna kunde ställas upp i blockformation eller formeras som en djup kil. De kunde antingen placeras brett med ett avstånd på 1,8 meter mellan varandra eller mycket tätt med skölden i ryggen på den framförvarande, allt beroende på situationen.

Staty av Alexander funnen i Turkiet. Bild: IBL

När den kompakta makedoniska falangen gick till anfall med nedfällda sarissor i de fem första leden utgjorde den tveklöst en skrämmande syn. Falangens styrka var dess stötkraft. Nackdelen var att den var känslig för flankanfall, något som först romarna lyckades utnyttja långt senare. En viktig taktisk förändring var att det makedoniska rytteriet fick en större roll. Det tunga kavalleriets anfall bringade oreda i fiendens linjer som sedan vräktes över ända av falangerna.

Den hästburne krigaren hade hjälm, bröstharnesk av brons och benskenor. På fötterna bars sandaler. Han var beväpnad med ett svärd och en lans som var kortare än sarissan. Det var inte alldeles lätt att hålla balansen på hästen – stigbyglarna hade ännu inte uppfunnits och sadlarna var ytterst rudimentära. Jämfört med medeltidens riddare var därför det makedoniska kavalleriets stötkraft begränsad, men enligt källorna ändå tillräcklig mot det motstånd som fanns.

Elitkavalleristerna hetairoi, ”de beridna kamratkrigarna”, var indelade i åtta skvadroner om 225 man. Den kungliga skvadronen hade särskilt hög status och bestod av 300 ryttare. Senare under Alexanders regeringstid omorganiserades kamratkrigarna.
Alexander lärde sig krigaryrket genom att delta i sin fars fälttåg. Efter att Filip II mördats ordnade Alexander så att han utsågs till efterträdare. Och sedan han slagit ner ett uppror i Grekland vände han sig mot dåtidens supermakt – det kolossala persiska imperiet under storkonungen Dareios III. Det är på detta makalösa erövringståg som Alexander den stores berömmelse vilar.

I maj 334 f Kr steg Alexander ombord på den triere (grekiskt stridsfartyg) som skulle ta honom över Hellesponten och utmana det persiska väldet. Vid landstigningen visade Alexander prov på sin propagandatalang. Han gav medvetet sin landstigning en air av dramatik. När skeppet närmade sig stranden vid Troja kastade han sitt spjut mot land. Strax därefter hoppade han i full vapenrustning iland som förste man. Med spjutet nedborrat i marken på den asiatiska sidan markerade den makedoniske kungen att han var Asiens legitime härskare. Genom denna akt ville han göra klart för alla att han fått Asien av gudarna i spjutvunnet pris.

Hur såg han då ut, den snart 22-årige härföraren? Alexander var kortvuxen, sannolikt strax under 170 centimeter, men muskulös och med god fysik. Det vågiga ljusbruna håret räckte nästan ned till axlarna och var struket bakåt med mittbena. Han hade polisonger men inte skägg, till skillnad från många av sina samtida.
Sammantaget ger Alexanders fysiska attribut en inte helt smickrande bild av hans utseende. Få i samtiden torde ha betraktat honom som stilig. Han var ljushyad (vit hy var ett tecken på kvinnlighet), inte särskilt lång, sned i halsen och talade med en hes och skärande röst. Vidare hade han vattniga ögon, pannan var hårt rynkad och hans uppsyn har beskrivits som skrämmande. Många blev därför besvikna på hans yttre när de för första gången mötte honom. De hade en helt annan bild av hur en kung skulle se ut.

Trots detta kom Alexanders yttre med tiden att utgöra själva sinnebilden för en härskare. För att förstå varför måste vi beakta den tidens föreställningsvärld som var starkt präglad av den grekiska mytologin och Homeros. Där kopplas maskulinitet och hjältemod ofta ihop med lejon. Herakles och Akilles var arketypiska lejonmän, så även Alexander. Han var inte vilken vanlig makedonisk kraftkarl eller krigarkung som helst. Alexander såg sig som den nye Akilles och många i hans omgivning delade den synen. Därför kunde han medvetet bryta mot traditionerna utan att riskera att betraktas som omanlig.

Alexander invaderade Perserriket med en överväldigande invasionshär på 48 100 man. Det var en kolossal styrka jämfört med tidigare grekiska arméer. Krigarstaten Spartas här brukade exempelvis bara i undantagsfall vara så stor som 10 000 man. De välutbildade makedoniska avdelningarna på 12 000 infanterister och 1 800 kavallerister hade förstärkts med kontingenter från de allierade staterna. Dessutom hade 5 000 legosoldater värvats ur det överskott av krigare som nu stod utan arbete efter de grekiska krigens slut. Armén var indelad utifrån territoriell hemvist och stamtillhörighet, ett förfarande som beskrivs redan i Iliaden.

Krigshärens styrka utgjordes mycket av att den var välövad och bra ledd. Pålitliga officerare säkerställde att soldaterna följde dem, vilket var en förutsättning för att Alexander skulle kunna utnyttja uppkomna situationer på stridsfältet och manövrera förbanden. Med armén följde också en stab av lärda män. De hade till uppgift att samla information om marschrutterna, finna lämpliga lägerplatser och mäta dagsmarscherna. Vidare fanns det veten­skapsmän som skulle studera och analysera terrängen, folkslagen de stötte på, växter och djur. Med Alexander reste även en historiker vars uppgift var att skildra kriget på ett sätt som imponerade på hemmaopinionen. Denne ”propagandaministers” alster sändes hem till Grekland och Makedonien allteftersom fälttåget fortskred.

Som ledare var Alexander oersättlig. Så mycket av den makedoniska arméns styrka byggde på hans personliga närvaro och karisma och så mycket av de underkuvade folkens fruktan var knuten till hans namn. Samtidigt ville han vara en hjälte. Alexander tvekade inte att ge sig in i kamp man mot man. I stridens hetta gav han prov på stort personligt mod, men hans våghalsighet satte också hela fälttåget på spel.
Sällan har ett krigsföretag av den här storleken varit så beroende av en enda man. Skulle han stupa var inte bara invasionen av Asien i fara utan även det makedoniska kungahuset eftersom han ännu inte valt att gifta sig och skaffa en arvinge.

Alexander besegrade perserna upprepade gånger. Först vid Granikos 334 f Kr och året därpå vid Issos. Exemplen på hans kallblodighet och mod är många. Inför slaget vid Gaugamela 331 f Kr var han så förtröstansfull att han lugnt låg och sov i sitt tält på morgonen alltmedan härarna gjorde sig beredda till strid ute på slagfältet. Först efter upprepade försök lyckades livvakterna väcka honom.

Alexander hade utmärkta ledaregenskaper. Han var omvittnat skicklig på att motivera och uppmuntra sina män. Vid ett tillfälle stapplade en genomfrusen soldat, som gått vilse, in i makedoniernas läger. Alexander reste sig då snabbt från sin stol vid den värmande elden och gav plats åt den halvt medvetslöse mannen. När soldaten återfick sansen blev han skräckslagen – han satt ju på tronstolen! Alexander log. ”Soldat”, sade han, ”förstår du hur mycket bättre ni makedonier har det under er kung än vad perserna har? Skulle de ha satt sig på kungens tron skulle det ha inneburit döden – för dig innebar det livet.”
Asienfälttåget blev oerhört framgångsrikt. Territorium efter territorium lades under makedoniskt styre. Men allteftersom tiden gick hopades problemen. Framgångarna steg Alexander åt huvudet, den unge kungen blev alltmer misstänksam mot sina närmaste män och hans alkoholkonsumtion närmade sig rekordhöjder.

Alexander har blivit förebild för många fältherrar, men själv strävade han efter att efterlikna mytologiska hjältar. Målning från tidigt 1700-tal föreställande Alexander vid Akilles grav. Bild: IBL

De makedoniska veteranerna började tappa förtroendet för sin ledare. De var till exempel skeptiska till kungens försök att åstadkomma jämlikhet mellan dem och de underkuvade folkslagen. Hela kontingenter med utlänningar togs upp i Alexanders armé.
Många av Alexanders officerare var också förbittrade över att han anammade persiska seder. Särskilt löjligt och motbjudande fann de övertagandet av det persiska bruket att kasta sig platt till marken inför härskaren. Men allvarligast var att de makedoniska och grekiska soldaterna med tiden började tröttna på det till synes ändlösa krigsföretaget. De ville hem. De tyckte att det räckte med att ha erövrat det persiska imperiet. Men deras kung hade större ambitioner: han ville lägga hela världen under sig.

I ett försök att motverka missnöjesyttringar införde Alexander systematisk granskning av soldaternas brev. Det är så vitt vi vet första gången i världshistorien som militär brevcensur tillämpats. Alla som skrev hem och uttryckte kritik mot kungen samlades i ett särskilt förband, omnämnt som ”disciplinkompaniet”. Förbandet ålades särskilt betungande uppgifter.
Flera gånger i slutet av det långa erövringståget kom missnöjet i öppen dager och myteri hotade, men Alexander lyckades alltid krångla sig ur knipan. När armén nådde fram till Hyfasis, en biflod till Indus, hade dock soldaterna fått nog. Monsunregnen hade då vräkt ner i 70 dagar och stämningen i armén hade nått botten. Kläderna var blöta och trasiga och vapnen rostade. Pytonormar, kobror och enorma boaormar bidrog inte heller till någon trivsel.

I leden fanns veteraner som hade varit med ända sedan krigståget mot Asien inleddes åtta år tidigare. De hade marscherat mer än 1 800 mil och enligt de ”officiella” siffrorna dödat åtminstone 750 000 asiater.
När nu Alexander ville att de skulle korsa floden och marschera vidare österut mot nya fiender utbröt myteri. Manskapet vägrade att följa sin härförare. Istället för att erövra hela Indien tvingades Alexander att dra sig tillbaka och marschera hemåt söderut längs Indus.

Det var tydligt att han tappat greppet. Efter Hyfasismyteriet hade han allt svårare att motivera manskapet. De hade tänkt sig en stillsam hemfärd på floden och förstod inte meningen med alla raider. Vid ett tillfälle skulle en fästning stormas men anfallsstyrkan förhöll sig passiv. Då Alexander såg att manskapet medvetet förhalade framryckningen, grep han en stormstege, reste den mot en jordvall och klättrade upp hukande under skölden. Tre män följde honom upp på krönet. Genast inleddes en intensiv strid med försvararna. Nu blev emellertid elitstyrkan skölddrabanterna, hypaspisterna, oroliga för kungens säkerhet och började klättra upp, dock alltför många på samma gång, vilket gjorde att stegen knäcktes av tyngden.

Istället för att kravla tillbaka på utsidan hoppade Alexander ned från vallen in i borgen. Strax följde de tre andra efter. Med ryggen mot vallen försvarade de sig framgångsrikt med hjälp av svärd och stenar mot de attackerande indierna.
Kungen hann bland annat med att hugga ihjäl deras anförare innan han själv träffades av en pil i bröstet och föll ihop. Samtidigt med blodet sägs luft ha trängt ut ur såret – kanhända blev ena lungan punkterad. För att skydda sin härskare ställde sig en av soldaterna och höll Alexanders sköld över honom.

Under flera dagar svävade Alexander mellan liv och död. Men redan efter en vecka tvingade han sig upp ur sjuklägret och visade sig för trupperna.
”När han nu återigen sågs sitta på sin häst, ropade hela hären och klappade i händerna så att det ekade från stränderna och skogsgläntorna i närheten”, berättar den antike historieskrivaren Arrianos. ”Då han närmade sig sitt tält satt han av, så att man även kunde se honom gå till fots. Soldaterna kom då fram från alla håll, och en del av dem vidrörde hans händer, andra hans knän eller hans kläder. Somliga kom bara för att få se honom på nära håll, och drog sig tillbaka sedan de lyckönskat honom. Några kastade band över honom, andra blommor”.

Händelsen bekräftade vad soldaterna länge hade haft på känn: deras kung hade övermänskliga krafter. Men även en gudalik gestalt som Alexander har sina begränsningar. Två och ett halvt år senare avled den store härföraren under mystiska omständigheter i Babylon. Han hade då drygt en månad kvar till sin 33-årsdag.
Generationer av militärer har studerat Alexanders fälttåg och bataljer. Det är mycket som imponerar: samverkan mellan fotfolk och rytteri, disciplinen i den makedoniska armén och inte minst logistiken.

En rad stora fältherrar har låtit sig inspireras av Alexander. När den legendariske karthagiske härföraren Hannibal en gång tillfrågades av den nästan lika berömde romerske generalen Scipio Africanus vem han rankade som världens genom tiderna störste fältherre svarade han Alexander.
Det tidiga 1700-talets främsta befälhavare, hertigen av Marlborough och Eugen av Savojen, prisade också hans krigföring. Filosofkungen och härföraren Fredrik den store av Preussen hörde till beundrarna och diskuterade Alexander i sin brevväxling med Voltaire. Napoleon framhävde hans strategiska begåvning och följde hans exempel att invadera Egypten.

Alexander möter Dareios på slagfältet. Golvmosaik från Pompeji som föreställer antingen slaget vid Issos eller Gaugamela. Bild: IBL

Krigsteoretiker har alltid hyllat Alexander. I sin bok Dell’arte della guerra (Om krigets konst), som utkom 1521, framhäver Niccolò Machiavelli Alexanders utomordentliga ledarskap och taktiska förmåga. Carl von Clausewitz, 1800-talets mest inflytelserike krigsteoretiker, räknade honom och hans armé som en av de allra främsta. Den brittiske militärhistorikern J F C Fuller (1878–1966) karakteriserade Alexander som ett geni som strateg, taktiker och ledare.
Den nutide kollegan John Keegan är dock inte lika översvallande i bedömningen av Alexander som strateg och resultaten av hans fälttåg: ”Efter sig lämnade Alexander en rad ytligt helleniserade vasallstater som ›vilade på osäker grund›.”

I modern tid har militära tänkare framför allt betonat Alexanders rörliga krigföring. Exempelvis kan man se tyskarnas blixtkrig i inledningsskedet av andra världskriget som en sentida tillämpning av hans idéer.
Utan tvekan är Alexanders bredd oöverträffad. Han behärskade allt: fältslag, belägringar, gerillakrigföring, snabba truppförflyttningar och logistik. Ledarskapet, planeringsskickligheten, det kyliga sinnelaget i krissituationer och improvisationsförmågan var enastående.
Vidare hade han en stor psykologisk insiktsfullhet; inte bara vad gällde fiendens nästa manöver utan även beträffande de egna officerarna och soldaterna. Helt följdriktigt hör Alexander till den fåtaliga skara fältherrar som aldrig förlorat en drabbning.
Förutom hans skarpa intelligens, energi och goda fysik var självförtroendet hans största tillgång. Ingenting tycks ha förefallit omöjligt för honom, ingen fara var för skrämmande, ingen utmaning för svår. Han betraktade sig själv som oövervinnelig och lyckades också övertyga sina trupper om det. Hela hans gärning präglas av enorm djärvhet.

Med sin exempellöst starka armé lyckades Alexander bringa det persiska imperiet på fall. Den ursprungliga panhellenska hämndaktionen mot perserna för oförrätter begångna 150 år tidigare var bara ett svepskäl för honom. Drivkrafterna var i högsta grad personliga. Han var på jakt efter ära och ryktbarhet, och strävade inte bara efter att överträffa sin far Filip utan även sina mytologiska förebilder Akilles, Herakles och Dionysos. Och i det lyckades han, åtminstone enligt egen uppfattning.

Men priset var högt. Hans ärelystnad kostade hundratusentals människor livet och orsakade ofantligt lidande. Erövringarna var för honom inte ett medel utan ett mål i sig. Han utnyttjade folket och armén för sina egna syften. Ett ögonvittne noterade att Alexander ”var en ytterst våldsam man utan respekt för mänskligt liv”. Alexanders styre var en terrorregim – det fick hans egna män likaväl som de underkuvade folken erfara.

Motstånd bemöttes med skoningslösa repressalier och Alexander spred fasa med sitt namn över hela regionen. Detta gällde även egna förband som misskötte sig. Som straff för att hans soldater hade plundrat utan tillstånd lät Alexander avrätta var tionde man av 6 000 soldater – en bestraffningsmetod som sedermera även praktiserades av romarna och då kallades decimering.
Han övertog inte bara det persiska väldets rikedomar utan även dess strategiska problem. Liksom i de kinesiska och romerska imperierna hotades gränserna ständigt. Alexander försökte lösa problemen genom att oavbrutet utöka sitt landinnehav och i preventivt syfte underkuva alla folk för att på så sätt skapa säkerhet.
Men det var ett jagande efter vind. Fienderna ville aldrig ta slut. Så snart ett folk var tvingat till lydnad, dök en ny motståndare upp. Till sist fick de egna trupperna nog och gjorde myteri. I många fall blossade revolter upp så fort han dragit vidare och följaktligen kollapsade imperiet när han dog. Att hans välde blev så kortlivat berodde bland annat att på att det inte fanns någon självklar efterträdare, vilket ledde till 40 år av inbördeskrig mellan hans generaler.

Eftervärlden har alltid fängslats av Alexander. Romarna gav honom det ärofulla tillnamnet ”den store”, något han själv aldrig kallade sig. När Julius Caesar fick se en staty av Alexander i Spanien suckade han tungt och beklagade sig. Han tyckte att han ännu inte gjort något minnesvärt ”fast han var i den ålder då Alexander redan erövrat hela världen”.

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia. Artikeln bygger på Bengt Liljegrens bok Alexander den store (2006) med benäget bistånd av författaren.

BOKTIPSAlexander the Great’s Art of Strategy (2004) av Partha Bose ★ Alexander the Great (1974) av Robin Lane Fox.

 
 
 
alexander_Issos
alexander_Issos
Alexander_vid_Akilles_grav
Alexander_vid_Akilles_grav

Kanske är du intresserad av...

Läs också