Israels fallskärmstrupper

Yoni Netanyahu ryckte in som värnpliktig i Israels armé 1964. Han blev fallskärmssoldat och hann uppleva såväl sexdagars- som oktoberkriget innan han stupa

2 december 2011
Israels fallskärmstrupper

Hämtad ur Soldat i fält — 2 december 2011 10:46 | Inga kommentarer

 

Yoni Netanyahu ryckte in som värnpliktig i Israels armé 1964. Han blev fallskärmssoldat och hann uppleva såväl sexdagars- som oktoberkriget innan han stupade under den spektakulära gisslan­fritagningen i Entebbe 1976.

Text: Tony Ingesson
Från Militär Historia nr 12/2011

Morgonen den 5 juni 1967 låg fallskärmsjägaren Yonathan ”Yoni” Netanyahu i en skyddsgrop täckt av ett kamouflagenät och skrev ett brev till sin fästmö: ”I fjärran kan jag höra dånet från bomber; Gud hjälpe våra stridsvagnsbesättningar som nu befinner sig under planen.” Han plockade den närmsta blomma han kunde nå och lade den i kuvertet. Yoni hade lämnat armén i januari samma år och sett fram emot att ägna sig åt studier och civilt liv. Tillsammans med större delen av den vapenföra manliga befolkningen utgjorde han även som civil ryggraden i Israels försvar och hade nu blivit mobiliserad för det kommande kriget.

Timmarna innan Yoni skrev sina rader stod den första israeliska anfallsvågen beredd. Israel hade beslutat sig för att inte invänta det stundande anfallet från Egypten, Syrien, Irak och Jordanien, som inlett en blockad av det livsviktiga Tiran­sundet och börjat samla trupper längs gränserna. Ett enormt ansvar vilade på soldaternas axlar denna morgon: Israels ledning hade beslutat att riskera allt på antagandet att anfall är bästa försvar. Landet stod inför en stark numerär övermakt, dess fiender förberedde ett massivt anfall, som israelerna fruktade skulle utplåna deras stat.

Israels enda hopp stod nu till försvarsstyrkorna, IDF. En armé bestående av huvudsakligen värnpliktiga, mobiliserade ur en befolkning mind­re än hälften av Sveriges, i ett land som då hade en yta motsvarande två tredjedelar av Småland, utrustade med en brokig samling föråldrad och modifierad materiel. De skulle nu möta fientliga arméer rustade med mängder av moderna sovjetiska vapen.

IDF bildades kort efter Israels självständighetsförklaring 1948 av milisförband som bar omkring på gamla eller hemmagjorda vapen, knappt någon hade en uniform värd namnet. De första förbanden hade stark sammanhållning medan formell disciplin inte var något som prioriterades så länge uppgifterna blev lösta. Värnplikten var basen för hela organisationen.

Yoni ryckte in den 10 augusti 1964, och till en början visste han i likhet med sina kamrater inte var han skulle fullgöra denna tid. De värnpliktiga placerades inte i samband med mönstring, utan delades upp i olika grupper efter deras bedömda färdigheter och förmågor, och skickades sedan till en förberedande utbildningsenhet. Under sina första veckor där hade de möjlighet att ansöka om placering i olika truppslag. Yoni erbjöds möjligheten att söka till den prestigefyllda utbildningen till stridspilot, men avstod eftersom han inte ville binda upp sig på ett flerårigt frivilligkontrakt. Istället sökte han sig till fallskärmstrupperna.

En månad efter inryckningen skrev Yoni till sina föräldrar och bröder att han lärt sig vad det hårda livet i armén innebar. Dagar fyllda av hård fysisk träning varvades med nattliga snabbmarscher, som ofta förlängdes efterhand som soldaterna nådde de fastslagna målen. Israe­liska arméns värnpliktsförband var under denna tid huvudsakligen förlagda i tält, men även dessa kunde soldaterna kommenderas att putsa och rengöra under långa, sömnlösa nätter.

En ovanligt kreativ form av straff­övning drabbade Yonis förband några veckor efter att han överförts till fallskärmstrupperna. Hans enhet hade infunnit sig tio sekunder för sent till en uppställning och de tvingades därför upprepa hela dagens program en gång till, inklusive morgonvisitation, rakning, övningar och tapto. Detta efter att samtliga sängar burits ut på ett exercisfält. Framåt den tredje månaden efter inryckningen hände det att soldaterna i Yonis förband gick utan sömn i uppemot 45 timmar i sträck. Efter en hård höst med långa marscher i ösregn utan regnställ, fick förbandet till sist efter fyra och en halv månad av hårda prövningar gå vidare till en lugnare och mer kvalificerad fas av sin utbildning.

Den efterlängtade tre veckor långa hopputbildningen fyllde Yoni med lycka. Han skrev att ”det är näst intill omöjligt att beskriva de sjuttio sekunderna i luften. Det är tveklöst en fantastisk upplevelse. Man har bemästrat världen, och än mer – sig själv!”. Det första hoppet föranledde en sådan koncentration att Yoni inte hann känna någon större nervositet, allt fokus låg på utförandet. Inför det andra hoppet gjorde sig rädslan påmind. Det tredje hoppet beskrev han som det mest framgångsrika hittills, med all tid i världen för att njuta av luftfärden, trots att de då bar full utrustning. Efter totalt sju hopp, varav två i mörker, var hopputbildningen avslutad. Vid det laget var Yoni och hans kamrater vana vid ansträngningar och umbäranden. De långa marscherna med 15–20 kilos packning kändes inte längre lika mycket och självförtroendet stod på topp.

Med det första halvåret avklarat blev utbildningen mer avancerad, utförliga studier av topografi och navigation varvades med praktik i form av bataljonsövningar i Negevöknen. Efter cirka ett år som värnpliktig soldat hade han i likhet med sina gruppchefsuttagna kamrater möjlighet att antingen fullgöra sin 26 månader långa värnplikt och mucka som sergeant, eller att söka till officersutbildningen. Efter viss tvekan beslutade Yoni sig för att bli officer. Tiden som kadett präglades av intensiv utbildning och praktiska övningar. För fallskärmsjägaren Yoni upplevdes de fysiska påfrestningarna inte som särskilt tunga, och han fascinerades av föreläsningarna. Under den sista tiden av påbyggnadskursen för officerskadetter fick de själva leda större delen av verksamheten, medan de observerades och handleddes av de äldre officerarna. Yoni gjorde väl ifrån sig och utsågs till kompaniets mest framstående kadett.

Knappt en femtedel av de nybakade fänrikar som ursprungligen kommit från fallskärmstrupperna hade möjlighet att återvända till sitt gamla truppslag, de övriga förflyttades till andra förband. Det var med lättnad Yoni kunde konstatera att han var en av dessa utvalda, och kort därefter kunde han titulera sig plutonchef i fallskärmstrupperna. Den nya befattningens utmaningar fyllde honom med en djup tillfredsställelse, men han valde att inte förlänga sin tjänstgöringstid ytterligare, och den 31 januari 1967 muckade Yoni från israeliska armén som löjtnant, efter cirka två och ett halvt år av utbildning och tjänstgöring.

Repetitionsutbildningar hölls varje år för alla före detta värnpliktiga och officerare i reserven. Staten Israel hade redan tidigt i sin existens blivit ett av de mest militariserade länder världen sett. ”Hela folket – unga soldater, advokater, läkare, tjänstemän, arbetare – alla förvandlas till stridsvagnsbesättningar och infanterister, piloter och sjömän. De är inte reserver från ’en annan värld’, utan en självklar del av en stark och enad armé” beskrev Yoni det i ett brev till sina föräldrar. Yoni hann dock inte kallas till någon repetitionsutbildning innan han framåt slutet av juni 1967 blev mobiliserad för att delta i sexdagarskriget, knappt fyra månader efter att han muckat.

Några timmar efter sitt brevskrivande i skyddsgropen satt Yoni i en helikopter och väntade på att delta i ett anfall på den starkt befästa egyptiska positionen vid Um Katef-platån, som försvarades av en förstärkt infanteribrigad med artilleri- och pansarunderstöd. Yonathan Netan­yahu kunde då inte veta att han skulle bli en av Israels mest berömda militärer och än mindre att hans egen bror skulle bli premiärminister nästan trettio år senare. Det hade förmodligen inte spelat någon roll, han var fokuserad på uppgiften: att med beslutsamhet ge sig ut i strid med knappt mer än en k-pist och kläderna på kroppen. Fallskärmstrupperna hade inga tunga understödsvapen, deras främsta styrkor var en gedigen utbildning och överraskningsmomentet.

Efter en tung marsch i mjuk sand anföll Yonathans fallskärmsförband under kvällen den 5 juni för att slå ut det egyptiska artilleriet innan pansarförbanden och infanteriet anföll från en annan riktning. Striden rasade under natten, israeliskt infanteri rensade värn i samarbete med ingenjörssoldater. Centurion- och Super Sherman-stridsvagnar understödde operationen. Vid lunchtid dagen efter var egyptierna vid Um Katef besegrade och vägen till Sinai låg öppen. De israeliska förlusterna var låga, blott 41 stupade.

Efter denna spektakulära seger fick Yonathans förband inte vila, de transporterades hastigt till Israels norra front. Till sin fästmö skrev Yoni: ”Vi lämnade den vidsträckta sanden översållad av lik, fylld av eld och rök, och nu är vi återigen i vårt eget land.”

Väl framme i norra Israel sattes Yonis förband in under striderna på Golanhöjderna, ett viktigt område vid gränsen mot Syrien, som syriska armén kunnat använda för att upprätthålla en dominerande position över de sårbara israeliska dalarna nedanför. Fyra timmar före sexdagarskrigets slut försökte Yoni här rädda en sårad kamrat när han själv blev träffad i armbågen. Kraftigt blödande kröp han genom korselden mot de egna linjerna. När han väl kom fram svimmade han.

Medan Yonathan genomgick två operationer firade Israel sin största triumf någonsin: de hade besegrat Egypten, Syrien, Irak och Jordanien. Segern hade dock inte avskräckt Egypten, som slickade sina sår. Bara veckor efter nederlaget inledde egyptiska styrkor en lång kampanj av lågintensiv krigföring mot de israeliska förband som posterats i det ockuperade Sinai, en period som kom att döpas till utnötningskriget. Spridda artillerisalvor, flyganfall och räder på djupet syftade till att nöta ner Israels vilja och skapa utrymme för eftergifter.

Yoni fick inga bestående fysiska men från kriget och han var glad över att ha överlevt. När han återhämtat sig åkte han till USA där han studerade vid det prestigefyllda Harvarduniversitetet, men hans längtan efter hemlandet blev honom övermäktig lagom till slutet av hans första år som student, och han återvände till Israel för att fortsätta sina studier i Jerusalem.

Han plågades dock av nedstämdhet, något han tillskrev sina erfarenheter från kriget, och en oro inför framtiden. Yoni tyckte sig se att både han själv och hans kamrater som kommit ur sexdagarskriget helskinnade hade förändrats. Själv ansåg han att orsaken till detta var känslan av hjälplöshet gentemot ett krig som inte verkade ha något slut. ”Kriget är inte över, och det förefaller mig som att det kommer att fortsätta och fortsätta”, skrev han. ”Vi är unga och vi föddes inte för att enbart utkämpa krig.”

1968, året efter sexdagarskriget, fortsatte Yoni att grubbla över Israels framtid: ”Vi måste, vi har ett ansvar, att hålla fast vid vårt land med våra naglar, med våra kroppar och med all vår styrka. Bara om vi gör det, bara om vi ger vårt allt för vårt lands framtid, kommer Israel att förbli judarnas stat. Bara då kommer de inte att skriva i historieböckerna att judarna en gång skred till handling och höll fast vid sitt land i två decennier, bara för att sedan bli fördrivna och än en gång bli hemlösa kringstrykare.”

I februari 1969 kände Yoni sig manad att återvända till armén, som behövde rekrytera fler officerare. Utnötningskriget mot Egypten pågick för fullt, men lugnade ner sig med åren. Han tjänstgjorde i en liten elitstyrka med spaning som specialitet och var bland annat inblandad i operationer djupt inne i Libanon, riktade mot den palestins­ka Fatah-gerillan.

Under oktober månad 1973 planerade Egypten och Syrien, med omfattande stöd från Irak och Jordanien, ett nytt krig. Denna gång skulle Israel tas med total överraskning, mitt under högtiden yom kippur. Den 6 oktober inledde Egypten med en spektakulär och framgångsrik övergång av Nilen samtidigt som Syrien anföll i norr.

Under oktoberkrigets andra dag fick Yonis enhet stridskänning, hans enhet befann sig på Golanhöjderna när syriska specialstyrkor landsattes. Yonis soldater var de enda som fanns tillgängliga för att försvara staben, men de hamnade i ett bakhåll och utsattes för mördande eldgivning. Syrierna befann sig bakom skydd medan Yonis mannar var helt exponerade. Efter en inledande eldskur som fick alla att kasta sig i skydd, med undantag för en officer som stupade, inträdde ett ögonblicks paus.

En av Yonis officerskamrater berättade i efterhand vad som inträffade: Yoni ställde sig upp som om inget hade hänt och började utdela order med sådant lugn att man kunde tro att det var en övning. Officeren som betraktade den osannolika scenen sveptes med av Yonis handlingsförmåga och kom även han på fötter för att återta kontrollen över situationen. Yoni samlade en handfull soldater och tog täten för att anfalla syrierna. Den 45 man starka syriska enheten utplånades med enbart två israeliska förluster.

Några dagar senare hade resterna av de israeliska pansarstyrkorna på Golanhöjderna inlett en offensiv in i Syrien för att tvinga fram ett fredsavtal när en israelisk pansarofficer sårades. Han låg på fiendemark, täckt av syriska kulsprutor, och flera försök att undsätta honom hade misslyckats. Tiden började bli knapp, och Yoni anmälde sig som frivillig. Han lyckades få ut den sårade officeren och tilldelades en medalj för tapperhet i strid. Den 22 oktober kom så ett vapenstilleståndsavtal. Vid det laget hade israeliska styrkor gått in i både Egypten och Syrien, där de avancerat mot de två ländernas respektive huvudstäder. Yoni var tyngd av det pris som krävts för att än en gång segra. ”Kriget har krävt stora uppoffringar. Det finns knappt en familj i Israel som inte sörjer, knappast ett hem utan stupade.”

De omfattande pansarstriderna hade lett till stora förluster bland de israeliska pansarofficerarna, så Yoni begärde i likhet med många andra förflyttning till pansartrupperna för att kompensera bortfallet. Efter att ha blivit först kompanichef och sedan bataljonschef inom pansartrupperna gick han som överstelöjtnant tillbaka till sin gamla spaningsenhet 1975, efter två år i pansartrupperna.

Yonis framgångsrika militära karriär nådde sitt slut ett år senare, då han knappt hunnit fylla 30. Det skedde under en av de mest spektakulära gisslanfritagningar världen sett: räden i Entebbe i Uganda 1976. Yoni ledde då anfallsstyrkan som han alltid gjort, från främsta ledet. Hans ledarskap följde detta ideal in i det sista och han var den ende ur den israeliska styrkan som stupade under operationen. I hans sista brev skrivet före operationen var de avslutande orden ”det ordnar sig”. ★

Tony Ingesson är doktorand i statsvetenskap och forskar om militärt ledarskap. Han har tidigare arbetat i Försvarsmakten.

BOKTIPSThe Heights of Courage – A Tank Leader’s War on the Golan (1984) av Avigdor Kahalani ★ Sexdagarskriget – den stora urladdningen 1967 (2009) av Simon Dunstan och John Laffin ★ Self-Portrait of a Hero – The Letters of Jonathan Netanyahu, 1963–1976 (1998) av Jonathan Netanyahu.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också