Läs också

Niels Juel

Joseph Joffre

I augusti 1914 stod de tyska trupperna utanför Paris. Den franske generalen Joseph Joffres kallblodighet, samt tyska misstag, ledde till den avgörande s

Joseph Joffre

Hämtad ur Krigföringens mästare — 10 juni 2010 8:00 | Inga kommentarer

 

I augusti 1914 stod de tyska trupperna utanför Paris. Den franske generalen Joseph Joffres kallblodighet, samt tyska misstag, ledde till den avgörande segern vid Marne.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 6/2010

Sensommaren 1914 vilade det ett enormt tryck på den franske överbefälhavaren, general Joseph Joffre. De allierade retirerade längs hela västfronten. Tyskarna närmade sig Paris samtidigt som de utmattade franska arméerna och den brittiska expeditionskåren (BEF) retirerade under stora påfrestningar för soldaterna som tvingades till ändlösa marscher i det varma vädret. I den avgörande riktningen norr om Paris blev det närmast en kapplöpning med dagsmarscher på upp till 50 kilometer mellan retirerande allierade och förföljande tyska förband. Det såg onekligen mörkt ut för Joffre och för de allierade.

Joseph Joffre föddes 1852 i franska Pyrenéerna och var äldst i en syskonskara av elva barn. Familjen var småborgerlig, fadern producerade vinfat. Ingenjörsofficeren Joffres militära karriär präglades av lugn effektivitet. Han arbetade huvudsakligen med befästningar och järnvägar. Joffre studerade inte på den prestigefyllda militärakademin Saint-Cyr men väl på den tekniska École Polytechnique 1869. Under belägringen av Paris 1870 kommenderade han ett batteri artilleripjäser.
Från år 1885 tjänstgjorde han i de franska kolonierna. Joffre var kompanichef på Formosa (nuvarande Taiwan) och i Franska Indokina, major i Sudan och Timbuktu, stabsofficer på krigsministeriets järnvägsbyrå, lärare i artilleri­skolan, fortifikationsofficer på Madagaskar 1900–05, brigadgeneral 1902, divisionsgeneral 1905, armékårschef 1908, inspektör för militärläroverken och chef för kustförsvaret samt medlem av Högsta krigsrådet 1910.

Joffre hade inte genomgått högre stabsutbildning. Ingenjörstrupperna brukade inte heller producera aspiranter till högre befälsposter. Han utnämndes till generalstabschef 1911 efter att den franska regeringen hade ratat två andra kandidater. Joffre hade fördelen av att inte ha några monarkistiska, klerikala eller andra komprometterande förbindelser. Den massive och stormagade generalen i sin illasittande uniform såg närmast ut som en jultomte. Han var ofranskt tystlåten och orubbligt lugn, men bakom den lugna fasaden fanns ett skarpt intellekt. Vid krigsutbrottet blev han 1914 fransk överbefälhavare.
Sedan fronten stelnat i ett skyttegravskrig ledde Joffre den franska arméns misslyckade offensiver vid Artois och Champagne 1915 samt det heroiska försvaret av Verdun 1916. Efter den misslyckade offensiven vid Somme avlöstes han i december 1916 och utnämndes till regeringens tekniske rådgivare. Joffre begärde då avsked men utnämndes i stället till marskalk, en värdighet som återupprättades för honom. Han skickades sedan på uppdrag till USA och Japan. Joffre dog 1931.

Inför första världskriget hade den franska armén en bra moral och ett utmärkt lätt fältartilleri. Den största nackdelen var ett envist fasthållande vid en offensiv doktrin. Den ryske militärattachén återger i sina memoarer en rapport han skrev om den franska arméns höst­manöver 1906:

Trupperna presterade marscher på upp till 40 kilometer under ihållande övningsstrider. I Ryssland skulle man för länge sedan ha avbrutit övningarna. Det var ohyggligt hett och sommaruniformer fanns inte. Trots detta utförde infanteristerna i uniformer med kappor – visserligen med uppknäppta kragar – förflyttningar utan minsta försening och utan en enda eftersläntrare. Under de få pauserna stannade kolonnerna på dikesrenar och rastade stående. Man trodde inte sina ögon när man såg dessa små oansenliga rödbyxade infanterister. Det märktes att de redan från ungdomen hade god fysisk trim. […]
Rysk-japanska kriget gjorde slut på de gamla reglementen och ordningarna överallt utom i Frankrike. ”Titta”, sade den österrikiske militärattachén till mig när vi i kikare följde de franska divisionernas attack när de gick till anfall som små ormar på öppna fält. ”Hade ni lika lätt kunnat räkna de japanska kompanierna vid Liaoyang skulle ni säkert ha vunnit det slaget.” […]
En fransk general sade i artig ton till oss att ”den franska armén kommer aldrig att gräva löpgravar. Den kommer alltid att resolut gå till attack och aldrig nedlåta sig till enbart försvar”. Det var år 1906. Våra stackars förbundna hade därmed sackat efter tiotals år i sina militära doktriner. En månad före världskrigets utbrott sattes en fransk kavalleriofficer i arrest för att han under en övning låtit sin skvadron syssla med att gräva löpgravar.

Kombinationen av att till varje pris vilja återerövra Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen på tyska) som Frankrike förlorat i kriget 1870–71 och övertygelsen att ett krig skulle bli kort ledde fransmännen till en offensiv strategi. I plan XVII, som lanserades 1913, kraftsamlade Joffre tre arméer för en offensiv österut. Trots att fransmännen räknade med en tysk invasion genom Belgien avdelades bara en armé mot detta hot i norr. En anledning till att Joffre inte ville förstärka fronten mot Belgien var att man i så fall skulle försvaga de franska anfallsstyrkorna. Dessa var nu placerade rakt i vägen för den bästa och kortaste tyska framryckningsvägen in i Frankrike via Verdun. Där hade fransmännen även byggt ett antal fort.

Den franska krigsplanläggningen spelade tyskarna och deras Schlieffenplan i händerna. Den berömda planen hade initierats av den tyske generalstabschefen Alfred von Schlieffen. I en väldig omfattning skulle huvuddelen av den tyska armén rycka fram mot Paris. Av manöverskäl inkluderades att anfalla det neutrala Belgien, Luxemburg och Holland (som dock ströks senare). Motståndarna skulle nedkämpas i ”förintelseslag” och fälttåget skulle klaras av på sex veckor, likt det segerrika fälttåget mot Frankrike 1870. Endast en tiondel av armén skulle inledningsvis skydda Tyskland i öster mot en rysk invasion.

När den tyska offensiven mot Paris vek av österut kom Joffres tillfälle att hejda den. Två nyligen uppsatta regementen (6 000 soldater) kördes ut till fronten i taxibilar för att sedan anfalla den tyska armén i flanken. Bild: Roger Violett/IBL.

Schlieffen efterträddes av general Helmuth von Moltke den yngre 1905. Han var brorson till den betydlig mer berömde Helmuth von Moltke som ledde den preussiska armén under 1800-talet och framstod som en förebild för alla generalstabschefer.

Desto längre österut de tre franska arméerna som utgjorde Joffres anfallsstyrkor lyckades avancera, desto enklare skulle den tyska omfattningen genom Belgien slå till bakom fransmännen. I det franska högkvarteret underskattades det tyska hotet då man felaktigt bedömde att den tyska armén var för svag för en större omfattningsoperation.
I själva verket underskattade fransmännen den tyska arméns styrka med runt 30 procent då tyskarna vid mobiliseringen även kallade in och utnyttjade sina reservister.

Resultatet av de båda ländernas krigsplanläggning blev att den franska och den tyska armén utdelade var sin högersving mot sin motståndares svagare vänstra flank. Den brittiska expeditionskåren som skickades till Frankrike under befäl av fältmarskalk sir John French var så liten att den av Joffre inte tilldelades någon särskild uppgift. Den betraktades som en reserv.
Efter krigsutbrott och mobilisering anföll två franska arméer österut mellan Metz och Schweiz för att återerövra Alsace-Lorraine. De första dygnen gick framryckningen bra och soldaterna ur 1. och 2. armén hälsades välkomna av en entusiastisk civilbefolkning. Huvudanfallet inleddes den 14 augusti. Försvaret utgjordes av tyska 6. och 7. armén som inledningsvis planenligt retirerade. Tack var något så modernt som flygspaning hade tyskarna god kännedom om den franska framryckningen. Den 20 augusti blossade striderna upp när fransmännen på inövat manér stormade fram mot det tyska försvaret som grupperats på lättförsvarade skogklädda höjder.

I franska infanterireglementen hade man slagit fast att det egna infanteriet skulle hinna rusa fram 50 meter på 20 sekunder innan fienden hann öppna eld. Det visade sig vara fel. Försvarsgrupperade tyska soldater öppnade eld på bara halva den tiden och de franska soldaterna stupade i tusental. På några platser drog sig tyskarna marginellt tillbaka samtidigt som fransmännen betalade ett ohyggligt pris för motsvarande marginella framryckningar.

De franska motgångarna i Alsace-Lorraine innebar frestelser för tyskarna att gå till motanfall. Men enligt Schlieffenplanen skulle fransmännen här tillåtas avancera österut. Det var ett klassiskt ledningsdilemma mellan att å ena sidan hålla sig till uppgjorda planer som verkade fungera och å andra sidan att utnyttja uppkomna fördelaktiga lägen. Moltke tvekade i tre dygn innan han gav de båda arméerna tillstånd till att gå till offensiv. Dessa anfall kastade inledningsvis tillbaka fransmännen. En fransk officer i 2. armén beskrev reträtten:

I en by blev det kaos med infanterister, artillerister med sina klumpiga vagnar, underhållsförband och eleganta bilar med snobbiga stabsofficerare. Alla möttes huller om buller utan att veta vad de skulle göra eller ta vägen.

Längre norrut anföll fransmännen även mot Ardennerna och mot Belgien. Även dessa offensiver hejdades. Striderna mellan den 20 och den 23 augusti kallades gemensamt för ”slaget om gränserna”. För Frankrike var de förlustrika anfallen en katastrof. Drygt 200 000 soldater och 4 700 officerare stupade, sårades eller rapporterades saknade. Det utgjorde runt 25 procent av hela den franska armén. Den division som drabbades värst var 3. kolonialdivisionen i 4. armén som förlorade 11 000 av 15 000 man – 73 procents förluster.
Löjtnant Charles de Gaulle tillhörde 33. infanteriregementet. Han fick en kula i benet när hans förband skulle rycka fram och försvara en bro över floden Meuse. Senare skrev han:

Våra rådande doktriner krossades helt av den tyska eldkraften. Samtidigt försvann allas illusioner ur vilka man försökte finna kraft och gick upp i rök … Mellan den 20 och 23 augusti förvandlades en känsla av säkerhet till en hemsk rädsla.

De allierade retirerade nu längs hela fronten. Norr­ifrån backade fransmännen hem mot Paris med en h­astighet av upp till 50 kilometer om dagen,  med förföljande tyska förband i hälarna. Franska och brittiska förband som försökte hejda tyskarna tvingades tillbaka. Det började se mörkt ut för de allierade. Tyskarna hotade inte bara Paris utan även järnvägslinjer som var nödvändiga för arméernas försörjning och vitala industriområden. Regeringen lämnade Paris och flyttade till Bordeaux och det franska högkvarteret omgrupperades bakåt två gånger.

I december 1916 utnämndes Joffre till marskalk. Han var den förste att få titeln sedan 1870. Bilden visar Joffres marskalkstav. Bild: RMN/IBL.

Vad som höll på att utvecklas till en tysk seger spolierades delvis av deras egna ledningsmisstag. Moltke ledde operationerna från sitt högkvarter i Luxemburg, 30 mil bakom täterna på den viktiga 1. armén. Kombinationen av långa avstånd till underlydande förband och opålitliga sambandsmedel innebar att Moltke och hans stab efterhand blev allt mera osäkra på vad som egentligen hände vid fronten. Dessutom försvagade Moltke den högra flygeln – dels avdelade han förband för att belägra Antwerpen, dels föranledde det ryska hotet honom att den 25 augusti skicka iväg två armékårer österut till Ostpreussen. Det skulle visa sig vara en ödesdiger kraftsplittring.

Enligt Schlieffenplanen skulle 1. armén längst ut på högerflygeln rycka fram väster om Paris, vilket dock resurserna knappast räckte till för. Att gå öster om Paris var enklare. Dessutom trodde chefen för 1. armén, general Alexander von Kluck, att de för tyskarna försvunna britterna var slagna och han missbedömde var fransmännens västra flank fanns. Den utgjordes av den nyorganiserade franska 6. armén. Kluck ville genomföra ett flankanfall mot franska 5. armén som han visste befann sig öster om Paris. Utan att invänta Moltkes tillstånd beordrade han därför den 30 augusti sin armé att svänga österut. I stället för att utgöra ett flankhot mot de allierade exponerades nu hans egen armés flanker. Klucks framryckning innebar också att han bröt mot Moltkes order att skydda tyska 2. arméns flank när det uppstod en lucka mellan dessa båda arméer.

Till skillnad från Moltke klarade Joffre av pressen. När hopplösheten spred sig i de franska styrkorna bibehöll Joffre sitt lugn och sin analytiska förmåga. Han besökte dagligen underlydande chefer för att lyssna av läget. Joffre avskedade generaler som inte höll måttet på löpande band och ersatte dem med nya chefer som visat att de klarade av krigets påfrestningar. Två arméchefer, tio kårchefer och 37 divisionschefer byttes ut. Disciplinen skärptes när Joffre av regeringen fick tillstånd att låta armén verkställa dödsdomar redan 24 timmar efter domslut i en krigsrätt.
På den allierade sidan innebar reträtterna att läget paradoxalt nog började se bättre ut. Tack vare tillförsel av reserver och att förband omgrupperades från Alsace-Lorraine skapades två helt nya arméer, 6. armén sattes in norr om Paris och 9. armén längre österut. Dessutom förstärktes Paris svaga garnison. Genom dessa åtgärder lyckades Joffre täppa till luckorna i de allierades front och skapa en viss numerär överlägsenhet i kraftsamlingsriktningen norr om Paris. Jämfört med tyskarna hade de allierade en bättre lägesuppfattning. Flygplan och kavallerispaning upptäckte Klucks riktningsändring den 3 september. Två dagar senare anföll franska 6. armén Klucks 1. armén i flanken. Delar av de franska förstärkningarna, två regementen om 6 000 man, kördes i rekvirerade taxibilar från Paris till fronten i skytteltrafik. Det var en av de första trupptransporterna med motorfordon.

Den brittiska expeditionskåren hade retirerat till sydost om Paris för att återhämtas. General Joffre besökte det brittiska högkvarteret och vädjade personligen till French att BEF skulle delta i en motoffensiv. En brittisk samverkansofficer beskrev mötet:

Med sin lågmälda, dova och klanglösa röst började Joffre förklara läget och tyska 1. arméns riktningsändring. Han tackade britterna för deras effektiva flygspaning. Tack vare den hade han kunnat utveckla sin plan på säkra underrättelser om motståndarna. Vi tittade på French. Flera officerare var beredda att översätta Joffres franska men French visade att han förstod.
Joffre utvecklade sin plan. Med några få gester förklarade han hur han avsåg utnyttja franska 5. och  6. armén. Vi såg framför oss det väldiga slagfält som han manade fram bilden av. Ett slagfält över vilka armékårerna rörde sig som invecklade mekanismer, dragna av den magnet som hans vilja utgjorde, tills de föll in på sina förutbestämda platser. […] Han fick tyskarna att framstå som om de blint marscherade mot sitt öde. Deras stora och dammiga kolonner gick mot ett stup som de skulle störta ut för.
Han förutsade dag för dag vad som skulle hända. Det var historien om segern vid Marne som vi hörde och vi trodde fullt och fast på hans ord. Spänningen i rummet steg. Joffre talade om nödvändigheten att agera snabbt, de kommande 24 timmarna var avgörande och detta tillfälle skulle aldrig återkomma. Han beskrev de order som de franska förbanden fått. Nu var det slut med att retirera, de som inte kunde avancera skulle dö där de stod. Ingen fick ge upp så mycket som en meter mark. […]
Joffre talade nu om britterna. Hans plan var helt beroende av deras samverkan. Han bad om denna i ytterst vältaliga och högtravande ordalag. Han ville att britterna skulle satsa allt. Sedan vände han sig direkt till French med en rörande och hart när oemotståndlig vädjan. Han knäppte händerna så hårt att knogarna vitnade och sade: ”herr marskalk, det är Frankrike som vädjar till er.”

French lovade att britterna skulle göra allt som stod i deras makt att hjälpa fransmännen. Den 6 september gick de allierade till allmän offensiv. Tyskarna lyckades hejda anfallen vid floden Qurcq till priset av att luckan mellan deras 1. och 2. armé vidgades. Mot denna lucka ryckte efterhand delar av både brittiska BEF och franska 5. armén fram.
För att reda ut läget vid den hotade högerflygeln skickade Moltke den 7 september iväg sin underrättelsechef, överstelöjtnant i generalstaben Richard Hentsch, för att träffa de olika armécheferna. Innan Hentsch lämnade högkvarteret fick han av Moltke muntligen vittgående befogenheter att agera. I det tyska generalstabssystemet var detta ingenting ovanligt. Vid 2. armén var chefen, general Karl von Bülow, oroad över sitt och Klucks utsatta läge och föreslog en reträtt, vilket Hentsch sanktionerade. Bülows reträtt tvingade övriga arméchefer att följa efter.
I en allmän reträtt drog sig tyskarna den 10–12 september drygt 60 kilometer tillbaka till floden Aisne. De tröttkörda allierade förbanden orkade inte följa efter.

Marne var ett stort och avgörande slag, totalt deltog 900 000 tyska, 980 000 franska och 100 000 brittiska soldater i striderna. Slaget innebar att den tyska Schlieffenplanen misslyckades när Moltke överlät åt underlydande att i samverkan fatta ett för Tyskland krigsavgörande beslut. Det var inte så den tyska ledningsfilosofin – den så kallade uppdragstaktiken – var tänkt att fungera. När tyskarna inte segrade vid Marne utan retirerade hamnade de fortsättningsvis i ett förödande tvåfrontskrig. Hade Joffre frågat sina underlydande chefer med ansvar för sina hårt slitna förband efter deras åsikter är det svårt att tro att de allierade hade gått till motanfall och vunnit.
Joffre segrade därför att han i de inledande motgångarna förblev kallblodig. Genom att de allierade opererade på de inre linjerna lyckades han samla sina retirerande förband. Vid Marne fanns dessa arméer på rätt plats vid rätt tidpunkt. Joffre lyckades vända vad som såg ut att bli ett allierat nederlag till en avgörande framgång. Därmed räddade han också Frankrike. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia.

Boktips Augusti 1914 (1963) av Barbara Tuchman ★ Paths of Glory – The French Army 1914–18 (2003) av Anthony Clayton.

 
 
 
taxi
taxi

Kanske är du intresserad av...

Läs också