Carl von Clausewitz porträtterad i preussisk tjänst 1820.

© Ullstein/IBL

Carl von Clausewitz – krigets teoretiker

"Kriget är bara en fortsättning på politiken, men med andra medel". Carl von Clausewitz mest kända mening säger bara en del om hans militärteoretiska tänkande. Den preussiske officeren utvecklade också teorier om det oförutsägbara i krigföringen och om viljans betydelse.

3 juli 2017 av Lars Ericson Wolke

När den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz beskrev det ännu ofullbordade manuset till det som skulle bli hans storverk, boken Om kriget (Vom Kriege) så var han föga blygsam: »Min ambition var att skriva en bok som inte var bortglömd efter två–tre år, och som den som intresserade sig för ämnet mer än en gång skulle ha anledning att ta i sin hand.»

Men länge såg det ut som om författarens stolta ambitioner skulle komma på skam. Boken gavs ut postumt 1832–34 och möttes förvisso av respekt men spridningen var måttlig. Den första tyska upplagan på 1 500 exemplar var ännu 20 år senare, i början av 1850-talet, inte slutsåld. Det skulle komma att dröja ytterligare två decennier innan Carl von Clausewitz militärteoretiska tankar kunde börja sitt segertåg.

I strid som trettonåring

Redan som trettonåring deltog Carl von Clausewitz i den preussiska arméns strider. Åren 1793–94 slogs han mot det revolutionära Frankrikes arméer vid Rhen. Clausewitz tidigare insatser i fält öppnade porten till den preussiska kadettskolan i Berlin.

Under tiden i Berlin uppmärksammades den unge Clausewitz av ingen mindre än Gerhard Johann David von Scharnhorst, den briljante preussiske general som några år senare skulle komma att bli den ledande kraften i reformeringen av den preussiska krigsmakten. Scharnhorst väckte Clausewitz intresse för krigets teori men också för värdet av historiska studier för att alls förstå kriget som fenomen.

Till Scharnhorsts stab

Vid examen 1804 var Clausewitz en av de bästa eleverna i sin kurs och han blev adjutant och lärare till prins August av Preussen samt redaktör för en militär tidskrift där han började publicera militärteoretiska texter.

Clausewitz kommenderades till Scharnhorsts stab och deltog tillsammans med denne i 1806 års strider mot Napoleons arméer. Vid Auerstadt blev han tillfångatagen men frigavs senare.

Nu blev Clausewitz en av de invigda i det för fransmännen hemliga reformarbete som Scharnhorst tillsammans med Gneisenau och andra utförde på ruinerna av den preussiska armé som Napoleon hade krossat.

General Scharnhorsts trupper an-faller fransmännen under slaget vid Eylau den 8 februari 1807.

© Carl Röchling/AKG/TT

Flydde till Ryssland

Vid den franska invasionen av Ryssland 1812 valde Clausewitz, precis som många andra preussiska officerare, att fly till Ryssland hellre än att tvingas tjäna Napoleon i den tvångsallians som Preussen var fast i. 

På det sättet kom han att uppleva Napoleons misslyckade invasion som rysk stabsofficer. Under de stora striderna i Tyskland hösten 1813 deltog Clausewitz som stabschef i en av de armékårer som ingick i den allierade nordarmén under befäl av den svenske kronprinsen Karl Johan.

När Napoleon var besegrad och fred åter rådde i Europa 1815 var Clausewitz med andra ord en erfaren officer, inte minst från stabstjänst i högre förband. Han kunde också se hur man i det preussiska befrielsekriget mot Napoleon 1813 kunde dra nytta av reformarbetet inom krigsmakten. Dessa reformer fortsatte nu.

Började skriva Om kriget

År 1818 blev Clausewitz chef för Allgemeine Kriegsschule i Berlin, där man bedrev högre officersutbildning. Här kunde han utveckla sitt intresse för det teoretiska studiet av kriget och 1819 inledde han arbetet på det som skulle bli hans stora bok – Om kriget. 1827 var sex böcker (kapitel) klara liksom utkast till ytterligare två kapitel.

Bokens upplägg var systematiskt, vilket kapitelrubrikerna ger en uppfattning om: Om krigets natur, Om krigets teori, Om strategin i allmänhet, Striden, Stridskrafterna, Försvar, Anfall och Krigsplanläggning.

Nu planerade Clausewitz att mer noggrant arbeta in sina tankar om sambandet mellan politik och krig, liksom hans tankar om krigets olika former. Men koleran kom emellan hösten 1830. Även om hustrun, Marie von Clausewitz, lät trycka sin mans efterlämnade manuskript, så är det viktigt att komma ihåg att verket på nästan 650 sidor (i den senaste svenska upplagan) ändå inte utgör författarens slutliga version.

Bred syn på kriget

Vad kan man då säga är kärnan i Clausewitz militärteoretiska tänkande? För det första hade han en bred syn på kriget, långt utöver själva striden:

»Krigskonsten i egentlig bemärkelse är alltså konsten att i strid utnyttja till buds stående medel. Vi kan inte finna något bättre ord för detta än krigföring. Däremot bör man till begreppet krigskonst i vidare bemärkelse även hänföra alla de verksamheter, som existerar för stridens skull, alltså vad rör stridskrafternas uppsättande, det vill säga rekrytering, beväpning, utrustning och övning ... Det är detta vi kallar krigskonst i snäv bemärkelse eller krigföringens teori eller teorin om stridskrafternas utnyttjande. För oss betyder allt detta samma sak.»

I slaget vid Dennewitz i september 1813 stred preussarna i nordarmén under Sveriges kronprins Karl Johan. De besegrade fransmännen under marskalk Ney.

© Richard Knötel

Clausewitz fortsätter sedan sitt resonemang:

»Teorin har löst sin huvuduppgift, när den analyserat de element som konstituerar kriget ... teorin blir därmed en handledning för den, som vill göra sig förtrogen med kriget på teoretisk grund ... teorin skall fostra den blivande fältherrens intellekt eller snarare vara honom till hjälp vid hans självfostran. Den skall därmed följa honom på slagfältet ... Där skapande och kreativitet är syftet, där hör konsten hemma. Vetenskapen härskar där forskning och vetande utgör målet. Av dessa resonemang följer av sig själv att krigskonst är ett lämpligare ord än krigsvetenskap.»

Viktigt med teoretisk grund

I sina tankar inspirerades Clausewitz inte bara av sina egna erfarenheter och reformatorer, som Scharnhorst, utan även av filosofen Immanuel Kant. Han framhåller således värdet av en teoretisk grund för den militäre ledarens uppträdande på slagfältet och ser själva bildningsprocessen som viktig i sig, genom att den fostrar officerens intellekt. 

Men han underkänner för den skull inte det kreativa momentets roll, den erfarenhetsbaserade krigskonsten. Det fanns fenomen i kriget som inte lät sig studeras vetenskapligt, än mindre förutspås utifrån vetenskaplig grund. Några lagar för krigets förande, som många samtida militärteoretiker förespråkade, kunde man inte uppställa enligt Clausewitz.

Oförutsägbara faktorer

Clausewitz hade en klar blick för dessa oförutsägbara faktorer – vad han kallade »friktioner» – som aldrig helt kunde behärskas, eftersom kriget till syvende og sidst utövades av enskilda mänskliga individer med oförutsägbara reaktionsmönster. Friktioner kunde vara allt från en snöstorm till panik i de egna leden eller en sprängd bro, som hastigt kunde slå sönder aldrig så väl framarbetade planer.

I början av 1800-talet spred sig en uppfattning om att historien inte var oföränderlig, utan att det skedde en utveckling från lägre till mer avancerade stadier och former. Denna historiesyn var inte begränsad till krigets former, utan ansågs gälla generellt. Den främste uttolkaren var den tyske filosofen Georg Friedrich von Hegel, som definierade det förflutna som »den andra», i motsats till det samtida, högre utvecklingsstadiet.

Originalutgåvan av Clausewitz stora militärteoretiska verk Vom Kriege, publicerat 1832.

Under 1820- och 30-talen fick denna utvecklingstanke dramatiskt genomslag. Med den filosofiska grunden kunde en av Hegels mest entusiastiska uttolkare och efterföljare, Karl Marx, formulera sina teorier om de olika samhällsformernas utveckling mot ständigt nya stadier, via våldsamma revolutionära omvälvningar.

För krigsteoretikerna ställde Hegel till problem. Om historien representerade lägre, mindre utvecklade livsformer än deras egen, kunde man då verkligen lära sig något av tidigare krig, av historien och tidigare militärteoretiker? Eller måste varje tid skapa sin egen militärteori? Kunde det kanske ändå finnas vissa, tidlösa, lagar eller i alla fall företeelser i krigsvetenskapen, som gjorde att militärhistorien kunde ge handfast kunskap till senare epokers militärer?

Betonade viljans betydelse

En annan sak som lyftes fram av Clausewitz var de moraliska faktorernas betydelse. Inspirerad av 1813 års tyska resning mot fransmännen betonade han gång på gång viljans betydelse, hos såväl militärer som befolkning, för att nå framgång i krig:

»… de moraliska faktorerna hör till krigets viktigaste inslag. Det är den anda, som genomsyrar hela krigets väsen och som från början och med starkare släktskap förenar sig med viljan, som sätter alla krafter i rörelse och leder dem. De och viljan blir som ett, eftersom denna själv är en moralisk faktor.»

Clausewitz själv lyfte fram den preussiske generalen Blüchers agerande vid Waterloo 1815 som typexemplet på hur moraliska faktorer fick en avgörande betydelse. Denna sida hos Clausewitz har ofta i litteraturen i berömmande ordalag setts som ett uttryck för dennes »modernitet». 

I mitt tycke är det en alltför ensidig bild, som utplånar mycket av den intellektuella historien före Clausewitz. Denne framhöll själv Machiavellis skrifter på 1500-talet som en förebild när det gällde att betona värdet av moraliska faktorer. Det finns också forskare som pekat på andra krigsvetenskapliga författare som legat betydligt närmare Clausewitz i tid, och som dessutom betonat värdet av de moraliska faktorerna.

En fortsättning av politiken

En klassisk tankegång hos Clausewitz är tanken att kriget är en fortsättning av politiken fast med andra medel. Med det menade han att kriget måste ha ett överordnat, politiskt, mål, där nyttjandet av militärt våld aldrig fick ha ett egenvärde. Kriget var ett sätt att påtvinga en motståndare, till exempel en stat, den egna statens vilja, fast med andra än politiska medel.

Den här tankegången föll inte helt överraskande den preussiska generalstaben på läppen. Men i den upplaga av Clausewitz bok som gavs ut på 1850-talet såg generalstaben till att omredigera författarens text så att kriget inte bara var en fortsättning på den fredliga politiken utan också att kriget skulle skötas av militären och inte av politikerna. Det senare var aldrig Clausewitz tanke, men passade väl en alltmer maktfullkomlig preussisk militärledning.

Tyska segrar lyfte Clausewitz

I och med de tre preussiska segerkrigen mot Danmark 1864, mot Österrike 1866 och mot Frankrike 1870–71 så började Clausewitz och hans tankar att uppmärksammas. Han ansågs, lätt övertolkat, vara teoretikern bakom de preussiska framgångarna och den välsmorda kejserliga tyska krigsmaskin som växte fram åren efter 1871. Därmed var hans internationella berömmelse som militärteoretiker fast förankrad.

De preussiska framgångarna hade, lite förenklat, vunnits genom avgörande segrar vid Dybböl, Königgrätz och Sedan och nu sökte man rötterna till dessa i Clausewitz tankar om det avgörande slaget (Hauptschlacht). Detta syftade till att förinta huvuddelen av fiendens väpnade styrkor. 

Sådana strävanden låg sedan bakom många av de kostsamma offensiver som dränktes i blod under det första världskriget, men också i det andra världskrigets strävanden att krossa fiendens huvudstyrkor genom blixtkrig och inringning.

Clausewitz idag

Efter 1945 har det blivit alltmer omdiskuterat huruvida Clausewitz hade någon relevans för det moderna kriget. Några menade att han är helt förlegad, medan vissa förespråkare för ett förebyggande kärnvapenangrepp mot motståndaren hävdade att ett sådant var den yttersta konsekvensen av Clausewitz tanke om förintelseslaget.

I dag är nog majoriteten av militärteoretikerna eniga om att vissa saker ur Clausewitz bukett av tankar går att använda – till exempel dem om moralens betydelse och vikten av att ta hänsyn till oförutsedda friktioner. Kopplingen mellan politiken och kriget, och avvägningen mellan den civila respektive militära ledningens roller, är ett alltid lika aktuellt ämne. 

Tillsammans gör detta att Clausewitz, ännu efter nära 200 år, ändå får anses ha resonemang och synpunkter för att vi ska förstå krigets natur även i det 21:a århundradet.

Publicerad i Militär Historia 11/2014

Kanske är du intresserad av...

Läs också