Läs också

Niels Juel

Moshe Dayan – Blixtkrig i öknen

Med inspiration från tyskarnas rörliga krigföring ledde Moshe Dayan Israel till seger i tre krig mot grannstaterna. Självständiga brigader och utrymme

Moshe Dayan – Blixtkrig i öknen

Hämtad ur Krigföringens mästare — 6 maj 2010 10:42 | 2 kommentarer

 

Med inspiration från tyskarnas rörliga krigföring ledde Moshe Dayan Israel till seger i tre krig mot grannstaterna. Självständiga brigader och utrymme för improvisation lade grunden till framgångarna.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 5/2010

När Egypten sommaren 1956 tog över kontrollen och nationaliserade Suezkanalen förberedde Israel tillsammans med Frankrike och Storbritannien ett anfallskrig mot Egypten. Det bröt ut i oktober och i Sinai anföll israelerna med en stridsvagns-, två mekaniserade, en fallskärms- och sex infanteribrigader. En fallskärmsbataljon luftlandsattes i det viktiga Mitlapasset, 50 kilometer öster om Suezkanalen. Egypten tvingades samtidigt möta ett franskt-brittiskt invasionsföretag mot Port Said vid Suezkanalen.
På bara hundra timmar vann israelerna en stor seger i Sinai. Israelerna genomförde ett veritabelt blixtkrig trots att en stor del av deras utrustning var från andra världs­kriget. Särskilt pansarförbanden visade sig vara framgångsrika. I rörlig krigföring var israelerna helt överlägsna sina egyptiska motståndare. En israelisk officer beskrev det som att spela schack mot en motståndare som bara gjorde ett drag när man själv gjorde två. Ansvarig för planering och genomförandet av de framgångsrika operationerna i Sinai var Israels generalstabschef, generalmajor Moshe Dayan.

De israeliska brigaderna agerade självständigt och improviserade när det uppstod nya lägen med en minimal styrning från högkvarteret. Brigaderna var beordrade att självständigt lösa sina uppgifter utan hänsyn till sidoförbandens verksamhet. Dayan skrev i sin dagbok:
Jag kan peka på Suezkanalen och säga till befälhavaren för ett förband: ”Där är ditt mål och där är din framryckningsväg. Anropa inte mig under striden för att få fler soldater, mer vapen eller fler fordon. Du har redan fått allt vi kan tilldela dig – det finns inget mer. Signalera hela tiden hur framryckningen går. Du måste nå Suez på 48 timmar”.

Systemet med uppdragsinriktade order och avsaknaden av någon strategisk reserv frigjorde Dayan. Under pågående krig ägnade han huvuddelen av sin tid åt att besöka olika chefer. Missnöjd med några förbands anfall lät han också omgående avlösa två brigadchefer.
I efteranalyserna underströks dock behovet av en bättre samordning. Israeliska förband hade vid flera tillfällen anfallit för tidigt eller för sent, vådabeskjutit varandra eller anfallits av eget flyg. Jämfört med egyptiernas passivitet var israelernas ”organiserade ledningskaos” dock klart överlägset.
Redan som ung var Dayan van vid ansvar, samtidigt som han var en mästare på att undvika detsamma när så krävdes. Han var en född ledare men återgäldade sällan den uppskattning andra gav honom. Dayan var inte bara en skicklig militär ledare, han var också en expert på intriger och politik. När det behövdes kunde han vara fullkomligt hänsynslös. Samtidigt uppskattade han och skrev även själv poesi.
Dayan föddes 1915 på en judisk kibbutz i Palestina som då styrdes av Turkiet. Hans militära karriär började under det arabiska upproret mot britterna (1936–39) som styrde Palestina efter första världskriget. Britterna behövde judar med lokalkännedom för att bekämpa det arabiska upproret och Dayan lärde sig mycket om gerillakrig. När upproret ebbade ut arresterade britterna Dayan då Haganah, den judiska milisen som han tillhörde, förklarades vara olaglig. Dayan dömdes för olaga vapeninnehav och hamnade i fängelse.

Inför britternas invasion i Libanon och Syrien 1941 frigavs Dayan. De brittiska styrkorna behövde åter­igen judar med lokalkännedom som dessutom talade arabiska. Dayan sårades och förlorade sitt vänstra öga när hans förband anföll en fransk polisstation i Libanon.
I kriget mot arabstaterna 1947–49, i samband med att Israel grundades, spelade Dayan en aktiv roll. Inledningsvis ledde han en bataljon som försvarade Jordandalen. Senare blev han chef för en pansarbataljon.
I juni 1948 förflyttades han till Jerusalem där han utnämndes till kommendant. Att han gick med på att överlämna halva staden till Jordanien gynnade hans karriär. Dayan stöttades av Israels förste premiärminister David Ben-Gurion, och Shimon Peres (som senare också blev premiärminister). Dayans karriär gick brant uppåt och 1953 utnämndes han till generalstabschef. I denna befattning planerade han offensiven mot Suez 1956. Bland annat var han i Frankrike där han tillsammans med britter och fransmän deltog i en gemensam planläggning av det kommande kriget.

Israeliska Centurion-stridsvagnar utanför Beersheba vid Västbanken under sexdagarskriget 1967. Den öppna och lättöverskådliga ökenterrängen gynnade strid med pansarförband. Bild: IBL.

Efter kriget 1956 avgick Dayan som generalstabschef och blev i stället politiker för arbetarpartiet och jordbruksminister 1959–64. För att studera modern krigföring besökte han sedan Vietnam där han lär ha följt med U.S. Marines på patrulluppdrag. När krigsrisken ökade i Mellanöstern och arabländernas stridskrafter drogs samman mot Israels gränser sommaren 1967 utnämndes den populäre Dayan till försvarsminister efter veckor av politiska förhandlingar. Den 5 juni, tre dagar efter att han börjat på sin nya befattning, bröt kriget ut. Dayan kom att leda något han själv inte varit med om att planera.
Sexdagarskriget 1967 inleddes med att israelerna slog till först. Numerärt var de israeliska stridskrafterna underlägsna sina motståndare, men de hade ett kvalitativt övertag. Redan på krigets första dag erövrade israelerna luftherra­väldet genom framgångsrika flyganfall mot egyptiska, jordanska och syriska flygbaser. I Sinai bröt tre israeliska divisioner igenom försvarande egyptiska förband, vilka slogs sönder när de retirerade och utsattes för israeliska flyganfall.

Endast den första dagens israeliska framryckning var planerad. Resten av kriget improviserade israelerna. Den högre stab som ledde anfallet i Sinai fastställde gränser och fördelade flygunderstöd. Den taktiska planeringen överläts åt divisionerna, vilket var en förutsättning för den rörliga krigföring som gav israelerna segern. Egyptierna förlorade drygt 10 000 man och 700 stridsvagnar (egyptierna medgav att deras förband i Sinai förlorade 80 procent av sin utrustning). De israeliska förlusterna i Sinai uppgick till 1 300 man stupade och sårade samt 61 förstörda stridsvagnar.
Som försvarsminister var det Dayans ansvar att besluta vem som fick bekämpa vilken fiende och, kanske viktigast – när man skulle avbryta striderna. Han övervakade personligen striderna runt Jerusalem den 5–7 juni. Han sanktionerade att israeliska fallskärmstrupper fick erövra den arabiska halvan av Jerusalem, inklusive den gamla staden och den för judarna viktiga klagomuren. Från Golanhöjderna besköt syriskt artilleri judiska bosättningar vilket fick såväl generalstaben som medlemmar i regeringen att kräva israeliska flyganfall. Dayan vägrade, han var orolig för att det i så fall skulle kunna provocera någon form av motreaktion från Sovjetunionen som var arabländernas viktigaste vapenleverantör. När Egypten accepterade en överenskommelse om eldupphör ändrade sig Dayan. Utan att informera vare sig premiärministern eller generalstabschefen gav han den 8 juni armén order att anfalla och erövra Golanhöjderna vilket han efteråt kom att kritiseras för.

De israeliska framgångarna i sexdagarskriget hade flera orsaker. Särskilt den inledande flygoffensiven byggde till stora delar på överraskning. Den israeliska ledningen på alla nivåer var flexibel och dynamisk. De bättre utbildade israeliska soldaterna var skickligare på att utnyttja komplicerade vapensystem jämfört med arabiska yrkessoldater. En bra utbildning innebar också att israelerna åstadkom en högre grad av samverkan.
Israelernas överlägsna sätt att utnyttja inte minst pansarförband slog dock delvis tillbaka på dem själva. Tendenser att övervärdera stridsvagnar och undervärdera behovet av samverkan mellan pansar, artilleri och infanteri skulle straffa sig i nästa krig. Militärer i Västeuropa tenderade att undervärdera de sovjetiska vapen och utrustning som araberna använde. Ryska observatörer däremot fann inte några större tekniska brister eller principiella fel utan såg det mera som att utrustningen hade misskötts.

Under Dayans ledning förändrades de israeliska stridskrafternas karaktär efter sexdagarskriget. Med hjälp av ett massivt inflöde av amerikanska vapen och utrustning förvandlades Israels stridskrafter till en högteknologisk krigsmakt.
Som en följd av detta ändrades även organisationen och efter mycket debatt övergick den israeliska armén till en fast divisionsorganisation. Detta innebar samtidigt att det blev svårare för högre staber att fördela reserver när de mindre brigaderna utgjorde organisatoriska klossar i de större divisionerna. Dessutom skulle de ockuperade områdena Sinai, Gazaremsan och Västbanken administreras av israelisk militär. För att kompensera de relativt svaga israeliska markförbanden längs Suezkanalen sanktionerade Dayan att israeliskt flyg uppträdde offensivt. I april 1970 ledde detta till att några rysktillverkade flygplan i egyptisk tjänst sköts ner. Detta ökade spänningen till Sovjetunionen som hade talrika instruktörer i de egyptiska stridskrafterna.

Moshe Dayan och en bandagerad Ariel Sharon 1973. Yom Kippur-kriget slutade med seger på slagfältet, men vid konferensbordet fick Israel se sig besegrat och hemmaopinionen var så pass kritisk att Dayan och premiärministern Golda Meir tvingades avgå. Bild: IBL.

De militära framgångarna under tidigare krig fick israelerna att undervärdera sina arabiska motståndare. Den israeliska underrättelsetjänsten varnade sin regering för fientliga truppsammandragningar vid gränserna under hösten 1973 men premiärminister Golda Meir ville inte slå till först som man gjorde 1967. Den israeliska regeringen varnades också av USA för att inleda ett anfall. När Egypten och Syrien överraskande anföll hamnade Israel i en mycket besvärlig efterhands- och tvåfrontssituation. Angriparna valde medvetet att anfalla den 6 oktober på Yom Kippur, den viktigaste religiösa judiska högtiden. De bedömde korrekt att den israeliska beredskapen skulle vara låg. För Israel var Syriens anfall mot Golanhöjderna det största hotet på kort sikt och därför kraftsamlade israelerna inledningsvis där. I Sinai anföll egyptierna över Suezkanalen. Israeliska motanfall med stridsvagnsförband utan artilleriunderstöd ledde till onödiga förluster. Israelerna överraskades av att de egyptiska förbanden disponerade pansarvärnsrobotar, vilket tvingade dem på defensiven.

På Golanhöjderna fanns inget israeliskt manöverutrymme. Två pansarbrigader med totalt 177 stridsvagnar försvarade sig desperat mot syriska förband som anföll i vågor med totalt 800 stridsvagnar. Efter fyra dagars strider körde den syriska offensiven slutligen fast. Israeliska förstärkningar gick sedan till motanfall och drev dem tillbaka. Mot bättre vetande frångick egyptierna sin ursprungligen defensiva plan och gick den 14 oktober till offensiv i Sinai för att avlasta de hårt pressade syrierna. Därmed lämnade de sitt fasta luftförsvar längs Suezkanalen.
I ett större pansarslag tillfogade israelerna egyptierna ett stort nederlag. Därefter gick israelerna till motoffensiv och anföll två dagar senare själva över Suezkanalen, vilket ledde till att egyptiska 3. armén blev innesluten. Den 24 oktober avbröts kriget, Israel hade vunnit igen. Jämfört med tidigare krig var de arabiska förbanden inledningsvis effektivare. Men trots att israelerna blev närmast totalt överraskade lyckades de återta initiativet. Det förekom dock israeliska misstag. Särskilt på Sinaifronten präglades de inledande israeliska insatserna av förvirring och friktioner.

Ett ledningsproblem var att israeliska generaler som lämnat aktiv tjänst ofta placerades som divisionschefer i reserven. Vid mobilisering blev därmed yngre generaler chefer över äldre kollegor. Den 9 oktober gick den kontroversielle Ariel Sharon, som var divisionschef, förbi sin högre, men i ålder yngre, armékårschef och begärde direkt av högkvarteret att mot givna order få fortsätta sin framryckning och anfalla. Då anfallet dessutom misslyckades begärde den förbigångne armékårschefen att Sharon skulle avsättas. Detta var dock politiskt omöjligt.

I stället skickades en äldre general till Sinai som högkvarterets representant för att förstärka armékårsstaben. Även denne irriterade sig på den stridbare Sharon och krävde att han skulle avsättas. I ett pressat högkvarter svarade Dayan och generalstabschefen David Elazar att generalerna på Sinaifronten fick klara ut sina mellanhavanden själva och fortsätta kriget (Sharon var som hårdför försvarsminister senare ansvarig för Israels invasion i södra Libanon 1982).
Förlusterna visade återigen på en påfallande stor skillnad. Israel förlorade 1 fartyg, 103 flygplan, 840 stridsvagnar (varav cirka hälften kunde repareras eftersom israelerna erövrade stridsområdet) och cirka 11 500 man stupade och sårade. De sammanlagda arabiska förlusterna uppgick till 15 fartyg, 447 flygplan, 2 500 stridsvagnar och 28 000 man stupade och sårade.

Men trots segern upplevdes det överraskande angreppet och kriget 1973 som chockartat i Israel. Den tidigare känslan av överlägsenhet försvann, liksom förtroendet för den högsta militära och politiska ledningen. En regeringskommission utpekade generalstabschefen Elazar som huvudansvarig för begångna misstag och han tvingades avgå. Dayans ansvar utreddes inte men den allmänna opinionen upprördes över att den politiska ledningen skyllde ifrån sig varpå även premiärminister Golda Meir och Dayan avgick.
I maj 1977 bad den nye premiärministern Menachem Begin att Dayan skulle bli utrikesmister i hans höger­regering. I denna befattning spelade Dayan en framträdande roll i den amerikanske presidenten Jimmy Carters Camp David-förhandlingar som resulterade i fred med Egypten 1979. Senare samma år avgick Dayan i protest mot Israels annekteringspolitik i de erövrade områdena. Han varnade Begin för att intervenera i Libanon och slapp uppleva detta. Sjuk i cancer dog Dayan 1981; året därpå invaderade Israel södra Libanon.

Israels upprepade militära framgångar under Dayans ledning berodde på en överlägsen förmåga i rörlig och offensiv krigföring. Israelernas sätt att föra krig påminde mycket om tyskarnas blixtkrig.
Förutsättningarna för detta var israelernas allmänt höga utbildningsnivå som möjliggjorde initiativ och samverkan på alla nivåer. Under Dayans ledning vann de israeliska stridskrafterna tre krig mot numerärt överlägsna fiender.
Det gör honom till en av historiens mest framgångsrika militära ledare. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia. Artikeln är en bearbetad version av ett kapitel i hans bok Militär ledning (2001).

BOKTIPS ★ Command in War (1985) av Martin van Creveld ★ Six Days of War (2003) av Michael Oren ★ The Yom Kippur War (2005) av Abraham Rabinovich.

Du hittar en utförligare version av denna artikel, med informativa kartor, bilder och faktarutor, i Militär Historia nr 5/2010.

 
 
 
Dayan1956
Dayan1956

Kanske är du intresserad av...

Läs också