Ryska soldater hoppade i blindo

Dålig planering kan sänka den bästa idé. Den sovjetiska luftlandsättningen för att säkra ett brohuvud vid floden Dnepr i september 1943 är ett skolb

1 april 2011
Ryska soldater hoppade i blindo

Hämtad ur Militära misstag — 1 april 2011 11:28 | Inga kommentarer

 

Dålig planering kan sänka den bästa idé. Den sovjetiska luftlandsättningen för att säkra ett brohuvud vid floden Dnepr i september 1943 är ett skolboksexempel på hur det inte ska gå till.

Text: Anders Fager
Från Militär Historia nr 4/2011

I början av juli 1943 startade tyskarnas operation Citadell på östfronten. Starka pansarförband anföll Kurskbågen men efter hårda strider körde offensiven fast. Redan innan de tyska anfallen ebbat ut slog Röda armén tillbaka och rätade ut tio mil front norr om Kursk. Den tyska armén hade inte mycket att sätta emot.

Söder om Kursk tog det några veckor för Röda armén att komma i ordning, men den 3 augusti inleddes operation Rumjantsev. På den tyska sidan häpnade man över att Sovjet­unionen hade så många förband att anfalla med. Den 23 augusti evakuerade tyskarna Charkov och det fanns inga reserver som kunde vända nederlaget till seger.

I Moskva sköts salut. Röda armén hade tyskarna ur balans och för att tippa dem över ända släppte nu det sovjetiska överkommandot Stavka lös en mäktig offensiv mot nedre Dnepr. Målet var att befria Ukraina öster om Dnepr och inta Kiev på den västra sidan. Stavka såg möjligheter att ta broar över Dnepr från luften och chefen för de luftburna trupperna fick order att bilda en provisorisk luftburen kår. Under generalmajor Zatevahkin började tre luftburna gardesbrigader att för en gångs skull träna på fallskärmshopp. Sedan det blodiga fiaskot vid Vjazma väster om Moskva i januari 1942 stred de luftburna trupperna mest på marken.
I slutet av augusti gick Röda armén till anfall igen, med två och en halv miljon man längs en front på nästan 140 mil. Striderna var inledningsvis hårda, men den 15 september fick den tyska armén tillstånd att retirera till Panterlinjen som förberetts längs bland annat Dnepr. Tyskarna var hårt pressade, tre arméer skulle överge 70 mil front, korsa Dnepr på endast fem ställen och sedan sprida ut sig längs floden.

Sovjetiska fallskärmsjägartrupper fälldes från Li-2-flygplan över Dnepr. Planen var att från luften säkra det viktiga Bukrinbrohuvudet i Dneprkroken så snabbt som möjligt. Snabbare än det sovjetiska systemet klarade av, skulle det visa sig.

I mitten på september fick Zatevahkins kår order att ansluta sig till general Nikolai Vatutins stykor (Voronezjfronten) som anföll i riktning mot Kiev. I vad som mer och mer liknade en kapplöpning avdelade Vatutin den 19 september 3. gardesstridsvagnsarmén som mobil grupp med uppgift att rycka fram så fort det någonsin gick till Dnepr. Skulle man nå Kiev var det kritiskt att ta brohuvudena över den vida floden. Att efter ett genombrott skicka självständiga mobila grupper att löpa amok på djupet av fiendens gruppering var en av hörnstenarna i den sovjetiska doktrinen. Men tidigare i kriget hade dess grupper oftast slagits sönder och samman av snabbfotade tyska motanfall. 3. gardesstridsvagnsarmén och dess befälhavare generallöjtnant Pavel Rybalko hade råkat ut för det flera gånger, men nu var de bättre övade och mer erfarna än tidigare. Och det stod dessutom knappt några tyskar i vägen – de marscherade i rasande fart bort från gardesstridsvagnsarmén, mot broarna vid Kiev och Kanev.

P å en bredd av sju mil dundrade Rybalkos T-34:or västerut. Natten till den 22 september nådde täterna Dnepr vid Bukrinhalvön i Dneprkroken och den 23:e började hans infanteri simmande korsa floden. Övergången mötte nästan inget motstånd. De fem milen flodstrand försvarades bara av en spaningsbataljon och ett kompani underofficerselever från luftvärnet. Hade Rybalko haft med sig en pontonbro hade han kunnat vräka stridsvagnar och artilleri över floden, nu fick han nöja sig med de flottar som kunde byggas på plats. Men situationen var kritisk, det var tyskar på väg mot honom från alla håll och snart skulle Dneprkroken myllra av dem.
Rybalko hade visat att den sovjetiska armén definitivt fått ordning på finesserna i pansarkriget, men Stavka ville prova något ännu djärvare. Den 21 september, samma dag som Rybalkos stridsvagnar stormade den sista biten mot Dnepr, fick Zatevahkins luftburna kår order att två dagar senare luftlandsätta i Dneprkroken. Planen var att två brigader skulle fällas för att skydda Bukrinbrohuvudet och en tredje för att binda tyskarna i strid när de korsade Dnepr vid Kanev.

Marskalk Zjukov hade godkänt planen att förstärka Rybalkos brohuvud från luften ett par dagar tidigare.­ Faktiskt innan man ens viss­te var och om Rybalko skulle ta sig över Dnepr. Det är i efterhand svårt att riktigt förstå vad som beordrades av vem och i vilken ordning, vad som var planerat långt i förväg och vad som var rena chansningen. Kriget rullade redan på fortare än det sovjetiska systemet riktigt klarade av, det var inte byggt för improvisationer och tvära kast. När nu Zjukov och Vatutin ville höja insatserna ytterligare inbjöd man till katastrof. Det är en sak att segerrusig rita en ruta på en karta och beordra luftlandsättning där. Att få det att hända på två dagar är en helt annan.

A llt med luftlandsättningarna var kaos från början till blodigt slut. Vädret över Dneprkroken var molnigt och gjorde spaning omöjlig. Det stod snart klart att landsättningen skulle försenas en dag för att det tog tid för långdistansflyget och Voronezjfronten att samla ihop transportflygplan, fallskärmsjägare och bränsle på de fem flygfält som skulle användas. Till sist gav Vatutin order att man skulle fälla vad som fällas kunde, och strunta i att förbanden borde användas samlade.

General Vatutin väntade sig knappt något motstånd när han beordrade luftlandsättning vid Dneprkroken.

En av de tre brigaderna hittade inte till sina flygfält i tid, ströks ur planen och fick order att vara reserv. De slutliga ändrade orderna nådde i många fall inte fram till kompanicheferna förrän det var dags för fallskärmsjägarna att klättra in i sina flygplan. Det var på kvällen den 24 september. Befäl sprang mellan flygplanen och såg till att piloterna visste vart de skulle. Flygplanen lastade inte så många fallskärms­jägare som man tänkt sig, det fanns för få plan och de som fanns hade svårt att komma fram till rätt flygfält. Att fälla de bägge brigaderna skulle kräva minst tre vändor med varje flygplan och det var osäkert hur länge bränslet räckte. Ett av flygfälten hade inte fått något bränsle alls, så där blev man helt enkelt stående.

P lanen för fällningen bröts snabbt sönder. Radioapparater, pansarvärnskanoner, minor och förråd blev kvar på flygfälten. Manskapet saknade spadar och varma kläder för man antog att man bara skulle behöva vänta någon dag eller två på Rybalkos strids­vagnar. I stället för att flyga an i samlad formering så inleddes något som mest liknade hur extrainsatta bussar fraktar folk från ett idrottsevenemang. Transportflygplanen lastades med de soldater man hittade på flygfältet, piloterna kom överens med någon lämplig officer om vart man skulle flyga, och så bar det i väg ungefär 20 mil till Dnepr.

Vid halv åtta på kvällen den 24 september kastade de första fallskärmsjägarna sig ut ur sina flygplan – rakt ner på täten av den tyska 19. pansardivisionen på väg mot Rybalkos brohuvuden. På vissa platser var man i strid innan man nått marken. Landsättningen blev lika kaotisk som ilastningen. Orderna var oklara, många jägare hade aldrig hoppat fallskärm på riktigt och där flygfotografier för några dagar sen visat ett öde landskap kom nu tyska förband skenande från alla håll. De flygplan som skulle fälla lysbomber över fällningsplatserna flög vilse. Plan flög in i massiv luftvärnseld, väjde i panik och tappade bort var man var. Snart var luften över Dneprkroken en röra av sökarljus, spårljus och zick-zackande flygplan som sökte efter rätt ljussken från marken. Det var svårt för piloterna att skilja på luftvärnseld och de upplysta fällningsplatserna, speciellt som tyskarna i flera fall stod på fällningsplatserna. Flera piloter blev så osäkra på var de var och vem som var vän och fiende på marken att de helt sonika flög hem utan att fälla sin last. Andra for vidare lite på måfå och sa till sist åt männen bak i flygplanet att nu var det nog dags.

När den sovjetiska offensiven inleddes den 22 september 1943, retirerade tyskarna över Dnepr och gick till motanfall norrut mot de sovjetiska brohuvudena på Bukrinhalvön.

På morgonen den 25:e fanns de två luftburna gardesbrigaderna utspridda över ett tre gånger nio mil stort område intrasslade i en röra av tyska förband. Den grundläggande planen hade inte överlevt i fem minuter, operationen var över och fullständigt verkningslös. Tyskarna hade inte helt klart för sig vad som pågick, men deras decentraliserade stridsledning var bättre på att hantera kaotiska situationer än vad den toppstyrda Röda armén någonsin skulle bli. I flera fall utnyttjade de erövrade kartor och order för att hinna före fallskärmsjägarna till sina mål. Endast vid byn Grushevo, där 150 fallskärmsjägare stred till sista man, tog tyskarna några nämnvärda förluster.

Under det första dygnet efter landsättningen dödade eller tillfångatog tyskarna närmare tusen fallskärmsjägare. De vita sovjetiska fallskärmarna som låg slängda överallt visade var man skulle leta efter dem. Samtidigt stannade trafiken sakta av på de sovjetiska flygfälten. Bränslet till transportflygplanen var slut och det stod snart klart att bara 4 500 man fällts istället för de dryga 6 000 man tänkt sig. På marken i Dneprkroken samlade sakta dryga 2 000 man ihop sig i mindre grupper. Alla försök att leda dem var hopplösa. Några av dem hade att göra i dagar med att räkna ut på vilken sida av Dnepr de var. Grupperna försökte hitta de förråd som fällts eller komma i kontakt med Rybalkos trupper. Många av dem förenade sig med partisanerna i området. Nästan 1 500 saknades. Det tog över en vecka innan Stavka lyckades få en klar bild av vad som hänt med fallskärmsjägarna och hur lite man uppnått.

E fter den 25 september utgjorde inte heller fallskärmsjägarna något problem för tyskarna som istället koncentrerade sig på att begränsa Rybalkos brohuvud. Man behövde de närmaste veckorna bara rensa ut enstaka områden där fallskärmsjägarna bet sig fast. I mitten på november tog sig resterna av 5. luftburna gardesbrigaden, den enda större avdelning som kom tillbaka från luftlandsättningen, över Dnepr och förenade sig med Röda armén.
Luftlandsättningen vid Dnepr var andra och sista gången Röda armén försökte sig på en större luftburen operation under andra världskriget. Tyskarna kal­lade operationen ”förnuftig som koncept”, men ”amatörmässigt genomförd”. Den var precis som landsättningen vid Vjazma i januari 1942 ett fullständigt fiasko, präglat av inkompetens och slarv, och man kan möjligen hävda att soldaterna i Vjazma härdade ut längre under värre omständigheter. I röran vid Kanev-Bukrin märkte många tyska förband inte ens av någon luftlandsättning.

BOKTIPSFrom the Don to the Dnepr – Soviet Offensive Operations december 1942–august 1943 (1991) av David M Glantz ★ A History of Soviet Airborne Forces (1994) av David M Glantz.

 
 
 
Dayosh_Kiev
Dayosh_Kiev
Vatutin
Vatutin
TyskarDnepr
TyskarDnepr

Kanske är du intresserad av...

Läs också