Läs också

Niels Juel

Saladin – Jerusalems befriare

När Saladin gick in i Jerusalem var det höjdpunkten på en krigarbana som lyftes av en tillfällighet. Han utnyttjade sina chanser skickligt och lade unde

Saladin – Jerusalems befriare

Hämtad ur Krigföringens mästare — 29 mars 2010 11:40 | 4 kommentarer

 

När Saladin gick in i Jerusalem var det höjdpunkten på en krigarbana som lyftes av en tillfällighet. Han utnyttjade sina chanser skickligt och lade under sig Syrien och Egypten – och gick till historien som de kristna korsfararnas överman.

Text: Oskar Sjöström
Från Militär Historia nr 4/2010

1137 föddes en kurdisk pojke vid namn Yusuf i Tikrit vid Tigris i nuvarande Irak. För eftervärlden skulle han bli känd som Salah ad-Din, ”den fromme”, ett namn som västerländska krönikörer sedermera förvrängt till Saladin. Hans levnadsöde framstår som ett av de mest dramatiska i den arabiska historien och han kom att lämna ett djupt avtryck som en bland världshistoriens främsta statsmän och fältherrar.
Under 1100-talet var Mellanöstern en högst våldsam och kaotisk region, plågad av krig och motsättningar. Islam var splittrat i två så kallade kalifat, det fatimidiska i Kairo (shia) och det abbasidiska i Bagdad (sunni). Kaliferna, vars forna makt vilat på föreställningen att de var Guds ställföreträdare på jorden, hade vid den här tiden förlorat sitt politiska inflytande och var degraderade till religiösa symbolfigurer för de stormän och legosoldater som innehade den verkliga makten.

Några tydliga gränser existerade inte mellan de olika rikena och ofta underhölls arméerna genom att driva in livsmedel från ett grannterritorium. Systemet innebar ett mer eller mindre permanent tillstånd av krig och småstrider med en politisk situation som närmast kan liknas vid anarki.
De militära styrkorna var sällan permanenta och bestod så gott som uteslutande av inhyrda legosoldater – ofta av främmande ursprung – som alla män med maktambitioner var beroende av. En inhyrd krigsherre och dennes soldater, som i första hand tillgodosåg sina egna intressen, kunde dock innebära en oberäknelig faktor eller till och med ett hot för sina arbetsgivare. Kulturen medgav att legosoldaterna bytte sida vid militära motgångar och ibland hände det att krigsfolket själva övertog makten i den stat som anställt dem.

Som son till den ryktbare krigarhövdingen Najm ad-Din Ayyub kom Saladin att växa upp under den förvirrade maktkampen i Syrien i början av 1100-talet, där atabegen av Mosul, Imad ad-Din Zengi, genom militära framgångar gjort sin dynasti – zengiderna – dominerande.
Zengidernas framgångar byggde på en kombination av militär styrka och religiösa stridsmotiv. Genom att göra sig till fanbärare för ett enat sunnitiskt islam lyckades de få ett viktigt ideologiskt stöd från den abbasidiske kalifen, som hoppades kunna avsätta sin rival, den fatimidiske kalifen i Kairo. Zengi hade också proklamerat heligt krig – jihad – mot de kristna korsfararna vilket gav honom ett utbrett stöd bland prästerskapet och gav fälttågen en religiöst motiverad legitimitet. För att kunna besegra korsfararna, deklarerades det, måste araberna först enas under zengidernas styre.

Även i samtida Europa vann Saladin stor berömmelse. Bild från 1400-talet.

De kristna korstågen hade påbörjats i slutet av 1000-­talet. Ursprungligen hade initiativet kommit från den byzantinske kejsaren Alexios I, som med alla krafter verkade för ett bekämpande av islam och återerövring av förlorade områden i Mindre Asien. När de egna krafterna varit otillräckliga för denna strävan hade Alexios vädjat om stöd hos de europeiska kungahusen. Med påvlig sanktion hade det första korståget trummats samman, vilket omfattade någonstans mellan 50 000 och 100 000 personer, de flesta franker och normander.
På grund av den politiska splittringen i regionen hade korståget inte mött något samlat militärt motstånd och så gott som hela den syriska kusten, från Armenien i norr till Akabaviken i Röda havet i söder, kunde snabbt erövras.
När Jerusalem intogs 1099 utropades ett kungadöme som inbegrep dagens Israel, Palestina och Libanon. Sammanhållningen bland korsfararna var dock långtifrån god och mer eller mindre självständiga stater uppstod i de erövrade områdena i norr: grevskapen Edessa och Tripoli samt furstendömet Antiokia.

Korstågen, och den skoningslöshet med vilken de kristna trupperna for fram – bland annat hade stora delar av Jerusalems civilbefolkning, kvinnor, barn och gamla inräknade, massakrerats i och med intagandet – orsakade inte oväntat starka reaktioner bland muslimerna. Högljudda krav på islamsk enhet och vedergällning blev snabbt ett gångbart politiskt redskap för skarpsynta arabiska ledare som utnyttjade det heliga krigets rättfärdighet för att bedriva krig även inom den muslimska världen.

När Zengi återerövrade Edessa från korsfararna 1144 innebar det framför allt att hans egen maktställning konsoliderades i förhållande till hans rivalers. Samtidigt med dessa händelser växte Saladin upp i Damaskus. Uppgifterna om hans barn- och ungdomstid är ytterst sparsamma, men livet vid sin fars sida måste ibland ha inneburit vissa farligheter. Det är till exempel troligt att han upplevde den kristna belägringen av Damaskus 1148 som inträffade under det andra korståget.

Som son till en högättad krigare fick Saladin en obligatorisk militär utbildning som skulle förbereda honom för en ledarroll. Ridning, bågskytte, jakt och hästpolo hörde till de idrotter som han tidigt fick utöva. Saladins fostran innehöll även en gedigen boklig bildning i såväl världsliga som andliga ämnen och det sägs att han i unga år ska ha lockats mer av en akademisk karriär än en militär. På sin omgivning imponerade han med sina djupa kunskaper i bland annat historia och teologi.

Studierna stärkte den unge Saladins muslimska identitet och formade honom till en ledargestalt. Samtidigt var han aldrig avsedd att spela någon stor politisk roll. Det var istället en serie av oförutsedda tillfälligheter som kom att bana vägen för hans sensationella levnadsöde.
När Saladin var 26 år gammal drog han för första gången ut i krig. Hans farbror, Asad ad-Din Shirkhu, hade som överbefälhavare för en armé beordrats på en expedition till Egypten. Officiellt var Shirkhu utsänd av Zengis son, Nur ad-Din, för att hjälpa den avsatte visiren Shawar att ta tillbaka makten, men det egentliga motivet var att störta det fatimidiska kalifatet och knyta Egypten till zengidernas maktsfär. Saladin avtågade som en relativt okänd officer av medelrang, vars enda merit var hans släktband till arméchefen. Äventyret skulle dock bli början på en hissnande karriär inom storpolitiken.

Fälttågen i Egypten, som blev tre och kom att pågå 1164–1169, är ett träffande exempel på hur periodens stridigheter kunde gestalta sig och hur realpolitiska bedömningar ofta överskuggade abstrakta religiösa principer. Efter att ha återinsatt Shawar som visir började det stå klart vilka Nur ad-Dins verkliga avsikter med fälttåget var eftersom Shirkhu vägrade att lämna landet. Shawar slöt då en allians med den kristne kungen Amalrik I av Jerusalem i ett försök att köra bort sin allierade.
Striderna som följde blev bittra och Saladin fick möjligheten att utmärka sig vid ett flertal tillfällen, bland annat i segern vid Babain utanför Kairo 1167. Shawars misslyckade försök att driva ut zengiderna ledde till hans död och Shirkhu utropades, som seden bjöd, till ny storvisir i sin motståndares ställe.

Shirkhus bana som visir av Egypten blev dock inte långvarig. Endast två månader efter sitt tillträde avled han i en magsjukdom. Dödsfallet ledde till ett oväntat händelseförlopp. Arméns högsta dignitärer hade svårt att enas kring vem som skulle efterträda Shirkhu och slutligen föll valet på Saladin då hans obetydliga rang innebar att han inte skulle skänkas alltför stor makt. Troligen ansåg man att den unge och oerfarne Saladin skulle bli lätt att manipulera.
Saladin kom dock snabbt att överraska omvärlden och kunde tillgodoräkna sig en militär framgång när Amalrik, som våren 1169 invaderat Egypten, tvingades avbryta fälttåget sedan pest brutit ut i det kristna lägret.

Korsriddare lägger ner sina vapen för Saladin efter slaget vid Hattin.

Det farligaste hotet mot Saladins liv och ställning var den nya relationen till Nur ad-Din eftersom hans nyvunna ställning innebar ett potentiellt hot mot Nur ad-Dins egna aspirationer på Egypten. Saladin blev därför tvungen att föra en försiktig balanspolitik. Gjorde han sig för egenmäktig eller visade sig för svag var risken överhängande att Nur ad-Din skulle låta avsätta eller mörda honom. Sådan var den politiska verkligheten.

Saladin medverkade således till att införa det abbasidiska kalifatet i Egypten 1171, vilket skedde genom en rad strategiska mord, bland annat troligen mordet på den unge kalifen al-Adid. Härmed utplånades den fatimidiska dynastin för gott. När han beordrades att delta i Nur ad-Dins angrepp mot korsfararrikena kort därefter ingrep Saladin dock med stor försiktighet eftersom han var rädd att inte bli tillåten att återvända till Egypten när han väl tågat därifrån.

Det skulle visa sig att han hade fog för sin oro. Nur ad-Din upplevde Saladins tilltagande självständighet som hotfull och började planera en invasion av Egypten för att göra sig av med honom. Medan Nur ad-Dins trupper samlades i Syrien avled han dock plötsligt våren 1174 och tronen övergick till hans 11-årige son, As-Salih. Ett par månader senare avled även Amalrik och därmed hade Saladins två främsta motståndare plötsligt lämnat den politiska scenen. Händelseutvecklingen ledde till ett nytt skede i Saladins liv.
Nur ad-Dins död orsakade ett maktvakuum i Syrien där flera rivaliserande fraktioner råkade i fejd med varandra. Saladin beslutade sig för att handla snabbt. Istället för att invänta resultatet av stridigheterna grep han själv in i dem och tågade till Syrien i spetsen för en mindre armé. Saladins styrkor mötte splittrade och försvagade försvarare och kunde inta några strategiska fästningar samt besegrade en zengidisk här vid Orentesfloden i april 1175. Segrarna resulterade i att han utropades till sultan över både Syrien och Egypten av den abbasidiske kalifen.
Även om detta innebar en stor framgång hade Saladin inte lyckats med målsättningen att underkuva hela Syrien. Hårdnackade motståndsfickor höll ännu ut, främst den befästa staden Aleppo samt zengidernas huvudstad, Mosul.

Saladins välde var redan en otymplig sammansättning som innebar enorma svårigheter att administrera. Flera år gick åt till att stävja inre motsättningar, samtidigt pågick ständiga stridigheter med de kristna vilket försvårade kampen om det syriska herraväldet.
På hösten 1177 hade Saladin själv varit nära att tillfångatas när han med en liten trupp överraskats av korsriddarna vid Tell Jezer, men han hade undkommit på en snabbfotad kamel. Först efter att ha besegrat en stor korsriddararmé under Balduin IV två gånger på sommaren 1179 fick Saladin en respit för att återigen koncentrera sig på makt­övertagandet i Syrien.

Efter att ha samlat trupper från Egypten tågade han våren 1182 in i Mesopotamien för att krossa Mosulväldet. As-Salih hade avlidit i slutet av 1181 och därför var motståndet försvagat. När fred slöts 1186 sträckte sig Saladins rike ända från Eufrat till Nilen – ett betydligt större rike än Nur ad-Din hade härskat över.
Saladin koncentrerade nu sina krafter på det heliga kriget mot korsfararna. Kristna anfall mot muslimska köpmän och karavaner mer eller mindre tvingade fram en motoffensiv från Saladins sida, vars förtroende bland undersåtarna till stor del byggde på hans framgång i det rättfärdiga kriget, jihad. Saladin förberedde därför en invasion av Palestina för att erövra Jerusalem.

Den 4 juli 1187 besegrade Saladin kungen av Jerusalem, Guy av Lusignan vid Hattin. Nederlaget blev förödande och kostade de kristna tusentals stupade och tillfångatagna. Bland troféerna återfanns det ”heliga korset”, en relik som förts med ut i striden och som enligt legenden bestod av delar från det kors som Jesus hade avrättats på. I oktober samma år erövrade Saladin Jerusalem och staden skulle aldrig återerövras av de kristna. Saladin, som även intog de viktiga orterna Akko och Ashkelon, hade nu nått kulmen av sina framgångar och av korsfararriket återstod endast kuststaden Tyros, som Saladin aldrig skulle lyckas betvinga.
Jerusalems fall skickade chockvågor genom Europa. Tre europeiska härskare, kejsaren Fredrik Barbarossa, kung Filip August av Frankrike och kung Rickard Lejonhjärta trummade ihop det så kallade tredje korståget för att undsätta Jerusalem och försöka återvinna de förlorade områdena.
Korsfararna återtog Akko på sommaren 1191 och kung Rickard besegrade Saladin i ett stort slag utanför Arsuf samma höst vilket ledde till att staden Jaffa föll i korsfararnas händer. Striderna utkämpades på bägge sidor med stor bitterhet och motgångarna tvingade Saladin att ingå ett fredsavtal 1192, där han avstod kuststräckan mellan Jaffa och Antioka till de kristna, men behöll Palestina och Jerusalem.

Efter fredsavtalet drog sig Saladin tillbaka till Damaskus, den stad som han under hela livet hade refererat till som sin hemstad. På våren 1193 insjuknade han i feber och avled kort därefter.
Som väntat orsakade Saladins död genast politiskt kaos i hans imperium som delades upp mellan hans 17 söner och andra släktingar. Hans ättlingar kallade sig för ayyubider, en dynasti som kom att bestå långt in på 1300-talet.
Muslimska historiker har av tradition beskrivit Saladin som en stor hjälte och i länder som Irak och Syrien hyllas han fortfarande. Saladins påstådda rättskaffenhet och ridderlighet förlänade honom ett gott rykte även bland hans kristna motståndare, inklusive Richard Lejonhjärta. Saladin är fortfarande en förebild för vissa muslimer i en kamp mot Israel och USA som i retoriken liknas vid då­tidens kristna korsriddare. ★

Oskar Sjöström är doktorand i historia vid Stockholms universitet och museilärare på Armémuseum.

BOKTIPSSaladin (2009) av A R Azzam ★ Saladin – the politics of the holy war (1982) av M C Lyons och D E P Jackson ★ Warriors of God – Richard the Lionheart and Saladin in the Third crusade (2001) av J. Reston.

 
 
 
RikardSaladin
RikardSaladin
Slaget-vid-Hattin
Slaget-vid-Hattin

Kanske är du intresserad av...

Läs också