Slaget vid Antietam

George McClellan var en försiktig nordstatsgeneral. Så försiktig att han allt för ofta överskattade motståndarens styrka och missade flera avgörande se

4 februari 2011
Slaget vid Antietam

Hämtad ur Militära misstag — 4 februari 2011 9:10 | Inga kommentarer

 

George McClellan var en försiktig nordstatsgeneral. Så försiktig att han allt för ofta överskattade motståndarens styrka och missade flera avgörande segrar.

Text: Anders fager
Från Militär Historia nr 2/2011

De kallade honom ”den unge Napoleon”, ett betungande smeknamn för vilken general som helst. Dessutom var matematiken tveksam. Generalmajor George B McClellan var 35 år när han 1862 gick till sitt stora möte med världshistorien. Vid samma ålder hade Napoleon Bonaparte just krönt sig till kejsare efter att ha lett sina arméer till segrar sedan han var 27.

General McClellans motståndare i det amerikanska inbördeskriget, generallöjtnant Robert E Lee, var 55 år 1862. I Lees ålder hade Napoleon varit död i tre år, men bortsett från det så hade de nog mer gemensamt; de var båda karismatiska och välutbildade ledare med en förkärlek för aggressiv, manövrerande krigföring. De tog – till skillnad från McClellan – risker.

Under sommaren 1862 hade McClellan försökt nå sydstaternas huvudstad Richmond genom en landstigning på Virginiahalvön. Lee hade stoppat honom brutalt. Sjudagarsslaget skulle ha tilltalat Napoleon; om och om igen koncentrerade Lee sin svagare armé mot isolerade delar av nordstatsarmén och anföll. Sydsidan tog stora förluster, men efter varje träffning drog McClellan sina trupper bakåt, övertygad om att Lee annars skulle anfalla igen med överlägsna styrkor. Snart var McClellan på reträtt från en armé som han trodde var dubbelt så stor som hans egen. I själva verket var den mindre, men den unge Napoleon hade en farlig förmåga att överskatta sin fiende.

Inbördeskrigets östfront hade varit allt annat än lugn sedan sjudagarsslaget. Så fort Lee var säker på att McClellan börjat evakuera Virginiahalvön marscherade han norrut mot Washington. Unionens huvudstad skyddades av den pompöse general Popes Army of Virginia och i augusti föll Lee över honom som ett jordskred.

Kanske hade Napoleon uppskattat ambitionsnivån hos McClellan som samtidigt var på väg till Washington för att – som han såg det – komma till nationens räddning. President Lincoln skulle göra honom till överbefälhavare och hans samlade armé skulle sedan krossa Lee.

Medan McClellan drömde om framtida segrar ägnade Lee de tre sista dagarna av augusti åt att ta ära och heder av Pope. Det andra slaget vid Bull Run knäckte både Pope och hans armé. Pope fick sparken två dagar senare och Lincoln gav McClellan order att ta befälet över de sammanslagna Potomac- och Virginia-arméerna. De slagna blårockarna flydde i ösregn mot Washington, jagade av rykten om att Lee och hans rebeller var dem i hälarna. Men så skedde ett under. På vägen från Washington kom den unge Napoleon ridande. ”Lille Mac är här!”, ropade man. ”Vi är räddade!” Genom hällregnet spred sig ryktet. Regementen hurrade, paniken ebbade ut. ”En frälsare hade kommit”, skrev en officer.

Napoleon hade både älskat och känt igen scenerna; på hans tid visste fienden att då nära nog besegrade fransmän började att hurra så hade ”den lille korpralen” anlänt. Nästa punkt på programmet brukade vara ett förödande franskt motanfall. McClellan återställde snabbt ordningen bland de slagna trupperna. Men inte mer. Han hade fler soldater än Lee, men vägrade att inse det och var säker på att hans motståndare hade stora, hemliga reserver i ryggen.

M cClellan kom från en välbärgad familj i Phila­delphia och hade gjort en omväxlande militär och civil karriär, mestadels sysselsatt med järnvägar och underhållsfrågor. Han steg snabbt i graderna i kaoset efter nordstaternas första nederlag vid Bull Run, och kallades till Washington för att få ordning på armén. Han var en lysande organisatör och blev ytterst populär, trots att han egentligen inte hade några krigiska meriter. Det viskades om att han kanske borde bli president, eller till och med diktator. I sina brev till hustrun skymtar en ärelysten, uppblåst och lättstött man som alltid visste bäst. I längden gick McClellan Lincoln på nerverna.

Generalen ville dessutom inte slåss; som överbefälhavare i öst såg han till att nio månader förflöt utan strider. Sydstatsarméerna söder om Bull Run hade fått förstärkningar och byggt fästningar menade han. Att landstiga på Virginiahalvön och gå bakvägen mot Richmond var McClellans plan och Lincoln lät honom hållas.

George B McCLellan hade arbetat vid järnvägen före kriget och hyllades för sin organisatoriska förmåga. Hans militära insatser vid Antietam höll inte samma nivå.

Men överraskande landstigningar kräver tempo. Det tog McClellan en månad att ta sig de åtta milen till Richmonds utkanter, allt medan han såg enorma sydstatsarméer i varenda buske. Att tid, som Napoleon sagt, är det enda som inte kan återerövras, var något som inte bekymrade den unge Napoleon. När han äntligen nådde Richmond hade Robert E Lee fått den tid han behövde och anföll.

Efter sjudagarsslaget och det andra slaget vid Bull Run krävde sydstaternas president Jefferson Davis att Lee skulle ta chansen att invadera Maryland. Det skulle kunna få delstaten att lämna unionen, visa söderns militära överlägsenhet och kanske få Europa att erkänna sydstaternas konfederation. General Lee var inte den som backade från utmaningar och i början av september marscherade hans 55 000 man mot nordväst. Snart följde McClellan försiktigt efter med närmare 80 000 man. Ordern från Lincoln var solklar: Slå general Lees armé!

Men McClellan var tämligen säker på att Lees armé räknade närmare etthundratusen man och tänkte vara ytterst försiktig. Inte ens lyckan att ett par av hans soldater hittade en av Lees order fick honom att bli djärvare. Ordern visade hur farligt utspridda Lees divisioner var, men kunde ju vara en fälla. Historiker har debatterat om McClellan verkligen kunde ha utnyttjat den upphittade ordern – men Napoleon hade säkert tagit chansen.

Den 12 september hade ”Stonewall” Jacksons halva av Lees sydstatsarmé gett sig på depån vid Harpers Ferry, medan Longstreet skyddade honom. Den 14 september kom Longstreets divisioner i kontakt med McClellans täter i passen över Blue Ridge Mountains. Nordstaternas styrkor pressade Longstreet västerut genom sin numerära överlägsenhet.

När McClellan forcerat Blue Ridge Mountains var invasionen dödsdömd och Lee borde ha retirerat söderut. Men 15 september gav nordstyrkorna i Harpers Ferry upp och Lee kunde samla sin armé vid den lilla staden Sharpsburg. Lee utmanade McClellan att komma och anfalla honom, en livsfarlig provokation med tanke på att nordstatsarmén var nästan dubbelt så stor som hans egen.

På kvällen anlände de första nordsoldaterna till floden Antietam Creek öster om Sharpsburg. Största försiktighet var beordrad eftersom McClellan var övertygad om att Lee hade minst lika mycket trupp som han själv, om inte mer. Lite spaning dagen efter avslöjade att det istället fanns mer än dubbelt så många män i nordstaternas blåa uniform som män i grått i området. Lee höll säkerligen andan tills ytterligare två av Jacksons divisioner nådde fram. Sydstatsarmén var nu förskansad i en fyra kilometer lång båge framför Sharpsburg, dold av snår, skogsdungar och små höjder. Lee hade nästan inga reserver, men det var svårt att se från McClellans sida av Antietam.

McClellan planerade att låta tre kårer anfalla Lees vänstra flank medan generalmajor Burnsides stora kår forcerade Antietam på den egna vänsterflanken. Det var en rimlig plan men McClellans order gav inga ledtrådar om hur attackerna skulle samordnas och själv satt han i sitt högkvarter nästan utom synhåll för slagfältet.

Vad som än i dag är den blodigaste dagen i amerikansk militärhistoria började halv sex på morgonen när Lees yttersta vänsterflank anfölls. I mycket hårda strider drevs sydstatsstyrkorna bakåt över ett majsfält till en liten kyrka. Vid Dunkerkyrkan, byggd av en liten pacifistisk församling, låg de närmaste timmarna helvetet på jorden. Lee hämtade reserver från högra delen av sin linje och ytterligare två av McClellans kårer drogs in i striderna, utan direkta order och utan någon som helst övergripande plan. McClellan satt en kilometer bort och blandade sig inte i. På sydstatssidan var där­emot Lee, Jackson och Longstreet precis bakom sina trupper. Anfallen böljade fram och tillbaka. Framåt förmiddagen ebbade striderna ut. Någon frågade sydstatsgeneralen Hood var hans division var. ”Död i majsfältet”, svarade han.

Striderna vid Dunkerkyrkan under slaget vid Antietam är ännu i dag de blodigaste i amerikansk militärhistoria.

Nu slutade McClellan att hamra på Lees västerflank. Istället för att anfalla en gång till där det knappt fanns någon sydstatssoldat på benen gav han sig nu på Lees center. De närmaste timmarna anföll nordsidan i vågor mot vägen som efteråt skulle kallas Bloody Lane och ”mejades ner som gräs av en lie”. Till sist lyckades man få ett fotfäste och driva bort Longstreets försvarare. En lövtunn linje i utkanterna av Sharpsburg var vad som återstod av Lees center. Men McClellan var säker på att Lee hade dolda reserver, allt var bara en fälla. Dessutom påpekade chefen för McClellans reserver att han ”förde befälet över republikens sista kår”. Att republikens sista kår hade kunnat krossa Lees linje som ett äggskal var det ingen som påpekade. Det kom inget nytt anfall från McClellan.

Vid ett-tiden, samtidigt som McClellan funderade över om han skulle våga anfalla mot Sharpsburg, lyckades general Burnside äntligen ta sig över Antietam Creek på Lees högerflank. Denna hotade att kollapsa och vid tretiden avancerade Burnside mot Sharpsburg. Men som om Gud var sydstatare så hade just general Hills division anlänt efter att i rasande tempo marscherat nästan tre mil upp från Harpers Ferry. Lee kastade in Hills män i en motattack som fick hejd på Burnside.

Slaget var över. 22 000 man hade dödats eller sårats, fyra gånger så många som på Normandies stränder 78 år senare. Dagen därpå stod sydstatsstyrkorna kvar som för att säga ”kan ni inte bättre?”. McClellan svarade inte. Istället skrev han hem att han vunnit en lysande seger. Mot kvällen smet sydstatsarmén iväg söderut. Invasionen av Maryland var över.

M an kan diskutera vem som vann holmgången vid Antietam. Lees invasion stoppades och hans armé mörbultades, men han och hans män kom tillbaka till Virginia med äran i behåll. Den unge Napoleon blev kvar på slagfältet, rädd att följa efter vad han fortfarande trodde var en jättearmé. Efter ett par veckor meddelade han Lincoln att armén var för sliten och hans hästar för trötta för att jaga Lee. Lincoln frågade hur det kom sig att Lees slitna män alltid kunde skena omkring två–tre mil om dagen – och vad hade McClellans hästar gjort efter Antietam som var tröttande? Fem veckor efter slaget började McClellan så sakteliga att följa efter Lee, men det var för sent. Den 7 oktober fick George McClellan, den unge Napoleon, sparken.

Därmed hade Antietam skördat ytterligare ett offer när den egentlige segraren nu avskedades och hamnade i raden av förbrukade nordstatsgeneraler.

BOKTIPS:Landscape Turned Red – The Battle of Antietam (1983) av Stephen W Sears.

 
 
 
George_B_McClellan
George_B_McClellan

Kanske är du intresserad av...

Läs också