Drönaren Kettering Bug var ett amerikanskt experiment under första världskriget.

Förarlöst flyg tar över striden

Förarlösa flygplan har blivit ett effektivt vapen i strid och tar över allt fler av stridsflygets uppgifter. Men utvecklingen av obemannade flygande farkoster har pågått lika länge som det funnits luftkrig.

13 februari 2017 av Linda Johansson

När amerikanska CIA år 2002 använde en obemannad Predator i Afghanistan i syfte att döda al-Qaidaledaren Usama bin Laden inleddes vad som kallats drönarens årtionde. 

Sedan dess har avancerade attackdrönare använts i många operationer och det finns en tydlig strävan att utveckla såväl prestanda som att öka andelen i förhållande till bemannat flyg. Nyligen beslöt US Navy att inte beställa fler bemannade jaktflygplan – drönare ska ta över stridsflygets uppgifter.

Det är inte helt klarlagt varifrån termen drönare kommer, men sannolikt hör den samman med vad som anses vara den första drönaren, 1960-talets Firebee som användes för spaning i exempelvis Vietnam. 

En annan möjlig inspiration är britternas Queen Bee – ett radiostyrt övningsmål från 1935. Amerikanerna använde termen drönare – drone – som benämning på radiostyrda luftmål i övningar 1936.

Termen gillas inte av alla – på fackspråk används hellre UAV (unmanned aerial vehicle). Det finns dock en distinktion: drönare refererar till en farkost som är mer flexibel än obemannade flygande farkoster i en generell mening. 

En »riktig» drönare kan – till skillnad från en robot, eller de ballonger och drakar som användes i krig på 1800-talet – dels hovra över ett mål, dels återvända till sin bas. Den kan också ha någon form av »ögon».

Obemannade ballonger

Redan år 1849 använde österrikarna 200 förarlösa, bombförsedda ballonger när de anföll Venedig under första italienska frihetskriget. De många kanalerna gjorde det nämligen svårt att genomföra ett konventionellt artillerianfall. 

Ballongbomberna aktiverades genom elektromagnetism och koppartråd i kombination med ett stort galvaniskt batteri på stranden och detonerade när de nådde marken. Ballongerna var dock tämligen svårstyrda och många följde med vindarna tillbaka till den österrikiska sidan.

Även under amerikanska inbördeskriget, två årtionden senare, användes ballonger på båda sidor, både för rekognoscering och för bomber. Under spansk-amerikanska kriget 1898 togs de första flygspaningsfotografierna, vilka åstadkoms genom att använda flygande drakar försedda med kameror.

Luftkrig i modern mening har funnits i drygt hundra år, sedan den italienska invasionen av Libyen 1911. Tankar på att utveckla obemannade farkoster fanns med redan från början. 

Fördelarna var uppenbara: dels fanns en möjlighet att få ett övertag gentemot motståndaren – med pilotlösa luftfarkoster kan ett anfall bli större än det antal män man har till förfogande – men framförallt minimerade man de egna riskerna.

Brittiska Queen Bee kom 1935 och användes som realistiskt övningsmål.

Under första världskriget utvecklades två obemannade farkoster: A M Lows Aerial Target och Elmer Sperrys Kettering Bug. Tanken med Aerial Target, som började tas fram 1916, var att använda små enkla plan med sprängmedel som styrdes till sina mål med hjälp av Lows radio-styrningsteknik.

Kettering Bug och Kettering Aerial Torpedo började utvecklas 1917 av Dayton Wright Airplane Company, baserade på Sperrys gyroskopteknik. 

De var experimentella, obemannade lufttorpeder som styrdes av en förinställd kontrollpanel. Efter en förutbestämd tidsrymd stängde kontrollen av en elektrisk ledning så att motorn stannade. Därefter lossnade vingarna, Bug föll till marken och de explosiva ämnena detonerade. 

Maskinerna var ingen stor framgång – antingen kraschade de eller försvann över havet. Programmet tappade fart när kriget slutade 1918.

Kryssningsrobotar

På 1920- och 1930-talen utvecklades och användes drönare mestadels som skjutmål. Samtidigt fortsatte arbetet med kryssningsrobotar, exempelvis Larynx, ett litet monoplan som kunde avfyras från ett krigsfartyg och flygas med autopilot. 

Kryssningsroboten var ett steg mot drönaren då den gick att kontrollera betydligt bättre än exempelvis en ballistisk robot. En sådan går endast att styra under ett inledande skede.

1935 kom britternas måldrönare Queen Bee och sex år senare den första attackdrönaren med »ögon», vilket var en viktig milstolpe i steget mot mer moderna drönare. Amerikanska flottans hemliga program, Project FOX, utvecklade drönare som skulle kunna attackera utanför den styrandes synfält. En tv-kamera installerades i drönaren och en tv-skärm i det TG-2 plan från vilket farkosten styrdes. 

1942 lyckades en sådan drönare framgångsrikt utföra ett torpedanfall på en jagare 32 kilometer från kontrollplanet under ett test i Stilla havet. 

På grund av framförallt tekniska problem och höga kostnader lades dock projektet ner 1944. Tvivel rörande det realistiska i att producera stridsdugliga, pålitliga drönare i stor skala var något som skulle hämma utvecklingen under ganska lång tid.

På grund av svårigheterna med fullskaliga pilotlösa plan fokuserade tyskarna på raketer i världens första militära raketprogram. Roboten V-1 (Vergeltungswaffe 1 – vedergällningsvapen på svenska) hade jetmotor och autopilot för styrning. 

Från sommaren 1944 skickades tusentals V-1 – också kallade buzz bombs på grund av sitt ljud – mot London. Dessa var till en början svåra att träffa på grund av sin snabbhet, men britterna lyckades efter en tid lära sig att skjuta ner dem.

Snart kom dock den mer avancerade V-2 raketen. Den flög rakt upp, sedan rakt ner snabbare än ljudet, vilket gjorde den svår att upptäcka innan det var för sent.

En amerikansk drönare Ryan Firebee ledsagas av moderplanet DB-26B Invader. Ryan Firebee användes för spaning under bland annat Vietnamkriget.

© Alamy / All Over Press

Operation Afrodite var ett försök att hantera tyskarnas missiler. Man attackerade viktiga tyska mål – bland annat de forskningslaboratorier där arbetet med V-1 och V-2 skedde – genom att använda B-17 Flying Fortress och B-24 Liberator som rensades och fylldes med framförallt Torpex – ett sprängämne som är cirka 50 procent mer kraftfullt än TNT.

Som drönare betraktat var detta tämligen otympligt. En pilot var nämligen tvungen att starta och flyga bomben under den första delen av flygfärden för att sedan hoppa fallskärm. Därefter tog ett bemannat »moderskepp» över kontrollen.

Många av planen kraschade dock innan de nått målet. Ett av offren var Joseph Kennedy Jr – äldre bror till John F Kennedy – vars B-17 exploderade innan han hunnit hoppa.

Riskminimering

Afrodite och tyskarnas V-2 sporrade utvecklingen av obemannade projekt efter andra världskriget. Då utvecklades drönarnas sensorer, snabbhet och uthållighet. Drivkraften låg framförallt i riskminimering – man ville undvika att spionplan skulle bli nedskjutna och piloterna dödade eller tillfångatagna. 

Men man ville också göra det enklare att samla in svårtillgänglig data, samt att använda så verklighetstrogna mål som möjligt i militär utbildning.

1946 modifierades åtta B-17 för att samla in data för radioaktivitet på bland annat Bikiniatollerna (operation Crossroads) och i operation Greenhouse 1951. 

Start och landning kontrollerades via en sändare på en jeep, och flygningen via en sändare på en annan B-17. Amerikanska flottan genomförde liknande tester med bland annat Grumman F6F-5K Hellcat.

Användandet av drönare som decoys – skenmål för att lura fienden – utvecklade drönarnas snabbhet. Detta var ett viktigt steg mot den moderna drönaren. Eftersom stridsflyg mot slutet av 1950-talet blev allt snabbare, var de drönare som fungerade som skenmål och övningsmål också tvungna att bli snabbare för att hänga med stridsflyget. 

Ett sätt var att installera jetmotorer även i drönare. Northrop designade en turbojetdriven drönare i slutet av 1950-talet, AQM-35, som hade samma turbojetmotor som stridsplanet Northrop F-5, en GE J85.

En amerikansk drönare MQ-9 Reaper. De togs i tjänst 2007 och används av US Air Force i bland annat i Afghanistan.

© US Air Force

Eftersom flera bemannade Lockheed U-2 spionplan sköts ner under kalla kriget – det mest kända fallet var i Sovjetunionen 1960, då piloten tillfångatogs och en diplomatisk kris hotade – kom krav på att låta drönare utföra denna typ av rekognoscering. Det ledde till utvecklingen av Ryan Firebee.

Dessa ombyggda måldrönare spanade i Nordvietnam, Kina och Nordkorea på 1960- och 1970-talet och bidrog till utvecklingen av drönarnas uthållighet och distans.

Andra specialiserade rekognosceringsdrönare var Ryan 154 och Compass Cope-drönarna från Ryan och Boeing, samt Lockheed D-21. 

Akustiska och seismiska sensorer gjorde att man kunde upptäcka människor och fordon längs Ho Chi Minh-leden, som gick genom Sydvietnam från sydkinesiska havet till den laotiska gränsen. Data skickades sedan till flygplan ovanför, som skickade radiosignalen till en sambandscentral i Thailand, som i sin tur bearbetade dessa data, genererade ett mål, och sedan guidade bombflyg till detta.

Israeliskt genombrott

Det var egentligen först på 1980-talet som världen fick upp ögonen för drönaren som effektivt vapen i strid. Attityden att drönare var orealistiska och dyra leksaker förändrades dramatiskt i och med israeliska flygvapnets seger över det syriska 1982.

Israel använde drönare vid sidan av bemannat stridsflyg – som lockbeten, elektroniska störare och för realtidsrekognoscering – vilket slog ut de syriska planen med minimala egna förluster. Här togs avstamp mot dagens Predator som använts i exempelvis Balkankriget 1995 och i Irak 1996.

Den kanske mest intressanta egenskapen hos dagens och framtidens drönare är den som handlar om autonomi. Idag finns viss autonomi när det gäller navigering, men utvecklingen går mot autonomi i termer av »pull-the-trigger», det vill säga att drönaren själv söker upp mål, avgör om det är lämpligt, och faktiskt avfyrar utan att få klartecken från någon människa.

Detta väcker naturligtvis juridiska och etiska frågor. Det kan exempelvis bli svårt att avgöra vem som är ansvarig om något går snett – en avancerad robot kanske har tolkat viss data på ett oförutsett sätt? 

Man kan också fråga sig om det är etiskt att låta en maskin avgöra om någon ska dödas.

Kanske är du intresserad av...

Läs också