En prototyp av Porsche 205 Maus testas 1944. Den långsamma jätten vägde 188 ton.

Drömmen om monstervagnen

Under världskrigen levde drömmen om en superstridsvagn som oskadd skulle bryta igenom fiendens linjer. Dessa rullande bunkrar hade mycket gemensamt – de var dyra, de var resursslukande och de lämnade sällan ritbordet.

16 juni 2017 av Harald Sonesson

Den brittiske kommendörkaptenen Hetherington, som ansvarade för tillverkning och fältprov av pansarbilar, föreslog våren 1915 att man skulle konstruera »ett gigantiskt terränggående fordon med hjul av så stor diameter och utrustad med så stor framdrivningskraft att det kunde förflytta sig utan problem över alla hinder utom de största. Det skulle vara pansrat mot fientlig eld och utrustat med en tolvtums kanon». 

Denna gigantiska maskin skulle, tänkte sig Hetherington, röra sig fritt bakom fiendens linjer, förstöra skyttegravar och artilleriförband och slita bort rälsen för järnvägarna. Förslaget utvecklades och fanns i flera versioner. En fullskalig trämodell byggdes, men sedan var det stopp.

Den dröm som Hetherington gav uttryck för – en näst intill opåverkbar maskin som tar sig fram överallt och sprider skräck bland fienden – definierar på ett utmärkt sätt en genombrottsstridsvagn. Den kan ses som en mycket tung infanteristridsvagn med uppgift att hjälpa slagfältets drottning, infanteriet, att bryta igenom väl befästa fientliga linjer och i grunden slå motståndaren.

A7V på 30 ton

Riktigt tunga stridsvagnar i form av genombrottsstridsvagnar såg dagens ljus under första världskriget. För sin tid var de brittiska stridsvagnarna på runt 28 ton, den franska Saint-Chamond på 23 ton och den tyska A7V på 30 ton att betrakta som mycket tunga stridsvagnar.

Man låg i det möjligas framkant vad gäller att kombinera pansarskydd, beväpning, framkomlighet och rörlighet. Prioriteringen var på de tre förstnämnda områdena och hastigheten behövde inte vara högre än infanteriets. Andra lättare stridsvagnar med högre hastighet men klenare beväpning och pansarskydd togs också fram.

Ännu tyngre stridsvagnar fanns på ritbordet, eller till och med som prototyper. Flera projekt avbröts av olika skäl under kriget eller genomfördes men hann aldrig komma i produktion och strid innan vapnen tystnade hösten 1918.

Fransmännen arbetade på sin Char FCM 2C på nästan 70 ton, britterna hade sin Flying Elephant på drygt 90 ton och Tyskland sin K-Wagen på 135 ton. Som en jämförelse så väger en modern Leopard stridsvagn drygt 60 ton.

För sin tid tunga tyska A7V stridsvagnar avancerar mot allierade skyttegravar på västfronten 1918.

© Mary Evans/IBL

Spretigt mellan krigen

Under mellankrigsperioden kom tankarna om hur stridsvagnar och pansarförband skulle se ut och uppträda att spreta åt flera olika håll.

Framför allt en brittisk stridsvagn, Vickers A1E1 Independent från 1926, kom att bli inspirationen för flera länders utveckling av tyngre stridsvagnar, även om den bara tillverkades i ett exemplar. 

Vagnen vägde 34 ton och hade åtta mans besättning. Huvudbeväpningen var en 47 mm kanon i tornet men den hade också fyra mindre torn med kulsprutor. Independent var mer eller mindre som en rullande bunker eller som ett mindre krigsfartyg till lands.

Gränsen för hur stor och tung en stridsvagn kunde vara sattes, då som nu, främst av vad vägar, järnvägar och broar medgav. 

Breda fordon kunde få problem att ta sig genom äldre stadsbebyggelse, tunnlar och andra platser där det var trångt. Vid järnvägstransport var standarden en total bredd på 3,15 meter och en maximal höjd på 4,28 meter. 

Vägars, broars och järnvägars bärighet satte gränsen för hur mycket stridsfordonet maximalt fick väga. Eftersom de flesta kommunikationslinjer främst byggts för civila behov kom stridsfordonens dramatiska ökning av vikt och bredd redan före andra världskriget att ställa till problem.

Demontering före transport

En lösning blev att göra det möjligt att demontera vissa delar före järnvägstransport. Till exempel försågs Panzer  VI  Tiger med särskilda smala transportband och de yttersta bärhjulen demonterades. Särskilda järnvägsboggier som kopplades framför och bakom vagnen var den franska lösningen för att den 4,1 meter höga FCM 2C skulle kunna transporteras på järnväg. Vikten var svårare att åtgärda mer än marginellt.

När andra världskriget bröt ut var Frankrike och Sovjetunionen de enda länder som hade riktigt tunga stridsvagnar på över 50 ton i tjänst.

Den franska Char FCM 2C hade projekterats under första världskriget men kom i tjänst först 1921. I huvudtornet satt en 75 mm kanon, i chassits front och på sidorna var tre kulsprutor monterade. I ett bakre torn satt ytterligare en kulspruta. Det krävdes tolv man för att betjäna vagnen. Totalt hade man tillverkat tio av de 300 vagnar som beställdes innan vapenstilleståndet 1918. Vid krigsutbrottet 1939 var åtta stycken i tjänstedugligt skick.

69 ton tunga Char FCM 2C var ett franskt försök att konstruera en genombrottsvagn. Nummer 99 erövrades av tyskarna när den stod lastad på sina järnvägsboggier 1940.

FCM 2C visades upp i propagandasyfte och man var medveten om det begränsade stridsvärdet i den drygt tjugo år gamla konstruktionen. Vagnarna kom aldrig i strid utan erövrades när de stod lastade på järnvägsboggier eller sprängdes då de inte kunde evakueras undan de tyska förbanden.

FCM F1 på 139 ton

En modern ersättare, FCM F1 på hela 139 ton, var under utveckling men hann aldrig bli verklighet. Vagnens beväpning var en 9 cm och en 4,7 cm kanon i var sitt torn samt sex kulsprutor. Längden var 10,5 meter, bredden 3,1 meter och höjden 4,2 meter. Nio man betjänade vagnen.

Vagnens vikt och storlek medförde att den inte kunde transporteras på järnväg utan att delas upp i moduler. Få broar tålde mer än 35 ton varför den sannolikt var konstruerad för att kunna djupvada. 

En beställning om tolv vagnar gjordes i april 1940, strax före det tyska anfallet som satte stopp för fransk vapenproduktion. Utvecklingen av denna nya vagn hade sina rötter i ett beslut 1928 men kom att bli ytterst förvirrad.

Flera olika projekt med delvis överlappande krav som syftade till utveckling av en ny tung stridsvagn drevs mer eller mindre parallellt. Olika företag lämnade in ett eller flera förslag i varje projekt. Kravspecifikationerna byttes hela tiden, delvis beroende på att tiden gick och förhållanden ändrades. 

Till exempel byggdes de tyska gränsbefästningarna som stridsvagnen var tänkt att bryta igenom ut och förstärktes. Vid krigsutbrottet hösten 1939 insåg man dock att det var hög tid att sätta ned foten. Dock alldeles för sent.

T-35 på 50 ton

Som den näst tyngsta vagnen i tjänst kom den sovjetiska T-35 från 1933 på 50 ton. Den hade fem torn: ett för huvudpjäsen på 76 mm och två för 45 mm kanonerna samt två för kulsprutorna. Besättningen var på elva man och totalt tillverkades 61 stycken.

Till skillnad från franska FCM C2 deltog T-35 i strid. Vagnen med sin stora besättning och olika vapen visade sig vara svårledd och den led av mekaniska problem. De sovjetiska pansarförbanden var inne i en djup formsvacka efter Stalins utrensningar och hade otaliga brister vilket bidrog till att antalet vagnar i bruk snabbt gick mot noll.

Sovjetiska T-35 var den enda stridsvagnen med fem torn som serietillverkades. Här poserar tyska soldater på en T-35 som övergetts av sin besättning.

Flera tunga sovjetiska vagnar

Inga T-35 sattes in mot Finland utan elddopet skedde under inledningen av Tysklands anfall i juni 1941. Av de 48 vagnar som funnits i 8. mekaniserade kåren (Kievs militärdistrikt) vid krigsutbrottet den 22 juni var bara fem funktionsdugliga morgonen den 26 juni. Det var främst landsvägsmarscherna som tagit sin tribut.

Sovjetunionen projekterade flera moderna flertornsvagnar som ersättare till T-35. Under 1939 gjordes prov med prototyperna T-100 på 53 ton och SMK på 50 ton. De sattes in i striderna mot Finland i inledningen av vinterkriget 1939 tillsammans med prototyper för KV-1 (45 ton) med enbart ett torn.

Under slaget vid Summa 19–22 december bröt ett pansarförband där prototypvagnarna ingick igenom de finska linjerna, men SMK-vagnen gick på en mina och fick överges. Till slut blev det KV-1 som valdes för produktion framför vagnarna med fler torn.

Panzer III och IV tyngsta tyskarna

De tyngsta tyska stridsvagnarna i tjänst vid krigsutbrottet var Panzer III och IV. De var konventionella vagnar med ett torn och vägde runt 20 ton. Ingen av dem kan betraktas som en tung stridsvagn. Inte heller Italien, Japan, USA eller Storbritannien hade vid krigsutbrottet några riktigt tunga vagnar.

De exempellösa tyska framgångarna 1939 och 1940 gav inget stöd för utveckling av extremt tunga stridsvagnar eller genombrottsstridsvagnar.

Tvärtom visade det på behovet av snabba terränggående förband och stridsvagnar som kan betecknas som medeltunga och vägde runt 20 till 25 ton. De tyska huvudstridsvagnarna Panzer III och IV med tre man i tornet (chef, skytt och laddare) var lätta att leda och kom snabbare till skott än andra lösningar. Detta bildade skola för i princip all framtida stridsvagnsutveckling.

Den snabba tekniska utvecklingen under kriget var ett resultat av strävan efter att ha vapensystem som ständigt var minst ett snäpp bättre än motståndarens (eller i alla fall inte mycket sämre). 

Det resulterade efterhand i allt bättre pansarskydd, bättre vapen och ammunition med tillhörande bättre sikten, starkare motorer, bättre bandaggregat och så vidare. Stridsvagnsmodeller med prestanda som några år tidigare hade setts som utopiska kunde efterhand projekteras och tillverkas.

En JS-2 växer fram i en stridsvagnsfabrik i Sovjet. Notera att 12 cm kanonen hade mynningsbroms vilken mildrade rekylen.

© Sovfoto/UIG/ Getty

Ingen av de stridsvagnar som kom i produktion och strid under kriget kan karaktäriseras som extremt tung genombrottsstridsvagn. Ett par kan klassas som tunga eller mycket tunga huvudstridsvagnar med en vikt på närmare femtio ton eller mer.

Exempel på sådana vagnar är den sovjetiska Josef Stalin II på 46 ton och den tyska Kungstigern på 68 ton. Båda typerna hade sannolikt betraktats som helt orealistiska om någon föreslagit dem 1939.

Volym prioriterades

Utvecklingen av nya stridsvagnar under kriget följer i huvudsak två huvudspår.

I USA, Sovjet och i viss mån Storbritannien prioriterades standardisering och volymproduktion. Önskemål om förbättringar och förslag till nya modeller nagelfors noggrant. Den möjliga nyttan med en ny modell vägdes mot kostnaderna och hur införandet skulle påverka produktionen av de befintliga modellerna. Myndigheterna med ansvar för materielanskaffning och armén var de som höll i tyglarna. 

Industrin och politikerna spelade en underordnad roll vad gällde utvecklingen av nya stridsvagnar. Det innebar inte att inte det fanns tankar om och projekt för utveckling av genombrotts- och extremt tunga stridsvagnar. Ytterst få kom dock så långt som till prototyper och än färre kom i produktion.

Tyskland valde en annan väg och sökte utveckla överlägsna stridsvagnar som kunde uppväga att man var underlägsen i antal. Inom ramen för detta vägval, och i kombination med det sätt som man ledde industrins utvecklingsprojekt där Hitler och andra makthavare blandade sig i beslut om nya vapensystem, startades en oerhörd mängd forsknings- och utvecklingsprojekt inom alla upptänkliga områden. 

Konkurrerande företag

Direkta kontakter mellan industrins företrädare och den politiska makten kortslöt bland annat Heereswaffenamt (arméns vapenbyrå, motsvarar Försvarets materielverk, FMV, i Sverige idag) i deras arbete att på ett rationellt sätt utveckla och producera den materiel som armén behövde.

Hitler insisterade på att två företag i konkurrens skulle ges i uppdrag att utveckla viktigare materiel som till exempel den extremt tunga stridsvagnen som kom att gå under benämningen Maus (mus).

Hitler hade gett professor Porsche uppdraget att påbörja utvecklingen av en extremt tung stridsvagn vid en överläggning i rikskansliet i november 1941. I februari 1942 fick konkurrenten Krupp en beställning på en 72 tons stridsvagn, som dock drogs tillbaka i mars när både Porsche och Krupp fick i uppdrag att var för sig utveckla en ännu tyngre vagn på hundra ton.

Hitler inspekterar en trämodell av Maus i full skala den 1 maj 1943.

Den nytillträdde rustningsministern Albert Speer reagerade på tillvägagångssättet att låta flera företag i konkurrens utveckla nya modeller och fick i maj 1942 Hitler att godkänna en förordning som förbjöd detta.

Maus godkändes 1943

Tester av prototyper skulle ske före våren 1943 och Hitler såg behovet av 100-tonsvagnen och Kungstigern för att möta framförallt de nya sovjetiska vagnarna som han bedömde skulle finnas i tjänst 1944.

I juni godkände Hitler ritningarna och var då införstådd med att vagnen närmast skulle blir en mobil bunker med låg förflyttningshastighet. Man såg framför sig att Maus-vagnarna skyddades av följestridsvagnar för att förhindra att fientliga stridsvagnar, pansarvärnsvapen och infanteri bekämpade vagnen i ogynnsamma lägen.

I januari 1943 beslutade Hitler att det var Porsches modell som skulle gå i produktion. Det förlorande företaget Krupp fick dock uppdraget att leverera tornet och chassit. Tillverkningsstarten var planerad till slutet av 1943 med en produktionstakt på tio vagnar i månaden. 

I september påbörjades monteringen av det första chassit, men i oktober hävdes ordern för vagnen. Alla resurser skulle fokuseras på tillverkning av fordon som redan var
i produktion. Trots detta monterade man ytterligare ett chassi och ett torn samt gjorde körprov och andra tester fram till mitten av november 1944 då man beordrades avsluta allt arbete med Maus.

Tyskland drev under kriget flera andra projekt, av mer eller mindre realistisk karaktär, som syftade till utveckling av extremt tunga stridsvagnar och genombrottsstridsvagnar. Förutom Kungstiger kom dock inget projekt så långt som Maus.

T28 utan torn

På allierad sida var det bara två projekt för extremt tunga stridsvagnar – som dessutom skulle kunna klassas som genombrottsstridsvagnar – som resulterade i viss begränsad produktion och då först efter krigsslutet 1945. Båda dessa modeller saknade torn och är närmast att betrakta som extremt tunga stormartillerivagnar och inte stridsvagnar.

Den ena var amerikanska T28. Ordnance Department (närmast FMV) såg ett behov av ett fordon som kunde bekämpa befästningar av olika slag (special assault tank) efter landstigningen i Europa. I september 1943 påbörjades designarbetet och
i mars 1944 godkändes konstruktionen. 

Den tornlösa T28 var utrustad med en 105 mm pjäs och vägde 86 ton. I mars 1945 lades ordern för tillverkning av fem prototyper, men krigsslutet innebar att den reducerades till två varav den första levererades i slutet av december 1945.

Brittiska A39 Tortoise bogseras på en trailer under tester i Tyskland 1948.

A39 Tortoise beställdes 

Även britterna såg behovet av en genombrottsstridsvagn för bekämpning av befästningar efter landstigningen. I mars 1943 gick underlaget ut till industrin. Nuffieldkoncernen tog fram ett antal förslag och våren 1944 lades en beställning på 25 stycken A39 Tortoise (sköldpaddan) heavy assault tank. 

Fordonen skulle vara operativa i september 1945. Vagnen vägde 78 ton och var beväpnad med en 9,3 cm kanon. Krigsslutet innebar att beställningen ändrades till endast sex stycken med leveransstart 1946.

Under andra världskriget var det bara i Tyskland, med en miljö med kreativa industrialister med direkt tillgång till de tyngsta politiska makthavarna, som det fanns förutsättningar för att initiera och driva projekt som syftade till att ta fram extremt tunga stridsvagnar och genombrottsstridsvagnar över huvudet på dem som egentligen hade det ansvaret – Waffenamt.

Den splittring av resurserna som den vildvuxna floran av stridsfordon under utveckling och i produktion resulterade i ska ställas mot framför allt den sovjetiska och amerikanska fokuseringen på standardisering och stora produktionsvolymer. I och med Albert Speers utnämning till rustningsminister våren 1942 började efterhand även det tyska utvecklingsarbetet att styras upp.

Tyngden inte längre väsentlig

Drömmen om att disponera stridsvagnar som är överlägsna motståndarens lever än idag men kommer knappast att resultera i extremt tunga stridsvagnar. Snarare är det genom kombination av tekniska innovationer och beprövad teknik som man når överlägsenhet i den enskilda vagnen. 

Överlägsenhet på slagfältet är i slutänden resultatet av att vapen och soldater utgör delar i ett system där det är förmågan på en mängd olika områden (även till exempel underhåll, underrättelse, luftvärn) och hur man använder dessa på ett optimalt sätt tillsammans som fäller avgörandet.

Drömmen om genombrottsstridsvagnar som utan större problem kan bryta igenom de mest formidabla försvarslinjer får dock betraktas som död. Den har ersatts av visionen om systemöverlägsenhet.

Kanske är du intresserad av...

Läs också