Tyska fallskärmsjägare med en MG 42 kulspruta under striderna i Normandie i juni 1944.

© Toni Schneiders/Bundesarchiv, Bild 101I-587-2253-15 (CC-BY-SA)

MG 42 – den perfekta kulsprutan

Mellan de två världskrigen utvecklade tyskarna en ny taktisk doktrin där kulsprutan blev infanteriets huvudvapen. Under andra världskriget tog de även fram det perfekta vapnet för den här rollen: MG 42.

15 september 2017 av Rasmus Kjærbye Petersen

Under första världskriget blev kulsprutan infanteriets viktigaste vapen. Till en början användes tunga kulsprutor som försvarsvapen och placerades ofta i ställningar framför skyttegravar. 

Som namnet antyder vägde de mycket, både för att de var solitt byggda och för att det satt en vattentank runt pipan som var till för att förhindra att den överhettades. Därför stod de i princip alltid på en lavett och var besvärliga att flytta. 

I gengäld kunde de leverera en nästintill konstant ström av kulor utan att bli överhettade och var också tämligen träffsäkra, eftersom tendensen att automatisk eld får pipan att stegra sig motverkades av den stabila lavetten.

Under krigets lopp blev det uppenbart att den tunga kulsprutan gav försvararen en mycket stor fördel. Ett angripande infanterikompani beväpnat med gevär hade betydligt mindre eldkraft än ett försvarande infanterikompani med bara en eller ett par kulsprutor. Följaktligen måste angriparna vara många fler och kunna acceptera stora förluster.

Lätt kulspruta utvecklades

För att motverka det här problemet utvecklades den lätta kulsprutan under krigets lopp. Den fick inte väga mer än att en soldat kunde bära den med sig genom ingenmansland under en framryckning och sedan använda den för att utjämna oddsen när han nådde fram till fiendens linjer. 

Kravet på ett lätt vapen medförde naturligtvis också vissa begränsningar. Som regel var man tvungen att klara sig utan vattenkylning. I stället fick man nöja sig med ett mindre effektivt luftkylningssystem. 

För att pipan inte skulle bli överhettad kunde vapnet då inte ge samma ihållande ström av kulor som en tung kulspruta. Men eftersom en lätt kulspruta inte hade någon lavett som höll vapnet stabilt och magasinen dessutom var relativt små, var de lätta kulsprutorna ändå begränsade till korta salvor.

Begränsningar i Versaillestraktaten

Versaillestraktaten år 1919 begränsade den tyska arméns storlek till hundratusen man eller tio divisioner (varav sju infanteridivisioner). Antalet lätta och tunga kulsprutor som varje division fick ha specificerades också i traktaten. 

Segrarmakternas representanter under fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Från vänster: Storbritanniens David Lloyd George, Italiens Vittorio Orlando, Frankrikes Georges Clemenceau och USA:s Woodrow Wilson.

© Library of congress

General Hans von Seeckt, som tog över kommandot över den tyska armén 1920, lät sig dock inte stoppas av dessa begränsningar. Enligt honom var ett nytt krig ofrånkomligt, så han började planera för en framtida omorganisering och utbyggnad av armén.

En viktig komponent i hans plan var att varje skyttegrupp (en enhet om tolv man, senare mellan sex och tio man) skulle ha en egen kulspruta. Det innebar att den fick ungefär samma, eller kanske till och med större, eldkraft som ett traditionellt infanterikompani bestående av cirka 120 soldater beväpnade med gevär.

Därmed skilde sig Hans von Seeckts vision, som förverkligades av Wehrmacht efter 1935, väsentligt från den praxis som rått under första världskriget, då varje bataljon utgjordes av ett antal infanterikompanier och ett separat kulsprutekompani.

Kulsprutekompaniets grupper var mer eller mindre permanent knutna till infanterikompanierna (ofta två till varje), men de fungerade bara som stödvapen. Vid anfall var skyttegrupperna fortfarande tvungna att skapa egen eldkraft med sina gevär.

Sovjetunionens och de allierades recept var i princip detsamma under andra världskriget.

En kulspruta för alla roller

Ett tyskt infanterikompani under andra världskriget förfogade i stället (åtminstone på papperet) över femton kulsprutor, det huvudsakliga vapnet vid både försvar och anfall.

Men det var opraktiskt med både lätta och tunga kulsprutor. Flexibiliteten skulle öka väsentligt om samma vapen kunde användas i bägge rollerna.

Det var ingen ny idé. På båda sidor hade man lekt med tanken redan under första världskriget. Tyskarna utvecklade ett så kallat Einheitsmaschinengewehr i form av den vattenkylda (men någorlunda transportabla) kulsprutan MG 16, som dock inte kom längre än till prototypstadiet innan kriget var över.

Truppenamt, den organisation som i det fördolda ersatte den tyska generalstaben (som enligt Versaillestraktaten skulle upplösas) fortsatte Hans von Seeckts arbete efter dennes avgång 1926.

Den tyska arméns befälhavare, general Hans von Seeckt, insåg kulsprutans betydelse för infanteriet. 

Men innan traktaten upphävdes kunde man inte utfärda några officiella order om tillverkning av en ny enhetskulspruta. Det var därför upp till den privata industrin att på eget initiativ utveckla ett vapen som lämpade sig för den typ av krigföring som planerades av Truppenamt.

MG 29 i Schweiz

Ett företag som tog tillfället i akt var Rheinmetall-Borsig. För att kringgå Versaillestraktaten köpte företaget vapenfabriken Solothurn i Schweiz. På så sätt kunde en ny kulspruta utvecklas utanför Tysklands gräns.

År 1929 lanserade Solothurn MG 29, som uppvisade många av de drag som skulle komma att känneteckna tyska kulsprutor under andra världskriget. Den var visserligen luftkyld, men kunde ändå under lång tid leverera en i princip konstant eld, eftersom pipan snabbt kunde bytas ut när den blev för varm.

År 1935 tillkännagav Hitler att Tyskland inte längre erkände Versaillestraktaten. Vid det laget hade den tyska armén sedan länge ignorerat traktaten och slagit fast vilka krav man ställde på en ny kulspruta.

Den skulle inte bara fungera som både lätt och tung kulspruta, utan också kunna användas för luftförsvar samt som självförsvarsvapen på så olika transportmedel som flygplan, ubåtar och stridsvagnar. Det rörde sig om standardisering och rationalisering på en skala som man annars sällan såg i Nazityskland.

MG 34 första universalkulsprutan

Varken MG 29 eller dess produktionsmodell MG 30 levde upp till kraven, så vapnet ratades av armén men fick klartecken för export. De fungerade emellertid som utgångspunkt för Rheinmetalls nästa modell, en kulspruta med beteckningen MG 34 som utvecklades i samarbete med Mauser-Werke.

Det här vapnet räknas som den första ”universalkulsprutan” (general purpose machine gun) som kom att användas i stor omfattning runtom i världen.

MG 34, som uppfyllde samtliga krav som den tyska armén ställde, tillverkades från 1936 till 1945 i hela 354 000 exemplar. Trots att kulsprutan blev arméns nya standardvapen fanns det emellertid vissa problem med den.

Föregångaren till MG 42, MG 34, räknas som världens första universalkulspruta. Den var framtagen för att kunna fungera i alla roller på slagfältet, från lätt buren kulspruta till fordonsmonterad på stridsvagnar och ubåtar.

Rheinmetall hade överarbetat utformningen, eftersom MG 34 skulle kunna lösa så många olika uppgifter. Det innebar att många delar var konstruerade med hög precision av specialutbildade arbetare, vilket i sin tur innebar att mekanismen var väldigt känslig för damm och lätt kunde gå i baklås vid användning i fält.

Vapnet lämpade sig egentligen inte för massproduktion, vilket var ett stort problem för en armé som befann sig mitt i en omfattande expansion och snart skulle utkämpa ett nytt världskrig.

Werner Gruner

Jakten på en ersättare till MG 34 började redan före krigsutbrottet. Många företag bjöd på kontraktet, däribland Metall- und Lackwarenfabrik Johannes Grossfuss, som inte hade någon tidigare erfarenhet av vapenproduktion.

I gengäld hade Grossfuss en ingenjör vid namn Werner Gruner (inte Grunow, som han felaktigt kallas i många sammanhang), som var expert på metallstansning och massproduktion. Han kunde ta sig an uppgiften utan en vapensmeds traditionella tänkande.

Gruner deltog i en sex veckor lång kulsprutekurs i arméns regi där han fick lära sig att hantera en kulspruta, vad som förväntades av vapnet och vad den menige soldaten tyckte var viktigt.

Mot bakgrund av sina nyvunna kunskaper började han utveckla ett vapen där antalet precisionsdelar minimerades och resten av vapnet tillverkades av delar som enkelt kunde stansas ut och svetsas ihop av arbetare utan någon större erfarenhet.

MG 39/41 blev MG 42

Resultatet av Gruners arbete blev prototypen MG 39. Armén visade stort intresse för vapnet, men Grossfuss hade inte den kapacitet som krävdes för att vidareutveckla kulsprutan. Arbetet togs istället över av Mauser-Werke.

Ett av deras tillägg var en revolutionerande låsmekanism – möjligen baserad på en experimentell kulspruta som den tyska armén lade beslag på under fälttåget i Polen 1939. 1941 presenterade Mauser MG 39/41 och efter det lade armén en beställning på 1 500 exemplar som skulle testas i fält.

Vapnet fungerade så bra att det med endast ett fåtal förändringar började massproduceras under beteckningen MG 42.

MG 42 uppfyllde samma krav som MG 34 – ja, den nya kulsprutan överträffade rentav den tidigare modellen på flera områden.

En MG 42 monterad på luftvärnsstativ. Notera trummagasinet som rymde 50 skott. 

© Toni Schneiders/Bundesarchiv, Bild 101I-582-2122-33(CC-BY-SA)

MG 42 var visserligen bara 20 procent billigare (250 riksmark mot 312 riksmark för MG 34), men den förenklade produktionen innebar att tillverkningen bara krävde hälften så många arbetstimmar, och mindre resurser. Det var avgörande för den tyska krigsekonomin.

Under perioden 1942–45 tillverkades 414 964 exemplar av MG 42.

Högre eldhastighet

Den enkla mekanismen var också mindre känslig för jord och smuts, trots att vapnet hade väsentligt högre eldhastighet – 1 200 skott i minuten mot MG 34:ans 800. Motsvarande siffra för de vanligaste brittiska, ryska och amerikanska kulsprutorna var cirka 600.

De allierade soldaterna lärde sig snart att känna igen, och frukta, det karakteristiska ljudet av en MG 42:a, som lät mer som när ett stycke tyg rivs itu än det klassiska ”ratata” (i klippet nedan jämförs ljuden i en amerikansk instruktionsfilm).

De tyska officerarna var inte odelat positiva till kulsprutans höga eldhastighet. De befarade att den skulle leda till ammunitionsslöseri. Men för den menige soldaten var den höga eldhastigheten guld värd.

Den innebar nämligen att soldaterna kunde avfyra en skur av kulor på de bråkdelar av en sekund som de normalt hade ett mål i sikte på det moderna slagfältet.

Mynningsbroms

Den höga eldhastigheten förvärrade emellertid problemet med att pipan stegrade vid automateld. För att motverka det infördes år 1943 en särskild mynningsbroms, som dock bara användes när vapnet fungerade som tung kulspruta.

När MG 42:an användes som lätt kulspruta avfyrades normalt så korta salvor att det inte medförde några problem.

Eldhastigheten i kombination med en pipa tillverkad av en lättare typ av stål än den i MG 34:an innebar att pipan överhettades efter 250 skott, eller drygt tolv sekunders eldgivning.

Lösningen var ett system som gjorde det ännu enklare att byta ut pipan än på den föregående modellen. Med ett enkelt handgrepp kunde den lossas och horisontellt vikas ut ur en skåra i luftkylningskappan. Sedan kunde den dras ut och en ny sättas i. Utbildade soldater gjorde det normalt på bara fem till sju sekunder.

Ammunitionsbanden rymde 50 skott, men ofta satte laddaren ihop dem fem och fem, för att lättare veta när pipan behövde bytas (vilket var efter 250 skott).

© Haas/Bundesarchiv, Bild 101I-559-1076-29 (CC-BY-SA)

Flyttbara stödben

När MG 42 användes som lätt kulspruta hade den bara två små stödben. De kunde flyttas så att de satt antingen framtill eller baktill på pipan. Den främre positionen gav bättre precision när man sköt, medan den bakre underlättade ifall man behövde kunna göra stora rörelser med vapnet.

De allra flesta soldater föredrog den främre positionen, och det är nästan den enda man ser på bild.

När MG 42 användes som tung kulspruta placerades den på en stor trefot, Lafette 42, som med sina 20,5 kilo vägde nästan dubbelt så mycket som själva kulsprutan. MG 42 kunde också monteras på Zwillingsockellafette 36, som utvecklades för att MG 34 skulle kunna användas som luftvärnskulspruta.

Man gjorde också vissa förberedelser för att kunna använda MG 42 på diverse fordon. Under hela kriget var det dock oftast MG 34 som användes som självförsvarsvapen på fordon.

Kulspruteomgång

Alla tyska soldater fick lära sig att använda en kulspruta, vilket gjorde att man kunde välja ut dem som hade en särskild fallenhet för vapnet som fast kulsprutebetjäning.

Enligt de taktiska doktriner som utvecklades under mellankrigsåren skulle en tysk skyttegrupp utgöras av två delar: en kulspruteomgång och en anfallsomgång.

Kulspruteomgången, gruppens viktigaste komponent, utgjordes före kriget av fyra man, men blev under kriget snart tre, i vissa fall bara två: en skytt, en laddare och eventuellt en observatör (de två sistnämnda fungerade även som ammunitionsbärare).

Anfallsomgång

Anfallsomgången bestod av åtta (senare sex eller bara fyra) män som var beväpnade med gevär. Till skillnad från de allierade arméerna, där kulsprutan var ett stödvapen, var det anfallsomgångens huvuduppgift att ge understöd åt kulspruteomgången. Den bar ofta extra ammunition till kulsprutan och grävde skyttegropar åt besättningen.

Vid framryckning gick gruppen vanligen i kolonnformation med kulspruteomgången strax bakom gruppledaren, som gick i spetsen. Bara om det var stor risk att kolonnens spets skulle lida förluster gick kulspruteomgången längst bak.

Gruppledaren föredrog att ha kulsprutan nära, så att han kunde placera ut den och använda den inom loppet av bara några sekunder när man kom i kontakt med fienden.

I en tysk skyttegrupp gick kulspruteskytten ofta i täten för att snabbt kunna komma i eldställning om man mötte fienden.

© Johannes Hähle/Bundesarchiv, Bild 101I-299-1831-08(CC-BY-SA)

Anfallsomgången spreds då ut i en skyttelinje (efter att ha lämnat över eventuell ammunition till kulsprutan), antingen till höger eller till vänster om eller på båda sidor om kulsprutan, beroende på terräng och fiendens position.

Dess huvuduppgift var att skydda kulsprutan ifall fienden gick till anfall. Kulspruteomgångens viktigaste uppgift var att bekämpa fienden i den efterföljande eldstriden. Först därefter beordrades anfallsomgången fram för att erövra fiendens ställningar.

Närstrider på östfronten

Före kriget räknade man inte med att det skulle uppstå några närstrider. Kulsprutan i kombination med manövrar runt fiendens flank skulle antingen neutralisera honom eller tvinga honom att retirera. Men så blev det inte under andra världskriget.

I synnerhet på östfronten, där ledningen på båda sidor ofta förbjöd sina mannar att retirera, var närstrider mer regel än undantag när en ställning skulle erövras.

MG 42 satte sig i respekt på bägge sidor under striderna. Bland de tyska soldaterna var den känd som ”bensågen” eller ”Hitlersågen”, en referens till både vapnets ljud och dess inverkan på fiendens soldater. Även ryska och amerikanska soldater syftade på ljudet när de döpte MG 42 till ”linoleumfläkaren” respektive ”Hitlers blixtlås”.

Bland brittiska soldater gick den (och andra tyska kulsprutor) under benämningen ”Spandau”, eftersom det stod så på modeller tillverkade i Berlinstadsdelen med samma namn.

Amerikansk kopia

Särskilt inom den amerikanska armén var man bekymrade över MG 42:ans psykologiska effekt på soldaterna. I utbildningsfilmer från slutet av kriget försöker man tona ner dess effektivitet, men faktum är att amerikanerna var så imponerade av MG 42 att de försökte tillverka en egen version, T24.

Problem med att anpassa T24 till amerikansk ammunition gjorde emellertid att projektet lades ner.

Efter kriget fortsatte MG 42 att användas i olika konflikter i Europa, Afrika och Mellanöstern. När Västtyskland blev Natomedlem 1955 gav man i uppdrag åt Rheinmetall att tillverka en uppdaterad version anpassad till Natos standardammunition.

Resultatet blev MG1, som kom 1958, och MG3, två år senare. Den sistnämnda används än i dag i många västliga arméer. Det har tillverkats många andra kulsprutor sedan andra världskriget, men MG 42 och dess efterföljare anses fortfarande vara en av de allra bästa.

Publicerad i Militär Historia 3/2014

Kanske är du intresserad av...

Läs också