Omslaget på Tigerfibel, handbok för stridsvagnsbesättningen.

Tigerfibel var en revolutionerande handbok för stridsvagnsförare. Korta texter, tydlig grafik och humor gjorde materialet mer aptitligt för de unga rekryterna.

Revolutionerande handbok för stridsvagnen

Mitt under brinnande krig revolutionerade den tyska krigsmakten stridsvagnsutbildningen. Die Tigerfibel var en lättläst, pedagogisk instruktionsbok med underhållande illustrationer som skulle ge stöd även i fält.

11 maj 2017 av Harald Sonesson

Vid ingången av det femte krigsåret, 1943, var den tyska krigsmakten och dess pansarförband fortfarande en motståndare under styrketillväxt och att räkna med. Under året skulle stridsfordonsproduktionen öka från drygt 10 000 fordon år 1942 till över 25 000. 

Även om inga nya pansardivisioner sattes upp av armén under året så behövdes nya fordon för att ersätta förlusterna samt utrusta de nya och i vissa fall omorganiserade markstridsförband som Waffen-SS och Luftwaffe satte upp.

Förband består nu inte bara av fordon och annan utrustning. Även befäl och soldater måste till. Fram till våren 1943 hade utbildningen i stort sett blivit vid hur det var före krigsutbrottet. 

Kortad utbildning

Nu infördes en Kurzausbildung (kortutbildning) för att den alltmer ansträngda utbildningssituationen skulle kunna hanteras. Den kortare utbildningstiden medförde att det fanns ett stort behov av nytänkande om hur utbildningen skulle bedrivas samt behov av att fortsätta den praktiska utbildningen när befäl och soldater kom ut på fältförbanden.

Även om utbildningstiden kortades ner var inledningsvis det mesta som tidigare. Genomgångar i lektionssalar varvades med praktiska moment på pansartruppernas olika skolor. 

Generalöverste Heinz Guderian, inspektör för pansartrupperna, kände sig i maj 1943 föranlåten att i en order påpeka att utbildningen skulle fokusera på det som var oundgängligen nödvändigt och där man visste att man hade brister, till exempel strid i mörker och betäckt terräng.

Sida ur Tigerfibel där avståndsbedömning för riktaren jämförs med konstnärens.

Pedagogisk genomgång av hur avståndsbedömning med hjälp av streck fungerar. Elvira, som är med på flera ställen i Tigerfibel, är här konstmodell. 

Torra och formella handböcker 

Överste Hans Christner utnämndes till utbildningsansvarig för pansartrupperna från 1 april, 1943. Han hade som bataljonchef för 31. stridsvagnsregementet tilldelats riddarkorset för sina insatser under Frankrikefälttåget. 

Under åren 1941 och 1942 var han taktiklärare, skolchef och avslutningsvis chef för enheten för utbildningsfilmer. Han visade prov på sin förmåga att organisera och utbilda.

Christner såg behovet av att få fram en ny typ av lärobok för den nya och betydligt mer komplicerade Panzerkampfwagen (PzKw) VI Tiger. De existerande handböckerna av stridsteknisk och teknisk natur var av det slag som vi än i dag förknippar med militära läromedel i allmänhet – torra och formella. 

Uppdraget att ta fram den nya läroboken gick till löjtnant Josef von Glatter-Götz. Utmaningen var att hitta en form som kunde förmedla den ganska omfattande och bitvis tekniska informationen till dels erfarna stridsvagnssoldater under omskolning till en ny vagn, dels relativt gröna rekryter som steg in i en helt ny värld.

Grafik på Tigerns växellåda. Sidan börjar med ett enkelt motto att komma ihåg: Links – lllangsam – Rechts rrrasch! (Vänster långsamt, höger raskt)

Revolutionerande ABC-bok

Resultatet blev Die Tigerfibel. Fibel kan närmast översättas med ABC-bok. Den nya instruktionsboken fastställdes av generalinspektör Heinz Guderian den 1 augusti 1943. Upplägget i boken var ett stort avsteg från gängse normer för en instruktionsbok. 

Fakta blandades med verser, ramsor och tecknade illustrationer på ett sådant sätt att målgruppen förhoppningsvis skulle ta den viktiga informationen till sig och dessutom komma ihåg den när det gällde. Den mer eller mindre lättklädda flickan Elvira skulle hjälpa till att fånga de manliga läsarnas intresse.

Boken är uppdelad i kapitel, vart och ett riktade sig mot någon av rollerna i besättningen, som föraren ”Gustav, der Geländegängige” eller laddaren ”Hülsensack, der Hemmungslose”. Den lämpade sig för självstudier och fungerade också som stöd vid den utbildning som förutsattes fortsätta vid fältförbandet. 

Tigerfibel inleds med några sidor som berättar hur lättkörd Tigern är, hur slagkraftig den är, hur bra skyddet är. Men – även om den inte kan förgöras utifrån så kan den förgöras inifrån, så ”Läs uppmärksamt Tigerfibel. Annars går det illa för din Tiger.”

Oljans bra och dåliga egenskaper punktas upp i sex korta stycken. En brinande Tiger och en solande Elvira pryder den första sidan i kapitlet.

Flera efterföljare

Die Tigerfiebel fick sina efterföljare. I juli 1944 kom Die Pantherfibel som avhandlade Pzkw V Panther. Även Luftwaffe provade konceptet med sin Hoorido – des Jägers Shiessfibel (jaktpiloternas skjut-ABC) som inspektören för dagjaktflyget generallöjtnant Adolf Galland fastställde 23 juni 1944. 

Efter krigsslutet utnyttjade det nyuppsatta Bundeswehr konceptet vid några tillfällen. Sedan föll det i glömska och man återgick till det traditionella sättet att på ett ganska torrt och fyrkantigt sätt förmedla kunskapen i instruktionsböcker och reglementen.

Även svenska armén har varit inne på fibelspåret. 1968 gav man ut häftet En dag med bandkanon. Även häften som beskrev stridsvagn 103 och bandvagn 206 gavs ut. 

Den största skillnaden är att fokus är på vad man kan kalla fredsmässig drift av fordonen och att man inte har med så mycket detaljer. Häftena fungerar mer som stöd för minnet än som en manual. Lättklädda flickor lyser också med sin frånvaro. 

Den svenska handboken En dag med bandkanon kom ut 1968 och är gjord enligt samma principer som Tigerfibel.

Kanske är du intresserad av...

Läs också