En sovjetisk Strela-2 luftvärnsrobot.

© US military

Strela – luftvärnsroboten som lurades av solen

Den är spridd över hela världen och har använts i en rad krig och konflikter. Men inledningsvis hade Sovjets första bärbara luftvärnsrobot Strela stora problem.

20 december 2017 av Richard Areschoug

Efter andra världskriget satsade Sovjetunionen på att utveckla luftvärnsrobotar för att slå ut mål på hög höjd, främst kärnvapenbestyckade flygplan. Efter Koreakriget insåg man att det även behövdes en robot mot lågflygande plan som gav direkt flygunderstöd.

Man studerade USA:s handhållna, axelstödda robot FIM-43 Redeye som började utvecklas 1959. Även om Sovjet lyckades få fram det mesta om konstruktionen blev Strela ingen ren kopia.

Då den sovjetiska industrin led av tekniska begränsningar hade man inte tillgång till många av de avancerade komponenter som behövdes. Det gällde framförallt råvaror till IR-sökare, raketmotor och batteri.

9k32 Strela-2

Utvecklingen av 9K32 Strela-2 (»Pilen») inleddes 1964 av producenten Turopov, senare Kolomna. Vapnet utgjordes av en 1,44 meter lång robot som avfyrades i en rörlavett på axeln. Roboten hade fenor bak för stabiliteten då den roterade runt sin kropp med 20 varv per sekund. Styrningen skedde med två nosmonterade canarder (nosvingar) som fälldes ut efter avfyrning.

Stridsdelen utgjordes av en 1,15 kilo fragmenterande sprängladdning. IR-sökaren längst fram var av blysulfid samt okyld och därför känslig för störningar från andra värmekällor.

Lavetten innehöll målsökare och batteri. Vid skott använde skytten ett primitivt sikte och tryckte in avtryckaren i pistolgreppet till hälften. Då började målsökaren söka och en röd lampa tändes. När den låst på målet tändes en grön lampa och en ljudsignal hördes. Nu tryckte skytten avtryckaren i botten och avfyrade. 

Det fanns även en automatfunktion om målsignalen var tillräckligt stark då roboten kunde avfyras direkt. Drivmotorn tändes i avfyrningsröret och roboten gick mot målet med en hastighet av 430 meter i sekunden.

Känslig IR-sökare låste på solen

Strela hade dock flera nackdelar. Den största var att målsökaren bara kunde låsa på en värmekälla bakifrån i »klockan sex»-läge, vilket innebar att ett mål bara kunde beskjutas efter att det passerat.

På tidiga versioner var IR-sökaren också mycket känslig för störningar från andra värmekällor. Sköt man för lågt, under 30 graders vinkel, kunde roboten börja söka sig mot markvärmen. Sköt man i riktning mot solen låste den på denna istället för målet. 

Ett effektivt sätt att göra undanmanöver för en pilot som noterade att en Strela avfyrats var just att stiga mot solen och sedan göra en kraftig gir.

Den sovjetiska 9K32 Strela-2 kallades SA-7 Grail av Nato.

Strela-2M med förbättringar

Strela blev operativ 1968 och användes i strid första gången i konflikten mellan Egypten och Israel. Den 19 augusti 1969 sköt en robot ner ett israeliskt attackplan av typen A-4H Skyhawk väster om Suezkanalen.

Redan inledningsvis var Sovjet medvetna om Strelas begränsningar och förbättringar genomfördes. 1972 kom 9K32M Strela-2M (SA-7b). Denna hade kraftigare motor, så maxhöjden steg från 1,5 till 2,3 kilometer. IR-sökaren förbättrades så att skottvinkeln ökade och avfyrningssekvensen förenklades.

I Vietnam sattes Strela in av nordvietnamesiska trupper 1972. Inledningsvis hade man flera framgångar mot långsamflygande propellerplan och helikoptrar. Bland offren fanns ett exemplar av attackplanet AC-130A Hercules »Gunship». 

Effektiva motmedel mot Strela

I och med att motmedel och värmesignaturbegränsning utvecklades sjönk antalet nedskjutningar. Totalt sköts 589 robotar under kriget och mellan 40 och 50 mål förstördes.

I inledningen av oktoberkriget 1973 var de israeliska flygarna, främst attackpiloterna, försiktiga vid låghöjdsanfall på grund av Strela. Man upptäckte dock snart att planens motmedel fungerade. Genom att förlänga jetmotorns utloppsdel minskade värmebilden och vid en eventuell träff här gav den svaga stridsdelen vanligen inte större skador än att planet klarade sig hem. Liksom USA i Vietnam använde israelerna även värmefacklor för att störa robotarna.

Vid sidan av Sovjetunionen användes Strela av alla dess satellitstater runt om i världen, vissa hade/har även egen tillverkning. 

Många gerillarörelser från 1970-talet och framåt har också fått tillgång till Strela-robotar, bland annat i Afghanistan, Rhodesia och Zimbabwe.

En marin version av Strela, av Nato kallad SA-N-5 Grail, används än idag på robot- och motortorpedbåtar samt landsättningsfartyg.

Publicerad i Militär Historia 9/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också