Gifta, "horor" och prostituerade
Högst i rang bland de medföljande kvinnorna stod de som var ordentligt gifta, fruarna. Därnäst kom kategorin ”horor”, som märkligt nog inte var vad vi skulle kalla prostituerade, utan snarare sambor, alltså kvinnor som höll sig till en man utan att ha ingått äktenskap.
I botten av hierarkin fanns de prostituerade. Regelrätt prostitution var visserligen förbjuden, men icke desto mindre vanligt förekommande, inte minst som en allra sista utväg för övergivna och svältande kvinnor. Befälets syn på prostitution var också kluven; somliga betraktade den som ett nödvändigt ont och som en möjlighet att få karlarna att låta bli våldtäkter på civilbefolkningen. Men bestämmelserna mot prostitution i lägren tillämpades allt hårdare i takt med att reformation och motreformation höjde ribban för vad som betraktades som moraliskt acceptabelt.
Horväbeln ansvarade för medföljande
Den officer som utsågs till att ta ansvar för medföljande civila, kallades följdriktigt för Hurenweibel, eller ”horväbel”. Ofta rörde det sig om en äldre, erfaren soldat som sårats i strid och ansågs lämpad att hålla ordning på det brokiga följet av kvinnor, pojkar och tjänare.
Hans huvudsakliga uppgifter var att se till så att mängden av icke-stridande inte hindrade arméns rörelser, att hålla dem i arbete med att städa lägret och utföra diverse markservice och – inte minst viktigt – att sätta stopp för bråk och oroligheter. I den svenska armén sköttes horväbelns sysslor av profossen (bödeln) och hans drängar.
En viktig orsak till att kvinnor överhuvudtaget fanns med i fält var att männen skulle slippa nedlåta sig till att göra ”kvinnosysslor”. Att tvätta och laga kläder var kvinnornas uppgift, liksom att vårda barn och sjuka, skaffa fram ved och vatten, laga mat, städa tältplatsen; alltså att ägna sig åt i princip samma reproducerande hushållsarbete som hemma på gården.
Marketenterskan central i lägret
Men det gällde också att vara djärv och påhittig för att dryga ut hushållskassan. Den soldathustru som lyckades få militärledningens tillstånd att etablera sig som marketenterska, hade gott hopp om framtiden. Hon fick ofta tillstånd att sätta upp sitt tält centralt i lägret och signalerade sin verksamhet genom att till exempel hänga upp en väl synlig krans av löv.
Hos marketenterskan kunde man köpa såväl mat som brännvin och tobak, och hennes tält blev gärna centrum för festande, spel och uppvaktning av tillgängliga kvinnor.