Läs också

Kvinnor i krig

Kvinnor i krig

När mannen i 1500-talets Europa drog ut i fält följde ofta frun med. Kvinnorna fick jobba hårt; de tvättade, tog hand om sårade, grävde värn och vak

Kvinnor i krig

Hämtad ur 1500-tal 1600-tal 1700-tal 1800-tal Antikens arméer Medeltiden — 14 oktober 2010 6:00 | 3 kommentarer

 

När mannen i 1500-talets Europa drog ut i fält följde ofta frun med. Kvinnorna fick jobba hårt; de tvättade, tog hand om sårade, grävde värn och vaktade trossen under striderna. Behovet av ett stort kvinnligt följe minskade efterhand fram till 1900-talets helt enkönade trupper.

Text: Tomas Blom
Från Militär Historia nr 10/2010

En kvinna i militär uniform är inget som väcker särskilt mycket uppseende i dag. Enligt försvarsminister Sten Tolgfors kommer kvinnor sannolikt att utgöra 22 procent av dem som i år påbörjar militär grundutbildning, och 4,5 procent av den svenska försvarsmaktens officerare är kvinnor. En könsneutral rekrytering betraktas som viktig ur jämställdhetssynpunkt och kan enligt försvarsminister Sten Tolgfors ha fördelar genom att bland annat stärka och bredda kompetensen i försvaret, och ha en lugnande inverkan i såväl patrullering som utsatta lägen, inte minst vid utlandstjänst.

En diametralt motsatt uppfattning finner vi till exempel hos den israeliske militärteoretikern Martin van Creveld. Enligt honom är kvinnor i det militära ett dekadenssymptom. Han hävdar bland annat att deras närvaro i reguljära förband sänker nivån på utbildningen, i synnerhet beträffande fysisk träning, som av jämställdhetsskäl måste anpassas till vad kvinnor klarar av. Vidare menar van Creveld att i och med att den militära banan öppnas för kvinnor, förlorar professionen i status och leder till minskat intresse från männens sida.

Oavsett argumentation för och emot kvinnor i det militära, får det nog betraktas som ett faktum att aktivt stridande kvinnor har varit en sällsynthet genom historien – i varje fall när de inte bemödat sig om att dölja sin könstillhörighet. Det har däremot funnits talrika myter och legender om krigande kvinnor. Redan runt år 700 f Kr dyker amasonerna upp som motiv på vaser och reliefer och i Homeros Iliaden. Antika historieskrivare kan berätta om beridna kvinnliga krigare som låter bränna bort sitt högra bröst för att bättre kunna hantera båge och spjut. Amason­legenderna har levt vidare långt in i modern tid, och deras liv och sedvänjor skildrades som fakta så sent som i diverse uppslagsverk från 1700-talet.

Jungfrun av Orléans, Jeanne d’Arc, är ett av de mest kända exemplen på en framgångsrik kvinnlig krigare. Hon bidrog ju till Frankrikes seger i hundraårskriget mot England genom att med gudomlig inspiration gjuta nytt mod i såväl en vankelmodig kung som i ett demoraliserat manskap. Iförd en specialtillverkad rustning syntes hon alltid i spetsen för hären och tycks genom sin blotta närvaro ha sporrat fransmännen till stordåd. Visserligen lär hon själv aldrig ha skadat en fiendesoldat, men sägs ha haft en klar blick för strategi och taktik, särskilt när det gällde placeringen av artilleri.

Ingen behövde någonsin tveka om att Jungfrun av Orléans var kvinna. Inte heller drottning Elisabet I av England gjorde någon hemlighet av sitt kön när hon iförd harnesk eldade trupperna vid Tilbury inför den spanska armadans väntade ankomst. Däremot framhöll hon i sitt tal att hon hade ”en svag och vek kvinnas kropp”, men en konungs hjärta och mage.

Kvinnor som strider med ”öppet visir”, utan att dölja sitt kön, är alltså tämligen sällsynta i historien, men krigande kvinnor i manskläder är inte helt ovanliga. Vi har en rad någorlunda väl dokumenterade exempel från 1600-talet och framåt. Men ibland kan det vara svårt att skilja saga från sanning, eftersom förekomsten av maskulint klädda kvinnor med manliga attribut och vapen kittlade den europeiska publikens fantasi och gav upphov till en rad mer eller mindre fantasifulla berättelser och skillingtryck.

Engelskan Hannah Snell hör till de klart belagda exemplen. Hon levde under 1700-talet och tog förklädd till man värvning som marinsoldat under namnet James Gray, något som hon själv avslöjade när hon mönstrat av. En företagsam förläggare publicerade raskt trycksaker om hennes äventyr och Hannah Snell själv skördade framgångar på scenen genom att iförd uniform visa upp sina färdigheter i excercis. På sin ålders höst åtnjöt hon dessutom en militär pension från soldathemmet i Chelsea. Man kan undra hur dessa kvinnor och deras medsystrar lyckades upprätthålla en manlig identitet under de hårda och primitiva förhållanden som rådde i tidens arméer. I många fall utgav sig de förklädda kvinnorna för att vara unga pojkar, vilket skulle förklara såväl röstläge som bristande skäggväxt. Bröst doldes under hårda bandage, och det finns vittnesbörd om att de förklädda soldaterna hittade på diverse fiffiga sätt att hantera naturbehov, som att till exempel kissa genom lämpligt apterade rör, etc.

Hannah Snell (1723-92) sårades i strid flera gånger men kunde ändå hålla sitt kön hemligt. Bild: IBL.

Naturligtvis fanns det i tidens patriarkala samhälle en rad fördelar för en kvinna att uppträda i manskläder. Som man kunde hon åtnjuta en betydligt större frihet på en rad områden, resa säkrare, skaffa sig fler försörjningsmöjligheter, uppträda med självklar auktoritet, ägna sig åt tobaksrökning, dryckjom och andra manliga nöjen. Men som stridande enheter förblev de fåtaliga mansklädda kvinnosoldaterna ett mycket marginellt fenomen utan egentlig betydelse för krigshandlingarnas utgång.

Desto viktigare var de kvinnor som befann sig i fält – just i egenskap av kvinnor.
Anta att vi betraktar en armé från tidigt 1600-tal på marsch. Svensk, dansk, spansk eller tysk spelar ingen större roll, eftersom stora delar av manskapet är inhyrda legosoldater från de mest skilda håll. Först i marschordningen kommer givetvis soldaterna; långa led av musketerare, pikenerare, ryttare och artilleri. Men när all stridande personal har marscherat förbi, återstår en minst lika omfattande kolonn av människor, vagnar och kreatur som sträcker sig mot horisonten, knappt urskiljbar genom moln av damm. Det är trossen, arméns svans, som består av alla dem som inte aktivt deltar i strid. Den utgörs till mycket stor del av kvinnor. Enligt ett samtida vittnesbörd måste den fältherre som enrollerar en armé på 3000 man vara beredd på att de åtföljs av 4000 kvinnor och barn. Ett liknande exempel i mindre skala: till ett bayerskt infanteri­regemente om 480 man hörde år 1646 314 kvinnor och barn, 74 tjänare och 3 marketentare.

Med våra ögon verkar detta helt absurt; vad har kvinnor och barn i krig att göra, och i sådan omfattning? Svaret på frågan är att ända långt in på 1700-talet var kvinnornas närvaro i fält helt nödvändig för att armélogistiken skulle fungera. Fram till senare delen av 1600-talet hade egentligen ingen stat resurser att hålla en stående armé, utan furstarna tvingades förlita sig på kontrakterade leverantörer av legoknektar, som hyrde ut sina styrkor till högstbjudande. En konsekvens av detta var bland annat att soldaterna oftast fick vänta länge på sin ersättning, i månader eller ibland år. Ingen stat tog heller ansvar för arméernas försörjning, utan mannarna förväntades leva av vad de kunde skrapa ihop i de områden där de drog fram. ”Kriget föder sig självt” var en omhuldad maxim bland tidens statsmän.

Redan i 1500-talets landsknektshärar var kvinnor av största vikt för att bidra till försörjningen i fält . Det finns gott om samtida avbildningar av landsknektar och deras kvinnliga följeslagare, tungt lastade med hushållets ägodelar och ofta anförtrodda en mer eller mindre välfylld penningpung. Systemet var alltså väl utprövat i praktiken när det i de svenska krigsartiklarna av år 1621 stadgades att ”inga horor skall lidas i Lägret, men vill någon ha sin hustru med sig, det står honom fritt”. Av någon anledning var de danska myndigheterna inte lika toleranta och accepterade inte närvaron av aldrig så gifta kvinnor.

1600-talets arméer kan snarast betraktas som väldiga ambulerande samhällen, många gånger mer folkrika än större städer, och med sina egna lagar och sedvänjor. Även de kvinnliga samhällsmedlemmarna var inordnade i en hierarki, som oftast bestämdes av den status deras män hade. Till att börja med var det givetvis fritt fram för officerare att ha med sina familjer i fält. Ett bekant svenskt exempel är Agneta Horn, som vid sex veckors ålder fick följa med sin mor Kristina Oxenstierna till fadern, fältmarskalk Gustav Horn, som var förlagd i Kurland. I sin levnadsbeskrivning berättar Agneta Horn om en barndom som till stora delar utspelas i fält, ibland i stridshandlingarnas omedelbara närhet. Men tillvaron för det höga befälets familjer var ändå uthärdlig i jämförelse med vad de menigas fruar och barn utsattes för.

Högst i rang bland de medföljande kvinnorna stod de som var ordentligt gifta, fruarna. Därnäst kom kategorin ”horor”, som märkligt nog inte var vad vi skulle kalla prostituerade, utan snarare sambor, alltså kvinnor som höll sig till en man utan att ha ingått äktenskap. (Tidens sätt att använda uttrycket ”hora” skiljer sig följaktligen inte så mycket från våra dagars vårdslösa ungdomsslang.) I botten av hierarkin fanns de prostituerade. Regelrätt prostitution var visserligen förbjuden, men icke desto mindre vanligt förekommande, inte minst som en allra sista utväg för övergivna och svältande kvinnor. Befälets syn på prostitution var också kluven; somliga betraktade den som ett nödvändigt ont och som en möjlighet att få karlarna att låta bli våldtäkter på civilbefolkningen. Men bestämmelserna mot prostitution i lägren tillämpades allt hårdare i takt med att reformation och motreformation höjde ribban för vad som betraktades som moraliskt acceptabelt.

Den officer som utsågs till att ta ansvar för medföljande civila, kallades följdriktigt för Hurenweibel, eller ”horväbel”. Ofta rörde det sig om en äldre, erfaren soldat som sårats i strid och ansågs lämpad att hålla ordning på det brokiga följet av kvinnor, pojkar och tjänare. Hans huvudsakliga uppgifter var att se till så att mängden av icke-stridande inte hindrade arméns rörelser, att hålla dem i arbete med att städa lägret och utföra diverse markservice och – inte minst viktigt – att sätta stopp för bråk och oroligheter. I den svenska armén sköttes horväbelns sysslor av profossen (bödeln) och hans drängar.

En viktig orsak till att kvinnor överhuvudtaget fanns med i fält var att männen skulle slippa nedlåta sig till att göra ”kvinnosysslor”. Att tvätta och laga kläder var kvinnornas uppgift, liksom att vårda barn och sjuka, skaffa fram ved och vatten, laga mat, städa tältplatsen; alltså att ägna sig åt i princip samma reproducerande hushållsarbete som hemma på gården. Men det gällde också att vara djärv och påhittig för att dryga ut hushållskassan. Den soldathustru som lyckades få militärledningens tillstånd att etablera sig som marketenterska, hade gott hopp om framtiden. Hon fick ofta tillstånd att sätta upp sitt tält centralt i lägret och signalerade sin verksamhet genom att till exempel hänga upp en väl synlig krans av löv. Hos marketenterskan kunde man köpa såväl mat som brännvin och tobak, och hennes tält blev gärna centrum för festande, spel och uppvaktning av tillgängliga kvinnor.

Ett par färgstarka kvinnor ur litteraturhistorien har kommit att personifiera markententerskans laster och dygder. I Den äventyrlige Simplicissimus, Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausens stora, delvis självbiografiska verk från trettioåriga kriget, förekommer Mor Courage, en hårdför och slug kvinna som visste att slå mynt av kriget (och som med tiden kom att födas på nytt i Berthold Brechts Mutter Courage). Och så har vi förstås Johan Ludvig Runebergs Lotta Svärd, hon som tålte att skrattas åt, men än mer hedras ändå.

Plundring var en mycket vanlig sysselsättning för både kvinnor och män. Det kunde handla om att tvinga bönder att lämna ifrån sig livsmedel eller att korpa åt sig bärbara värdeföremål i en erövrad stad. Ett av de få dokument som detaljerat skildrar den enskilde soldatens liv i trettioåriga kriget är den dagbok som tillskrivs Peter Hagendorf, en man som tjänade på båda sidor under ett förvånande långt liv. Han var gift två gånger och fick sammanlagt nio barn, varav bara två överlevde. Vid de kejserligas stormning av staden Magdeburg sårades han. Hans hustru gav sig in i staden för att plundra och återkom med sängkläder till sin skadade man, fyra liter vin samt silverbälten som inbringade tolv taler kontant.

Fältslagen under trettioåriga kriget var få. Men arméerna behövde underhåll året om, vilket gjorde att de var som självständiga samhällen, där både kvinnor och män behövdes. Nicolaes von Eycks målning från omkring 1645 föreställer en armé som slagit läger i en by. Bland soldaterna syns flera kvinnor och barn som utför olika sysslor. Bild: Erick Lessing/IBL.

För Peter Hagendorf är plundring något alldeles självklart, liksom strategisk förstörelse av sädesfält, brännande av gårdar 0ch kidnappning av unga bondflickor. För soldaten är bonden endast ett bytesdjur, och den ständiga fiendskapen mellan skövlande krigsmän och bofasta är genomgående i en rad skildringar. Hagendorf själv råkar illa ut, överfalls och rånas av tre bönder, men kommer undan med livet. Men mitt i allt elände återvänder han gång på gång till sina hustrur, som han är uppenbart beroende av för att få sitt hushåll att fungera.

Kvinnor fanns alltså med på fälttågen för att männen skulle slippa kvinnosysslor. Men det betydde inte att kvinnor slapp ifrån tunga och hårda uppdrag, som man kunde tycka borde vara förbehållna karlar. Flera källor vittnar om att trossens kvinnor sattes i arbete med att bygga skyddsvärn, gräva diken och släpa kanoner. Hårda bestraffningar väntade dem som vägrade.

Regelrätta bataljer var sällsynta under stormaktstidens krig. Riskerna vid en sammandrabbning med fienden var så stora att fältherrarna i det längsta försökte undvika sådana. När de väl blev av, var kvinnornas plats i trossen, bakom stridslinjerna. Men där var det långt ifrån riskfritt att vistas, eftersom en armés bagagevagnar var begärligt byte. Det hände upprepade gånger att fienden överföll och plundrade trossen, som t ex i slaget vid Naseby i England år 1645, då rojalistarméns bagage erövrades av parlamentets trupper, som ställde till med ett veritabelt blodbad på över hundra kvinnor. Ett annat exempel är slaget vid Breitenfeld 1631, då svenskarnas saxiska bundsförvanter på ett tidigt stadium avvek från slagfältet – och i förbifarten passade på att plundra den svenska trossen.

Av de över 23 000 svenskar som togs tillfånga när general Adam Ludwig Lewenhaupt kapitulerade vid Poltava år 1709, var 1 657 kvinnor och barn. Siffrorna visar att det alltjämt fanns många civila i arméns följe, men återspeglar den gradvisa minskningen av antalet kvinnor. Det skulle visserligen dröja länge innan soldathopen blev helt enkönad, men behovet av kvinnlig arbetskraft var inte längre på långa vägar lika stort. Det berodde på att de europeiska arméerna genomgick en militär revolution. Från att fram till mitten av 1600-talet ha utgjorts av inhyrda knektar under ledning av fria krigsentreprenörer, förändras arméernas struktur under loppet av knappt två hundra år radikalt.

I slutet av 1600-talet tar staterna kontroll över sina arméer, enligt mönster från Ludvig XIV:s Frankrike. Nu frigörs resurser att betala sold, att uniformera enhetligt och att i någon mån sörja för soldaternas familjer. I Sverige genomför Karl XI sitt indelningsverk, som ska garantera att soldaten inte nödvändigtvis behöver släpa med sig fru och barn ut i fält, eftersom de har en torva att leva av. Hundra år senare är det revolutionära Frankrike först med värnpliktsarmén, grundad på en patriotisk övertygelse om mannens plikt att slåss för sitt land – och inte längre för sin kung.

Men kvinnorna blev ändå inte kvar hemma. I slutet av 1700-talet fanns alltjämt behov av tvätterskor och sjuksköterskor, och många soldathustrur föredrog fortfarande att om möjligt dela sin makes vedermödor i kriget. Ogifta kvinnor var däremot portförbjudna i lägren, eftersom de ansågs utgöra en ständig frestelse till otukt och därav följande könssjukdom. Olika länder hade olika sätt att förhålla sig till soldaternas behov av kvinnligt sällskap. Danmark utmärker sig fortfarande genom en strikt hållning. Under 1700-talet fick inte antalet gifta soldater överstiga en viss kvot, och i det enskilda fallet krävdes regementschefens personliga tillstånd. Officerare som gifte sig, kunde i och med detta få problem med att avancera i graderna.

När general Wellington år 1808 samlade sin expeditionsstyrka för att bege sig till det allierade Spaniens undsättning, beviljades sex kvinnor per hundra män att följa med. Dessa utsågs genom lottning, och sorgliga scener utspelades mellan de äkta makar som inte haft turen med sig. Faktum är att den brittiska armén så sent som under Krimkriget 1853–56 tillät soldathustrur i fält. Men nu var tiden inne för de ogifta kvinnorna att tas i anspråk i andra professioner än tidigare. Det är ju under Krimkriget som Florence Nightingale tar de första stegen i riktning mot en någorlunda hygienisk och fungerande krigssjukvård. Förutom att vårda sårade, inrättade hon ett tvätteri där såväl soldathustrur som soldathoror arbetade, och hennes insatser kom att markera en ny syn på kvinnors roll och uppgifter i fält.

I drygt hundra år framåt skulle kvinnor i armén i stort sett uteslutande sysselsättas med civila och administrativa uppgifter som sjuksköterskor, sekreterare, chaufförer, etc. Under 1900-talets stora krig förbehölls de rent militära insatserna i huvudsak männen. Men uppenbarligen håller detta på att förändras, och det ser ut som om den seglivade föreställningen om krig som en enkönat manlig affär är dömd att bli en parentes i historien.

BOKTIPSKvinnor i fält 1550–1850 (2008) av Maria Sjöberg ★ Women, Armies and Warfare in Early Modern Europe (2008) av John A Lynn II ★ Sedan stack vi staden i brand (2006) av Peter Hagendorf (red Jan Peters).

 
 
 
Kvinnor-IBL
Kvinnor-IBL
Kvinnor-byn-IBL
Kvinnor-byn-IBL

Kanske är du intresserad av...

Läs också