Slaget vid Brännkyrka 1518

Kalmarunionen bildades år 1397 då Erik av Pommern kröntes till kung över hela Skandinavien. Det blev dock aldrig riktigt utrett om man skapat ett nytt rike under en »ärkekung» eller om det handlade om en pakt mellan tre jämbördiga stater.

anskarna som ledde unionen var dessutom insyltade i tyska konflikter som inte angick Sverige och Norge.

Unionstiden var ett ändlöst parlamenterande om vem som var kung över vad, avbrutet av korta krig. Efter att den svenska riksföreståndaren Sten Sture 1470 besegrat en dansk här vid Brunkeberg var unionsidén så gott som död, men grälandet och krigandet rasade vidare.

1503 dog Sten Sture och ersattes av sin släkting Svante Nilsson. Svante Nilsson, i sin tur, dog 1512 och Erik Trolle, en unionsvän, utsågs till ny svensk riksföreståndare.

Samtidigt kröntes Kristian II – i Sverige känd som »Kristian Tyrann» – till kung i Danmark.

Sten Sture den yngre

In på scenen kom nu Sten Svantesson Natt och Dag, Svante Nilssons son. Han var knappt tjugo år gammal, men en handlingskraftig maktmänniska som hade lätt för att låta ändamålen helga medlen.

Sten Svantesson utmanövrerade raskt den dubbelt så gamle Erik Trolle och blev utnämnd till riksföreståndare 1512. Han tog namnet Sten Sture, trots att han bara var avlägset släkt med den tidigare »äldre» Sture.

År 1515 utsågs Erik Trolles son Gustav till ärkebiskop och ärvde ledningen för den danskvänliga delen av högadeln. Han hade påvliga befogenheter i ryggen, men efter diverse turer kom Trolle att belägras i sin egen borg i över ett år innan han 1517 kapitulerade.

Han avsade sig titeln som ärkebiskop och Sten Sture den yngre blev bannlyst av påven. Hans borg vid Stäket revs därefter och idag står där en ladugård.

Kristian II belägrade Stockholm

Med en avsatt ärkebiskop som ursäkt kunde Kristian II nu gå i krig av »kristen plikt». Den 27 juli 1518 landsteg han med en här på Norrmalm och inledde en belägring av Stockholm.

Det var inte lätt att belägra en ö som gick att nå från två separata landmassor och som dessutom var omgiven av två av varandra oberoende sjövägar. Man behövde stänga in staden och svälta ut den och man visste snart att Sten Sture var på väg till stadens undsättning.

Troligen var det därför Kristian efter några dagar flyttade sin huvudstyrka från Norrmalm till Södermalm efter att tagit »Bronkeberg» i besittning. Troligen var dessutom de högt belägna Mosebacke och Mariaberget lämpliga platser att släpa upp kanoner på. Kanoner som kunde skjuta på både annalkande fartyg och på själva staden.

Medan danskarna sköt prick på Stockholm och förhärjade Södermalm skyndade Sten Sture till stadens undsättning längs Göta landsväg.

Gustav Vasa och slaget vid Brännkyrka

Det som skulle gå till historien som slaget vid Brännkyrka är en magert dokumenterad historia. Den skulle nog varit helt bortglömd om det inte vore för stridernas roll i myterna kring Gustav Vasa.

Denne kan möjligtvis ha funnits i Sten Sture den yngres följe, men spelade ingen viktig roll i drabbningen. Detta bekymrade inte senare skildrare av händelserna, inklusive Gustav Vasa själv.

Verner von Heidenstam skriver 1906 att »Svenska huvudbaneret bars av den unga väpnaren Gustav Eriksson Vasa. Han var frisk och stormande som ett nordanväder och lockade den surmulnaste upplänning att sjunga mitt i stridsdånet».

Det finns två ögonvittnen från slaget. Dansken Lars Werman (som ingen vet vem det är) och en namnlös tysk i Sten Stures tjänst. Ingen av dem nämner Gustav Vasa eller några sjungande upplänningar.

Vi vet inte hur stora härarna var, Werman talar om 5 000 tyskar och 1 000 »lätta». (Det kan vara intressant här att minnas att man stred om ett land med kanske 750 000 invånare, betydligt mer jämt fördelade över ytan än idag. Stockholm, Sveriges största stad hade runt 6 000 invånare.)

Armborst och stångvapen

Sten Stures trupp bestod huvudsakligen av bondesoldater – män som stred till fots beväpnade med armborst eller stångvapen och med lättare rustningar. Den svenska bondehären var efter årtionden av krig förhållandevis duglig och väl lämpad att strida i ett skogigt Sverige.

Den danska hären bestod till större delen av bättre och tyngre beväpnade legoknektar från Tyskland, som inte nödvändigtvis var lämpade eller lockade av att slåss i samma skogiga Sverige. Bössor och lätta kanoner förekom på båda sidor, främst på den danska, liksom tungt kavalleri.

Svensk propaganda och nationalromantik har i efterhand målat upp den svenska bondehären som en folklig dödsmaskin, men det är närmare sanningen att åter igen påminna om att den var ytterst lämpad för strid i Sverige. Att danska och tyska riddare fann tanken på tungt beväpnade bönder djupt oroväckande underblåste dess rykte.

Danska hären på Årstafältet

Förloppet vid Brännkyrka tycks ha varit som följer. Den 27 juli kom den svenska hären marscherande på Göta landsväg från Fittja bro och fann den danska hären på Årstafältet.

Danskarna var redo för strid, kanske tack vare att man varnats av en dansk postering vid Långbro. De stod i en försvarslinje man hunnit befästa och hade stenar till vänster och »buskar, häckar och dammar till höger».

Det var dessutom vanligt under sen medeltid att fotfolket släpade med sig spetsiga pålar och anat som kunde användas för att raskt skapa skydd mot kavalleriattacker. Exakt var den danska hären stod uppställd är däremot en öppen fråga.

Det kan generellt sägas att senmedeltidens infanterifylkingar bestod av knektar beväpnade med allehanda stångvapen omgivna av en mindre mängd skyttar av ett eller annat slag.

Medeltida arméer vann oftast genom att välja att stå stilla och inget göra. Manövrerande eller oväntade händelser skapade lätt problem som ledde till oordning och i förlängningen till katastrof.

Motanfall från Sten Sture

Sten Stures mannar tycks ha gått till anfall mot de grupperade danskarna – kanske mot bättre vetande, kanske av övermod. Anfallet slogs tillbaka ett par gånger. Danskarna gick till motanfall, också de mot bättre vetande. Svenskarna vek.

Men vad som sedan hände är närmast att beskriva som ett medeltida normalfall. Motanfallet övergick i förföljande och den danska hären spriddes även den och kom i oordning. Man började säkerligen att plundra.

Men längre ner mot Älvsjö lyckades svenskarna samla sig – det antyds att man fick förstärkningar av sent anländande fotfolk som plötsligt utgjorde den enda enheten på slagfältet som var i god ordning. Slaget vände. Werman talar om »12 000 bönder» och »bågar och armborst».

Heidenstam skriver: »… men han (Gustav Vasa) skakade sitt tvärklippta, gula hår ur pannan och störtade framåt med baneret halvsänkt som sprötet på ett skepp. Då grep man till svärdet och yxan i stället för hakebössan. Banerduken fladdrade, och skaran omgav honom och följde honom segrande utefter skogskanten».

Det sägs att Sten Sture tog 300 fångar och det låg »1 600 bönder» döda på fältet. Flera tyska knektar fastnade nesligen i sumpmark och nedgjordes. Werman skriver om sårade som i slutändan lämnas på fartyg.

Kristian II i nytt försök

Kristian II och hans här drog sig tillbaka till Södermalm. Man anhöll om att få parlamentera och efter nästan två månaders förhandlingar utväxlades gisslan (däribland den unge Gustav Vasa) och den danska hären kunde avsegla.

I januari 1520 försökte Kristian åter igen ta Stockholm. Den här gången kom man landvägen. På sjön Åsundens is utanför Ulricehamn drabbade härarna samman. Sten Sture fick knät krossat av en kanonkula och hans armé flydde. Han dog två veckor senare i en släde på Mälaren.

Den danska hären nådde fram till Stockholm och Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna, försvarade staden. Men i september var hon tvungen att släppa in Kristian II.

Stockholms blodbad

Han kröntes i november och inledde den brutala utrensning som blivit känd som »Stockholms blodbad». Med bannlysningen av Sten Sture som ursäkt konstaterade han att det inte gick att få nåd för kätteri. Sten Stures kropp grävdes upp och kastades på ett bål.

Kristian II åkte hem i januari 1521. Snart utbröt uppror i Småland och Värmland och i augusti valdes Gustav Vasa till riksföreståndare. Efter två års krig kunde han på midsommarafton 1523 tåga in i Stockholm.

I Danmark avsattes Kristian och ersattes av Fredrik I. Fredrik och Gustav Vasa möttes i Malmö 1524 och gjorde slut på unionstanken. Danmark avsade sig alla anspråk på Sveriges tron och Sverige alla anspråk på Blekinge, Bohuslän och Gotland. Danmark slukade därpå Norge.

Sten Sture har en grav på Katarina kyrkogård. Kristina Gyllenstierna står idag staty på Stockholms slotts yttre borggård.

Publicerad i Militär Historia 2/2015

Fakta: Årstafältet troligt slagfält

Jämfört med Brunkeberg och Baggenstäket, som också utkämpats i när-heten av Stockholm, så är slaget vid Brännkyrka lite av ett mysterium. Det bör ha ägt rum någonstans längs Göta Landsväg som lämnade Stockholm över Skanstull och slingrade sig ut mot Brännkyrka, men exakt var är svårt att säga.

Vägar i Älvsjö söder om Stockholm har namn som »Armborstvägen» som ska påminna om slaget, men det bör ha utkämpats norr om nuvarande Partihallarna, på Årstafältet som fortfarande är ett stort sankt gärde.

Oklarheterna i var exakt slaget ägde rum kan bero på att det var en yvig rekonterstrid som kan ha passerat alla de olika punkter som nämns i olika förklaringsmodeller. Det är mindre än två kilometer mellan samtliga alternativ, i sämsta fall en timmes promenad för knektar i sluten ordning.

Publicerad i Militär Historia 2/2015