Slaget vid Lepanto 1571

Med sex tungt bestyckade tremastare i spetsen gick den Heliga ligan till anfall mot sultanens flotta. Osmanerna hade aldrig sett något liknande och deras gal

30 september 2011
Slaget vid Lepanto 1571

Hämtad ur 1500-tal — 30 september 2011 9:00 | 2 kommentarer

 

Med sex tungt bestyckade tremastare i spetsen gick den Heliga ligan till anfall mot sultanens flotta. Osmanerna hade aldrig sett något liknande och deras galärer krossades under slaget utanför Greklands kust. De nya galeaserna hade tagit över sjökriget.

Text: Oskar Sjöström
Från Militär Historia nr 10/2011

Någon gång i slutet av år 1570 nåddes Vatikanen av en olycksdiger nyhet. Osmanska styrkor hade landstigit på Cypern, intagit huvudstaden Nicosia och ringat in en sista skara kristna försvarare i fästet Famagusta.

För påven, en energisk moralist vid namn Pius V, kom beskedet som en chock. Han tillhörde nämligen den sista generationen påvar att hysa allvarliga planer på att återuppta medeltidens korståg för att ta tillbaka det Heliga landet. För honom var denna idé lika levande som den varit för hans företrädare några århundraden tidigare. Men alla sådana projekt hade byggt på att Cypern förblivit en kristen besittning. Ön var inte bara den sista geopolitiska – och symboliskt laddade – lämningen från korstågstiden utan också den enda tillgängliga operationsbasen för eventuella korstågshärar att utgå ifrån.

Få hade kunnat förutspå den utveckling mot världsimperium som osmanerna – ett litet turkiskt bergsfolk – påbörjat några århundraden tidigare. Oförmodat hade de snabbt expanderat från ett mindre centralområde i Anatolien och redan 1453 hade rikets stormaktsstatus befästs genom intagandet av den bysantinska huvudstaden Konstantinopel (nuvarande Istanbul). Därpå hade riket genom flera intensiva perioder av erövringståg expanderat i Mellanöstern, på Krim och på Balkan. Så sent som under den segersamme sultanen Süleyman I (1521–1566) hade turkiska arméer lagt under sig Ungern och två gånger trängt sig ända fram till Wien. Süleymans trupper hade också erövrat dagens Irak, Libyen, Tunisien och Algeriet, samtidigt som hans flottor ständigt angripit kristna krigs- och handelsskepp. Genom att besegra spanjorerna i ett sjöslag 1538 hade den osmanska flottan tillskansat sig överväldet över sjövägarna i östra Medelhavet, något som allvarligt hotat den europeiska kommersen med Fjärran östern. Konsolideringen av flera kulturellt och religiöst splittrade områden i Mellanöstern och Nordafrika hade gett osmanska riket potential att bli den militärt och politiskt enande kraft inom islam som kristna statsmän – och framför allt påvemakten – fruktade.

Kristenheten var däremot splittrad – det brukade hånfullt påpekas i Istanbul – och den katolska kyrkan befann sig i en djup kris. Protestantismen, som förkunnats av Martin Luther 1517, hade spridit sig som en löpeld genom Europa och antagits som statsreligion i flera av de nordeuropeiska furstehus som vid denna tid höll på att omformas från feodala ägor till starkt centraliserade militärstater. Genom att bryta med katolicismen hade de gjort sig ideologiskt och politiskt oberoende av Vatikanen vilket avsevärt försvagat påvemakten.

Splittringen inom kristenheten red dessutom på en våg av religiös fanatism, väckelsehysteri och undergångstänkande. Till vardagen hörde de många domedagsprofetior som kun­gjorde att världens ände skulle inträffa någon gång under 1500-talets sista decennier, vilket man hade räknat ut med hjälp av lösa bibliska uppgifter, i synnerhet från Uppenbarelseboken, och olika astrologiska observationer. Undergången skulle föregås av att de rättrogna näst intill utplånades av ondskans oräkneliga horder innan Messias i spetsen för himlens änglar nedsteg från himlen för att leda de sista överlevande till seger i en apokalyptisk slutstrid.

För de flesta kristna låg det mycket nära till hands att sammankoppla de ondskefulla skarorna i dessa berättelser med de hedniska osmanerna. Bland de många religiösa tryckblad som spreds vid den här tiden var det också vanligt att djävulen avbildades iförd turban och österländska kläder. Påven själv, som var den främste förkunnaren av islamofobisk agitation i Europa, hade ofta beskrivit sultanen som en förskroppsligad version av Antikrist. Det utbredda hatet mot islam var därför ett användbart vapen i storpolitiken, där både förakt och skrämselpropaganda blandades till en motsägelsefull men effektiv nidbild av muslimer.

Viss verklighetsförankring fanns det givetvis i den kristna propagandan. Pirater från barbareskstarena på Nordafrikas kust var ett ständigt problem för alla som idkade handel i Medelhavet – för de muslimska korsarerna var kristna skepp lovligt rov – och osmanska krigsskepp ägnade sig ofta åt strandhugg och plundringståg längs de kristna kusterna. Våldet som utövades av muslimer mot kristna rapporterades däremot aldrig med samma källkritiska noggrannhet i de europeiska hoven som det minst lika vanliga våldet som förekom inom kristendomen själv eller förövades av kristna mot muslimer. Det förekom alltid överdrifter och lögner i berättelserna om muslimernas illdåd. En vanlig vandringssägen sade att osmanerna spetsade spädbarn på järnstörar och sedan grillade dem till middagsmat över öppna eldar.

Krisen inom den katolska kyrkan, påvemaktens försvagande och hotet från osmanerna – upplevt eller reellt – var alla bidragande faktorer till att Pius V bemötte nyheten om angreppet mot Cypern med krav på en kraftfull motåtgärd: bildandet av en helig allians för att undsätta trosfränderna i Famagusta, återerövra ön och en gång för alla göra upp med de sjöburna osmanska styrkorna i Medelhavet.

Påbudet bemöttes med förvånande entusiasm. Förutom Vatikanen själv och Venedig – som ägde Cypern – hörsammade Spanien, Genua och Savoyen kallelsen. Till den Heliga ligan – som de allierade kom att kallas – slöt sig även den johannitiska riddarorden på Malta. Riddarna hade drivits bort från Rhodos av osmanerna och erhållit en permanent fristad på Malta av den spanske kungen – mot den symboliska betalningen av en jaktfalk – där de snabbt lämnat ridderligt ädelmod bakom sig för att ägna sig åt profitabelt sjöröveri mot muslimska köpmän. Det religiösa stridsmotivet bör inte tillskrivas alltför stor betydelse för de sammansvurna staterna. Snarare var det gemensamma statsintresset den sammanfogande kraften. Osmanernas Medelhavsflotta utgjorde nämligen ett hot mot hela områdets sjöburna handel, som sedan århundraden tillbaka gått på kristna kölar. Eventuella förlustkvoter i räkenskaperna kunde utgöra ett minst lika starkt motiv att gå i vapen som gamla verser ur Bibeln.

Mobiliseringen av den Heliga ligans krigsmakt – som för övrigt nitiskt påskyndades och bekostades av den spanske kungen Filip II – gick oerhört snabbt. Alliansens eget livbanér välsignades ceremoniellt av påven själv och fördes sedan i procession till Neapel i södra Italien. Efter ytterligare någon högtidlighet lämnades flaggan, prydd med en bild på korsfästelsen, den 14 augusti 1571 över i händerna på Johan av Österrike – en halvbror till den spanske kungen – som utsetts till överbefälhavare tillsammans med italienarna Marcantonio Colonna och Sebastiano Venier.

I och med avseglingen nåddes armadan av nyheten att Famagusta redan intagits av turkarna den 1 augusti. Upprördheten över motgången ökades ytterligare genom rykten om att de tillfångatagna officerarna torterats till döds trots löften om fri lejd. Det berättades att den kristne kommendanten flåtts levande och att osmanerna låtit dekorera sina galärer med de venetianska officerarnas avhuggna huvuden. Nu handlade det inte längre om någon heroisk undsättningsaktion till Cypern, nu handlade det om att utkräva hämnd för de begångna oförrätterna.

Något fog för rädslan att osmanerna ämnade lägga under sig hela Europa och förslava alla kristna fanns nog i verkligheten inte. Ur ett muslimskt perspektiv var det snarare européerna som var de blodtörstiga angriparna som under heligt betingade bevekelsegrunder ville lägga under sig landområden i Mellanöstern och dräpa alla icke­kristna de fick händerna på. Korstågen var långt mer plågsamma och närvarande minnen för muslimer än européer och framhölls som bevis på hur hatiska och mordiska de kristna var. Folkmordet på och deportationen av morerna på Iberiska halvön – där de levt i över åttahundra år – var dagsaktuella händelser. Johan av Österrike hade själv med stor framgång deltagit i förföljelserna.

På haven rådde ett mer eller mindre permanent krig mellan kristna och muslimer som på bägge sidor rättfärdigades som ett försvar mot en trolös fiendes aggression. Mycket av kampen handlade egentligen om att skaffa sig företräde till handelsutbytet med Persien, Indien och Kina. Endast i undantagsfall blossade de här småkrigen upp till större konflikter.Men det hade de gjort nu.

Efter den lyckosamma kampanjen mot Cypern styrde Ali Pasha på tidiga hösten sin invasionsflotta mot vinterkvarteren­ vid Lepanto (dagens Nafpaktos) i södra Grekland. Platsen var strategiskt belägen mellan Joniska och Egeiska haven och signalerade osmansk militär närvaro i västra Medelhavsområdet. Flottan, som alltså avseglat västerut från Cypern, hade redan gjort intryck på förbipasserande och förorsakat nervösa spekulationer om en turkisk invasion av Italien till våren. Några sådana planer hyste troligen inte osmanerna men ryktena om dem hjälpte till att skärpa allvaret i den kristna expeditionen och att man, som Pius V menade, stod inför ett ”nu eller aldrig”.

När de första rapporterna om den kristna flottans annalkande inkom till det osmanska högkvarteret i början av oktober uppstod först förvåning och sedan ett närmast paniskt agerande. I ett hastigt hållet krigsråd beslutades att flottan skulle lägga ut för att möta anfallet, trots att Ali Pasha själv velat försvara sig i den befästa hamnen. Hans underordnade hade funnit det betänkligt att nesligt titta på medan en kristen flotta seglade förbi österut, eftersom sådant beteende kunde befläcka sultanens ära och därför leda till en raskt förkunnad dödsdom; ett motiv om något att gå ut i strid!

Den 7 oktober möttes flottorna; det skulle bli en fruktansvärd dag. Inte sedan antiken hade så många skepp och sjömän varit inblandade i en gemensam strid till havs. De kristnas flotta bestod av 6 tremastade galeaser, 208 enmastade galärer, 26 galejor (som aldrig hann delta i striden) samt 76 mindre skepp och skutor bemannade av sammanlagt 50 000 roddare och 30 000 soldater. Sedan korstågen hade ingen kristen allians formerat en så ansenlig krigsmakt. Och som för att understryka kampens religiösa innebörd hade stora kors målats på de kristna seglen.

Till numerären var den osmanska galärflottan starkare: över 100 000 man fördelade på 230 galärer och 80 andra farkoster. Däremot saknade osmanerna den utrustning och erfarenhet som de kristna motståndarna ägde, något som skulle visa sig ödesdigert i den kommande striden. Till katastrofens natur hörde nämligen att de osmanska sjömännen gick ut i striden fullkomligt ovetande om den nya militärtekniska epok som väntade dem på andra sidan bukten och som för alltid skulle förändra krigskonsten till sjöss.

Osmanerna bemästrade fortfarande den traditionella krigföringen med galärer som förändrats lite sedan antiken och som gick ut på raska anfall i syfte att ramma och borda motståndarskeppen. De turkiska galärernas främsta vapen var därför de stora bepansrade näbbarna i fören som kunde stöta fiendeskeppen i sank. Varje galär var dessutom bemannad av ett bordningsmanskap beväpnat med pilbågar, närstridsvapen och andra verktyg mer lämpade för medeltidens än den sena renässansens stridssätt.

För någonting var annorlunda med den kristna flottan den här dagen.

Framför de långa linjerna av galärer seglade sex gigantiska tremastade skepp. Först trodde Ali Pasha och hans amiraler att det rörde sig om något slags gods- eller transportskepp som av misstag hamnat framför galärerna och att det därför gällde att påskynda anfallet innan felet hann rättas till. Men skeppen var i själva verket nyligen konstruerade galeaser från Venedig – föregångare till de stora europeiska örlogsskeppen – som var bestyckade med femtio grovkalibriga kanoner vardera, grupperade på två däck och med kapacitet att öppna eld med mördande bredsidor.

Genast öppnade galeaserna eld. Himlen tycktes öppna sig i det öronbedövande dundrandet från kanonerna. På den kristna sidan liknandes kanonaden vid ett fruktansvärt åskväder och på den osmanska som en hagelstorm av järnklot som slet sönder skepp och människor runt omkring dem. Att vädret denna dag var stilla bidrog dessutom till att öka de venetianska kanonjärernas träffsäkerhet. Sönderskjutna och kantrande försattes ett sjuttiotal galärer ur stridbart skick på mindre än trettio minuter. Människor – kanske så många som 10 000 – och bråte fyllde snart upp vattnen bland de osmanska skeppen som rodde vidare framåt utan att besvara elden. När skeppen kommit tillräckligt nära övergick man till att skjuta med druvhagel – en ammunitionstyp som förvandlade kanonerna till enorma hagelbössor – som bombarderade de taklösa galärerna med mördande effekt.

De osmanska skeppen förvandlades till slakthus: nedstänkta av blod och med däcken belamrade av lik och kroppsdelar. I vattnet klamrade sig skeppsbrutna fast vid allt som flöt i en desperat kamp för livet. Många av dem klämdes eller krossades till döds av de egna skeppen i den stora trängseln som uppstod. I efterhand kom många kristna konstnärer att ägna det här motivet ett stort intresse i sina avbildningar av slaget: scener där turkiska sjömän trängs på sönderskjutna skeppsvrak i de skummande vågorna. Vad de däremot censurerade för den egna publiken var det fasansfulla öde som samtidigt drabbade tusentals kristna roddarslavar som satt fastkedjade vid sina åror på de osmanska galärerna. De var lika utsatta för eldgivningen som osmanerna, och om skeppet sjönk följde de hjälplöst med ner i djupet.

De kristna kanonerna predikade alltså den nya krigskonstens evangelium med övertygande klarhet. Dessutom skedde det med den typ av självsäkerhet som brukar känneteckna en ny lärosats. Alla kristna galärer hade nämligen modifierats från rammande murbräckor till kanonbestyckade plattformar genom att den järnskodda fören avlägsnats för att göra rum åt fler kanoner. Totalt räknade den kristna flottan 1 815 eldrör allt som allt, att jämföra med de omkring 750 kanoner som fanns i den numerärt större osmanska flottan. De kristna kanonerna var dessutom bättre gjutna och mer omsorgsfullt omhändertagna än osmanernas; venetianska ingenjörer kasserade efter striden hundratals erövrade kanoner som obrukbara eller rentav farliga att använda.

Genom den mördande elden lyckades ändå 97 osmanska galärer, ledda av Ali Pashas flaggskepp Sultana, ta sig fram mot de kristna galärerna. Det sägs att det var den stora fanan på Johan av Österrikes stora amiralsgalär La Reale som vägledde dem genom de tjocka molnen av svartkrutsrök.

Ombord på de kristna skeppen väntade man nu in anstormningen. På de trånga däcken predikade fältprästerna om mod och tillförsikt i den kommande striden. Många av dem var själva rustade för strid. Trots att man i teorin förlitade sig på Guds hjälp i striden var de kristna krigarna – till skillnad från osmanerna – försedda med hjälm, harnesk och andra rustningsattiraljer. Mot pilregn och svärdshugg erbjöd de bra skydd men kunde också utgöra en dödsfälla om knekten föll över bord. Beväpnade med hakebössor och sex meter långa pikar hade de ett praktiskt övertag mot osmanernas närstridsvapen.

Linjerna kolliderade med varandra i ett kaos av ihopstötande skepp, knäckta åror och brakande fartygskroppar. Med skurar av pilar rusade de osmanska krigarna till anfall och möttes i sin tur av skogar av spretande pikar och mördande skott från handeldvapnen. Längs med relingarna hade de kristna dessutom spänt upp bordningsnät av metall, ett slags bröstvärn som försvårade bordningarna. De spanska galärerna hade också så höga däck att det blev svåra att ta sig upp på. Hela besättningar på de osmanska skeppen sköts eller stacks ihjäl utan möjlighet att ens nå upp till dem.

Trängseln bland galärerna blev snart så stor att de bildade en enorm obruten stridsyta där handgemängen böljade fram och tillbaka över skeppen som på ett slagfält. Huvudstriden kom att stå på Sultana som stormades av spanska regementen. Två gånger slogs de tillbaka med stora förluster av Ali Pashas elittrupper, janitsarerna. Men den tredje anfallsvågen bröt igenom och skeppet föll i spanjorernas händer. Ali Pasha tillfångatogs och halshöggs framför sina skräckslagna mannar varpå huvudet spetsades på en pik och hissades i vädret som en trofé. Samtidigt slets hans stora gröna amiralsflagga i stycken och ersattes av ett stort krucifix. Händelsen bröt stridsmoralen bland de närmast belägna osmanska trupperna och panik utbröt.

Även på den kristna linjens vänsterflygel – närmast land – var framgången total. Amiralen Agostino Barbarigo, understödd av den venetianska flottans tre främsta galärer, krossade den osmanska högerflygeln som leddes av Shuluk Bey. Kort innan han själv avled av sina blessyrer från striden skröt Barbarigo med att ingen på de 56 osmanska skeppen hade skonats. Ingen.

Slaget, som redan från början gått de kristnas väg, var nu definitivt avgjort. Endast på den kristna högerflanken hade osmanska formationer under amiralen Uluç Ali vunnit en temporär framgång och lyckats dra sig ur striden med 87 intakta skepp. Med dessa och malteserriddarnas flaggskepp som krigsbyte seglade han tillbaka till Istanbul och meddelade sultanen det totala nederlag som drabbat den turkiska Medelhavsflottan.

Den låg nu kringströdd i det purpurfärgade havet. En sönderskjuten röra av skeppsvrak, människokroppar, utrustning och materiel. Vad som inte drevs bort av vågorna – fortfarande dagar efter slaget fann man kringdrivande spökskepp med hela besättningen död vid årorna – plundrades, sjönk till botten eller spolades så småningom i land. Omkring 30 000 människor hade dödats, varav nästan 10 000 på den kristna sidan. Över 180 osmanska skepp hade antingen sänkts eller erövrats. Trots de hårda striderna omkom de flesta genom drunkning eller dödades när slaget redan var över. I det heliga krigets namn tog man nämligen i förstone inga fångar. Istället drog kristna exekutionspatruller omkring på småbåtar och harpunerade ihjäl hjälplösa fiender med sina pikar. Tillfångatagna osmanska officerare halshöggs och vräktes över bord. Inte ens de kristna roddarslavarna tycks ha undgått mördandet, även om tusentals av dem befriades. (På vissa turkiska skepp hade roddarslavarna, de flesta utan framgång, gjort myteri.) Först på kvällen upphörde dödandet och omkring 3 500 överlevande osmaner togs tillfånga.

Lepanto var en av sjöhistoriens stora vändpunkter. Aldrig mer skulle galärer komma att spela någon avgörande roll i sjökrigen igen. Segelfartygens tid hade anlänt med sina höga kanonbestyckade däck.

De direkta politiska följderna blev däremot inte vad de kristna hade hoppats på. Redan från början hade sammanhållningen i den Heliga ligans ledning varit minst sagt bräcklig, och därför kunde man aldrig enas om hur segern skulle fullföljas. Vissa menade att vägen nu låg öppen för nya korståg och att man åtminstone borde försöka befria Grekland, medan andra önskade begränsa planerna till att återta Cypern. Några ville ro i hamn för att samla krafter och läka såren innan några nya fälttågsplaner kunde smidas, medan somliga – faktiskt venetianerna själva – ville utnyttja läget till att tvinga fram en fred så att handeln så snabbt som möjligt skulle kunna återupptas. Enskilda soldater, som den 23-årige kastiljanaren Miguel Cervantes gladdes åt att ha överlevt och för sin del ”gjort rätt”, men var samtidigt skakad av sina upplevelser. Cervantes, som fått vänstra handen söndertrasad i slaget, blev senare världsberömd med sin antikrigsbok Don Quijote.

Hela företaget kom därmed av sig och något nytt korståg, som så många hade drömt om, blev aldrig av. Tvärtom avstods Cypern till sultanen 1573 och vid det laget hade osmanerna byggt en ny Medelhavsflotta, med erfarenheterna från Lepanto i åtanke. En osmansk statsman förklarade senare att om sultanen fått skägget rakat vid Lepanto så hade européerna fått en arm kapad i och med förlusten av Cypern. Och medan skägget snabbt växer ut igen kan en avhuggen lem aldrig ersättas.

Osmanerna upplevde visserligen nederlaget som en bestraffning från Allah – de kristna tillskrev istället segern till jungfru Maria – men som en nådig gudom, tänkte man sig, innehöll hans stränga vilja också goda avsikter. Ofta leder ett nederlag nämligen den besegrade att tänka om och anpassa sig till, ja, kanske till och med vidareutveckla de militära innovationer som legat bakom motgången. Därför var det inte märkligt att den nya osmanska flottan inom kort kom att rymma de största och bäst bestyckade galeaser som någonsin seglat i Medelhavet. ★

Oskar Sjöström är historiker och författare.

BOKTIPSCrescent and Cross: the Battle of Lepanto 1571 (2005) av Hugh Bicheno ★ Empires of the sea (2009) av Roger Crowley ★ Lepanto 1571 (2003) av Angus Konstam.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också